Be, was, been

Eleverna i årskurs 4 har engelskalektion. De arbetar med am, is och are i boken. Tidigare har de haft charader och arbetat med andra uppgifter där dessa ord förekommit - allt för att de ska greppa att det är I AM; he, she, it IS; we, they, you ARE. Jag går runt i klassrummet och hjälper dem när de arbetar. I halvfärdiga meningar ska de placera in orden IS eller ARE. Flera gissar djärvt, men galet. Jag säger:
- När det är en (visar ett finger) så är det IS, när det är flera eller du så är det ARE.
- Ahaaaa, säger de alla och börjar fylla i orden frenetiskt.
Sedan går en av de mer stökiga killarna fram till läraren och visar sin bok.
- Vad bra, säger läraren, du har satt in alla ord rätt.
- Ja, hon (pekar på mig) förklarade hur jag skulle tänka.
- Jaha, vad bra. Minns du att vi har jobbat med det tidigare också?
- Nej...
- Jo, då när vi jobbade med charader och ni fick komma in i klassrummet och säga orden...?
- Nej...

Makalöst fascinerande. Jag har upplevt det tidigare - alltså att eleverna inte sammanlänkar ett moment med ett annat, de kan inte koppla ihop att något de gör vid ett tillfälle har något att göra med ett annat tillfälle. Jag minns det själv som barn; men någonstans i 3:an började jag greppa att det fanns ett samband.

Det visar dock att barnen inte har fångats upp. Eller att de inte är mottagliga för den kunskapen ännu. Innötning ger färdighet.