På väg hem på t-banan lyssnar jag till en kille som pratar i mobiltelefon med en kompis. Killen ska gå på en fest som kompisen har. Killen säger att han inte vet när han kommer att dyka upp, eller hur länge han kommer att stanna. Fast stanna ska han nog.
- Om jag inte blir helt dampig och känner att jag måste gå därifrån, men jag får se hur det känns.
På lektionen i en årskurs 4 sitter jag längst bak brevid en kille som viskande berättar för mig att Oskar, gossen som sitter längst fram intill fröken, har sparkat Markus, som sitter mitt i klassrummet, i magen för någon månad sedan. Jag ojar mig och säger att man aldrig ska sparkas. Killen tittar på mig och säger:
- Men han har adhd, om du undrar.
En vän berättar om sin dotter, som inte vill gå till skolan för hon var så himla hängig på morgonen.
- Hon var helt aspig, så som hon blir.
Har då någon av dessa personer en fastställd diagnos? Jag vet ju svaret, men känner att det har inte så stor betydelse (bortsett från en ekonomisk sådan). Jag tänker på hur jag ser på mitt eget psykiska välbefinnande: som om det löper en lina genom min själ och när jag mår bra och har ro i själen så är linan böjlig och slak, men när jag börjar må sämre så blir linan spänd och tillslut slits den sönder om jag inte gör något för att må bättre. Alla borde få känna ett inre lugn.
När min handledare vid ett tillfälle ber eleverna vara tysta när hon talar, för att elevernas prat gör henne så störd, tittar en av de tysta flickorna upp och säger försynt:
- Psykiskt störd?
- Nej, inte riktigt så störd, säger läraren innan hon fortsätter berätta om elevernas uppgift.
Simultanförmåga. Har jag det? Ja - men kan jag behålla den varje stund, varje dag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar