Patetiskt, men...

Leagally blonde med Reese Withersppon på TV3. Det är nog fjärde gången jag ser den på sex månader. Den är löjlig, men skön.

Higher love i Melodifestival

Jaha. "Love, love, love" eller "Higher". Same, same, but different. Tills killarna öppnade munnen, då vann Agnes.

Något fundamentalt fel

Under de år jag har utbildat mig till lärare så har frågan om kepsens vara eller icke vara i klassrummet dryftats rätt många gånger. Fler än fingrarna på mina båda händer har denna regel kommit upp i olika sammanhang. Ofta har vi som anser att det är helt onödigt att reglera kepsbärandet varit i majoritet. Tillslut har diskussionen nått slutsatsen att det väl handlar om förlegade åsikter; man har inte hatt på sig inomhus, lika litet som man har det i svenska kyrkan. I en synagoga och i en moské gäller ju andra regler - vilka regler borde då gälla i skolans värld? I svenska kyrkan får dock damer ha hatt på sig - borde det betyda att tjejerna får ha keps på sig i skolan? Hur är det med slöja då?

När jag pratar med Pingus fru, som jobbar med äldre elever så säger hon med sträng röst:
- Det är ju inte kepsen i sig vi bryr oss om. Det är attityden som kommer med kepsen. Kommer en elev in med stor fluffig dunjacka och kepsen neddragen så tar den eleven med sig en tuff attityd in i klassrummet, en barriär som jag kanske får svårt att bryta igenom och som kan bygga upp något mellan elever och lärare som verkligen inte behöver finnas där.

Inte en enda gång under flera år som jag har diskuterat frågan med lärarstudenter så har någon kommit med det resonemanget - och först nu blir det tydligt för mig varför min handledarlärare insisterar på att eleverna inte ens har luvan på sig i klassrummet (förutom när hon läser högt och de får mysa).

För att inte tala om unga med fötterna på sätet på tunnelbanan. Som inte lyssnar när de blir tillsagda. Vi är många som mött dem. Vi är många som har blivit dissade av dem. Fast det är klart: om inte föräldrarna bryr sig om att lära ungarna att (respektera andras kläder) inte ha skorna på sätet från början, så kommer de kanske aldrig att lära sig. Som när jag ser föräldrar ställa ungen med snökängor på sätet. Hur tänkte de...?

In a yellow submarine

I samtal med två lärare som arbetat i muslimska friskolor samt föräldrar som har haft barn där så har mitt intryck blivit att man på dessa skolor arbetar precis så som jag befarat att de gör: eleverna blir avskärmade från det svenska samhället.

Sedan läser jag en intervju med Ali Ibrahim (Lärarnas tidning 03/09), Imam och kultursekreterare i Malmö, där han säger att han har jobbat i muslimska privatskolor och han vet att de står för isolering.

Med det i bakhuvudet iakttar jag den gula (skol)buss som med jämna mellanrum kör genom vårt område. Jag har sett den på morgonen och på eftermiddagen många dagar. Den kör barn i olika åldrar. Alla pojkar har svart hår och alla flickor bär slöja över håret.

Barndomen: en form av schizofreni

Under båtresan lyssnar jag även till ett annat samtal om barn mellan två mammor vars barn har lärt känna varandra på båten. De diskuterar hur barnen beter sig under sin utveckling och det är både fascinerande och fasansfullt att höra på dem. Den ena har en dotter som nu är 12 år, den andra har en son i samma ålder. När dottern var 9 år så var hon rätt schizofren, enligt mamman, och det var svårt att låta bli att bli det själv, enligt mamman. Nu är det en helt annan schizofreni; ena dagen får hon krama dottern, nästa får hon inte komma i närheten.

Den andra mamman säger avslappnat:
- Ja, det är ju inte alla som vet när barnen kommer in i det oidipala stadiet. Sånt är ju bra att veta när barnen beter sig underligt.

Jag ser inte riktigt fram emot de kommande 10 åren.

Minnen för livet

I samtal med min (något senila) mamma frågar jag:
- Minns du de där burkarna med hårda ananaskarameller du brukade köpa på Finlandsfärjan när jag var liten?
- Jaa...de fanns ju t o m när jag var liten. I en metallburk, eller hur?
- Precis.
- Den är så bra att spara sedan och ha saker i, tycker jag mig minnas.
- Ja, det kan jag tänka mig.
- Visst är det som något svart streck i karamellen också?
- Ja, exakt.

Hon verkar ha ett positivt förhållande till karamellerna. Tur, då det var en sån burk jag köpte till henne på båtresan med Birka i veckan.

När jag var liten åkte vi alltid med Silja Line. Jag minns att jag hade rätt många drinkpinnar med sälar på när jag kom hem - och ananaskarameller och Smarties i papprör var obligatoriskt att inhandla. Konstigt nog så minns jag aldrig att vi sov i någon hytt. Kanske åkte vi bara över dagen. Mamma, jag, Pingu, mammas väninna och hennes son. Vi gjorde allt tillsammans. Nej, vissa saker gjorde jag ensam med mamma och hennes väninna också, men nästan allt då. White trash-minnen, kan jag tänka idag.

Och vad gör jag med min egen unge? Åker på kryssning. She loves it. Som att bo på hotell och komma bort från vardagen ett tag. Andra regler gäller och livet är friare. Trots att drinkpinnarna är exkluderade.

Närheten till havet

För några veckor sedan lyssnade jag till två tjejer (ca 16 år) på tunnelbanan som diskuterade filmer. Titanic verkade finnas högt upp på listan över bra filmer. (Pretty woman verkade ligga i topp.) Jag pratar om Titanic med sjuåringen och hon är förundrad. Samtalet går in på hur man gör filmeffekter: hur kan man se död ut på film, hur kan man sjunka ned under vattnet och se död ut, utan att vara det i verkligheten?

Sedan diskuterar jag filmen med min studiekamrat E. Hon har tonårsdöttrar och de har nyligen sett filmen. Jag inser att det nog är en aning för tidigt för sjuåringen att se filmen ändå. Särskilt som hon just nu är absorberad av rädsla för så väldigt många olika saker. Samtidigt är det kanske i de stunderna som man borde få möjlighet att just bemöta sina rädslor, se det i andra bilder än sina egna fantasier.

När vi reste över Östersjön i veckan så satt vi i bastun, med stora fönster ut mot det öppna vattnet. Det var rätt mäktigt och rogivande. Sjuåringen undrade ifall vi skulle överleva om vi föll i vattnet. Vi pratade om Titanic och - med viss tvekan - berättade jag om Estonia. Sjuåringen undrade varför inte helikoptrarna kom snabbare till undsättning för dem som låg i vattnet. Jag förklarade att det kan bli så vid katastrofer: människor blir lamslagna och kan inte agera tillräckligt snabbt.

Nu har sjuåringens kompis kommit till oss och hon har sett Titatinic hos en kompis igår. De diskuterar filmen. Kompisen säger att sjuåringen nog inte ska se den: sjuåringen kommer börja gråta om hon ser filmen. Den är så oerhört sorglig.

Ibland måste vi tillåta att livet är sorgligt. Mitt i glädjen finns sorgen och mitt i sorgen finns också glädjen.

Suddenly wanted

Mitt i allt stoj ombord på båten igår så kom det ett sms från mannen. Han har nu flyttat till en egen lägenhet och vill gärna återuppta vår kontakt. Jag känner blandade känslor, men ingen av dem är en längtan om att ses igen. Samtidigt ploppar självfallet en liten gnutta av en gräset-är-grönare-på-andra-sidan-känsla upp, men den dränks snabbt. Det jag har nu med musikmannen är så mycket bättre, så mycket mer, så mycket. Även om det inte blir något bestående med musikmannen så känns det som att jag har smakat på en bit av himmelriket och vill inte nöja mig med mindre framöver.

Surrogat, någon?

På båten i veckan så reste det även ett gäng lärare. Jag tror att de var på konferens och hade slagit ihop det med nöje (då deras barn var med), eller så råkade det bara åka väldigt många lärare samtidigt. Flera intressanta samtal har jag i alla fall lyssnat till. Ett av dem skedde mellan tre norrländska kvinnor. De lät som mina släktingar i Norrland, som de satt och skvallrade om allt och alla. Vem som hade en assistent i skolan - och vem som egentligen skulle behövt en. Sedan kom en flicka på tal, hon hade assistent, men det ansåg kvinnorna berodde på att barnet var beräknande och enormt bortskämt. Då talar vi ett barn på max 11 år. Hur annars hade ungen lyckats få igenom att hon inte skulle behöva gå utomhus på rasten? Och läraren till den flickstackarn var ju konflikträdd, slog de tre kvinnorna fast. För hade det varit någon av dem så hade de minsann satt ned foten och inte låtit ungen få sin vilja igenom.

Sedan börjar de prata om sina egna barn och vilka bekymmer de har. Den yngsta säger inte så mycket, jag tror inte att hon har några barn. Tillslut är det bara den äldsta (ca 55 år) och den mest bastanta kvinnan (ca 45 år) som talar. Med bitterhet som lyser igenom säger den äldsta:
- Ja, man ska tänka sig noga för innan man skaffar barn.
- Hur menar du då?
- Ja, men jösses, om man tänker sig när man är ung, efter skolan att man ska ha en karriär, men så möter man en man och så skaffar man barn, då är det ju kört...
- Vad då, så hemskt är det väl inte?
- Jo, för tusan, alla tänder mitt i natten och allt...
- Tänder?! DET är väl inte direkt det mest påfrestande!
- Jo, det där med att kliva upp mitt i natten, att inte få sova...
- Nej, jag skulle gärna bli med barn igen.
- Är det sant?
- Ja, jag älskar att vara gravid. Jag skulle vilja bli med barn, bära det och föda det, men aldrig ta hand om det. Tänk om man kunde få göra det, flera gånger om och så bara lämna bort det?

På öppet hav

Sjuåringen och jag har varit på kryssning med Birka Paradise. Vi har aldrig åkt med den båten tidigare och är nu Birka-fans. Mycket trevligt. Lyxig hytt till lågt pris. Så bokade jag också samma dag som vi åkte.

Hyfsat besviken blev jag dock på soldäcket och poolen. De bilder jag sett gav mig bilden av en enorm pool, men så var icke fallet. Bubbelpoolen var skön. Jag rekommenderar ett besök till poolkanten tidigt på morgonen (alt. sent på kvällen) - då inte tonårsmobben har intagit stället - samt tofflor att gå runt i!

Det var runt 600 barn på båten. Det märktes knappt, förutom när det var dags för barnaktiviteter och barnvärdarna virrade runt som yra höns. Sjuåringen verkade ändå rätt nöjd med det mesta.

Det var bättre förr

Den sista obligatoriska kursen på högskolan är påbörjad. Efter en föreläsning där föreläsaren har sagt att vi nu har erfarenhet av att undervisa så tittar vår lärare på oss och säger:
- Ja, hur ser det ut? Jag hoppas att det är så att ni nu har efterenhet att undervisa. Hur många känner att de har det?

Kanske hälften av oss räcker upp handen, vissa mycket tveksamt. De som räcker upp handen bestämt är de som redan innan arbetade inom skolan (outbildade) eller som nu jobbar där vid sidan av studierna.

Jag ser på min kamrat intill, vi är tveksamma till ifall vi skulle kunna ställa oss inför en klass och vara en ledare för dem, vi anser inte att vi fått öva tillräckligt.

Vår lärare säger:
- Ja, men ni väl arbetat med grupper tidigare, stått inför dem som en ledare, kanske som fritidsledare...?
När en övervägande del av vår grupp svarar nekande blir hon något nervös och övergår till att prata om kursen. Vad finns kvar att säga? Genom åren har alla de äldre lärare vi haft pratat om hur bra det var med väldigt mycket praktik, som det var i den tidigare lärarutbildningen.

Sådan mamma, sådan lärare?

I de stunder då jag är den sämsta mamma jag kan vara så blir jag enormt tveksam till mitt kommande karriärval. Hur ska jag kunna vara en bra lärare när jag kan vara en dålig mamma? Eftersom (surprise, surprise!) det hela handlar om väldigt mycket fostran, utöver lärandet, i de lägre åldrarna. Borde jag inte konstant vara en from, blid, givmild, överseende och accepterande mamma för att också vara en likadan lärare? Fast det fungerar ju inte så.

När min egen mamma reste bort när jag var barn så kunde jag inte för mitt liv förstå varför hon ville göra det. När hon förlustade sig i London (under tiden jag var hon min pappa) och sedan skickade mig fina vykort så minns jag att jag kände mig utanför; hon hade ett annat liv, något som jag inte var delaktig i. Som vuxen kunde jag fortfarande tycka att hon hade skött det hela galet på ett sätt; varför inneslöt hon aldrig mig? När jag nu själv har barn - under väldigt liknande förhållanden som min mamma hade barn - så förstår jag henne till fullo. Först nu, under de senaste åren, kan jag se hur man kan vara två skilda personer, njuta av det och få energi ur det.

Not my cup of soup

Vegetarian. Nej, det skulle jag nog aldrig kunna bli. Tjocka biffar äter jag ändå i princip aldrig, men fisk och kyckling skulle jag bara inte kunna leva utan. I veckan blev jag bjuden på en vegetarisk restaurant. Jag kom väl undan med att jag redan innan hade ont i magen, för jag petade mest i maten. Hade jag tyckt att det varit gott så hade jag ätit upp - trots att det var helt vegetariskt - men det mesta var riktigt läbbigt. Soppan var blaskig, som vatten blandat med passerade tomater hade skurit sig. Och jag svär att jag läste något om kofta på menyn. Jag trodde inte sånt fanns på riktigt. Det måste ha varit den där hårda bollen som inte smakade något, men kändes som att tugga på en filt.

Så nu har jag alltså en....pojkvän?

Fem dygn har han bott i mitt hem inom loppet av 1½ vecka. Egen tvål och egen tandborste (som lämnas kvar) i mitt hem. Han smeker mig till sömns och lagar frukost varje dag (vet nu var alla saker finns), för intressanta samtal med mig och bjuder mig ofta på middag. Vi åker tillsammans till/från förorten och pussas när vi möts och skiljs. Känns som en dröm. Jag lever på lånad tid, men vet att njuta till fullo så länge den varar. För det här är ju inte vardagen. Det här är inte våra vardagliga jag - det här är våra optimala jag - och våra barn är inte närvarande: inga störningar utifrån påverkar vår bubbla.

Snö. Så långt ögat kan se.

I söndags vräkte snön ned hela dagen över Stockholm. Precis lagom till sportlovet så är det nu vackert som ett vykort och snögubbar på flera ställen utanför mitt hus. Hoppas att det inte smälter bort innan sjuåringen får möjlighet att använda vårt "snögubbekit" (halsduk, hatt, näsa, knappar...) som vi fick i julklapp. Imorgon ska jag köra till pappan och hämta sjuåringen där. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Skräck över att kanske bli inbjuden i pappans hus - och känna mig nödgad att tacka ja för att hålla skenet uppe. Förtjusning över att sjuåringen och jag får ta en liten road-trip tillsammans, vilket vi tycker om och alltför sällan får möjlighet till.

Begynnande hybris, eller; Jag är värd det här

Aldrig tidigare i mitt liv har jag blivit så totalt beundran och så makalöst förlamad av vackra ord. Jag har hört vackra ord tidigare i mitt liv, men aldrig i kombination med denna makalösa befriande fysiska beröring. Musikmannen finner skrymslen på min kropp som i princip aldrig någonsin blivit beundrade och så fjäderlätt smekta. Mjukheten, lättheten, är näst intill olidlig njutning. Varats olidliga lätthet. Det finns så många beröringspunkter mellan oss, mentalt och fysiskt, det skrämmer mig nästan. Han berör mig, förför mig, förgör mig. Jag faller, jag drunknar, jag svävar.

- Låt mig få se din nakna kropp, du är så vacker. Om du inte fanns så borde man skulptera dig.

Han talar mer än jag själv brukar göra - jag har mött min överman! - och det känns befriande att slippa vara den som för samtalet framåt. Även om han påstått att jag inte kommer att gilla honom lika mycket efter att vi varit tillsammans i 20 år. (Att någon ens skulle skämta om att vara tillsammans i 20 år visar på mod, tycker jag!)

- Det är det som är så bra med dig; du kan både vara kvinnligt mjuk och riktigt bestämd, jag gillar det.

Mer sånt, jag vill höra mer sånt.

It is written

Fast i den amerikanska trailern så står det: "It is destiny".

Igår såg jag filmen Slumdog millionare, som visst tog hem 8 Oscars inatt. Väninnan M köpte filmen i Indien.

Jag rekommenderar den varmt, den var väldigt bra, med mycket bra musik. Det enda jag kan kritisera är att den var väldigt Hollywood, istället för Bollywood. Jag tror att de försökte sig på att kompensera detta genom att låta hela skådespelarensamblen dansa Bollywoodstyle under eftertexterna. Filmen får 4½ lärare (av 5). Brilliant story, se den!

Stockholms filmfestival kör förhandsvisning av filmen om en vecka, sent på måndag.

Varannan-vecka-morsa wannabe

Sjuåringen har åkt iväg med sin pappa. Lugnet har lagt sig över mitt hem. Jag kan tänka någorlunda klart igen. Framförallt kan jag tänka färdigt en tanke utan att bli avbruten. När jag idag träffade en god vän så såg han bekymrat på mig och undrade hur det var.
- Joo...jag har bara mycket att tänka på.
- Gör som Pippi säger då: Tänk inte på det.
- Lättare sagt än gjort ibland. Ändå har jag blivit mycket bättre på det.

Nu ska jag strax släppa alla tankar och sätta mig i soffa med musikmannen och bara mysa. Imorgon ska jag skolka. Från skolan alltså, inte från bloggen.

Rosor på kind och sömngrus i blick

Nästan fyra timmar utomhus, på skidskobanan och i parkleken med sjuåringen och hennes bästis, har gjort oss alla rätt skönt trötta. Jag ser fram emot att sova gott - och länge.

Just nu är det dock Melodifestivalen som gäller för hela slanten. Fem låtar in i tävlingen tycker vi att tre låtar har varit bra.

Känn ingen sorg Göteborg

Väninnan M har varit i Indien. Jag skulle aldrig våga åka dit med sjuåringen. Nog för att risken redan är hög för att bli magsjuk, men med sjuåringens allergi och risk för att bli utsatt för något hon inte tål - och då få en ännu värre magsjuka - så kommer jag aldrig ens att försöka utsätta oss för den utmaningen. Inte förrän sjuåringen är vuxen nog att äta en mer varierad kost i alla fall. Så tillsvidare lär vi hålla oss inom Sveriges gränser.

Diagnos på tapeten

På väg hem på t-banan lyssnar jag till en kille som pratar i mobiltelefon med en kompis. Killen ska gå på en fest som kompisen har. Killen säger att han inte vet när han kommer att dyka upp, eller hur länge han kommer att stanna. Fast stanna ska han nog.
- Om jag inte blir helt dampig och känner att jag måste gå därifrån, men jag får se hur det känns.

På lektionen i en årskurs 4 sitter jag längst bak brevid en kille som viskande berättar för mig att Oskar, gossen som sitter längst fram intill fröken, har sparkat Markus, som sitter mitt i klassrummet, i magen för någon månad sedan. Jag ojar mig och säger att man aldrig ska sparkas. Killen tittar på mig och säger:
- Men han har adhd, om du undrar.

En vän berättar om sin dotter, som inte vill gå till skolan för hon var så himla hängig på morgonen.
- Hon var helt aspig, så som hon blir.

Har då någon av dessa personer en fastställd diagnos? Jag vet ju svaret, men känner att det har inte så stor betydelse (bortsett från en ekonomisk sådan). Jag tänker på hur jag ser på mitt eget psykiska välbefinnande: som om det löper en lina genom min själ och när jag mår bra och har ro i själen så är linan böjlig och slak, men när jag börjar må sämre så blir linan spänd och tillslut slits den sönder om jag inte gör något för att må bättre. Alla borde få känna ett inre lugn.

När min handledare vid ett tillfälle ber eleverna vara tysta när hon talar, för att elevernas prat gör henne så störd, tittar en av de tysta flickorna upp och säger försynt:
- Psykiskt störd?
- Nej, inte riktigt så störd, säger läraren innan hon fortsätter berätta om elevernas uppgift.

Simultanförmåga. Har jag det? Ja - men kan jag behålla den varje stund, varje dag?

Menace to society

Examinationsuppgiften är färdig. Ja, eller; jag har satt något på pränt i alla fall, men jag har inte alls gjort mitt bästa. Jag får nog vara glad ifall jag passerar godkänt och får ett D, men det är okej för mig. Orkar inte just nu. Ska gå och lägga mig, dra något gammalt över mig (katten) och kurera mig med sömn.

När jag kom hem nu så kollade jag noga i porten. Som jag misstänkte: det är bara i min lägenhet som något blev installerat - av bredbandsinstallatörerna - ovanför ytterdörren, det sitter ingen kopplingsdosa ovanför någon av de andra dörrarna. I min hall, ovanför ytterdörren, sitter en fetstor låda. Nu öppnade jag den och såg att där finns 8 eluttag, varav ett är upptaget av en sladd som kommer in i lådan ifrån porten. Betalar jag den där elen för något som används? Är övriga inkopplade i min låda? Eftersom det inte är något som jag nyttjar, så drog jag helt sonika ur sladden. En ond djävel på min axel skrockade och hoppades att det ställde till bekymmer för någon.

Do or die, eller: kasam

Nu sitter det en ny grupp med blivande idrottslärare på andra sidan bordet från mig. Fyra killar och en tjej. Tjejen skriver, försöker få till arbetet. Killarna surfar, sms:ar, pratar. Tjejen ställer frågor, tycker att de ska undersöka mer om det de skriver, har de tillräckligt på benen för att lämna in? Killarna vill gå och äta.
- Skicka in det till läraren nu.
- Men, det är ju inte bra.
- Spara det då, så får du fixa mer med det senare.
- Ska det inte lämnas in idag?
- Ja, men då är det väl bara att lämna in det som det är, do or die, liksom.
- Jamen...det är ju ändå ett grupparbete...
- Men, jag fattar inte varför du håller på så himla mycket...
- Men...
- Kan vi inte slänga in KASAM någonstans också, så låter det bra.

Jag har faktiskt också varit i ett fåtal grupper som ser ut så. Det blir aldrig bra när det finns endast en ensam representant av det ena könet. Jämn blandning är bäst. Eller; intresserade gruppkamrater kanske är att föredra.


Nu vaknade killarna till liv, då de upptäckte att dokumentet inte var sparat, så det har nu försvunnit. Det är en av killarna som är inloggad, och hans version av arbetet var inte komplett. Den versionen har de nu hittat.
- Men Maria, sparade du den inte? hö hö
Killarna påpekar att de nu måste gå till lektionen. Maria säger uppgivet:
- Gå ni, jag måste skriva in det här stycket som saknas, och klippa in det som finns i Tomas version.
- Vad då, ska du sitta här och skriva, inte gå till lektionen?
- Ja.
Killarna tittar på varandra, en snurrar med pekfingret mot huvudet (hon är galen, dum i huvudet, prioriterar fel). Det faller aldrig tjejen in att också bara strunta i det hela. Jag vill ställa mig upp och kommentera det hela, men håller mig.
Är det verkligen dessa killar vi vill ha som idrottslärare till våra barn...?







KASAM = Känsla av sammanhang

In a time when women ruled the world

Under min vfu (prakitk) i en årskurs 3 så får eleverna sätta sig i grupp och fundera över hur man etiskt beter sig på ett bra sätt mot sina kamrater (i förebyggande syfte). I varje grupp fattar flickorna pennorna och pojkarna lutar sig tillbaka. Oavsett om det är fler än en flicka i varje grupp så turas de om att skriva. Inte en enda pojke skriver ett enda ord under hela lektionen. Flickorna tar på sig det frivilligt, välvilligt.

Jag kommer att tänka på det nu när jag sitter i min skolas bibliotek och mitt emot mig sitter en grupp med blivande idrottslärare: fem killar och en tjej. Tjejen tar ledningen, sätter sig vid datorn, håller i skrivandet, formulerar orden, kollar av med killarna. Killarna surfar, pratar, kommenterar texten, kommer med något inlägg. Tjejen skriver och skriver. Inom några timmar är de färdiga och alla är nöjda.

Utbildning värd sitt namn?

När jag började den här kursen för en månad sedan så var det flera i min klass som ville veta vad som var obligatoriskt att närvara på för att få godkänt. Läraren meddelande att det fanns bara ett moment som var obligatoriskt (muntliga examinationen), men hon rekommenderade att vi gick på alla seminarier då hon har sett att de som gjort det tidigare har fått bättre betyg på den skriftliga examniationen sedan.

De studenter som ställde frågorna har inte närvarat en enda dag under kursen. Vilken lyx, kan jag tänka: pengar från csn och glida runt hela dagarna, eller jobba snarare de kanske gör.

Idag satt jag och diskuterade den skriftliga examinationen med min gruppkompis som - precis som jag - närvarat vid alla seminarier. Vi konstaterade att vi är less - inte p g a seminarierna, utan på grund av längden på vår utbildning. Hon är inne på sin sista termin, jag på min näst sista. Vi är rätt less. Vi ser inget A-betyg i sikte i den här kursen, vi vill bara ta oss igenom och nå gränsen för godkänt. Även om böckerna och teorierna (först nu, när kursen snart är slut, as usual) är mycket intressanta, så brinner energin på sparlåga.

Och, tänk, om nu regeringen får igenom den nya utbildningen (vilket väl lär ske), så lär jag få läsa ytterligare en termin efter mina 3,5 år. Oh joy. Det skulle vaar trevligt att få ha kvar något av min sanna entusiasm när jag väl börja arbeta med barnen.

En helt annan värld

Vid avlämnadet av sjuåringens jämnåriga kompis på kompisens skola på Söder i morse så berättar kompisen att en av hennes klasskamrater ska vara med i lilla Melodifestivalen (eller vilket evenemang det nu var). Intill oss står en pojke och en flicka i samma klass. Pojken har kantiga glasögon med mörka markanta bågar och ser ut som en liten (nerd) snusförnuftig person. Han lyssnar med intresse och skepsis. Sedan säger han:
- Ska hon vara med där?
- Ja...
- LOL.

Han säger verkligen det, uttalar det som "Loll", torrt. Jag kan inte låta bli att skratta till, upprepa vad han sagt och säga "häftigt". Pojken ser förolämpad ut, ler i mjugg och vänder oss ryggen.

Tror du på gud?

De senaste veckorna har jag fått frågan vid fyra tillfällen från barn mellan 7-9 år. De vuxna som varit i närheten har agerat överskylande, som att det är en fråga man inte får ställa (eller kanske det finns ett bättre tillfälle för att ha en diskussion). Oftast hasplar barnen ur sig frågan mitt i en situation där frågan känns en aning malplacerad, men det fanns väl något som triggade dem och fick dem att fundera. Som svar på frågan har jag börjat använda mig av det som vår lärare i religion sa i höstas: Vad menar du med gud? Jag får först levande frågetecken till svar. De barn som har frågat mig har varit väldigt svenska. Samtalen har varit mycket snarlika.

- Tjaa, vad menar du med gud, vilken gud?
- Gud.
- Det finns ju många olika gudar, tänker du på någon särskild?
- Vår gud.
- Mmm, du menar den som finns här i svenska kyrkan?
- Ja. Jesus pappa.
- Mhm. Nej, jag tror inte på gud, att han har finns eller har funnits. Jag tror att det har funnits en man som heter Jesus, men inte att hans pappa var någon gud.

Fortsättningen har varit varierande:

- Vad heter gud?
eller
- Fanns det dinosaurier när gud fanns?
eller
- Jag tror i alla fall på gud.
eller
- Min pappa tror inte heller på gud.
eller
- Jag tror inte heller på gud, jag tror på naturen.

Vilket har lett oss in på fortsatta diskussioner av varierande slag. Barnen kan filosofera och förstå metaforer, det är givande.

Time to spare

För några veckor sedan funderade över hur det skulle vara att ha flera barn - och ändå få vardagen att gå ihop. Vet inte ifall jag skulle fixa det. Tänk att ha fyra barn och ändå hålla koll på alla deras läxor, gympakläder, matsäckar och fritidsaktiviteter.

I morse fick jag erfara hur det skulle vara att ha två barn, när sjuåringens kompis sovit över. Jag är glad att jag planerade allt väl, la fram kläder igår till oss alla, och klev upp very early för att ge mig själv tid till oförutsedda händelser. Jag är ännu mer glad över att sjuåringens kompis var snabbheten personifierad (jag var tvungen att berömma henne) och speedade på sjuåringen. När jag precis väckt flickorna så ringde väninnan M och sa att hon var hemma. Jag var mäkta förvånad, hon skulle ju komma i gryningen imorgon och jag hade handlat matvaror som jag skulle ställa in hos henne idag, så att de fanns där när hon kom hem efter två veckor i Indien. Jag hade dock missuppfattat. Hon var hemma nu. Så ett överlämnande av varor direkt på morgonen planerades in. Då var jag ännu mer nöjd med att vi hade lite tid till övers.

Utan att stressa alltför mycket så hann vi äta frukost i lugn och ro, göra oss i ordning, gå till M och lämna varor, gå till sjuåringens skola och lämna henne, ta t-banan till kompisens skola och lämna henne där, åka vidare till min egen skola och ändå hinna i god tid till min muntliga examination började. Alla var i tid, allt hade fungerat. Det var magiskt. Solen skiner. All is well.

Diagnos: normal

När jag läser artiklar som den i Metro om tjejer som har adhd blir jag rätt nedstämd. Jag är så himla skeptisk till att ge barn diagnoser. Det är som att bara för att ett barn är sig själv, visar sin egen personlighet, och utvecklas på ett sätt som inte passar in i mallen för den generella massan, så ska det barnet få en helt ny identitet. En identitet som ger finansiella förmåner, men knappast någon tillfredsställande sinnesstämning (enligt min mening). Många är de som har sagt mig att det finns anledning att ge barn amfetamin (eller vad än medicineringen må bestå av) när de är helt spattiga, de får en helt annan ro i själen och kan finna ett lugnare tempo i livet och komma vidare i sin utveckling. Är det verkligen ingen som tänker att något är galet? Är det verkligen ingen som tänker på att det kanske är dessa barn som är den "nya" sortens "normal": man får vara den man är? Med pappor som är mer kompisar (än ansvarsfulla vuxna) och spelar TV-spel med barnen istället för att hjälpa dem med skolarbetet och med mammor som arbetar så mycket att de inte har tid att närvara i barnens skola eller sätta sig in i barnens situation (okej, ja, nu generaliserar jag), så kanske det inte är så konstigt att barnen blir som de blir? Känner mig som en moraltant. Jag är ingen perfekt förälder på något sätt. Av alla barn som jag har träffat (som har en diagnos) så har dock alla haft minst en förälder som inte borde anses "normal" i det avseende att de bidrar till att deras barn får en sund och god utveckling och ges optimalt med chanser att anpassa sig till samhället i stort. Dags att införa föräldrautbildning kanske - eller dra ned på kraven?

I couldn´t care less. Yes, you could.

Sjuåringens kompis Lorena är hos oss. Tillsammans tittar sjuåringarna på TV mellan middag och nattning. De fastnar vid "Miami Ink", vilket är ett av sjuåringens favoritprogram. Hon brukar fantisera om vilka tatueringar hon skulle vilja ha. Så gör de också nu, framför TVn börjar de diskutera vilka bilder som är snygga och var på kroppen man kan placera dem. Kompisen säger till sjuåringen:
- Min mormor säger till mig att jag aldrig någonsin får tatuera mig, någonstans på min kropp.
Med myndig röst säger sjuåringen:
- När du är arton år så bestämmer du själv. Så snart man fyller arton år så får man bestämma över sig själv och då kan ingen säga något om det, då får du tatuera dig om du vill.
- Är det så?
- Ja!
Jag håller mig från att påverka dessa fria sinnen (vars frihet och överlägsenhet de redan har skrivit sånger om och spelat in på bandspelare under kvällen).

När de sedan går och tar fram sina sovkläder så tar sjuåringen fram en låtsastatuering som hon har sparat och visar den för kompisen och säger:
- Jag har alltid velat ha precis en sån här, fast mer grå.
- Jaha, jag bryr mig inte, säger kompisen.
Då reagerar jag. Kraftigt. Precis som när jag hör många barn i skolan använda det uttrycket. Det låter så oerhört illa, så nonchalant och fult. För självklart bryr de sig, de vill bara inte visa det. Hoppas jag, annars är det värre ställt med samhället än jag vill tänka.
- Nehej, du, så där kan man väl inte säga? Det låter ju jättehemskt. Vad taskigt, klart att du bryr dig om vad din kompis vill visa dig, annars kanske din kompis gör samma sak mot dig, och det känns ju inte så bra när man själv får höra någon säga det, eller vad tycker du? Jag får ofta höra barnen i skolan säga precis så där och jag tycker att det låter alldeles hemskt! Det är klart att man bryr sig.

Utan att veta det så öppnade jag porten till avgrunden. Tjejerna börjar prata i munnen på varandra. De har otaliga erharenheter av kompisar som uttrycker sig på det där nonchalanta sättet - och ingen av tjejerna tycker att det låter trevligt.

Lorena: Killarna i min klass säger ju så där hela tiden!
Sjuåringen: Ja, precis, killarna är värst, de säger alltid så!
Jag: Jaha, vilka killar då?
L: Kalle i min klass är värst, han säger så hela dagen, vad man än säger!
Jag: Stackars honom, jag tycker synd om honom.
S: Och Mustafa i min klass han säger också det, varje dag. Det är bara Anna i min klass som vågar stå upp mot honom.
Jag: Oj, vad starkt, vad gör hon då?
L: Det låter verkligen inte trevligt.
S: De flesta i min skola säger nu "jag bryr mig".
Jag: Jaha, så de bryr sig i alla fall?
S: Nej, de säger så här "och? Jag bryr mig"
Jag: Jaha...de försöker vara lite cyniska och menar det bakvänt, alltså att de inte bryr sig...?
L: Ame! Vilka knäppisar!
S. Ja, precis, så när Mustafa säger så då säger Anna "vad bra att du bryr dig ooom mig!!" Då blir Mustafa ännu mer galen och håller nästan på att slå till henne. Han står så här (visar med nävarna i luften).

Var är kärleken i deras vardag, tänker jag? Hur såg det ut för oss, när jag var barn? Vad sa vi...?

It is important to have a parraplajjblick

Paus i skrivandet, kollar mail. Har satt upp mig på listan för utskick om lediga jobb i Stockholm Stad. Brukar roa mig med att läsa vilka lärarjobb som finns (har ett par gånger upptäckt att lärartjänster på sjuåringens skola är utannonserade - innan jag fått veta det, som förälder, från skolan), men ibland läser jag även om kontorsjobben.

Idag söker de en paraplysamordnare. Det låter ju oerhört intressant. Jag ser framför mig en butler som tar folks paraplyer och stoppar ned dem ytterst organiserat i ett ställ innanför ytterdörren. Men, nej, så är det förstås inte:
"Vi söker dig som har mycket god erfarenhet av att arbeta med paraplysystemets alla delar. Du bör ha viss övergripande kunskap om hur verksamhetsområdena äldreomsorg och omsorg om funktionshindrade fungerar, både på beställarsidan och utförarsidan. Organisatoriskt tillhör du beställarenheten äldreomsorg. Du ska fungera som ett stöd till handläggare, enhetschefer och annan personal i paraplyfrågor, samt vara kontakten mellan verksamheten och staden i allt som rör paraplysystemet.
Våra lokaler är belägna i Farsta centrum. Vi har flexibel arbetstid."

Paraplysystemet, finns det faktiskt något som heter så? Paraplyfrågor? Ja, det är nog bra att de samordnar mer, så att frågor som rör en individ inte behöver bollas mellan fyra olika instanser, som det är idag...

Svepskäl som heter duga

Sjuåringen är hemma idag också. Fast idag är det jag som är sjukast. Ändå är inte jag så fasansfullt illa däran. Klistrad vid datorn skriver jag på min skoluppgift. Sjuåringen är klistad vid film efter film. (Ja, jag har dåligt samvete.) Fast jag tror att det mest var TVn som lockade när jag frågade hur hon mådde i morse. Det gick från huvudvärk och halsont till danssteg och stora skratt framför TVn rätt snabbt. Hon hade dock bra skäl till att inte vilja gå till skolan:
- Först och främst, mamma, så är det så himla jobbigt i skolan när alla bara skriker.
- Hur menar du då?
- Man får ont i huvudet och man kan inte höra något när det är så mycket oljud...
- Jaha...?
- ...och då får jag ont i halsen när jag ska svara på frökens fråga, för ingen är tyst när någon ska tala.
(Känner att jag börjar koka inombords.)
- Men....jag trodde att det hade blivit bättre, är det fortfarande så hela tiden...?
- Ja....eller inte hela tiden, men ibland...
- Gör du också ljud eller hur är det med det då...?
- Eeeehhh....ibland, men inte så mycket...

Det är så himla svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det där, men jag inser att jag måste ta upp det med skolan i alla fall, sooner better than later.

Teori i praktiken

Det är alltid lika intressant att se och höra när lärarna som arbetar i verkligheten omedvetet pratar om att det som vi läser i lärarutbildningen behövs i verkligheten. Frågan är bara hur det ska implementeras i verkligheten.

Kanske genom gemensam utbildning?

Framtidsvisioner

Sjuåringen har en låtsastatuering från Danonino på armen. Det är en kock. Sjuåringens kompis Lorena frågar ifall sjuåringen valde en kock för att hon vill bli en kock när hon blir stor.
7: - Ja, kanske, eller så vill jag bli tatuerare...
Jag: - Vad vill du bli då, Lorena?
L: - Sykotelog, tror jag.
Jag: - Jaha, hur kommer det sig?
L : - Det verkar bra, man får tänka...
7: - ...eller rymdforskare...
L: - ...ja, sån där som sitter vid datorerna och styr i rymden...
7: - ...ja, en sån som styr raketen, någon som är smart...
L: - ...ja, en forskare liksom...
7: - Ja, det verkar bra att vara smart.
L: - Ja, precis.

Sällskapsresan ligger i lä

Har precis sett delar av Charterhjältar på Kanal 5. Jag vill aldrig vara en del av det livet. Snälla, slå mig, någon, om jag någonsin ens tänker tanken att bli en av dem.

Köp mig ingen soffa...

På en tidigare date med musikmannen så pratar vi om andra vi varit på date med. M-mannens kommentar är:
- Vissa inser man ju rätt snabbt att man inte har så mycket gemensamt med och andra vill omgående gå ut och köpa en gemensam soffa. Inget av det fungerar för mig.
Så är det ju även för mig. Det måste finnas några gemensamma beröringspunkter som för intresset vidare och håller det vid liv - samtidigt som det inte ska finnas några krav på att stadga sig. Det känns bra det här, den här relationen. Själen är till bristningsgränsen fylld av lyckliga känslor.

Vilket naturligtvis får mig att tvivla, som den martyr jag är.

My knight in shining armour

Det här får bli den siste, tänker jag om musikmannen när vi går på en till date; sedan vill jag inte gå på date med någon mer. Antingen blir det bra eller så får det vara helt. Och tänk; så blir det så bra, så väldigt bra. Jag är helt betagen och han är det också. Jag tänker på Carrie i Sex and the city när hon svimmar av att Baryshnikov är så chevaleresk. Jag kommer nära svimmingsgränsen: jag blir nästan mållös av alla komplimanger och hans generösa beteende.

Senare på kvällen beundrar musikmannen andra delar av mig och jag kommer att tänka på Richard i Ally McBeal och hans fascination av gäddhäng. Det känns verkligen märkligt, men befriande.

Alla behöver en vän

Sjuåringen har klagat på lite smått ont i halsen i ett par dagar och jag hade gärna sett att hon var hemma både onsdag och torsdag, men det har fått gå. Idag ansåg jag det dock inte försvarbart att skicka henne till skolan, då hon även var täppt i näsan - och det gick att kombinera tidsmässigt med mina uppgifter genom en barnvakt (mormor). Så sjuåringen är hemma. Och dansar nu till sina favoritlåtar. Snorar och hackar, men kan inte sitta still. Svettas ut bacillerna, tänker jag. Hon dansar till låten "alla behöver en vän" med Caramell.
- Mamma, när jag hör den här låten så tänker jag alltid på Fatima på dagis.
- Jaså...hur kommer det sig...?
- För att hon aldrig hade någon vän, hon var ju alltid så taskig, så ingen ville vara vän med henne.
- Mmm, jag minns det. Fast hon var ju snällare på slutet, innan du slutade, när hon hade gått ett tag på dagis.
- Joo...det var synd om henne.

Framtiden är här

Som klassförälder har jag nu lagt upp en blogg för sjuåringens klass, där gemensamma inlägg som berör klassen kan läggas in. Samtidigt tänker jag mig att barnen i klassen skulle kunna göra inlägg där: öva på internetanvändande (jag har sett det användas i klasser under min praktik). Jag är dock alltid mån om integritet och skulle aldrig publicera bilder av barn/föräldrar utan deras medgivande eller nämna någons (riktiga) namn. För att sprida bloggadressen bad jag sjuåringens lärare att lämna ut ett papper till föräldrarna. "Jättebra idé", tyckte sjuåringens lärare. Tills hon nämnde det för rektorn som sa blankt nej till att skolan överhuvudtaget skulle ha med det hela att göra. Spännande, tänkte jag, nu ska jag få lära mig något nytt - är det en specifikt för sjuåringens skola eller gäller det generellt för alla skolor? Läraren hade inget rakt svar, "för att ha ryggen fri", ungefär, lät det som rektorn uttryckt det hela. Personuppgiftslagen och skyddad identitet kom dock upp som förklaring till det hela. Vilket verkar galet i mina ögon, när inget av det är aktuellt, men okej; jag delar ut dem själv.

Under genomgången av vår praktik med mina studentkamrater på högskolan så framkommer det att de flesta anser att personal i skolverksamheter har för lite koll på de tekniska resurser som finns idag: internet, spel, ipod etc. Hur ska skolan då kunna intressera dagens elever? Till viss del håller jag med. Mycket av tekniken kan integreras i skolverksamheten - istället för att uteslutas.

Anger management

Tre elever; två pojkar och en flicka, 8 år gamla har berättat för mig att deras (pappor) föräldrar har intalat dem att slå tillbaka ifall någon slår dem i skolan. Slå tillbaka hårt, så att det känns. Detta har framkommit när vi tillsammans har diskuterat hur man ska bete sig mot andra i sin närhet och i allmänhet. Hur tänker sig dessa föräldrar att samhället ska se ut, undrar jag.

En belastning för samhället

Ja, jag erkänner, jag har vägrat att betala TV-avgift till Radiotjänst. (Så jag kommer aldrig att bli någon minister.) Jag anser inte att någon ska behöva betala TV-avgift. Dessutom tittar jag mest på DVD, VHS eller Internet.

Nu har kontrollmannen lyckats fånga mig och skrivit upp mig. Vi har knappt mat för dagen, men en TV-avgift ska jag minsann betala. Kontrollmannens kommentar var: ni har nyligen haft hantverkare på besök och då märktes att ni har utrustning. Är inte det spionage av någon form? Är det ens tillåtet att göra så?

"Hantverkarna" var f ö ett gäng killar - som installerade bredbandskablar från hyresbolaget - och som lyckades med mästerstycket att stänga ute katten från sin låda (varför ens stänga dörren inne i lägenheten, liksom?), så att hela lägenheten stank av kattpiss när jag kom hem.

It´s (not) a family affair

Med mina närmaste väninnor har jag flera gånger diskuterat att vi har valt ut varandra, vi har valt att behålla varandra: in sickness and in health, for better of for worse, man finns där för varandra. Vissa oftare än andra, vissa närmare än andra, och ofta är det dem man minst anar som kommer till ens undsättning när det väl gäller. Att mina närmaste familjemedlemmar (via blodsband) skulle ställa upp på det sätt som mina vänner gör har aldrig slagit mig - jag vet att det inte fungerar så. Med åren har många vänner ändå glidit ut i periferin och jag tycker att det är oerhört sorgligt. Många har nog med sitt eget liv och aldrig har de tid att låta våra liv tvinnas in i varandra. Ändå är det inte så svårt, ändå tar det inte så mycket tid, ändå ger det oftast mer energi än vad det tar. Jag slår gärna knut på mig själv i mina försök att bistå en vän, jag kan sträcka mig längre än vad som är vettigt för min egen mentala hälsa. Vad händer dock om vi slutar att bry oss? Har jag bara en längtan till något onåbart socialt samhälle ur min barndom - eller är något galet i Kapernum?

Free your mind and legitimation will follow

Ibland hävdar jag att det borde finnas någon form av föräldralegitimation. Inte för att inte alla ska kunna bli föräldrar, utan för att alla som ska bli föräldrar borde få viss info. Föräldragruppen på BVC i alla ära, men jag syftar på kontinuerlig utbildning om barns psykologi och utveckling. Då kanske det inte sedan skulle skära sig så mellan vissa föräldrar och lärare i skolan.

Hur blir det nu då med lärarlegitimationen? Den kommer väl troligen att införas. Jag kan tycka att det nog är bra. Det kanske gör att det hela blir mer uppstyrt. Kanske ger det mer pndus till yrket. (Och gärna mer lön.) Även om det väl i slutänden handlar om att lärare måste få mer tid och resurser (mindre administrativt arbete - och fler lärare per elev) till sitt förfogande, för att kunna fungera bra. När lärarna ges möjlighet att fungera bra, så tror jag också att de uppfattas som bra lärare och då skulle yrket per automatik få mer "credit" från allmänheten. Sedan kanske inte alla lärarstudenter borde få bli lärare.

Jag läste en intervju med Jörgen Ullenhag (som lagt förslaget till legitimerade lärare) i Lärarnas tidning nr 11/08. Han verkar vara av den åsikten att de som inte är lämpliga borde stoppas redan på Lärarhögskolan.

"Jag tycker att man ibland är för snäll idag när det gäller att avråda studenter under utbildningstiden, det är ganska grymt att släppa igenom dem som uppenbarligen inte kommer att klara av yrket."

Är det någon som vet någon som blivit rekommenderad att inte fortsätta sin utbildning? Jag börjar undra om det någonsin sker. Min handledarlärare försökte en gång sätta stopp för en student som hon fann olämplig (studenten vågade inte tala inför eleverna), men proceduren var som ett moment 22.

Kunskap för livet?

Lunch på högskolan, mellan seminarie om lärarens professionella samtal och en sista genomgång av vår examinationsuppgift, inför vårt skrivande av densamma.

I lunchrummet sitter en grupp studenter som uppenbarligen läser den (obligatoriska) kurs som jag läste för ett år sedan. De närmar sig förståelsen av adaptionsprocessen och hur det går till när en individ assimilierar och ackommoderar. Sedan går deras diskussion över till att behandla betingelser och vad det innebär. Jag ler för mig själv och förvånas över att jag ännu minns vad det hela går ut på.

Ribban har höjts

Vid mitt senaste besök hos Pingu så gav han mig en film, han hade dubletter (han har så många filmer, så han har inte riktigt koll på vilka filmer han har). På baksidan av filmen stod det att den var 2000-talets Hajen. Skämtsamt frågade jag ifall han verkligen borde ge mig den, skadad av Hajen som jag var när jag var yngre. Vi skrattade lite åt det hela. Jag lär dock se filmen i dagsljus.

Häromdagen satt tre killar (8-9 år gamla) vid samma bord som mig.
1 (till 2): Har du sett the Grudge?
2: Nej.
Jag (till 1): Har du sett the Grudge?
3 (till 2): Har du sett Valkyria? Den vill jag se!
1 (till mig): Ja. Har du sett den?
Jag: Nej, jag vill nog inte se den, jag gillar inte skräckfilmer.
1: Ääähhh...
Jag (till 3): Hur kommer det sig att du vill se Valkyria?
2 (till 1): Har du sett Bolt?
3 (till mig): Varför skulle jag inte vilja se den? Det handlar ju om Hitler!
1 (till 2): Nej, har du?
Jag: Vad är det som är så bra med Hitler då...? Jag har sett Bolt.
2: Nej...
1 (till mig): Har DU sett Bolt? När då?
3: Det är ju jätteviktigt att veta saker om Hitler, han var ju så hemsk!
Jag: Jo, det är sant. Ja, jag såg Bolt i helgen.
1: Aahh, med din dotter eller hur...?
Jag: Ja, precis.

Hopplöshetens lykta vs flitens lampa

Hur kommer det sig att det finns så många barn som inte har någon inre glöd, någon gnista som ger dem energi att sträva vidare i livet, utvecklas och ta till sig det som livet har att ge?

Det är ett kall, det måste det vara

Visst, jag blev avrådd från att studera när jag hade ett litet barn hemma, men i något halvår har jag tänkt att det värsta nog är förbi nu. Morgonen idag var nog en av de värsta på länge dock. Sjuåringen ville ingenting. När jag är på praktik behöver vi också gå någon halvtimme tidigare än vanligt, vilket inte bättrar på oddsen för en bra början på dagen. Vilket får mig att fasa för hur framtiden (med ett heltidsjbb) kommer att se ut. Sjuåringen hann dock till skolan och jag kom bara någon minut försent.

På väg till t-banan i morse passerade jag vårdcentralen. Utanför stod en utländsk kvinna. När jag passerade så ropade hon till mig:
- Är du lärare?!
- Va?
- Lärare....eller sjuksköterska, men, nej, lärare, va? Det syns på dig!
- Eehh...jaa..
- Jag visste det. En lärare!

Under praktiken sedan fann jag mig tvivla på hela samhällets framtid. Herregud, hur orkar folk ens jobba inom skolan....vad har jag givit mig in på...? Min handledare är inne på samma linje som jag; in med kamerorna i klassrummet bara, låt föräldrarna övervaka oss, det är inte vi som kommer sättas under lupp, det är deras egna ungar. Fast det är klart: de flesta föräldrar lär väl ändå slå ifrån sig. Helt enkelt för att de inte har kapacitet att bry sig. Så frågan är hur positivt det hela är för eleverna/barnen i längden.

Och, visst, vissa lärare skulle ju behövas sållas ut och få andra arbetsuppgifter. Samtidigt kan jag ju tänkas bli en av dem, så jag kanske inte ska ropa alltför högt...

Inget kalas utan kras

På väninnan Ls barns kalas så får jag reda på att hennes 9-åring har varit mobbad i skolan. Så det är därför han har betett sig så underligt det senaste året. Jag har undrat. Lärarna har klagat på 9-åringen när han hela tiden har bråkat med några elever. Tillslut gick ett par av 9-åringens närmaste kompisar (modigt nog) till lärarna och förklarade att 9-åringen ju bråkade och var så arg på de "utsatta" eleverna för att det ju var de "utsatta" eleverna som hela tiden var på 9-åringen. Han försökte alltså bara att försvara sig. Och det handlade om ett utstuderat mobbningsbeteende från de "utsatta" eleverna som var på 9-åringen. Jag blir så himla ledsen. Jag kan knappt titta på 9-åringen utan att få tårar i ögonen. Jag tycker så mycket om honom. Vilket får mig att betänka hur jag kommer att reagera som lärare. Kan jag förhålla mig objektiv? Sedan blir jag arg, så enormt förbannad. Hur kunde lärarna tro att det var 9-åringen som betedde sig så illa? Känner de inte 9-åringen alls på den där skolan? Följer de inte upp och försöker att se vad som sker mellan barnen? Hur ser det ut på skolgården där barnen är?

Där jag varit på praktik är det inte många lärare ute på rasten och när bråk uppstått vänder sig inte barnen till rastvakten - för de såg inte till någon rastvakt.

Inget kalas utan knas

Vi var hos Pingu på min brorsdotters kalas och vi kom att prata om Ingo Johansson. Var det möjligtvis Putte Kock som hela tiden kallade Ingos mörkhyade motståndare för Neger?
- Du kan inte säga neger!
- Va? Jag hör inte!
- Du kan inte kalla honom Niklas Erik...
- Nu säger de i mitt öra att negern heter Niklas Erik, men det tror jag inte...!

Summan av kardemumman

Ikväll såg vi på filmen Bolt. Den får högsta betyg från mig. Vi såg den dessutom i 3D och det var en skön upplevelse.

När vi klev in genom dörren hemma så förbyttes dock sjuåringens humör och hon började gråta hysteriskt och darrade av rädsla. Hon hade råkat se en trailer för filmen Unborn på skärmarna intill kassan när jag hämtade ut biljetterna. Det är så mycket med andar, spöken och rädsla nu så att det är helt förlamande. Det tog mer än en timme av lugnt prat och tankar på det roliga som varit under dagen istället, innan sjuåringen kunde komma till ro.

Sedan tänker jag på barnen jag ser under min praktik och hur mycket de har att bearbeta under dagen.

En pärla

Igår var jag på Bistro Bohème på Drottninggatan. Det var en angenäm upplevelse: inredningen, stämningen, musikvalen, maten, rimliga priser, men framförallt: den genomtrevliga och effektiva personalen. En outforskad pärla, helt enkelt.

Borderline

Mellan medvetenhet och sömn: under tiden snoozefunktionen är igång - drömmer jag en helt absurd sexdröm. Inser att jag är svältfödd. I drömmen handplockar jag de mest fördelaktiga dragen från de olika män jag varit på date med de senaste månaderna. Ändå blir känslan av mannen jag möter i drömmen (den där intuitiva känslan i en dröm, den känslan som gör så att man vet något, utan att det faktiskt utspelar sig i drömmen - en förnimmelse) en vän som är präst och som jag aldrig har haft - och aldrig kommer att ha! - sex med.

Kanske är det just det drömmen vill säga mig: en kombination av just dessa fördelaktiga drag (och då inkluderar jag inte prästskapet i något fördelaktigt...)kommer jag aldrig att kunna få samlade i en enda man. Maybe secondbest is good enough?

En fransk prinsessa in the making

På min andra date med musikmannen blir jag översköljd av superlativ och jag skrattar så att jag har muskelvärk i kinderna framåt natten. "Hade jag mött dig på gatan hade jag trott att du kom från norra Frankrike, du är så vacker." En riktig gentleman, som är vettig och passionerad. Han har en ryggsäck bakom sig och det känns bra, jag klarar inte riktigt folk som vill att man ska vara "klar" med sitt förflutna. Musikmannen bygger en piedestal med mig på toppen och det skrämmer mig, men han är avväpnande och jag hinner knappt tänka.

Senare kommer tankarna: kommer vi verkligen att kunna leva upp till våra förväntningar?

Verklighetsbaserad kunskap

En åttaåring berättar för mig att hon var i Thailand förra året.
- Var det varmt där?
- Mmmmm....
- Har ni varit där förut?
- Ja, två gånger. Min moster har varit där fler gånger, de har ett hus där.
- Jaha, ja, det verkar som många svenskar gillar att åka dit. Jag har aldrig varit där.
- Min mosters man dog där.
- Oj, då, vad sorgligt!
- Mmmm...det var en stor våg som kom.
- Jaha, var de där för några år sedan, när det var den stora tsunamin?
- Ja.
- Hur gick det för dem?
- Hennes man drunknade, men hon klarade sig. Alltså hon blev ju skadad och så...
- Ja, det kan jag tänka mig.
- Hon hade ett stort sår här (visar på skuldran) och sand i lungorna.
- Åh, vad hemskt.
- Vad då? säger hennes kompis, som är intill henne.
- Min moster skadade sig i tsunamin i Thailand.
- Su...vad då?
- Alltså, det är när det blir en jordbävning i havet och så kommer det stora vågor.
- Jaha...
Sedan kittlar kompisen henne och de skrattar båda två och börjar busa med varandra.

Game on

Tillsammans med eleverna väntar jag i kapprummet på att läraren ska komma och öppna klassrummet. Det är givande att sitta med dem där, det har blivit vår ritual under min praktik. Vi kan prata om saker som vi inte pratar om i klassrummet. En av tjejerna håller på med sin mobil. En annan tjej tar då upp sin mobil och beklagar sig över att den är så tjcok. Hon har ärvt den från sin bror, så hon fick inte välja vilken hon skulle ha. Jag tar fram min mobil och vi lägger dem på bordet och jämför tjockleken. Hennes är någon millimeter tjockare än mig, men hon är nöjd när jag berömmer vilka fina färger hennes mobil har. Fyra tjejer slänger sig fram för att titta på min mobil när jag tar upp den. De vill se hur den fungerar, vad man kan göra med den. En tjej säger att hennes mammas kompis har en likadan. Hon vet ett spel man kan spela, så låter det discomusik under tiden. Det är mer än jag själv vet. Hon visar mig spelet på min mobil. Jag säger:
- Jaha, det fungerar ungefär som Tetris.
- Tetris? Det vet inte jag vad det är för något, men så här gör man...
Sedan visar hon mig spelet och tillsammans lyssnar vi på musiken. Sedan kommer läraren och vi går glada i hågen in i klassrummet, där eleverna låser in sina mobiler i lärarens skåp.

Be, was, been

Eleverna i årskurs 4 har engelskalektion. De arbetar med am, is och are i boken. Tidigare har de haft charader och arbetat med andra uppgifter där dessa ord förekommit - allt för att de ska greppa att det är I AM; he, she, it IS; we, they, you ARE. Jag går runt i klassrummet och hjälper dem när de arbetar. I halvfärdiga meningar ska de placera in orden IS eller ARE. Flera gissar djärvt, men galet. Jag säger:
- När det är en (visar ett finger) så är det IS, när det är flera eller du så är det ARE.
- Ahaaaa, säger de alla och börjar fylla i orden frenetiskt.
Sedan går en av de mer stökiga killarna fram till läraren och visar sin bok.
- Vad bra, säger läraren, du har satt in alla ord rätt.
- Ja, hon (pekar på mig) förklarade hur jag skulle tänka.
- Jaha, vad bra. Minns du att vi har jobbat med det tidigare också?
- Nej...
- Jo, då när vi jobbade med charader och ni fick komma in i klassrummet och säga orden...?
- Nej...

Makalöst fascinerande. Jag har upplevt det tidigare - alltså att eleverna inte sammanlänkar ett moment med ett annat, de kan inte koppla ihop att något de gör vid ett tillfälle har något att göra med ett annat tillfälle. Jag minns det själv som barn; men någonstans i 3:an började jag greppa att det fanns ett samband.

Det visar dock att barnen inte har fångats upp. Eller att de inte är mottagliga för den kunskapen ännu. Innötning ger färdighet.

Makalösa resurser

Igår såg jag på Diplomaterna och blev helt mållös: både över händelserna som utspelades när svenskarna evakuerades från Libanon och över vilka makalösa summor UDs representant hade att röra sig med, men även över hur folk kan stå inför kamera och säga att Sverige inte har skött det hela på ett bra sätt; de beklagade sig bl a över att de inte fått sova på några dagar. Håller man på och flyr från ett krig så kanske man får räkna med vissa sanitära olägenheter? Mest av allt blir jag dock mållös över min egen ignorans vad det gäller hur det såg ut i världen när detta skedde. Vilket även gav mig en tankeställare: hur mycket koll har jag över pågående krig i världen? Noll.

Tack TV6!

Superbowl inatt och jag ska njuta av sändingen från Florida när Steelers och Cardinals möter varandra. Go Steelers!

Skolans front

I programmet Skolfront diskuterar de hur det kommer sig att inte fler friskolor får etablera sig. Tydligen finns det en överetablering av friskolor. Ja, i jämförelse med de kommunala skolornas lokaler alltså. Lokalerna står tomma, då fler friskolor etablerar sig. Det är ungefär kontentan av programmet.

Med tanke på att kommunerna sparkar lärare för att få ihop sin budget så kanske det skulle vara en bra idé att göra sig av med dessa lokaler...?

Tillbaka till verkligheten

Imorgon är det dags att återigen gå ut på VFU/praktik. Jag ser verkligen fram emot att möta barnen igen. Jag känner mig priviligerad att jag har fått följa dessa barn i snart tre år (och det är få studenter förunnat, verkar det som). Jag tänker ofta på dem.

Min uppgift denna gång är att söka reda på situationer där det uppstår etiska dilemman i skolans vardag. Borde inte bli särskilt svårt; jag har redan observerat ett otal sådana situationer - och varit mitt uppe i flera av dem själv.

Sponsorfri, please

Nu vill jag så gärna få bort de här reklaminslagen på min sida (som jag klämde dit när jag startade), men när jag kontaktar supporten så kan de inte tala om för mig exakt hur jag ska göra. Måste in i koderna och mecka, tydligen. Mycket fixar jag, men jag kan för mitt liv inte tolka vad som är vad bland all den där texten. Help!

Gummiförespråkare

- Du använder väl kondom? frågar jag unga väninnan, när hon berättar om sin tredje partner på kort tid.
Hon skruvar på sig en aning.
- Nej, det har inte blivit så. Fast jag har ju skydd!
- Hur menar du då? frågar jag och hör mig själv i hennes ord, när jag var i hennes ålder.
- Jag äter ju piller.
- Men ååhh...så du skyddar dig mot ett nytt liv, men du skyddar inte ditt eget liv...?
- Men...det är så pinsamt att hålla på med kondomer. Killen borde väl fixa med sånt själv.
- Ja, det kan man tycka, men de tycker väl bara att det är smidigt och enkelt att slippa. Du måste vara självisk och tänka på dig själv!
- Joo...

Det talas väldigt lite om HIV numera, tycker jag. Eller kanske är det för att jag inte är i den åldern när det var mer aktuellt att prata om sånt (alltså, läs: den sexuellt aktiva åldern...). Fast jag tycker att de unga jag umgås med pratar mycket mindre om sex och sexuellt överförbara sjukdomar än vad jag och mina vänner gjorde. Vilket är oroande. Fast, samtidigt, jag kanske inte är rätt person att tala med om sånt: det talas bara om sånt när man är med sina jämnåriga väninnor, vad vet jag.

Jag minns när Sighsten Herrgård gick ut med att han hade HIV. Det var strax före min egen sexdebut - och genom en av mina föräldrar så umgicks vi i kretsar där det fanns många homosexuella och bland dessa några andra HIV-smittade. Likväl använde jag i princip aldrig kådis under mitt första decennium som sexuellt aktiv. "Surt, sa räven", kan jag väl tillägga, men inte "man kan inte lära gamla hundar att sitta".