Diagnos: normal

När jag läser artiklar som den i Metro om tjejer som har adhd blir jag rätt nedstämd. Jag är så himla skeptisk till att ge barn diagnoser. Det är som att bara för att ett barn är sig själv, visar sin egen personlighet, och utvecklas på ett sätt som inte passar in i mallen för den generella massan, så ska det barnet få en helt ny identitet. En identitet som ger finansiella förmåner, men knappast någon tillfredsställande sinnesstämning (enligt min mening). Många är de som har sagt mig att det finns anledning att ge barn amfetamin (eller vad än medicineringen må bestå av) när de är helt spattiga, de får en helt annan ro i själen och kan finna ett lugnare tempo i livet och komma vidare i sin utveckling. Är det verkligen ingen som tänker att något är galet? Är det verkligen ingen som tänker på att det kanske är dessa barn som är den "nya" sortens "normal": man får vara den man är? Med pappor som är mer kompisar (än ansvarsfulla vuxna) och spelar TV-spel med barnen istället för att hjälpa dem med skolarbetet och med mammor som arbetar så mycket att de inte har tid att närvara i barnens skola eller sätta sig in i barnens situation (okej, ja, nu generaliserar jag), så kanske det inte är så konstigt att barnen blir som de blir? Känner mig som en moraltant. Jag är ingen perfekt förälder på något sätt. Av alla barn som jag har träffat (som har en diagnos) så har dock alla haft minst en förälder som inte borde anses "normal" i det avseende att de bidrar till att deras barn får en sund och god utveckling och ges optimalt med chanser att anpassa sig till samhället i stort. Dags att införa föräldrautbildning kanske - eller dra ned på kraven?