Aldrig tidigare i mitt liv har jag blivit så totalt beundran och så makalöst förlamad av vackra ord. Jag har hört vackra ord tidigare i mitt liv, men aldrig i kombination med denna makalösa befriande fysiska beröring. Musikmannen finner skrymslen på min kropp som i princip aldrig någonsin blivit beundrade och så fjäderlätt smekta. Mjukheten, lättheten, är näst intill olidlig njutning. Varats olidliga lätthet. Det finns så många beröringspunkter mellan oss, mentalt och fysiskt, det skrämmer mig nästan. Han berör mig, förför mig, förgör mig. Jag faller, jag drunknar, jag svävar.
- Låt mig få se din nakna kropp, du är så vacker. Om du inte fanns så borde man skulptera dig.
Han talar mer än jag själv brukar göra - jag har mött min överman! - och det känns befriande att slippa vara den som för samtalet framåt. Även om han påstått att jag inte kommer att gilla honom lika mycket efter att vi varit tillsammans i 20 år. (Att någon ens skulle skämta om att vara tillsammans i 20 år visar på mod, tycker jag!)
- Det är det som är så bra med dig; du kan både vara kvinnligt mjuk och riktigt bestämd, jag gillar det.
Mer sånt, jag vill höra mer sånt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar