Så nu har jag alltså en....pojkvän?

Fem dygn har han bott i mitt hem inom loppet av 1½ vecka. Egen tvål och egen tandborste (som lämnas kvar) i mitt hem. Han smeker mig till sömns och lagar frukost varje dag (vet nu var alla saker finns), för intressanta samtal med mig och bjuder mig ofta på middag. Vi åker tillsammans till/från förorten och pussas när vi möts och skiljs. Känns som en dröm. Jag lever på lånad tid, men vet att njuta till fullo så länge den varar. För det här är ju inte vardagen. Det här är inte våra vardagliga jag - det här är våra optimala jag - och våra barn är inte närvarande: inga störningar utifrån påverkar vår bubbla.