Under de år jag har utbildat mig till lärare så har frågan om kepsens vara eller icke vara i klassrummet dryftats rätt många gånger. Fler än fingrarna på mina båda händer har denna regel kommit upp i olika sammanhang. Ofta har vi som anser att det är helt onödigt att reglera kepsbärandet varit i majoritet. Tillslut har diskussionen nått slutsatsen att det väl handlar om förlegade åsikter; man har inte hatt på sig inomhus, lika litet som man har det i svenska kyrkan. I en synagoga och i en moské gäller ju andra regler - vilka regler borde då gälla i skolans värld? I svenska kyrkan får dock damer ha hatt på sig - borde det betyda att tjejerna får ha keps på sig i skolan? Hur är det med slöja då?
När jag pratar med Pingus fru, som jobbar med äldre elever så säger hon med sträng röst:
- Det är ju inte kepsen i sig vi bryr oss om. Det är attityden som kommer med kepsen. Kommer en elev in med stor fluffig dunjacka och kepsen neddragen så tar den eleven med sig en tuff attityd in i klassrummet, en barriär som jag kanske får svårt att bryta igenom och som kan bygga upp något mellan elever och lärare som verkligen inte behöver finnas där.
Inte en enda gång under flera år som jag har diskuterat frågan med lärarstudenter så har någon kommit med det resonemanget - och först nu blir det tydligt för mig varför min handledarlärare insisterar på att eleverna inte ens har luvan på sig i klassrummet (förutom när hon läser högt och de får mysa).
För att inte tala om unga med fötterna på sätet på tunnelbanan. Som inte lyssnar när de blir tillsagda. Vi är många som mött dem. Vi är många som har blivit dissade av dem. Fast det är klart: om inte föräldrarna bryr sig om att lära ungarna att (respektera andras kläder) inte ha skorna på sätet från början, så kommer de kanske aldrig att lära sig. Som när jag ser föräldrar ställa ungen med snökängor på sätet. Hur tänkte de...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar