Det är något jag ofta får höra när jag säger att jag vill arbeta med de yngre barnen i grundskolan. Senast kom kommentaren från Pingu; han ansåg inte att det skulle vara särskilt jobbigt alls, han kunde inte riktigt fatta varför jag skulle gå i skolan så pass länge.
Till viss del kan jag hålla med (särskilt om tidsaspekten, onödigt mycket tid går till spillo under utbildningstiden, känns det som), eller snarare jag gjorde det innan jag började på högskolan. Jag hade med mig en romantiserad bild av mina egna första år i skolan, eller snarare bilden av min fröken. Jag tänkte nog inte på själva arbetet, jag tänkte på hur givande det skulle vara att arbeta med barn, att få ha kul på arbetet. Då hade jag inte varit i kontakt med skolvärlden på över 10 år och jag var inte uppdaterad på vad som gäller för lärare idag, eller vad som gällde för min fröken heller, för den delen. Naivt värre.
Idag kan jag se att det krävs ett enormt tålamod att arbeta med de yngre barnen i skolan (och jag undrar ifall det är något jag verkligen har). Flera lärare på min vfu-plats har sagt att bland det absolut viktigaste, det som lärarna kan sakna hos eleverna när de börjar i 3:an, är att de har en bra grund att stå på. Har eleverna inte fattat siffrorna 0-20 och är riktigt säkra på dem och alla dess kombinationer (alltså, vad 6+8 är, vad 10+5 är, vad 9+11 är, vad 6+6 är o s v) tills dess, så kommer de att få det jobbigt längre fram. Kan jag bidra till att eleverna finner en vilja att ta till sig detta? Jo, det tror jag absolut.
Sedan tillkommer ju allt det administrativa arbetet, som för mig - som i snart 15 år befunnit mig mitt i den administrativa svartvita röran - ter sig helt orimlig. Vet verkligen gemene man vilket ok som ligger på många lärares axlar? Jag tror inte det.
lördag 31 maj 2008
Osmaklig dricka
Med bilder av människor som dricker direkt ur en (bensin)pump ska vi bli positivt inställda till att Flygbussarna nu kör med raps: de är miljövänliga.
Men det är ju inte rent nog att dricka. Hur kan man ens tänka tanken att någon ska dricka direkt ur en pump? Det får mig bara att tänka (ännu) äckligare tankar om Flygbussarna nu.
Ett bränsle rent nog att dricka. Nu kör vi på raps.
Men det är ju inte rent nog att dricka. Hur kan man ens tänka tanken att någon ska dricka direkt ur en pump? Det får mig bara att tänka (ännu) äckligare tankar om Flygbussarna nu.
Du har rätt att tiga. Ibland.
I sjuåringens klass har de kompissamtal varje fredag (som t ex kan se ut ungefär så här). 06.50 idag vaknar jag av att sjuåringen (som ligger intill mig efter att hon vaknat vid 03) börjar tala rakt ut:
- Igår hade vi kompissamtal, men sedan läste fröken i en bok.
- Mm.
- Förrförragången vi gjorde det så somnade Titti och hon fick sova tills hon vaknade.
- Mm.
- Förra fredagen när fröken läste bok så somnade Malin och Hanna. De skulle också få sova tills de vaknade, men då skrek Mustafa på dem, rakt i ansiktet. Då blev fröken så arg att hon skrek på Mustafa!
- Mhm.
- Igår när vi hade samtal så berättade Ulana och Narina att de i torsdags hade åkt rutschkana och när de kom upp för att åka igen så var Kattis och Ivana där. De hade hindrat Ulana och Narina från att åka och kallat dem dumma. Så när de till sist fick åka ned så gick de därifrån och sa att de skulle säga till fröken. Då hade Kattis ropat att de var dumma och att de skvallrade.
- Oj då, det lät inte som Kattis. Vad taskigt sagt.
- Ja, det tyckte vi andra också. Då sa Kattis att hon inte kom ihåg att hon sagt så. Det var ju i torsdags, hur kan hon ha glömt det?
- Jaaa, du...hon kanske inte ville säga att hon kom ihåg, hon kanske ångrade sig.
- Då undrade fröken om Kattis ville säga förlåt till Ulana och Narina, men eftersom hon inte kom ihåg så ville hon inte säga förlåt, hon tyckte inte att hon behövde det. Då sa fröken att Narina fick lägga det bakom sig.
- Va? Det lät ju inte så roligt.
- Sedan berättade Omar att han hade halkat precis innan samtalet, ute i korridoren, och då hade Mustafa skrattat åt honom, men då sa Mustafa att han hade skrattat åt en annan kille som stod en bit bort. Då gjorde Omar en sån här min (skrynklade ihop ansiktet) och då frågade fröken om Omar trodde på Mustafa, men Omar skakade på huvudet. Och då sa fröken att Mustafa måste be om förlåtelse.
- Jaha ja.
- Ja, för vi trodde ju att han ljög.
- Jaha, men så om han sagt att han inte kom ihåg vad som hänt, så hade han sluppit att be om förlåtelse?
- Ja, kanske, jag vet inte...
- De verkar ju lite konstigt att man slipper be om förlåtelse om man säger att man inte minns, men om någon annan tror att man ljuger så måste man be om förlåtelse. Tänk om han inte ljög då?
- Vad då, tror du att man kan ljuga och säga att man inte kommer ihåg saker?
- Tjaa (åh, nej, vad har jag planterat för frö?!), det låter ju så. Det handlar väl inte om ifall man minns eller om man ljuger, det hela handlar väl om hur den personen mår som säger att det hände. Om Narina och Ulana mådde dåligt över det hela, så verkar ju det taskigt att Kattis inte skulle be om förlåtelse.
- Mmm...
Sedan inser jag att även de som säger att något har hänt kan ju fabricera en händelse. Och hela samtalet går väl ut på att man ska lyssna, inte bli tvingad att säga något som man inte vill - och läraren ska vara neutral. (Fast jag tycker inte att hon var neutral när hon frågade om lögnen.)
- Igår hade vi kompissamtal, men sedan läste fröken i en bok.
- Mm.
- Förrförragången vi gjorde det så somnade Titti och hon fick sova tills hon vaknade.
- Mm.
- Förra fredagen när fröken läste bok så somnade Malin och Hanna. De skulle också få sova tills de vaknade, men då skrek Mustafa på dem, rakt i ansiktet. Då blev fröken så arg att hon skrek på Mustafa!
- Mhm.
- Igår när vi hade samtal så berättade Ulana och Narina att de i torsdags hade åkt rutschkana och när de kom upp för att åka igen så var Kattis och Ivana där. De hade hindrat Ulana och Narina från att åka och kallat dem dumma. Så när de till sist fick åka ned så gick de därifrån och sa att de skulle säga till fröken. Då hade Kattis ropat att de var dumma och att de skvallrade.
- Oj då, det lät inte som Kattis. Vad taskigt sagt.
- Ja, det tyckte vi andra också. Då sa Kattis att hon inte kom ihåg att hon sagt så. Det var ju i torsdags, hur kan hon ha glömt det?
- Jaaa, du...hon kanske inte ville säga att hon kom ihåg, hon kanske ångrade sig.
- Då undrade fröken om Kattis ville säga förlåt till Ulana och Narina, men eftersom hon inte kom ihåg så ville hon inte säga förlåt, hon tyckte inte att hon behövde det. Då sa fröken att Narina fick lägga det bakom sig.
- Va? Det lät ju inte så roligt.
- Sedan berättade Omar att han hade halkat precis innan samtalet, ute i korridoren, och då hade Mustafa skrattat åt honom, men då sa Mustafa att han hade skrattat åt en annan kille som stod en bit bort. Då gjorde Omar en sån här min (skrynklade ihop ansiktet) och då frågade fröken om Omar trodde på Mustafa, men Omar skakade på huvudet. Och då sa fröken att Mustafa måste be om förlåtelse.
- Jaha ja.
- Ja, för vi trodde ju att han ljög.
- Jaha, men så om han sagt att han inte kom ihåg vad som hänt, så hade han sluppit att be om förlåtelse?
- Ja, kanske, jag vet inte...
- De verkar ju lite konstigt att man slipper be om förlåtelse om man säger att man inte minns, men om någon annan tror att man ljuger så måste man be om förlåtelse. Tänk om han inte ljög då?
- Vad då, tror du att man kan ljuga och säga att man inte kommer ihåg saker?
- Tjaa (åh, nej, vad har jag planterat för frö?!), det låter ju så. Det handlar väl inte om ifall man minns eller om man ljuger, det hela handlar väl om hur den personen mår som säger att det hände. Om Narina och Ulana mådde dåligt över det hela, så verkar ju det taskigt att Kattis inte skulle be om förlåtelse.
- Mmm...
Sedan inser jag att även de som säger att något har hänt kan ju fabricera en händelse. Och hela samtalet går väl ut på att man ska lyssna, inte bli tvingad att säga något som man inte vill - och läraren ska vara neutral. (Fast jag tycker inte att hon var neutral när hon frågade om lögnen.)
fredag 30 maj 2008
Skåningar från höglandet
Första gången jag såg Telias nya reklam på TV - där tjejen i Telias "Svenssonfamilj" är med sin kille någonstans och han frågar efter vägen - så fick jag för mig att de hela är tänkt att utspela sig i Danmark, men jag inser nu att det nog är i Skåne. Det är lite indier-ska-förklara-på-engelska över det hela.
Sist vi såg på SVTs Glasklart var en av de tävlande en skånsk tjej. Efter en stund sa sjuåringen:
- Hon pratar som en....hon kommer ifrån....Skottland, hon pratar skottska.
- Njae, hon pratar skånska låter det som, hon är nog från Skåne.
- Ja, just det, det var det jag menade.
Sist vi såg på SVTs Glasklart var en av de tävlande en skånsk tjej. Efter en stund sa sjuåringen:
- Hon pratar som en....hon kommer ifrån....Skottland, hon pratar skottska.
- Njae, hon pratar skånska låter det som, hon är nog från Skåne.
- Ja, just det, det var det jag menade.
torsdag 29 maj 2008
Mind the gap
Kan det vara så att de prominenta officiella möten som idag äger rum infaller med samma dag som SL anser att turistsäsongen börjar? I morse var första gången någonsin jag upplevde ett försök att göra tunnelbanan internationell. Ute hos oss i förorten märktes ingenting, men när vi nådde Globen hördes inte bara den väna kvinnliga rösten säga "Nästa: Globen" och hennes varning för avståndet mellan vagn och plattform, utan den följdes av en mörk mansröst som sa "Next stop: Globen", samt något i stil med "Mind the gap" och en lång harrang.
Sedan nådde vi Gullmarsplan och där kommer ett tillägg om alla olika förbindelser man kan nå, som bussar och tvärbanan ("Change here for the tvärbanan-train" (sic!)). Det engelska meddelandet hann knappt avslutas innan dörrarna stängdes igen.
När vi väl nådde Slussen så varnade inte mannen för avståndet längre, fastän det gjordes på svenska. Kanske var upplägget inte grundligt genomfört och planerat, utan man kom på i sista stund att de engelska meddelanden skulle läggas till just idag, så allt hanns inte med. Vilket ju i och för sig speglar Sverige fantastiskt väl.
Sedan nådde vi Gullmarsplan och där kommer ett tillägg om alla olika förbindelser man kan nå, som bussar och tvärbanan ("Change here for the tvärbanan-train" (sic!)). Det engelska meddelandet hann knappt avslutas innan dörrarna stängdes igen.
När vi väl nådde Slussen så varnade inte mannen för avståndet längre, fastän det gjordes på svenska. Kanske var upplägget inte grundligt genomfört och planerat, utan man kom på i sista stund att de engelska meddelanden skulle läggas till just idag, så allt hanns inte med. Vilket ju i och för sig speglar Sverige fantastiskt väl.
Snackis, ännu ett is-ord
Idag på seminariet på högskolan så pratade en kurskamrat om att de på hans vfu-plats hade en lista över vilka elever i klassen som var "snackisar" - alltså pratade mer än de borde under lektionen. Jag hade aldrig hört uttrycket tidigare. Nu ser jag att även Hillevi Wahl använder sig av det i sin krönika/blogg. Ännu ett is-ord att lägga till min lista, alltså.
Lön enligt kompetens och utbildning
Jag kan inte riktigt förstå varför vårdstrejken avbröts, varför budet gottogs. I dagens DN skriver Bosse Andersson:
Vad då urholkats? Visst, det kändes lite långdraget, men det var väl nu det fanns tillfälle att en gång för alla försöka komma lite längre i förhandlingarna, kan jag tycka. En bekant som är nyutbildad sjuksköterska sa något i stil med att facket ju inte gärna kan ge dem högre lön, då skulle ju andra som har en sådan "samhällsfunktion" (t ex lärare) också kunna begära en högre lönenivå. Jaha? Äpplen och päron.
Dessutom så uppfattar jag det inte som att t ex förskollärare är lika utsatta (alltså; har en låg lön) längre, då några av mina nyutbildade kollegor blivit uppmanade av facket att begära en ingångslön på 26000, vilket de gjort - och fått runt 24. Det är en bra nivå, tycker jag. Däremot har ju flera av de (förskol)lärare som jobbat något, eller flera, år inte den nivån - eller lär inte komma förbi den.
En fortsatt strejk hade så småningom riskerat att det starka stöd Vårdförbundet har hos allmänheten hade urholkats. Det var nödvändigt att göra upp vid rätt tillfälle.
Vad då urholkats? Visst, det kändes lite långdraget, men det var väl nu det fanns tillfälle att en gång för alla försöka komma lite längre i förhandlingarna, kan jag tycka. En bekant som är nyutbildad sjuksköterska sa något i stil med att facket ju inte gärna kan ge dem högre lön, då skulle ju andra som har en sådan "samhällsfunktion" (t ex lärare) också kunna begära en högre lönenivå. Jaha? Äpplen och päron.
Dessutom så uppfattar jag det inte som att t ex förskollärare är lika utsatta (alltså; har en låg lön) längre, då några av mina nyutbildade kollegor blivit uppmanade av facket att begära en ingångslön på 26000, vilket de gjort - och fått runt 24. Det är en bra nivå, tycker jag. Däremot har ju flera av de (förskol)lärare som jobbat något, eller flera, år inte den nivån - eller lär inte komma förbi den.
onsdag 28 maj 2008
Muslim eller allergiker
En av dagarna när jag var med treåringen (nu sjuåringen) på förskolan så uppstod en diskussion om allergier kring matbordet. De två barn som var muslimer fick inte äta fläskkött, så de var allergiska mot det, en kille fick inte dricka mjölk och min femåring fick inte äta mjöl, så de var allergiska mot det. Jag kommenterade dock att muslimerna inte var just allergiska, jag trodde inte att de skulle få ont i magen av fläskkött, varpå alla barnen - inklusive min treåring - kring vårt bord tittade oförstående på mig. Jag insåg att det var förklaringen man gav sina barn när man är muslim, för sanningen kanske är för abstrakt att förstå när man är liten. Fast jag tyckte att det var rätt absurt.
Samma sak upprepades när min dotter var fyra och när hon var fem år, men vid det sista tillfället förklarade jag det hela lite utförligare - efter att jag frågat ifall barnen var allergiska mot fläskkött - och då tror jag att flera barn förstod lite av vad det innebär att vara muslim.
Igår när jag var på VFU (verksamhetsförlagd utbildning = praktik) så uppstod samma sak. Helt fascinerade. Barnen accepterar alltså att de är "allergiska" mot fläskkött. De har en stämpel som "muslim" och det innebär att man är allergisk mot fläskkött. Nu var barnen ändå 7 år, jag var i en åk 1. Kring mig vid matbordet satt det 5 barn; en (svensk) kille, två (invandrade) flickor och två (invandrade) muslimska killar. Jag frågade vad de muslimska killarna fick för gott istället; det var kyckling. Ena flickan säger till mig:
- De är allergiska mot fläskkött.
- Men, nej, allergiska är de inte. Det är ni väl inte? Ni får väl inte ont i magen ifall ni äter fläskkött?
Alla barnen ser nu oförstående på mig. De två muslimska pojkarna börjar sakta, osäkert, skaka på huvudet. Flickan tittar på, sedan frågar hon:
- Vad då, hur menar du?
- Ja, när man är muslim så är man inte allergisk mot fläskkött, men man tror inte på att äta det, att det är bra kött, eller något åt det hållet. Är det inte så, eller hur är det? (Jag ville inte uttryckligen säga något i stil med "orent", med risk för att övriga då inte skulle äta sin mat - någonsin igen.)
Pojkarna ser osäkra ut och rycker på axlarna. Flickan tittar ingående på dem. Det är som om hon omvärderar världen. Jag inser att jag är inne på hal is och det känns som att jag kanske inte borde ha den här diskussionen. Jag byter samtalsämne.
Samma sak upprepades när min dotter var fyra och när hon var fem år, men vid det sista tillfället förklarade jag det hela lite utförligare - efter att jag frågat ifall barnen var allergiska mot fläskkött - och då tror jag att flera barn förstod lite av vad det innebär att vara muslim.
Igår när jag var på VFU (verksamhetsförlagd utbildning = praktik) så uppstod samma sak. Helt fascinerade. Barnen accepterar alltså att de är "allergiska" mot fläskkött. De har en stämpel som "muslim" och det innebär att man är allergisk mot fläskkött. Nu var barnen ändå 7 år, jag var i en åk 1. Kring mig vid matbordet satt det 5 barn; en (svensk) kille, två (invandrade) flickor och två (invandrade) muslimska killar. Jag frågade vad de muslimska killarna fick för gott istället; det var kyckling. Ena flickan säger till mig:
- De är allergiska mot fläskkött.
- Men, nej, allergiska är de inte. Det är ni väl inte? Ni får väl inte ont i magen ifall ni äter fläskkött?
Alla barnen ser nu oförstående på mig. De två muslimska pojkarna börjar sakta, osäkert, skaka på huvudet. Flickan tittar på, sedan frågar hon:
- Vad då, hur menar du?
- Ja, när man är muslim så är man inte allergisk mot fläskkött, men man tror inte på att äta det, att det är bra kött, eller något åt det hållet. Är det inte så, eller hur är det? (Jag ville inte uttryckligen säga något i stil med "orent", med risk för att övriga då inte skulle äta sin mat - någonsin igen.)
Pojkarna ser osäkra ut och rycker på axlarna. Flickan tittar ingående på dem. Det är som om hon omvärderar världen. Jag inser att jag är inne på hal is och det känns som att jag kanske inte borde ha den här diskussionen. Jag byter samtalsämne.
tisdag 27 maj 2008
The sky is the limit
Under min VFU i en åk 2 ska eleverna arbeta klart med sina olika böcker. Jag har aldrig riktigt fattat vitsen med att "arbeta klart" en bok. Okej, ifall det är något där i som är nytt, men att bara göra det för görandets skull känns lite onödigt. Särskilt som lärarna sitter i lärarrummet under lunchen och beklagar sig över att böckerna inte är särskilt bra.
Nåväl.
Jag sitter intill två pojkar i klassrummet. Pojke 1 arbetar i sin mattebok (på sidan 89) och pojke 2 i sin svenska/ordbok (på sidan 12). Pojke 1 säger vänskapligt retsamt, så att jag ska höra:
1: Titta, jag ligger på sidan 89, lååångt före honom.
Jag: Mhmmm!
2: Nehej.
Han skrattar och skriver 100 på sin sida. 1 skriver 120 på sin sida. 2 suddar och ändrar till 140 på sin sida. 1 suddar och ändrar till 200 på sin sida. 2 suddar, lutar sig fram till mig och viskar:
2: Hur stavar man till stjärna?
Jag börjar stava och han skriver STJÄRN...
1: Nehej, då skriver jag så här!
I sin bok skriver han 100000000000000000. 2 har nu skrivit färdigt. STJÄRNSTOPP.
1: Det här är mer.
2: Nej, inget kan vara mer. Eller hur?
De tittar på mig.
Jag: Nej, 2 har nog rätt. Stjärnstopp, är ju stjärnstopp, det är så långt man kan komma, långt bort till stjärnorna, ut i universum...mer än man ens kan säga, det finns inget tal så stort...
1: Men, det är ju det här med!
Jag: Jo, det kan jag hålla med om, men det är ändå ett riktigt tal, som går att säga.
1: Men ååhhh....
Både 1 och 2 ler och fortsätter jobba.
Det var ingen riktig tävling, det är ingen som är sur, det var en lek. Under lektionstid.
Nåväl.
Jag sitter intill två pojkar i klassrummet. Pojke 1 arbetar i sin mattebok (på sidan 89) och pojke 2 i sin svenska/ordbok (på sidan 12). Pojke 1 säger vänskapligt retsamt, så att jag ska höra:
1: Titta, jag ligger på sidan 89, lååångt före honom.
Jag: Mhmmm!
2: Nehej.
Han skrattar och skriver 100 på sin sida. 1 skriver 120 på sin sida. 2 suddar och ändrar till 140 på sin sida. 1 suddar och ändrar till 200 på sin sida. 2 suddar, lutar sig fram till mig och viskar:
2: Hur stavar man till stjärna?
Jag börjar stava och han skriver STJÄRN...
1: Nehej, då skriver jag så här!
I sin bok skriver han 100000000000000000. 2 har nu skrivit färdigt. STJÄRNSTOPP.
1: Det här är mer.
2: Nej, inget kan vara mer. Eller hur?
De tittar på mig.
Jag: Nej, 2 har nog rätt. Stjärnstopp, är ju stjärnstopp, det är så långt man kan komma, långt bort till stjärnorna, ut i universum...mer än man ens kan säga, det finns inget tal så stort...
1: Men, det är ju det här med!
Jag: Jo, det kan jag hålla med om, men det är ändå ett riktigt tal, som går att säga.
1: Men ååhhh....
Både 1 och 2 ler och fortsätter jobba.
Det var ingen riktig tävling, det är ingen som är sur, det var en lek. Under lektionstid.
måndag 26 maj 2008
Still born
Så heter Natalia Edenmonts vernissage på Wetterling Gallery i Kungsträdgården ikväll. Hennes verk hade jag velat betrakta närmare.
Lärare vill ha färre utbildningsplatser
står det att läsa på sid 8 i DN idag. På Lärarnas riksförbunds kongress föreslås att en stor del av platserna på lärarutbildningen ska försvinna, så att kvaliteten kan höjas. Förslaget kommer tydligen från en motion från förbundets studentorganisation.
Lite längre fram i artikeln står det:
Det skulle vara intressant att läsa den där motionen.
Lite längre fram i artikeln står det:
"I motionen går lärarstudenterna hårt åt den egna utbildningen."
Det skulle vara intressant att läsa den där motionen.
söndag 25 maj 2008
Tack mamma
Jag fick tre (egentillverkade) rosor på sängen i morse. Helt underbara!
I telefon med min egen mamma var hon tvungen att nämna min klädsel senast vi sågs.
- Det såg bra ut, men du har en häck som en ladugårdsdörr, det har du fått efter din farmor.
Aldrig en komplimang utan lite kritik. Det är kärlek det.
Själv tycker jag att det är skrämmande att se inte bara min mamma i mig själv, utan även min mormor bröjar skymta.
I telefon med min egen mamma var hon tvungen att nämna min klädsel senast vi sågs.
- Det såg bra ut, men du har en häck som en ladugårdsdörr, det har du fått efter din farmor.
Aldrig en komplimang utan lite kritik. Det är kärlek det.
Själv tycker jag att det är skrämmande att se inte bara min mamma i mig själv, utan även min mormor bröjar skymta.
Goa gubbar
Njöt vi av till festivalen igår.
Vann rätt låt? Nja, det tyckte vi nog inte. Kanske hade Sverige bidrag nått högre poäng ifall Sverige skickat den låt som vår befolkning röstade fram, och inte den som juryn röstade fram.
Sjuåringen höll sig vaken ända till vinnarlåten spelades upp - och idag vaknade hon strax innan 9. Helt perfekt.
lördag 24 maj 2008
Still going schlager-strong
Jag kan knappt hålla ögonen öppna, men sjuåringen är pigg som en mört och håller reda på våra poäng. Ani Lorak fick högsta poäng av sjuåringen - bara för att hon kämpade och verkade andfådd och svettig efteråt. Själv tycker jag bara att en handfull låtar har varit bra än så länge. Vi röstar nog på Island. Perelli var bra, men hade något av Christer Lindarw över sig. På tal om Lindarw så är det ovanligt många som kör med dramatiska klädbyten, tycker jag.
Och så förvånas jag över att jag knappt hade en susning om att tävlingen hölls här år 2000.
Och så förvånas jag över att jag knappt hade en susning om att tävlingen hölls här år 2000.
Wake-up call
Innan läggdags igår så ville jag berätta för sjuåringen att vi ska testa att ha hennes små kusiner hos oss för övernattning om några veckor.
- Sen, om ungefär 3 veckor, när jag har slutat skolan, då...
Sjuåringen lyser upp och ser förväntasfullt på mig.
- ...så kommer lillkusin nr 1 att sova över hos oss.
Sjuåringens iver slocknar och hon hänger med huvudet.
- Vad då, vad var det du trodde att jag skulle säga?
- Inget.
- Jo, men säg, nu vill jag ju verkligen veta.
I mitt huvud tänker jag att hon kommer säga att hon vill att vi ska åka på semester till något exotiskt land - något som är en omöjlighet med min ekonomi - och jag är beredd på den diskussionen. Istället knockar hon mig och eggen skär in i hjärtat:
- Jag trodde att du skulle säga att då skulle jag få vara ledig och du skulle inte sitta så mycket vid datorn, och du kunde leka mycket mer med mig än du gör nu.
Så; nu ska jag skärpa till mig och prioritera. Hasta la vista.
- Sen, om ungefär 3 veckor, när jag har slutat skolan, då...
Sjuåringen lyser upp och ser förväntasfullt på mig.
- ...så kommer lillkusin nr 1 att sova över hos oss.
Sjuåringens iver slocknar och hon hänger med huvudet.
- Vad då, vad var det du trodde att jag skulle säga?
- Inget.
- Jo, men säg, nu vill jag ju verkligen veta.
I mitt huvud tänker jag att hon kommer säga att hon vill att vi ska åka på semester till något exotiskt land - något som är en omöjlighet med min ekonomi - och jag är beredd på den diskussionen. Istället knockar hon mig och eggen skär in i hjärtat:
- Jag trodde att du skulle säga att då skulle jag få vara ledig och du skulle inte sitta så mycket vid datorn, och du kunde leka mycket mer med mig än du gör nu.
Så; nu ska jag skärpa till mig och prioritera. Hasta la vista.
Hair less
Det är tydligt att jag inte spelar i dejtligan längre. Jag är inte ens med på planen; jag visste inte att det var så aktuellt att raka sig mellan benen, som Expressen skriver om. Det är ju skrämmande. Allvarligt. Eller är det media som förstorar något sånt, skapar en norm - som är helt absurd? Visst, det finns folk som gillar rakat (been there, done that, never want to go there again), men bara för det bör det inte bli en norm. Som dessutom småflickor känner att de måste leva efter! Och det är väl just det jag fastnar vid: män som attraheras av renrakat kanske också attraheras av minderåriga...?
fredag 23 maj 2008
Som en muslim
När jag anländer till skolgården så hoppar sjuåringen hage med tre andra (8-åriga) flickor. Alla fyra har gått på samma förskola tidigare. Det är härligt att se dem.
Jag har en vit sjal runt halsen. Amira (vars föräldrar är från Iran) lutar sig mot mig och frågar ifall hon får gå med oss hem. Hon tar tag i ena änden av min sjal och lägger den på sitt huvud.
Jag: Det ser ut som en brudslöja.
Amira: Titta! (till de andra tjejerna)
Gittan: Det ser ut som om du har en slöja på dig.
Amira: Titta! (till de övriga tjejerna)
Gittan: Alltså, allvarligt, du ser ut som en muslim, som inte kan svenska.
Sjuåringen och Tanja (vars föräldrar är från Nigeria) tittar på Amira och säger att det ser ut som en slöja. Amira släpper min sjal och vi går alla bort mot Fritids.
Jag har en vit sjal runt halsen. Amira (vars föräldrar är från Iran) lutar sig mot mig och frågar ifall hon får gå med oss hem. Hon tar tag i ena änden av min sjal och lägger den på sitt huvud.
Jag: Det ser ut som en brudslöja.
Amira: Titta! (till de andra tjejerna)
Gittan: Det ser ut som om du har en slöja på dig.
Amira: Titta! (till de övriga tjejerna)
Gittan: Alltså, allvarligt, du ser ut som en muslim, som inte kan svenska.
Sjuåringen och Tanja (vars föräldrar är från Nigeria) tittar på Amira och säger att det ser ut som en slöja. Amira släpper min sjal och vi går alla bort mot Fritids.
I guess it takes all kinds
Mitt i rusningstrafiken inträffar något på en tunnelbana vid Gullmarsplan och sjukvårdpersonal tillkallas. Vilket gör att t-banan blir stående - och alla människor istället går över till vår t-bana som rullar in. Folk packar in sig som sillar och jag tänker på Japan där anställda står och pressar in folk i vagnarna. Jag skulle inte kunna leva där.
När vi har passerat city och större delen av massan klivit av så sätter sig två tjejer mitt emot mig. De är i 25-års åldern och båda är yppiga. Den ena verkar en aning mer osäker och hon har rätt långa råttfärgade pippi-lotta-tofsar och en urringning som ter sig mer passande på en strippklubb; hela brösten och en del av bh:n är synliga. Den andra verkar aningen irriterad och hon har mörkt rödlätt hår med snygga flätor och en sminkning som mer hör hemma på en nattklubb, med ljusblått glitter under ögonen.
När vi har passerat Fridhemsplan slår mig tanken att de kanske också är på väg till Lärarhögskolan. Jag avfärdar sedan tanken, då jag anser att någon som klätt/sminkat sig på det viset nog inte är på väg till en föreläsning - och i vilket fall som helst så passar de inte som lärare (i mina ögon). I nästa sekund säger pippi-lotta till flätorna: "Nu ska vi gå av", och reser på sig. Jag hinner också resa på mig innan flätorna reser på sig. Hela kroppsspråket säger att flätorna inte vill vara med pippi-lotta, hon vill vara i fred. På väg upp mot Lärarhögskolan hittar de sedan gruppkamrater som de ansluter sig till och flätorna håller sig på sin kant. Sedan stöter jag ihop med dem och deras grupp två gånger till kort därefter. Och jag inser att de nog faktiskt är lärarstudenter. I mitt huvud rullar förslag på förslag - som vi diskuterat i olika studentarbetslag under årens gång - för vilka kriterier man bör uppfylla för att kvalificera sig till att bli lärarstudent, och sedemera lärare.
När vi har passerat city och större delen av massan klivit av så sätter sig två tjejer mitt emot mig. De är i 25-års åldern och båda är yppiga. Den ena verkar en aning mer osäker och hon har rätt långa råttfärgade pippi-lotta-tofsar och en urringning som ter sig mer passande på en strippklubb; hela brösten och en del av bh:n är synliga. Den andra verkar aningen irriterad och hon har mörkt rödlätt hår med snygga flätor och en sminkning som mer hör hemma på en nattklubb, med ljusblått glitter under ögonen.
När vi har passerat Fridhemsplan slår mig tanken att de kanske också är på väg till Lärarhögskolan. Jag avfärdar sedan tanken, då jag anser att någon som klätt/sminkat sig på det viset nog inte är på väg till en föreläsning - och i vilket fall som helst så passar de inte som lärare (i mina ögon). I nästa sekund säger pippi-lotta till flätorna: "Nu ska vi gå av", och reser på sig. Jag hinner också resa på mig innan flätorna reser på sig. Hela kroppsspråket säger att flätorna inte vill vara med pippi-lotta, hon vill vara i fred. På väg upp mot Lärarhögskolan hittar de sedan gruppkamrater som de ansluter sig till och flätorna håller sig på sin kant. Sedan stöter jag ihop med dem och deras grupp två gånger till kort därefter. Och jag inser att de nog faktiskt är lärarstudenter. I mitt huvud rullar förslag på förslag - som vi diskuterat i olika studentarbetslag under årens gång - för vilka kriterier man bör uppfylla för att kvalificera sig till att bli lärarstudent, och sedemera lärare.
torsdag 22 maj 2008
Invandrare eller invandrad
Senast jag såg på "Niklas mat", vilket var någon vecka sedan, så var han i Chinatown i New York. Han kommenterade då det faktum att de där samlat ett folk på en och samma plats och låtit dem utveckla sin egen kultur, sina egna affärer etc, något i stil med att vi i Sverige ofta ser det som ett problem när samma folkslag samlas i samma område, vi vill omedelbart integrera dem med resten av samhället. Istället för att låta dem frodas, utvecklas, expandera och sprida sin kultur till övriga samhället genom att låta övriga samhället ta del av deras kultur, matvanor etc alltså, ungefär.
Jag tänker på det när jag fastnar i en diskussion kring barn och skola med en av sjuåringens kompisars mamma. Hon är invandrad från Nigeria, för många år sedan, och vill att hennes barn ska lära sig bra svenska. Ungarna har fått byta till en friskola, men nu vill hon flytta tillbaka dem till den kommunala grundskolan. Hon kommenterar det hela med något i stil med: "Jag kan ju säga det här, jag är invandrare (Som om jag, som helsvensk, inte skulle kunna kritisera läraren ifall min kritik enbart handlar om att läraren bryter på något annat språk.); lärarna där bryter på ryska och det kan ju knappt jag fatta, dessutom vill jag att mina barn tar till sig riktig, ren, svenska."
Dessutom är den här mamman irriterad på att det börjar flytta in fler och fler invandrare i deras del av området. Hon vill leva efter svenska regler som hon gjort sedan hon flyttade hit, men de nya som kommer har ingen respekt och skiter i ifall det är skitigt i allmänna utrymmen, ifall de stör sent på kvällen och ifall de överträder några regler i tvättstugan. När mamman har argumenterat emot har hon fått slängt i ansiktet: "Varför bryr du dig, du är ju också invandrare?!" Numera vågar hon inte ens hävda sig i tvättstugan, då kan hon åka på en propp.
Kanske är det skillnad på invandrare och flykting. Den ena vill vara här, den andra inte. Jag blir ändå beklämd när jag hör sånt här.
Jag tänker på det när jag fastnar i en diskussion kring barn och skola med en av sjuåringens kompisars mamma. Hon är invandrad från Nigeria, för många år sedan, och vill att hennes barn ska lära sig bra svenska. Ungarna har fått byta till en friskola, men nu vill hon flytta tillbaka dem till den kommunala grundskolan. Hon kommenterar det hela med något i stil med: "Jag kan ju säga det här, jag är invandrare (Som om jag, som helsvensk, inte skulle kunna kritisera läraren ifall min kritik enbart handlar om att läraren bryter på något annat språk.); lärarna där bryter på ryska och det kan ju knappt jag fatta, dessutom vill jag att mina barn tar till sig riktig, ren, svenska."
Dessutom är den här mamman irriterad på att det börjar flytta in fler och fler invandrare i deras del av området. Hon vill leva efter svenska regler som hon gjort sedan hon flyttade hit, men de nya som kommer har ingen respekt och skiter i ifall det är skitigt i allmänna utrymmen, ifall de stör sent på kvällen och ifall de överträder några regler i tvättstugan. När mamman har argumenterat emot har hon fått slängt i ansiktet: "Varför bryr du dig, du är ju också invandrare?!" Numera vågar hon inte ens hävda sig i tvättstugan, då kan hon åka på en propp.
Kanske är det skillnad på invandrare och flykting. Den ena vill vara här, den andra inte. Jag blir ändå beklämd när jag hör sånt här.
onsdag 21 maj 2008
Konst och politik vid frukosten
Sjuåringen får syn på Ledaren i dagens DN där det är en teckning med en gungbräda. På ena sidan sitter Mona Sahlin och på den andra sidan sitter de fyra partiledarna i regeringen. Mellan dem gör Eriksson (mp) en saltomortal och skriker "luften är fri"! Sjuåringen undrar vilka det är, varför han gör så och varför Mona sitter helt ensam på ena sidan. Efter en ofantligt lång och komplicerad förklaring verkar jag ha fått fram budskapet och sjuåringen t o m skrattar lite. Hon tycker dock ändå att det är orättvist att Mona sitter ensam på sin sida. Hon fortsätter äta, men säger efter någon sekund:
- Hur gammal var Mona Lisa?
- Menar du hon på tavlan? Jag vet inte.
- Var hon en prinsessa?
- Nej, inte vad jag vet.
- Var hon en drottning?
- Nej, hon var nog en vanlig tjej.
- Va? Var det inte bara kungliga som blev målade?
- Nej, inte bara. Vanliga människor också.
- Jaha.
- Hur kom du att tänka på Mona Lisa?
- Vet inte.
- Var det för att vi pratade om Mona i tidningen?
- Ja.
- Hur vet du vem Mona Lisa var, har du sett hennes bild?
- Den fanns på väggen hemma hos morfar.
- Aha. Tjaa, hur gammal kan hon ha varit, kanske 20 år, skulle jag gissa.
- Va? Oj!
- Ja, jag vet inte, men vi får ta reda på det.
(På Wiki har jag nu läst att hon tros ha varit ungefär 25 år.)
- Hur gammal var Mona Lisa?
- Menar du hon på tavlan? Jag vet inte.
- Var hon en prinsessa?
- Nej, inte vad jag vet.
- Var hon en drottning?
- Nej, hon var nog en vanlig tjej.
- Va? Var det inte bara kungliga som blev målade?
- Nej, inte bara. Vanliga människor också.
- Jaha.
- Hur kom du att tänka på Mona Lisa?
- Vet inte.
- Var det för att vi pratade om Mona i tidningen?
- Ja.
- Hur vet du vem Mona Lisa var, har du sett hennes bild?
- Den fanns på väggen hemma hos morfar.
- Aha. Tjaa, hur gammal kan hon ha varit, kanske 20 år, skulle jag gissa.
- Va? Oj!
- Ja, jag vet inte, men vi får ta reda på det.
(På Wiki har jag nu läst att hon tros ha varit ungefär 25 år.)
tisdag 20 maj 2008
På tal om uppfostran och (för)skolan
Sjuåringen och hennes kompis Gittan har gått på samma förskola sedan de började där vid 1-2 års ålder. De har haft E som "fröken" ända sedan dess, och hon har varit både Gittans och min sjuårings kontaktperson på förskolan. Båda Gittans föräldrar har haft en bra och nära kontakt med E och Gittans mamma har haft långa och förtroliga kompissamtal med E. (Sånt som jag aldrig skulle göra - eller ta mig tid att göra - då jag inte tycker att personalen behöver veta riktigt så pass mycket om mig, men jag dömmer ingen.)
För några månader sedan separerade Gittans föräldrar och de har nu Gittan och hennes lillebror varannan vecka vardera. När så Gittan var hos oss idag så sa hon plötsligt till mig:
- Vet du vad, min pappa har en flickvän.
- Jaha, vad kul! Är han glad då?
- Ja, kanske...de pussas.
- Ja, då är han väl glad?
- Eehh...okej, jag säger ingenting.
- Vad då, är det inte roligt att han pussas?
Tydligen är det pinsamt i alla fall. Flickorna leker vidare. När Gittans mamma sedan hämtar Gittan så berättar hon att den nya flickvännen är E. Jag blev helt stum. Det låter helt absurt. Hur gick det till egentligen...?
Gittan och hennes lillebror hade varit med pappa och E hela förra veckan, det var inget konstigt med det. E sover brevid pappa i sängen och hon har det jättefint hemma i sin lägenhet. Jag finner det konstigt, men börjar sedan tänka. Jag vet ju hur det kändes som barn - och hur jag uppfattar att min sjuåring kände det - att lämna personalen på förskolan; de var som extraföräldrar, som familjemedlemmar, som vårdnadshavare, men ändå "räknades" de inte på det sättet.
När jag berättar för sjuåringen att hennes nuvarande lärare A ska sluta till hösten, då hon ska få en ny, så blir hon ledsen och efter en stund säger hon:
- A är ju lite som min förälder faktiskt...
Just därför är det väl inte heller konstigt för Gittan och lillebror att E nu verkligen är en del av familjen...
För några månader sedan separerade Gittans föräldrar och de har nu Gittan och hennes lillebror varannan vecka vardera. När så Gittan var hos oss idag så sa hon plötsligt till mig:
- Vet du vad, min pappa har en flickvän.
- Jaha, vad kul! Är han glad då?
- Ja, kanske...de pussas.
- Ja, då är han väl glad?
- Eehh...okej, jag säger ingenting.
- Vad då, är det inte roligt att han pussas?
Tydligen är det pinsamt i alla fall. Flickorna leker vidare. När Gittans mamma sedan hämtar Gittan så berättar hon att den nya flickvännen är E. Jag blev helt stum. Det låter helt absurt. Hur gick det till egentligen...?
Gittan och hennes lillebror hade varit med pappa och E hela förra veckan, det var inget konstigt med det. E sover brevid pappa i sängen och hon har det jättefint hemma i sin lägenhet. Jag finner det konstigt, men börjar sedan tänka. Jag vet ju hur det kändes som barn - och hur jag uppfattar att min sjuåring kände det - att lämna personalen på förskolan; de var som extraföräldrar, som familjemedlemmar, som vårdnadshavare, men ändå "räknades" de inte på det sättet.
När jag berättar för sjuåringen att hennes nuvarande lärare A ska sluta till hösten, då hon ska få en ny, så blir hon ledsen och efter en stund säger hon:
- A är ju lite som min förälder faktiskt...
Just därför är det väl inte heller konstigt för Gittan och lillebror att E nu verkligen är en del av familjen...
Moderna relationer
Sjuåringen leker med sin jämnåriga kompis H. De har båda bollar under tröjorna (är gravida). H drar på en barnvagn - och är mamma till sjuåringen. H ska alltså bli både mormor och mamma. I deras handväskor ligger låtsasmobilerna. De går från sjuåringens rum till vardagsrummet för att här finns en restaurang (tydligen). De sitter och äter och H pratar i sin mobil. Sjuåringen säger:
- Jag ska bara kolla på internet i min mobil.
Jag häpnar. Jag har försökt lära henne vad internet är för något den senaste veckan. Jag visste inte att hon ens hade en susning om att man kunde kolla på internet i mobilen också. Med intetsägande min säger H:
- Jag fattar inte vad du snackar om.
- Jag ska bara kolla min dagbok på min mobil, säger sjuåringen.
Jag häpnar, men jag låtsas som att jag inte tjuvlyssnar. H forsätter prata i mobilen:
- Okej, var ska vi ses, i Farsta eller Globen? Nej, nu måste vi gå hem, jag ska byta mage.
- Nej, inte ännu, säger sjuåringen.
- Jo, men alltså, jag ska föda.
H utstöter ett kvidande ljud. Hennes mage är borta. Hon säger:
- Så där. Ett år senare, säger hon och lyfter upp dockan.
- Nej, säger sjuåringen, ett år senare blir det sedan när vi kommer hem, okej?
- Okej.
Så går de in i sjuåringens rum igen.
- Jag ska bara kolla på internet i min mobil.
Jag häpnar. Jag har försökt lära henne vad internet är för något den senaste veckan. Jag visste inte att hon ens hade en susning om att man kunde kolla på internet i mobilen också. Med intetsägande min säger H:
- Jag fattar inte vad du snackar om.
- Jag ska bara kolla min dagbok på min mobil, säger sjuåringen.
Jag häpnar, men jag låtsas som att jag inte tjuvlyssnar. H forsätter prata i mobilen:
- Okej, var ska vi ses, i Farsta eller Globen? Nej, nu måste vi gå hem, jag ska byta mage.
- Nej, inte ännu, säger sjuåringen.
- Jo, men alltså, jag ska föda.
H utstöter ett kvidande ljud. Hennes mage är borta. Hon säger:
- Så där. Ett år senare, säger hon och lyfter upp dockan.
- Nej, säger sjuåringen, ett år senare blir det sedan när vi kommer hem, okej?
- Okej.
Så går de in i sjuåringens rum igen.
Den allsmäktige fadern
Min pappas sambos tonårsdotter har (sedan min pappa flyttade in och började hjälpa henne med studierna) fått en bättre förståelse för matematiken i skolan. Häromdagen, när min pappa var på övervåningen och städade, så pratade sambon med dottern om skolan. Dottern pekade då uppåt och sa att hennes förbättrade resultat beror på han där uppe.
måndag 19 maj 2008
Piff & Puff föreläser
Idag var det en föreläsning om Vygotsky och Piaget på högskolan. Jag funderade på att inte gå, då jag trodde att det kanske inte skulle ge så mycket. Jag hade rätt.
Två damer höll i föreläsningen, de är arbetskollegor och (som det verkar) vänner. De fyller i varandras meningar och avlöser varandra så till den milda grad att vi till slut inte visste vem som pratade om vilken teoretiker - eller varför de talade om det de gjorde. En student i närheten av mig sa att de liknade Piff och Puff, själv tänkte jag på Humle & Dumle. Det verkade vara många studenter som inte hängde med och föreläsarna borde nog ha snappat upp det när den sjätte personen undrade hur de egentligen menade. Men icke. Riktigt inspirerande. Not.
Två damer höll i föreläsningen, de är arbetskollegor och (som det verkar) vänner. De fyller i varandras meningar och avlöser varandra så till den milda grad att vi till slut inte visste vem som pratade om vilken teoretiker - eller varför de talade om det de gjorde. En student i närheten av mig sa att de liknade Piff och Puff, själv tänkte jag på Humle & Dumle. Det verkade vara många studenter som inte hängde med och föreläsarna borde nog ha snappat upp det när den sjätte personen undrade hur de egentligen menade. Men icke. Riktigt inspirerande. Not.
Här ska vi inte gå
På tal om Herr och Fru Gårman (övergångsställe/här-går-man-skylten och dess mer feminina motsvarighet) och att figurerna på nuvarande skyltar är manliga så såg jag denna idag.
T o m när skyltarna ska visa någon som går med ett barn så är det en man. Vilket aldrig slagit mig. Annars borde det ju (ur ett historiskt manligt/kvinnligt perspektiv) vara en kvinna som går med barnet. Eller hur tänkte man när skyltarna utformades, att endast män är myndiga nog att vistas i trafiken - oavsett om de är bilburna, eller inte?
Eller kan det tolkas som att det är en ("modern") kvinna på skylten...?
T o m när skyltarna ska visa någon som går med ett barn så är det en man. Vilket aldrig slagit mig. Annars borde det ju (ur ett historiskt manligt/kvinnligt perspektiv) vara en kvinna som går med barnet. Eller hur tänkte man när skyltarna utformades, att endast män är myndiga nog att vistas i trafiken - oavsett om de är bilburna, eller inte?
Eller kan det tolkas som att det är en ("modern") kvinna på skylten...?
Prestationsångest eller städmani
Första gången jag började läsa en högskoleutbildning för några år sedan så berättade en lärare att vi inte skulle bli förvånade när vi började göra en väldig massa andra saker, när vi egentligen skulle läsa litteraturen eller lösa uppgifter. Våra hem skulle aldrig vara så välstädade som när vi studerade. Jag tänkte; vad snackar hon om? Inte en suck. Mitt andra namn är framförhållning och jag kommer aldrig att dra benen efter mig när jag ska göra mina uppgifter.
Det höll i några månader och sedan satt jag där. Med böckerna på bordet, dammvippan i handen och dammsugaren vid fötterna.
Nu faljerar alla system. Jag hänger mest framför TVn, nej, datorn är det visst, på kvällen. Hjärnan strejkar, den har slagit bakut och vill inte ta in mer. Det susar i huvudet och en spökaktig röst ekar sommaaaaaar...
Det höll i några månader och sedan satt jag där. Med böckerna på bordet, dammvippan i handen och dammsugaren vid fötterna.
Nu faljerar alla system. Jag hänger mest framför TVn, nej, datorn är det visst, på kvällen. Hjärnan strejkar, den har slagit bakut och vill inte ta in mer. Det susar i huvudet och en spökaktig röst ekar sommaaaaaar...
söndag 18 maj 2008
Oförstående Skugge
Linda Skugge provocerar mig sällan, så inte heller denna gång, men jag ställer mig lite frågande till hennes oförståelse. I dagens DN intervjuas Skugge och hon uttrycker att hon har svårt att förstå utbrändhet.
En bit längre fram i intervjun nämner hon att hon har flyttat närmare sina föräldrar för att få hjälp med barnen och att "de hjälper mig i allt". Så kanske är hennes bedrift ändå inte alltför stor?
Sedan kanske det handlar om hur mycket resiliens (som Sommer så fint uttrycker det; alltså hur tålig man är) som man har tillskansat sig under livet - och hur mycket hjälp, avlastning och vana man har. Jag har dock inte svårt att förstå hur man kan bli utbränd. Skugge verkar ju dock göra sånt som hon tycker är roligt, och då tror jag inte att det är möjligt att bränna ut sig. Det är nog först när man tycker att sysslorna i livet är en börda som utbrändheten kommer smygande.
Jag tror de hittar på! Jag blir galen! Tänk dig själv, hur jag har kunnat jobba och ha tre barn samtidigt...de hittar ju på, det är bara bullshit.
En bit längre fram i intervjun nämner hon att hon har flyttat närmare sina föräldrar för att få hjälp med barnen och att "de hjälper mig i allt". Så kanske är hennes bedrift ändå inte alltför stor?
Sedan kanske det handlar om hur mycket resiliens (som Sommer så fint uttrycker det; alltså hur tålig man är) som man har tillskansat sig under livet - och hur mycket hjälp, avlastning och vana man har. Jag har dock inte svårt att förstå hur man kan bli utbränd. Skugge verkar ju dock göra sånt som hon tycker är roligt, och då tror jag inte att det är möjligt att bränna ut sig. Det är nog först när man tycker att sysslorna i livet är en börda som utbrändheten kommer smygande.
Frozen moments
En lärare jag hade i engelska på Komvux för många år sedan berättade att hon samlade på "frozen moments", de där ögonblicken som ibland uppstår i livet; möten med andra människor eller situationer som uppstår som vi upplever eller ser andra uppleva. Jag hade aldrig satt ord på det, men insåg att jag också samlar på liknande ögonblick, stunder, möten med människor. Det är lite som den där filmen "Bara en natt" ("Before sunrise"), den är ett bra exempel på ett möte man minns. Fast det behöver ju inte vara en hel natt. Robert Altmans "Short cuts" ger också bra exempel. Några timmar kan etsa sig fast för livet. Huvudsaken är man mår bra av det som uppstår, att man minns det med glädje, värme eller ny kunskap. Det blir till ett sånt där ögonblick i en film när världen omkring en pausar och man kan betrakta stunden ur olika synvinklar. Det är sånt som berikar livet.
lördag 17 maj 2008
Små saker som jag irriterar mig på just nu
Folk som inte tar bort prislappen på sulan på sina skor. Det ser så fullt ut bakifrån, när de går.
Varför inte jag kan dra skämt om invandrare, utan att klassas som rasist, men invandrare kan dra skämt om en svenne, utan att bli klassad som rasist.
Reklamsnutten på TV för Rexona deo (som ska stå med korken nedåt). Världen är upp-och-ned-vänd och rösten säger att många saker skulle se bättre ut om vi gick omkring upp och ned, varpå modellen ser sig i spegeln och menande tittar på sina bröst.
Varför inte jag kan dra skämt om invandrare, utan att klassas som rasist, men invandrare kan dra skämt om en svenne, utan att bli klassad som rasist.
Reklamsnutten på TV för Rexona deo (som ska stå med korken nedåt). Världen är upp-och-ned-vänd och rösten säger att många saker skulle se bättre ut om vi gick omkring upp och ned, varpå modellen ser sig i spegeln och menande tittar på sina bröst.
Hångla, eller gå hem och känna sig nöjd ändå
Igår funderade jag på att lägga upp en profil på en datesite, bara för att få lite uppmärksamhet och flirta oskuldsfullt med någon, men jag höll mig. Istället nämnde jag för min närmaste väninna M att jag ville ta ett glas vin. Så jag blev inbjuden på middag och vin (tack, M!!). Det blev mer än ett glas och det blev en tur till la stada efter middagen. Det blev ett glas till och det var Götgatsbacken och Medis som fick njuta av vår närvaro. Det blev ett glas till och t o m några drinkar. Det blev prat med många olika människor, vissa trevligare än andra, vissa desperatare än jag. Tillslut blev det efterfest à la fjortisstil och det var oerhört givande, kravlöst och gav skrattkramper. Vid 7 på morgonen var det läggdags och jag kände mig mättad och glad - av livet.
Nu är det dags för frukost. Sedan ska jag nog ta en tupplur. Bara för att jag kan.
Nu är det dags för frukost. Sedan ska jag nog ta en tupplur. Bara för att jag kan.
fredag 16 maj 2008
Näste
Några meter utanför vårt fönster står det en tall. För flera år sedan byggde några skator sitt bo i tallen och sedan dess har det häckat skator där varje år och bättrat på boet en aning. I år kom ringduvorna dit först och har inspekterat det länge. Ett evigt hoande har ekat på vår gård och nu håller de på och etablerar sig i boet. Det syns väldigt dåligt på bilden, men den ena duvan ligger inne i boet och den andra står utanför, med en pinne i näbben.
Jag såg på Mitt i naturen igår, om råttors näste, det var lite ruggigt.
Jag såg på Mitt i naturen igår, om råttors näste, det var lite ruggigt.
Tydligt meddelande
På väg till skolan i morse så säger sjuåringen:
- Jag har skrivit en lapp till dig.
- Jaha. Hemma?
- Ja, i köket.
Utan att jag vet om det gick hon in och skrev den innan vi skulle gå. När jag trodde att hon tog på sig tröjan. Inte konstigt att jag tyckte att det tog lång tid - och ändå var hon inte färdig.
När jag kommer hem igen så har jag glömt bort lappen, men ser meddelandet på blocket på köksbänken: "spela in AVATAR".
Morfar har inte Nickelodeon och sjuåringen har lärt sig det.
- Jag har skrivit en lapp till dig.
- Jaha. Hemma?
- Ja, i köket.
Utan att jag vet om det gick hon in och skrev den innan vi skulle gå. När jag trodde att hon tog på sig tröjan. Inte konstigt att jag tyckte att det tog lång tid - och ändå var hon inte färdig.
När jag kommer hem igen så har jag glömt bort lappen, men ser meddelandet på blocket på köksbänken: "spela in AVATAR".
Morfar har inte Nickelodeon och sjuåringen har lärt sig det.
Sällskapssjuk - eller inte
För första gången någonsin ska sjuåringen sova hos sin morfar i helgen utan att jag frågat om det går för sig. Så nu har jag plötsligt två kvällar helt solo. Visst, jag borde prioritera och ta mig samman och studera min kurslitteratur lite närmare, men jag känner mig en aning sällskapssjuk. Det är den där fladdrade känslan av att mitt forna jag (8 år yngre, eller så) har vaknat till liv. Det är så sällan jag får göra roliga saker med vuxna nu för tiden, som en biofilm eller hälla i mig något gott, glo på folk och fälla kommentarer.
Fast jag vet ju att det går över. När kvällen väl kommer så lär jag njuta av mitt eget sällskap i alla fall.
Fast jag vet ju att det går över. När kvällen väl kommer så lär jag njuta av mitt eget sällskap i alla fall.
torsdag 15 maj 2008
Jämvikt i kunnandet
Under seminariet diskuterar vi Piaget och hans teorier. Vi kommer in på jämvikt (ekvilibrium) i kunnandet och att det är ett tillstånd man hela tiden eftersträvar, men aldrig eftersträvar att nå. Alla med på båten, so far?
Alltså: för att komma framåt i vår utveckling så strävar vi efter att nå jämvikt, skapa förståelse för de situationer vi möter och det nya lärandet vi utsätts för. Däremot är det inte ett mål att faktiskt nå jämvikten, för då stannar vi ju upp, stagnerar, och fortsätter inte att utvecklas. Ve och fasa, det får ju inte ske.
(Obs, detta är min egen, högst personliga tolkning av min lärares tolkning av Piagets begrepp jämvikt.)
Jag tänker direkt; vad då, det måste väl vara rätt skönt att få stanna upp och känna sig trygg i sitt kunnande ett tag - och verkligen veta att nu, just nu, kan jag något grundligt! Jag tänker på en kurs förra året där någon föreläsare berättade om ett barn i en 2:a (tror jag det var) som hade greppat något inom matten och läraren berömde barnet och gav nya uppgifter, varpå barnet sa; "nej, nu vill jag bara kunna ett tag". För att inte tala om: sjuåringens jämnåriga kompis är riktigt bra på att läsa, så hon får låna hem böcker från skolan hela tiden och hennes mamma lånar böcker åt henne på biblioteket hela tiden. Mamman säger: det är så bra att min dotter får utmaningar. Dottern säger: när tar böckerna slut, hur många böcker finns det?
När ges tid till eftertanke, till reflektion? Och när ges tid till att använda sig av allt det vi lär oss? Jämvikten är väl visst ett mål att sträva efter!
Alltså: för att komma framåt i vår utveckling så strävar vi efter att nå jämvikt, skapa förståelse för de situationer vi möter och det nya lärandet vi utsätts för. Däremot är det inte ett mål att faktiskt nå jämvikten, för då stannar vi ju upp, stagnerar, och fortsätter inte att utvecklas. Ve och fasa, det får ju inte ske.
(Obs, detta är min egen, högst personliga tolkning av min lärares tolkning av Piagets begrepp jämvikt.)
