Det här får bli den siste, tänker jag om musikmannen när vi går på en till date; sedan vill jag inte gå på date med någon mer. Antingen blir det bra eller så får det vara helt. Och tänk; så blir det så bra, så väldigt bra. Jag är helt betagen och han är det också. Jag tänker på Carrie i Sex and the city när hon svimmar av att Baryshnikov är så chevaleresk. Jag kommer nära svimmingsgränsen: jag blir nästan mållös av alla komplimanger och hans generösa beteende.
Senare på kvällen beundrar musikmannen andra delar av mig och jag kommer att tänka på Richard i Ally McBeal och hans fascination av gäddhäng. Det känns verkligen märkligt, men befriande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar