I couldn´t care less. Yes, you could.

Sjuåringens kompis Lorena är hos oss. Tillsammans tittar sjuåringarna på TV mellan middag och nattning. De fastnar vid "Miami Ink", vilket är ett av sjuåringens favoritprogram. Hon brukar fantisera om vilka tatueringar hon skulle vilja ha. Så gör de också nu, framför TVn börjar de diskutera vilka bilder som är snygga och var på kroppen man kan placera dem. Kompisen säger till sjuåringen:
- Min mormor säger till mig att jag aldrig någonsin får tatuera mig, någonstans på min kropp.
Med myndig röst säger sjuåringen:
- När du är arton år så bestämmer du själv. Så snart man fyller arton år så får man bestämma över sig själv och då kan ingen säga något om det, då får du tatuera dig om du vill.
- Är det så?
- Ja!
Jag håller mig från att påverka dessa fria sinnen (vars frihet och överlägsenhet de redan har skrivit sånger om och spelat in på bandspelare under kvällen).

När de sedan går och tar fram sina sovkläder så tar sjuåringen fram en låtsastatuering som hon har sparat och visar den för kompisen och säger:
- Jag har alltid velat ha precis en sån här, fast mer grå.
- Jaha, jag bryr mig inte, säger kompisen.
Då reagerar jag. Kraftigt. Precis som när jag hör många barn i skolan använda det uttrycket. Det låter så oerhört illa, så nonchalant och fult. För självklart bryr de sig, de vill bara inte visa det. Hoppas jag, annars är det värre ställt med samhället än jag vill tänka.
- Nehej, du, så där kan man väl inte säga? Det låter ju jättehemskt. Vad taskigt, klart att du bryr dig om vad din kompis vill visa dig, annars kanske din kompis gör samma sak mot dig, och det känns ju inte så bra när man själv får höra någon säga det, eller vad tycker du? Jag får ofta höra barnen i skolan säga precis så där och jag tycker att det låter alldeles hemskt! Det är klart att man bryr sig.

Utan att veta det så öppnade jag porten till avgrunden. Tjejerna börjar prata i munnen på varandra. De har otaliga erharenheter av kompisar som uttrycker sig på det där nonchalanta sättet - och ingen av tjejerna tycker att det låter trevligt.

Lorena: Killarna i min klass säger ju så där hela tiden!
Sjuåringen: Ja, precis, killarna är värst, de säger alltid så!
Jag: Jaha, vilka killar då?
L: Kalle i min klass är värst, han säger så hela dagen, vad man än säger!
Jag: Stackars honom, jag tycker synd om honom.
S: Och Mustafa i min klass han säger också det, varje dag. Det är bara Anna i min klass som vågar stå upp mot honom.
Jag: Oj, vad starkt, vad gör hon då?
L: Det låter verkligen inte trevligt.
S: De flesta i min skola säger nu "jag bryr mig".
Jag: Jaha, så de bryr sig i alla fall?
S: Nej, de säger så här "och? Jag bryr mig"
Jag: Jaha...de försöker vara lite cyniska och menar det bakvänt, alltså att de inte bryr sig...?
L: Ame! Vilka knäppisar!
S. Ja, precis, så när Mustafa säger så då säger Anna "vad bra att du bryr dig ooom mig!!" Då blir Mustafa ännu mer galen och håller nästan på att slå till henne. Han står så här (visar med nävarna i luften).

Var är kärleken i deras vardag, tänker jag? Hur såg det ut för oss, när jag var barn? Vad sa vi...?