På min andra date med musikmannen blir jag översköljd av superlativ och jag skrattar så att jag har muskelvärk i kinderna framåt natten. "Hade jag mött dig på gatan hade jag trott att du kom från norra Frankrike, du är så vacker." En riktig gentleman, som är vettig och passionerad. Han har en ryggsäck bakom sig och det känns bra, jag klarar inte riktigt folk som vill att man ska vara "klar" med sitt förflutna. Musikmannen bygger en piedestal med mig på toppen och det skrämmer mig, men han är avväpnande och jag hinner knappt tänka.
Senare kommer tankarna: kommer vi verkligen att kunna leva upp till våra förväntningar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar