Minnen för livet

I samtal med min (något senila) mamma frågar jag:
- Minns du de där burkarna med hårda ananaskarameller du brukade köpa på Finlandsfärjan när jag var liten?
- Jaa...de fanns ju t o m när jag var liten. I en metallburk, eller hur?
- Precis.
- Den är så bra att spara sedan och ha saker i, tycker jag mig minnas.
- Ja, det kan jag tänka mig.
- Visst är det som något svart streck i karamellen också?
- Ja, exakt.

Hon verkar ha ett positivt förhållande till karamellerna. Tur, då det var en sån burk jag köpte till henne på båtresan med Birka i veckan.

När jag var liten åkte vi alltid med Silja Line. Jag minns att jag hade rätt många drinkpinnar med sälar på när jag kom hem - och ananaskarameller och Smarties i papprör var obligatoriskt att inhandla. Konstigt nog så minns jag aldrig att vi sov i någon hytt. Kanske åkte vi bara över dagen. Mamma, jag, Pingu, mammas väninna och hennes son. Vi gjorde allt tillsammans. Nej, vissa saker gjorde jag ensam med mamma och hennes väninna också, men nästan allt då. White trash-minnen, kan jag tänka idag.

Och vad gör jag med min egen unge? Åker på kryssning. She loves it. Som att bo på hotell och komma bort från vardagen ett tag. Andra regler gäller och livet är friare. Trots att drinkpinnarna är exkluderade.