Sådan mamma, sådan lärare?

I de stunder då jag är den sämsta mamma jag kan vara så blir jag enormt tveksam till mitt kommande karriärval. Hur ska jag kunna vara en bra lärare när jag kan vara en dålig mamma? Eftersom (surprise, surprise!) det hela handlar om väldigt mycket fostran, utöver lärandet, i de lägre åldrarna. Borde jag inte konstant vara en from, blid, givmild, överseende och accepterande mamma för att också vara en likadan lärare? Fast det fungerar ju inte så.

När min egen mamma reste bort när jag var barn så kunde jag inte för mitt liv förstå varför hon ville göra det. När hon förlustade sig i London (under tiden jag var hon min pappa) och sedan skickade mig fina vykort så minns jag att jag kände mig utanför; hon hade ett annat liv, något som jag inte var delaktig i. Som vuxen kunde jag fortfarande tycka att hon hade skött det hela galet på ett sätt; varför inneslöt hon aldrig mig? När jag nu själv har barn - under väldigt liknande förhållanden som min mamma hade barn - så förstår jag henne till fullo. Först nu, under de senaste åren, kan jag se hur man kan vara två skilda personer, njuta av det och få energi ur det.