Tror du på gud?

De senaste veckorna har jag fått frågan vid fyra tillfällen från barn mellan 7-9 år. De vuxna som varit i närheten har agerat överskylande, som att det är en fråga man inte får ställa (eller kanske det finns ett bättre tillfälle för att ha en diskussion). Oftast hasplar barnen ur sig frågan mitt i en situation där frågan känns en aning malplacerad, men det fanns väl något som triggade dem och fick dem att fundera. Som svar på frågan har jag börjat använda mig av det som vår lärare i religion sa i höstas: Vad menar du med gud? Jag får först levande frågetecken till svar. De barn som har frågat mig har varit väldigt svenska. Samtalen har varit mycket snarlika.

- Tjaa, vad menar du med gud, vilken gud?
- Gud.
- Det finns ju många olika gudar, tänker du på någon särskild?
- Vår gud.
- Mmm, du menar den som finns här i svenska kyrkan?
- Ja. Jesus pappa.
- Mhm. Nej, jag tror inte på gud, att han har finns eller har funnits. Jag tror att det har funnits en man som heter Jesus, men inte att hans pappa var någon gud.

Fortsättningen har varit varierande:

- Vad heter gud?
eller
- Fanns det dinosaurier när gud fanns?
eller
- Jag tror i alla fall på gud.
eller
- Min pappa tror inte heller på gud.
eller
- Jag tror inte heller på gud, jag tror på naturen.

Vilket har lett oss in på fortsatta diskussioner av varierande slag. Barnen kan filosofera och förstå metaforer, det är givande.