Visst, jag blev avrådd från att studera när jag hade ett litet barn hemma, men i något halvår har jag tänkt att det värsta nog är förbi nu. Morgonen idag var nog en av de värsta på länge dock. Sjuåringen ville ingenting. När jag är på praktik behöver vi också gå någon halvtimme tidigare än vanligt, vilket inte bättrar på oddsen för en bra början på dagen. Vilket får mig att fasa för hur framtiden (med ett heltidsjbb) kommer att se ut. Sjuåringen hann dock till skolan och jag kom bara någon minut försent.
På väg till t-banan i morse passerade jag vårdcentralen. Utanför stod en utländsk kvinna. När jag passerade så ropade hon till mig:
- Är du lärare?!
- Va?
- Lärare....eller sjuksköterska, men, nej, lärare, va? Det syns på dig!
- Eehh...jaa..
- Jag visste det. En lärare!
Under praktiken sedan fann jag mig tvivla på hela samhällets framtid. Herregud, hur orkar folk ens jobba inom skolan....vad har jag givit mig in på...? Min handledare är inne på samma linje som jag; in med kamerorna i klassrummet bara, låt föräldrarna övervaka oss, det är inte vi som kommer sättas under lupp, det är deras egna ungar. Fast det är klart: de flesta föräldrar lär väl ändå slå ifrån sig. Helt enkelt för att de inte har kapacitet att bry sig. Så frågan är hur positivt det hela är för eleverna/barnen i längden.
Och, visst, vissa lärare skulle ju behövas sållas ut och få andra arbetsuppgifter. Samtidigt kan jag ju tänkas bli en av dem, så jag kanske inte ska ropa alltför högt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja du, vad har vi givit oss in på. Iblan så känner jag som du... Hur ska det gå???
Skicka en kommentar