Surrogat, någon?

På båten i veckan så reste det även ett gäng lärare. Jag tror att de var på konferens och hade slagit ihop det med nöje (då deras barn var med), eller så råkade det bara åka väldigt många lärare samtidigt. Flera intressanta samtal har jag i alla fall lyssnat till. Ett av dem skedde mellan tre norrländska kvinnor. De lät som mina släktingar i Norrland, som de satt och skvallrade om allt och alla. Vem som hade en assistent i skolan - och vem som egentligen skulle behövt en. Sedan kom en flicka på tal, hon hade assistent, men det ansåg kvinnorna berodde på att barnet var beräknande och enormt bortskämt. Då talar vi ett barn på max 11 år. Hur annars hade ungen lyckats få igenom att hon inte skulle behöva gå utomhus på rasten? Och läraren till den flickstackarn var ju konflikträdd, slog de tre kvinnorna fast. För hade det varit någon av dem så hade de minsann satt ned foten och inte låtit ungen få sin vilja igenom.

Sedan börjar de prata om sina egna barn och vilka bekymmer de har. Den yngsta säger inte så mycket, jag tror inte att hon har några barn. Tillslut är det bara den äldsta (ca 55 år) och den mest bastanta kvinnan (ca 45 år) som talar. Med bitterhet som lyser igenom säger den äldsta:
- Ja, man ska tänka sig noga för innan man skaffar barn.
- Hur menar du då?
- Ja, men jösses, om man tänker sig när man är ung, efter skolan att man ska ha en karriär, men så möter man en man och så skaffar man barn, då är det ju kört...
- Vad då, så hemskt är det väl inte?
- Jo, för tusan, alla tänder mitt i natten och allt...
- Tänder?! DET är väl inte direkt det mest påfrestande!
- Jo, det där med att kliva upp mitt i natten, att inte få sova...
- Nej, jag skulle gärna bli med barn igen.
- Är det sant?
- Ja, jag älskar att vara gravid. Jag skulle vilja bli med barn, bära det och föda det, men aldrig ta hand om det. Tänk om man kunde få göra det, flera gånger om och så bara lämna bort det?