It´s (not) a family affair

Med mina närmaste väninnor har jag flera gånger diskuterat att vi har valt ut varandra, vi har valt att behålla varandra: in sickness and in health, for better of for worse, man finns där för varandra. Vissa oftare än andra, vissa närmare än andra, och ofta är det dem man minst anar som kommer till ens undsättning när det väl gäller. Att mina närmaste familjemedlemmar (via blodsband) skulle ställa upp på det sätt som mina vänner gör har aldrig slagit mig - jag vet att det inte fungerar så. Med åren har många vänner ändå glidit ut i periferin och jag tycker att det är oerhört sorgligt. Många har nog med sitt eget liv och aldrig har de tid att låta våra liv tvinnas in i varandra. Ändå är det inte så svårt, ändå tar det inte så mycket tid, ändå ger det oftast mer energi än vad det tar. Jag slår gärna knut på mig själv i mina försök att bistå en vän, jag kan sträcka mig längre än vad som är vettigt för min egen mentala hälsa. Vad händer dock om vi slutar att bry oss? Har jag bara en längtan till något onåbart socialt samhälle ur min barndom - eller är något galet i Kapernum?