När vi kommer hem till tvillingarna så blir de och sjuåringen hänvisade till sitt rum. Mamman säger "Vi vill vara i fred och fika". Jag blir en aning paff, men finner mig snabbt. När tvillingarna kommer ut för att fråga något blir de omedelbart skickade in på sitt rum igen med orden "ni har en gäst att ta hand om". När sjuåringen kommer ut för att visa mig en minidocka, så pratar jag med henne och tittar, men viskar sedan att hon nog ska gå in i tvillingarnas rum. Sjuåringen lyder ljudlöst. Bäst att ta seden dit man kommer.
Sedan pratar jag med mamman om hur hon kom hit från kriget, om hennes jobb och om barnens skolgång. Flera gånger säger mamman "alltså, jag är själv invandrare, men de där...", vilket t ex avslutas med hur andra invandrare uppfostrar sina barn (inte på ett tillfredsställande sätt) eller utnyttjar det svenska systemet (går på soc - då jag tillägger att även svenskar gör det, varpå mamman kontrar med att hon tycker att det är okej, det är "deras" (vårt, svenskarnas) land att utnyttja). Jag lyssnar fascinerat på hur hon drar afrikaner och araber över en kam, samtidigt som jag inser att det inte alls handlar om folkslag utan individer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
det där är något jag diskuterar ibland med människor, och en vän till mig säger att hon som invandrare har en fördel för hon kan diskutera andra invandrares fördomar mot varandra på ett mer neutralt sätt än jag kan, eftersom det är så lätt att säga att jag har fördomar om jag försöker påpeka att det finns invandrare som "är rasister". Moment 22 kanske..
Skicka en kommentar