För några veckor sedan lyssnade jag till två tjejer (ca 16 år) på tunnelbanan som diskuterade filmer. Titanic verkade finnas högt upp på listan över bra filmer. (Pretty woman verkade ligga i topp.) Jag pratar om Titanic med sjuåringen och hon är förundrad. Samtalet går in på hur man gör filmeffekter: hur kan man se död ut på film, hur kan man sjunka ned under vattnet och se död ut, utan att vara det i verkligheten?
Sedan diskuterar jag filmen med min studiekamrat E. Hon har tonårsdöttrar och de har nyligen sett filmen. Jag inser att det nog är en aning för tidigt för sjuåringen att se filmen ändå. Särskilt som hon just nu är absorberad av rädsla för så väldigt många olika saker. Samtidigt är det kanske i de stunderna som man borde få möjlighet att just bemöta sina rädslor, se det i andra bilder än sina egna fantasier.
När vi reste över Östersjön i veckan så satt vi i bastun, med stora fönster ut mot det öppna vattnet. Det var rätt mäktigt och rogivande. Sjuåringen undrade ifall vi skulle överleva om vi föll i vattnet. Vi pratade om Titanic och - med viss tvekan - berättade jag om Estonia. Sjuåringen undrade varför inte helikoptrarna kom snabbare till undsättning för dem som låg i vattnet. Jag förklarade att det kan bli så vid katastrofer: människor blir lamslagna och kan inte agera tillräckligt snabbt.
Nu har sjuåringens kompis kommit till oss och hon har sett Titatinic hos en kompis igår. De diskuterar filmen. Kompisen säger att sjuåringen nog inte ska se den: sjuåringen kommer börja gråta om hon ser filmen. Den är så oerhört sorglig.
Ibland måste vi tillåta att livet är sorgligt. Mitt i glädjen finns sorgen och mitt i sorgen finns också glädjen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar