Svepskäl som heter duga

Sjuåringen är hemma idag också. Fast idag är det jag som är sjukast. Ändå är inte jag så fasansfullt illa däran. Klistrad vid datorn skriver jag på min skoluppgift. Sjuåringen är klistad vid film efter film. (Ja, jag har dåligt samvete.) Fast jag tror att det mest var TVn som lockade när jag frågade hur hon mådde i morse. Det gick från huvudvärk och halsont till danssteg och stora skratt framför TVn rätt snabbt. Hon hade dock bra skäl till att inte vilja gå till skolan:
- Först och främst, mamma, så är det så himla jobbigt i skolan när alla bara skriker.
- Hur menar du då?
- Man får ont i huvudet och man kan inte höra något när det är så mycket oljud...
- Jaha...?
- ...och då får jag ont i halsen när jag ska svara på frökens fråga, för ingen är tyst när någon ska tala.
(Känner att jag börjar koka inombords.)
- Men....jag trodde att det hade blivit bättre, är det fortfarande så hela tiden...?
- Ja....eller inte hela tiden, men ibland...
- Gör du också ljud eller hur är det med det då...?
- Eeeehhh....ibland, men inte så mycket...

Det är så himla svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det där, men jag inser att jag måste ta upp det med skolan i alla fall, sooner better than later.