Do or die, eller: kasam

Nu sitter det en ny grupp med blivande idrottslärare på andra sidan bordet från mig. Fyra killar och en tjej. Tjejen skriver, försöker få till arbetet. Killarna surfar, sms:ar, pratar. Tjejen ställer frågor, tycker att de ska undersöka mer om det de skriver, har de tillräckligt på benen för att lämna in? Killarna vill gå och äta.
- Skicka in det till läraren nu.
- Men, det är ju inte bra.
- Spara det då, så får du fixa mer med det senare.
- Ska det inte lämnas in idag?
- Ja, men då är det väl bara att lämna in det som det är, do or die, liksom.
- Jamen...det är ju ändå ett grupparbete...
- Men, jag fattar inte varför du håller på så himla mycket...
- Men...
- Kan vi inte slänga in KASAM någonstans också, så låter det bra.

Jag har faktiskt också varit i ett fåtal grupper som ser ut så. Det blir aldrig bra när det finns endast en ensam representant av det ena könet. Jämn blandning är bäst. Eller; intresserade gruppkamrater kanske är att föredra.


Nu vaknade killarna till liv, då de upptäckte att dokumentet inte var sparat, så det har nu försvunnit. Det är en av killarna som är inloggad, och hans version av arbetet var inte komplett. Den versionen har de nu hittat.
- Men Maria, sparade du den inte? hö hö
Killarna påpekar att de nu måste gå till lektionen. Maria säger uppgivet:
- Gå ni, jag måste skriva in det här stycket som saknas, och klippa in det som finns i Tomas version.
- Vad då, ska du sitta här och skriva, inte gå till lektionen?
- Ja.
Killarna tittar på varandra, en snurrar med pekfingret mot huvudet (hon är galen, dum i huvudet, prioriterar fel). Det faller aldrig tjejen in att också bara strunta i det hela. Jag vill ställa mig upp och kommentera det hela, men håller mig.
Är det verkligen dessa killar vi vill ha som idrottslärare till våra barn...?







KASAM = Känsla av sammanhang