Jag tänker direkt; vad då, det måste väl vara rätt skönt att få stanna upp och känna sig trygg i sitt kunnande ett tag - och verkligen veta att nu, just nu, kan jag något grundligt! Jag tänker på en kurs förra året där någon föreläsare berättade om ett barn i en 2:a (tror jag det var) som hade greppat något inom matten och läraren berömde barnet och gav nya uppgifter, varpå barnet sa; "nej, nu vill jag bara kunna ett tag". För att inte tala om: sjuåringens jämnåriga kompis är riktigt bra på att läsa, så hon får låna hem böcker från skolan hela tiden och hennes mamma lånar böcker åt henne på biblioteket hela tiden. Mamman säger: det är så bra att min dotter får utmaningar. Dottern säger: när tar böckerna slut, hur många böcker finns det?
När ges tid till eftertanke, till reflektion? Och när ges tid till att använda sig av allt det vi lär oss? Jämvikten är väl visst ett mål att sträva efter!
Frukostsamtal
Senare vid frukosten; sjuåringen äter smörgås och säger:
- Vem är världens starkaste pojke egentligen?
- Jag vet inte.
- Om man tänker på att Pippi är världens starkaste tjej...
- Mmmm, vem tror du är världens starkaste pojke?
- Jag kommer inte på någon.
- Inte jag heller.
Några sekunder senare:
- Jag vet i alla fall vem som är världens busigaste pojke! Kan du gissa vem?!
- Ja, jag tror det.
- Han börjar på E.
- Mmm...
- Eeeeeemiiiiill!!
- Vem är världens starkaste pojke egentligen?
- Jag vet inte.
- Om man tänker på att Pippi är världens starkaste tjej...
- Mmmm, vem tror du är världens starkaste pojke?
- Jag kommer inte på någon.
- Inte jag heller.
Några sekunder senare:
- Jag vet i alla fall vem som är världens busigaste pojke! Kan du gissa vem?!
- Ja, jag tror det.
- Han börjar på E.
- Mmm...
- Eeeeeemiiiiill!!
onsdag 14 maj 2008
Clueless (2) - eller tjuvlyssnat 2
Två tjejer stöter ihop på tunnelbanan och det blir ett kärt återseende. Den ena (ca 28 år) arbetar med film och den andra (ca 22 år) studerar till sjukgymnast, nu är hon på Karolinska. Den blivande sjukgymnasten säger att hon inte tänkte efter så mycket när hon började studera.
- "Sjukgymnast", det låter kul, det vill jag bli och så började jag läsa. Jag hade inte en tanke på allt det är att läsa, hur mycket det faktiskt är.
- Får ni läsa samma saker som de som ska bli läkare?
- Delvis, men inte lika omfattade. De får ju läsa mycket djupare och hålla på längre och bearbeta samma område, de får fokusera längre. Vi får bara läsa ytligt och sedan göra en tenta. Kort kurs, sedan en tenta, vi får göra många småtentor. Man glömmer verkligen jättesnabbt bort det man har pluggat in.
Jag känner igen mig, både i den aningslösa glädjen innan studierna började och den frustration som alla småtentor skapar. Något är galet i Ankeborg.
Samtidigt är det ju tur att läkare får tid på sig att fördjupa sina kunskaper.
- "Sjukgymnast", det låter kul, det vill jag bli och så började jag läsa. Jag hade inte en tanke på allt det är att läsa, hur mycket det faktiskt är.
- Får ni läsa samma saker som de som ska bli läkare?
- Delvis, men inte lika omfattade. De får ju läsa mycket djupare och hålla på längre och bearbeta samma område, de får fokusera längre. Vi får bara läsa ytligt och sedan göra en tenta. Kort kurs, sedan en tenta, vi får göra många småtentor. Man glömmer verkligen jättesnabbt bort det man har pluggat in.
Jag känner igen mig, både i den aningslösa glädjen innan studierna började och den frustration som alla småtentor skapar. Något är galet i Ankeborg.
Samtidigt är det ju tur att läkare får tid på sig att fördjupa sina kunskaper.
Lärardirektiv
Under mina studier på Lärarhögskolan så drar jag hela tiden paralleller till grundskolan. Vilken sorts lärare vill jag vara, vilken sorts lärare kan jag vara. Jag ser på mina lärarutbildare och försöker förstå deras agerande; skulle jag ha accepterat detta som elev i grundskolan, skulle jag ha varit en bra lärare i grundskolan ifall jag hade agerat som den här läraren gör? Genomgående är frustrationen stor bland oss studenter som läser exakt samma kurs på högskolan, med samma mål, men med olika förutsättningar - skapade av våra olika lärare. Ändå utgår lärarutbildarna från samma direktiv.
Det, om något, speglar väl hur det kommer sig att grundskolan omöjligt kan bli likvärdig överallt. Precis som i grundskolan så rättar lärarutbildaren på högskolan sina egna studenters tentor. När det sedan är nationella prov i grundskolan så är det ofta någon annan lärare som rättar elevernas prov - och när det är någon annan som tolkar svaren så anses de inte alltid "rätt" angivna. Det är hela tiden självklart att man ger de svar som man antar är de som efterfrågas.
Det, om något, speglar väl hur det kommer sig att grundskolan omöjligt kan bli likvärdig överallt. Precis som i grundskolan så rättar lärarutbildaren på högskolan sina egna studenters tentor. När det sedan är nationella prov i grundskolan så är det ofta någon annan lärare som rättar elevernas prov - och när det är någon annan som tolkar svaren så anses de inte alltid "rätt" angivna. Det är hela tiden självklart att man ger de svar som man antar är de som efterfrågas.
tisdag 13 maj 2008
Färjestrejk på dialekt
Radio Stockholm på nyheterna i morse vid frukosten, de intervjuar en kapten på en båt i Göteborg kring varför de strejkar. Kaptenen har en ordentlig dialekt och en rätt grov och hes stämma. Sjuåringen stannar upp och lyssnar. Kaptenen pratar i kanske 5 sekunder. När reportern tar över igen säger sjuåringen:
- Öh, det enda jag hörde var bsbsbsss blabla surrbss, jag fattade ingenting av vad han sa.
- Öh, det enda jag hörde var bsbsbsss blabla surrbss, jag fattade ingenting av vad han sa.
Clueless
När jag på hemväg igår passerade ingången till aulan på Lärarhögskolan så sätter sig en tjej, ca 25 år, ned på muren. Hon ser skakad ut, hon håller i en plastmugg med vatten. En jämnårig väninna sätter sig intill och ser medlidande ut. En käck snubbe, säkert 10 år äldre än dem - och säkert en kurskamrat - sätter sig intill och undrar hurtigt:
- Hur är läget, da?
- Jo...jag trodde inte man kunde må så djävla dåligt...
- Vad då?
- ...av en graviditet...
- Jaha...
- ...i början av den.
- Ja, men du, det visste du väl...
- Nej...
- Hur är läget, da?
- Jo...jag trodde inte man kunde må så djävla dåligt...
- Vad då?
- ...av en graviditet...
- Jaha...
- ...i början av den.
- Ja, men du, det visste du väl...
- Nej...
Vikarien
Tidigare har jag hört mycket om Sussie i sjuåringens klass; tydligen får hon både se på vuxenprogram, ha en mobiltelefon och hippa (dyra) kläder (som i mina ögon inte är så passande för så unga barn). Dessa saker får inte min sjuåring. Vilket gör mig till "dumma mamma".
Igår när jag skulle hämta sjuåringen i skolan på eftermiddagen så var hennes klasskompis Sussies pappa där samtidigt. Sussie beklagar sig för honom och visar ett märke på ryggen. Pappan frågar vem som gjorde det, jag hör inte vad S svarar, men pappan frågar argt ifall de ska säga till fröken, S nickar och de går iväg.
På väg hem från skolan berättar sjuåringen för mig att idag har hon fått vara fröken.
- Jaså, hur menar du då?
- Vi var i kapprummet efter lunchen och skulle gå in i klassrummet. Då låtsasputtar Leila (Sussies tvillingsyster) på Kalle i bröstet och de skrattar. Då vill Sussie också vara med, så hon gör samma sak, men hon tar i hårt och då åker Kalle in i bänken, du vet den i kapprummet, så den nästan välter och han åker i golvet. Då blir han arg och knuffar tillbaka och då åker Sussie in i torkskåpet och slår i ryggen i handtaget och börjar skrika.
- Oj! Var det ingen vuxen i närheten då?
- Fröken, E, var helt ensam i klassrummet, så när jag sa att det var bråk ute i kapprummet, så hon var tvungen att gå dit och då sa hon åt mig att ta över i klassrummet.
- Jaså. Vad gjorde du då?
- Jaa...N började springa omkring så jag sa åt honom att sätta sig på sin stol, och vet du vad?
- Nej, vad?
- Han gjorde det!
- Vad bra!
- Och så får man ju inte ha luvor på sig inomhus och det var två som hade det och jag sa åt dem att ta av dem - och de gjorde det!
- Det var ju bra!
(Vilken liten besserwisser hon är, tänker jag, vilken tur att de andra ungarna gillar henne, annars vete tusan hur det hade gått...!)
- Sen kom Fia fram till mig och sa att det låg en penna på hennes bord, då rättade jag till duken och fixade fint på deras bord.
- Vad bra, hur gick det sen då?
- Då kom E tillbaka, men då var det några tjejer som saknades. Så hon fick gå ut igen - och sa åt mig att ta över. Sedan kom de tillbaka och då var E verkligen jättearg, för tjejerna (Sussie, Ninni och en till) hade gömt sig vid sidan av torkskåpet och så får man inte göra, man måste ju gå in i klassrummet!
- Ja, men då visste ju inte E att Sussie hade gjort sig illa, väl?
- Nej...
- Pratade E med Kalle och Sussie sedan då?
- Jag tror inte det...
I morse när jag lämnade sjuåringen så var Sussie, Ninni och en tjej till ute i kapprummet igen, de smusslade med något som Ninni skulle visa. Så låste de in sig på toan (varpå min sjuåring sa: "så många får man inte vara där inne", paragrafryttare som hon är - och som jag älskar). Strax därpå kom Sussie ut och med triumferande skvallermin berättade hon för läraren E att Ninni minsann hade GODIS med sig. Ninni säger (naturligtvis) urskuldrande att det bara "råkade" komma med i fickan...
Det känns inte som att Sussie är en särskilt bra kompis. Det känns dock inte heller som att hon har hittat en bra plats någonstans. Mitt hjärta värker en aning.
Igår när jag skulle hämta sjuåringen i skolan på eftermiddagen så var hennes klasskompis Sussies pappa där samtidigt. Sussie beklagar sig för honom och visar ett märke på ryggen. Pappan frågar vem som gjorde det, jag hör inte vad S svarar, men pappan frågar argt ifall de ska säga till fröken, S nickar och de går iväg.
På väg hem från skolan berättar sjuåringen för mig att idag har hon fått vara fröken.
- Jaså, hur menar du då?
- Vi var i kapprummet efter lunchen och skulle gå in i klassrummet. Då låtsasputtar Leila (Sussies tvillingsyster) på Kalle i bröstet och de skrattar. Då vill Sussie också vara med, så hon gör samma sak, men hon tar i hårt och då åker Kalle in i bänken, du vet den i kapprummet, så den nästan välter och han åker i golvet. Då blir han arg och knuffar tillbaka och då åker Sussie in i torkskåpet och slår i ryggen i handtaget och börjar skrika.
- Oj! Var det ingen vuxen i närheten då?
- Fröken, E, var helt ensam i klassrummet, så när jag sa att det var bråk ute i kapprummet, så hon var tvungen att gå dit och då sa hon åt mig att ta över i klassrummet.
- Jaså. Vad gjorde du då?
- Jaa...N började springa omkring så jag sa åt honom att sätta sig på sin stol, och vet du vad?
- Nej, vad?
- Han gjorde det!
- Vad bra!
- Och så får man ju inte ha luvor på sig inomhus och det var två som hade det och jag sa åt dem att ta av dem - och de gjorde det!
- Det var ju bra!
(Vilken liten besserwisser hon är, tänker jag, vilken tur att de andra ungarna gillar henne, annars vete tusan hur det hade gått...!)
- Sen kom Fia fram till mig och sa att det låg en penna på hennes bord, då rättade jag till duken och fixade fint på deras bord.
- Vad bra, hur gick det sen då?
- Då kom E tillbaka, men då var det några tjejer som saknades. Så hon fick gå ut igen - och sa åt mig att ta över. Sedan kom de tillbaka och då var E verkligen jättearg, för tjejerna (Sussie, Ninni och en till) hade gömt sig vid sidan av torkskåpet och så får man inte göra, man måste ju gå in i klassrummet!
- Ja, men då visste ju inte E att Sussie hade gjort sig illa, väl?
- Nej...
- Pratade E med Kalle och Sussie sedan då?
- Jag tror inte det...
I morse när jag lämnade sjuåringen så var Sussie, Ninni och en tjej till ute i kapprummet igen, de smusslade med något som Ninni skulle visa. Så låste de in sig på toan (varpå min sjuåring sa: "så många får man inte vara där inne", paragrafryttare som hon är - och som jag älskar). Strax därpå kom Sussie ut och med triumferande skvallermin berättade hon för läraren E att Ninni minsann hade GODIS med sig. Ninni säger (naturligtvis) urskuldrande att det bara "råkade" komma med i fickan...
Det känns inte som att Sussie är en särskilt bra kompis. Det känns dock inte heller som att hon har hittat en bra plats någonstans. Mitt hjärta värker en aning.
måndag 12 maj 2008
Respekt för andra - respekt för sig själv
Idag lyssnade jag på den underbara Knattetimmen på radio Stockholm.
Därefter pratade de om hur vi i samhället i stort har tappat respekten för andra och att de flesta verkar leva efter devisen "sköt dig själv och skit i andra". Det brukade ses som en dygd att vara artig och väluppfostrad, men så ses det nog inte idag.
Det är ju sorgligt. Jag håller benhårt på att man ska leva med tanken att man ska "vara mot andra som du själv vill att andra ska vara mot dig". Det förutsätter ju förstås att man själv vill bli bemött med vänlighet, kärlek, snällhet och allt annat som är av godo.
Därefter pratade de om hur vi i samhället i stort har tappat respekten för andra och att de flesta verkar leva efter devisen "sköt dig själv och skit i andra". Det brukade ses som en dygd att vara artig och väluppfostrad, men så ses det nog inte idag.
Det är ju sorgligt. Jag håller benhårt på att man ska leva med tanken att man ska "vara mot andra som du själv vill att andra ska vara mot dig". Det förutsätter ju förstås att man själv vill bli bemött med vänlighet, kärlek, snällhet och allt annat som är av godo.
söndag 11 maj 2008
Glasklar politik
Vi ser på SVTs program Glasklart på lördagskvällen, jag gillar det. Denna gång är det ett gäng pensionärer som ska läsa ett svar och sedan göra charader för att de som spelar ska kunna säga svaret. Vad producenterna av programmet verkar ha missat är att flera pensionärer inte kan läsa och förstå engelska. Det blir en aning pinsamt några gånger, men de gör det ändå bra.
Den riktiga aha-upplevelsen kommer dock när svaret ska vara Anders Borg och pensionären i fråga visar en hästsvans. Den som spelar vet att det är finansministern, men kan inte minnas hans namn. Övriga spelare kan inte heller svaret. Programledaren frågar publiken, men ingen svarar (vilket någon brukar göra, som kan svaret). Jag kommer inte på det heller.
Den riktiga aha-upplevelsen kommer dock när svaret ska vara Anders Borg och pensionären i fråga visar en hästsvans. Den som spelar vet att det är finansministern, men kan inte minnas hans namn. Övriga spelare kan inte heller svaret. Programledaren frågar publiken, men ingen svarar (vilket någon brukar göra, som kan svaret). Jag kommer inte på det heller.
Våldtagen eller taktiskt begåvad
Katrine Kielos nya bok låter väldigt intressant. Jag har läst flera artiklar om henne och boken, nu senast i DNs boklördag intervju.
`Våldtäkt´ får mig att fundera mycket, jag får inre visioner som ger min hjärna rysningar av obehag å andras vägnar. Själv har jag varit skonad från alltför många hotande situationer. Samtidigt tänker jag på de diskussioner jag haft med väninnor genom åren kring huruvida vi varit rädda för att bli våldtagna eller ej. Det är först på senare år som jag har blivit mer rädd för att gå ute, främst när det är mörkt, men aldrig med risk för våldtäkt, utan mer för ett överfall i sig. De gånger det blivit känt att någon man ägnat sig åt överfallsvåldtäkter så har vi hållit lite mer koll på varandra, väninnorna och jag, för att veta att man kom hem säkert, med mobilen påslagen under promenaden mellan varandra eller till och från tunnelbanan, men jag känner ingen som har varit direkt rädd. Jag har insett att jag numera är mer rädd för mitt barns skull, än för min egen del. Vem skulle ta hand om mitt barn om något hände mig?
Sedan läser jag en artikel i DN om den 24-årige mannen som döms för flera våldtäkter. Jag läste om honom tidigare i år och såg att han blev fångad på övervakningskameror. Han döms även för hemfridsbrott då han i ett av fallen tog sig in hemma hos en 18-årig tjej.
Då undrar jag verkligen vad hon gjorde i den situationen. Fantasin skenar, jag formulerar konversationen dem emellan för mig själv. Kan inte den tjejen lära ut det till andra?!
`Våldtäkt´ får mig att fundera mycket, jag får inre visioner som ger min hjärna rysningar av obehag å andras vägnar. Själv har jag varit skonad från alltför många hotande situationer. Samtidigt tänker jag på de diskussioner jag haft med väninnor genom åren kring huruvida vi varit rädda för att bli våldtagna eller ej. Det är först på senare år som jag har blivit mer rädd för att gå ute, främst när det är mörkt, men aldrig med risk för våldtäkt, utan mer för ett överfall i sig. De gånger det blivit känt att någon man ägnat sig åt överfallsvåldtäkter så har vi hållit lite mer koll på varandra, väninnorna och jag, för att veta att man kom hem säkert, med mobilen påslagen under promenaden mellan varandra eller till och från tunnelbanan, men jag känner ingen som har varit direkt rädd. Jag har insett att jag numera är mer rädd för mitt barns skull, än för min egen del. Vem skulle ta hand om mitt barn om något hände mig?
Sedan läser jag en artikel i DN om den 24-årige mannen som döms för flera våldtäkter. Jag läste om honom tidigare i år och såg att han blev fångad på övervakningskameror. Han döms även för hemfridsbrott då han i ett av fallen tog sig in hemma hos en 18-årig tjej.
Enligt åklagaren uppträdde flickan så taktiskt begåvat att hon lyckades hindra honom från att genomföra våldtäkten.
Då undrar jag verkligen vad hon gjorde i den situationen. Fantasin skenar, jag formulerar konversationen dem emellan för mig själv. Kan inte den tjejen lära ut det till andra?!
Lycklig utan barn
Jag kan mycket väl förstå att man kan leva lycklig(are) utan barn, som Daniel Gilbert hävdar. Det finn sju så oerhört mycket att oroa sig för när man har barn. Samtidigt måste man ju se till den individuella situationen; hur ser det ut i familjen, vilken uppfattning om barn och uppfostran har föräldrarna med sig, hur ser deras egna minnen ut, hur mycket tid med barnen tar varje förälder, hur mycket "vuxentid" har föräldrarna enskilt och tillsammans osv - för att förstå varför olika människor ser olika på samma situation. Att leva med ett barn är aldrig samma sak för en person som för en annan person, så mycket är säkert. Jag brukar tänka på djuren och jämföra med hur snabbt de vill lära sina ungar att bli självständiga och släppa dem, ut i världen. Det är inte nyttigt att nöta på varandra. Då glömmer man bort att uppskatta varandra. Oavsett relation. Tror jag.
fredag 9 maj 2008
The truth is outthere
Nu är det tredje gången jag hör någon prata om att det nog har med vällingen att göra huruvida man får celiaki (alltså blir glutenintolerant/allergisk). Jag tror att det påverkade min unge också; jag gav henne välling med fullkorn i tidigt. Kanske tarmarna inte orkar med det, jag vet inte. Forskning borde ske kring det hela. Min kompis sa att hon blev instruerad från BVC att bara ge majsvälling, någon sån info fick aldrig jag.
Jag blev lite chockad när jag under min första vfu-period på en förskola insåg att de serverade fullkorn i alla former till alla barn; fullkornsbröd, fullkornspasta och vad det nu fanns. Tillsammans med vitkål. Jösses, hur är det tänkt att en liten ettåring ska kunna smälta allt detta - för att inte tala om att tugga det...?? Blir vi så förblindade av vad som ligger i tiden i övriga samhället - eller för oss vuxna - så att vi inte kan hålla sinnet öppet för vad som är bra för barnen?
Jag blev lite chockad när jag under min första vfu-period på en förskola insåg att de serverade fullkorn i alla former till alla barn; fullkornsbröd, fullkornspasta och vad det nu fanns. Tillsammans med vitkål. Jösses, hur är det tänkt att en liten ettåring ska kunna smälta allt detta - för att inte tala om att tugga det...?? Blir vi så förblindade av vad som ligger i tiden i övriga samhället - eller för oss vuxna - så att vi inte kan hålla sinnet öppet för vad som är bra för barnen?
Nu förstår jag inte riktigt... (2)
Vad är det för hype kring GTA4? Det är helt absurt. Igår intervjuade de ungdomar (under åldergränsen för vilka som får spela spelet) på TV och de sa att de de - och de flesta de känner - spelar ändå, antingen hemma hos kompisar eller hemma hos sig - där deras pappa satt och tittade på och uppmuntade dem att spela. Och varför är det så kul att spela spelet? "För att man får skjuta på folk och stjäla bilar och sånt", sa en kille och la sedan till (väldigt insiktsfullt); "och det är ju inte sånt som man får prova på att göra i verkligheten".
torsdag 8 maj 2008
Tårdrypande farväl av klass 9A
Vad är kontentan av "klass 9A"? Att lärarna var hårdare och krävde mer (än de ordinarie lärarna), men också att de gav mer (av sig själva och genom energi och uppskattning av eleverna) och visade att de ville eleverna väl? Någon i serien kommenterade det hela med att (de nya) lärarna såg eleverna som vuxna.
Jag fascinerades allra mest av svenskläraren Gunillas enorma vokabulär och hennes sätt att uttrycka sig och formulera de mest passande kombinationer av ord och beröring som bygger elevernas självförtroende, som de så väl behöver. Som alla elever så väl behöver. Det märks tydligt att Gunilla kan sitt ämne väl och är trygg i utvecklingen av elevernas lärande, precis som flera av de andra lärarna. Det är mäktigt - och tårdrypande - att se. Jag vill bara bli omhändertagen av dessa omhuldande människor.
Jag fascinerades allra mest av svenskläraren Gunillas enorma vokabulär och hennes sätt att uttrycka sig och formulera de mest passande kombinationer av ord och beröring som bygger elevernas självförtroende, som de så väl behöver. Som alla elever så väl behöver. Det märks tydligt att Gunilla kan sitt ämne väl och är trygg i utvecklingen av elevernas lärande, precis som flera av de andra lärarna. Det är mäktigt - och tårdrypande - att se. Jag vill bara bli omhändertagen av dessa omhuldande människor.
Du kan inte lära mig något
Ibland ser jag på sjuåringen att det jag (predikar) berättar om inte går in. När sedan någon vän eller släkting till mig berättar samma sak för sjuåringen så kan hon ibland komma till mig och berätta om den saken och jag säger då något i stil med:
- Vad bra att du vet det nu! Minns du att jag berättade det för dig i förra veckan...?
Men det finns inget minne.
Jag tror att det är en genetiskt inbyggd funktion att man inte lyssnar på den som hela tiden försöker lära en något. Man tröttnar på att lyssna på sin förälder, sin lärare eller vem det än är, som man möter dagligen och behöver höra på. När sedan en utomstående kommer med samma kommentarer och argumentation om något så sjunker det plötsligt in i ens medvetande och man fattar poängen.
- Vad bra att du vet det nu! Minns du att jag berättade det för dig i förra veckan...?
Men det finns inget minne.
Jag tror att det är en genetiskt inbyggd funktion att man inte lyssnar på den som hela tiden försöker lära en något. Man tröttnar på att lyssna på sin förälder, sin lärare eller vem det än är, som man möter dagligen och behöver höra på. När sedan en utomstående kommer med samma kommentarer och argumentation om något så sjunker det plötsligt in i ens medvetande och man fattar poängen.
Ostraffad eller inte
Min väninna i skolan har fått ett extrajobb på en förskola. Den första veckan var det tal om att skriva ett anställningsavtal och att hon skulle begära ett utdrag ur straffregistret, men sedan blev det aldrig aktuellt. "Du är väl ändå inte med i något sånt register, eller hur?" fick hon höra och nu har hon jobbat där i flera veckor, utan några som helst papper skrivna. Visserligen fick hon jobbet genom en rekommendation av en förälder som har sitt barn på förskolan, men vad händer vid en olycka eller något annat väsentligt?
En annan väninna i skolan har fått ett extrajobb som avlösare hos en familj med ett handikappat barn. Enligt den första muntliga överenskommelsen skulle väninnan arbeta ca 7 timmar i veckan och hon har nu arbetat det dubbla, samt att hennes arbetspass sträcker sig till sent in på kvällen. Några anställningspapepr är ännu inte skrivna och hon har ingen aning om vad hon får i lön - ingår det ens OB-tillägg? Någon gång nästa vecka ska hon få träffa det företag som anställt henne.
Det är alltid svårt att hävda sin rätt att skriva anställningspapper när lönen inte ens är tydliggjord förrän man arbetar sitt första arbetspass - och man ändå har accepterat att arbeta under de villkoren - och man fick anställningen t ex via ett bananskal eller genom en praktik som rann över till någon form av onämnbar anställning och jag förstår inte de arbetsgivare som drar på att ordna formalian, är otydliga i sina direktiv kring en anställning eller räknar med att den anställde är en hyvens person. Är det verkligen en arbetsgivare som jag vill arbeta för?
En annan väninna i skolan har fått ett extrajobb som avlösare hos en familj med ett handikappat barn. Enligt den första muntliga överenskommelsen skulle väninnan arbeta ca 7 timmar i veckan och hon har nu arbetat det dubbla, samt att hennes arbetspass sträcker sig till sent in på kvällen. Några anställningspapepr är ännu inte skrivna och hon har ingen aning om vad hon får i lön - ingår det ens OB-tillägg? Någon gång nästa vecka ska hon få träffa det företag som anställt henne.
Det är alltid svårt att hävda sin rätt att skriva anställningspapper när lönen inte ens är tydliggjord förrän man arbetar sitt första arbetspass - och man ändå har accepterat att arbeta under de villkoren - och man fick anställningen t ex via ett bananskal eller genom en praktik som rann över till någon form av onämnbar anställning och jag förstår inte de arbetsgivare som drar på att ordna formalian, är otydliga i sina direktiv kring en anställning eller räknar med att den anställde är en hyvens person. Är det verkligen en arbetsgivare som jag vill arbeta för?
Kan man vara nykter?
Sjuåringen tittar på Bobster, efter Bolibompa, där någon säger något som jag inte hör och sjuåringen vänder sig till mig:
- Nykter, vad är det?
- Tja, det är...
- Nykter.
Hon smakar på ordet och säger:
- Är det något man kan vara?
- Ja, det är när man inte är full.
- Jaha.
- Ja, så du är ju alltid nykter. Och jag är det nästan alltid.
- Ja, för du är ju full ibland.
- Ja, men väldigt sällan. Och aldrig när du är med, eller hur?
- Nej. Och jag är alltid nykter.
- Ja.
- Och morbror Pingu, han är aldrig nykter.
- Eh, joo, men han är full ibland.
- Nästan hela tiden.
- Nej, inte så ofta, men ibland.
Sjuåringen ser skeptiskt på mig. Juryn är ute, men domen är redan fälld. Hon sätter sig och ser på TV.
- Nykter, vad är det?
- Tja, det är...
- Nykter.
Hon smakar på ordet och säger:
- Är det något man kan vara?
- Ja, det är när man inte är full.
- Jaha.
- Ja, så du är ju alltid nykter. Och jag är det nästan alltid.
- Ja, för du är ju full ibland.
- Ja, men väldigt sällan. Och aldrig när du är med, eller hur?
- Nej. Och jag är alltid nykter.
- Ja.
- Och morbror Pingu, han är aldrig nykter.
- Eh, joo, men han är full ibland.
- Nästan hela tiden.
- Nej, inte så ofta, men ibland.
Sjuåringen ser skeptiskt på mig. Juryn är ute, men domen är redan fälld. Hon sätter sig och ser på TV.
Rödeby på kartan
Under Valborgsmässoafton uppstår kort en obehaglig diskussion kring Rödebymålet och huruvida 50-åringen bör bli straffad eller inte. Diskussionen startar av att en i sällskapet säger sig vara avlägsen släkting med den avlidne pojken, som 50-åringen har skjutit till döds. Släktingen är naturligtvis partisk och tar pojkens familjs sida och anser att 50-åringen självklart ska få ett långt fängelsestraff. Vi är några som anser att 50-åringen hade rätt att försvara sig, vi skulle ha gjort samma sak om vi varit utsatta för det som 50-åringen och hans familj varit utsatta för, i så lång tid. Släktingen försvarar det med att det var inte så hemska saker som ungdomarna utsatte 50-åringen och hans familj för. Jag inser att vi alla har för lite bakgrundinformation för att behandla ämnet och för att inte skapa dålig stämning under kvällen så drar jag mig ur diskussionen och snart är ämnet bytt.
Jag vill gärna kunna se på en situation/ett problem ur två synvinklar (då det oftast finns minst två parter), därför vill jag inte ta alltför stark ställning i frågan.
När så domen kom idag så blev jag lite paff. Jag trodde inte att 50-åringen kunde bli helt frikänd. Jag tänker på hur det ska gå för honom att komma hem, att leva i det lilla samhället, hur han kommer att bli bemött. Sedan tänker jag på den avlidne pojkens familj och de övriga ungdomarna (både i 50-åringens närhet och de dömda ungdomarna) och hur deras framtid ser ut. Jag funderar över allt som kan ligga bakom att en sitaution eskalerar på det här sättet.
Sedan läser jag Hillevi Wahls kommentar till domen i dagens Metro på sid 2. Hon skriver att 50-åringen och hans familj borde "skrika högre" för att få myndigheternas uppmärksamhet, men ingenting rättfärdigar att man skjuter någon annan. Jag vet inte det jag. Jag kan tänka mig situationer där det känns som att det är rättfärdigat att skjuta någon. Samtidigt tycker jag nog inte det egentligen, jag är inte för något dödsstraff eller "ett-öga-för-ett-öga". Jag kan ha förståelse för hur 50-åringen agerade. Samtidigt vet jag att om det varit mitt barn som han hade dödat så hade jag haft NOLL förståelse. Varför hade dock inte pojkens familj mer förståelse när trakasserierna kom på tal, innan det tragiska inträffade? Och vad hade hänt ifall 50-åringen inte hade kunnat försvara sig och sin familj? Det är sånt som kan göra mig illamående.
Jag vill gärna kunna se på en situation/ett problem ur två synvinklar (då det oftast finns minst två parter), därför vill jag inte ta alltför stark ställning i frågan.
När så domen kom idag så blev jag lite paff. Jag trodde inte att 50-åringen kunde bli helt frikänd. Jag tänker på hur det ska gå för honom att komma hem, att leva i det lilla samhället, hur han kommer att bli bemött. Sedan tänker jag på den avlidne pojkens familj och de övriga ungdomarna (både i 50-åringens närhet och de dömda ungdomarna) och hur deras framtid ser ut. Jag funderar över allt som kan ligga bakom att en sitaution eskalerar på det här sättet.
Sedan läser jag Hillevi Wahls kommentar till domen i dagens Metro på sid 2. Hon skriver att 50-åringen och hans familj borde "skrika högre" för att få myndigheternas uppmärksamhet, men ingenting rättfärdigar att man skjuter någon annan. Jag vet inte det jag. Jag kan tänka mig situationer där det känns som att det är rättfärdigat att skjuta någon. Samtidigt tycker jag nog inte det egentligen, jag är inte för något dödsstraff eller "ett-öga-för-ett-öga". Jag kan ha förståelse för hur 50-åringen agerade. Samtidigt vet jag att om det varit mitt barn som han hade dödat så hade jag haft NOLL förståelse. Varför hade dock inte pojkens familj mer förståelse när trakasserierna kom på tal, innan det tragiska inträffade? Och vad hade hänt ifall 50-åringen inte hade kunnat försvara sig och sin familj? Det är sånt som kan göra mig illamående.
onsdag 7 maj 2008
Amatördetektiv
Ibland är det så att en situation blir lite fel. Jag kan komma på mig själv med att tvivla på mitt eget handlade mitt i situationen, men gör ändå inget åt det. I efterhand inser jag att jag borde ha följt mitt tvivel och då tänker jag alltid på en replik från chefen Mr Cabot (Lawrence Tierney) i filmen "Reservoir dogs" ("De hänsynslösa") då han inser att han blivit lurad, eftersom en av killarna är en snut som har infiltrerat hans eget gäng inför ett rån. Han säger något i stil med: "I should have had my head examined for going ahead when I wasn´t sure".
I lördags skulle sjuåringen och jag äta lunch på en restaurang. Vi har ätit korv och pommes där tidigare, så jag tänkte att det inte kunde vara något problem med sjuåringens glutenallergi. Ändå hade jag en känsla av att något var galet, så jag dubbelkollade korven, men det var bara potatismjöl. Vi åt i godan ro. Jag tänkte att jag borde dubbelkollat de pommes vi åt också, men hon hade ju aldrig mått dåligt av det innan. "I should have had my head examined for going ahead when I wasn´t sure".
När jag nu tänker tillbaka så sa sjuåringen direkt efter maten att det kändes som att hon behövde gå på toa (nr 2), provade några gånger, men det kom inget. På söndag morgon gick hon tre gånger på toa och blev totalt tömd. Jag befarande magsjuka, men kände inget själv. Så jag började ana oråd.
I dag har sjuåringen äntligen börjat bli stabil i magen. Nu vet jag också att det är en allergireaktion. Jag ringde och kollade med restaurangen; de friterar pommes tillsammans med kycklingbitar. Konstigt att inget hänt tidigare gånger vi ätit där. Intressant samtidigt, då vet jag hur hon reagerar när hon fått i sig gluten. Och då var det här ändå en reaktion på smulor, undrar just hur utslagen hon blir om det är stora mängder. Jag som är så nojjig över att åka utomlands, då jag inte vet om vi kan hitta mat åt henne; nu är jag ju ännu mer nojjig. Tänk att vara utomlands, få fel mat och sedan är hon helt däckad...hugaligen!
I lördags skulle sjuåringen och jag äta lunch på en restaurang. Vi har ätit korv och pommes där tidigare, så jag tänkte att det inte kunde vara något problem med sjuåringens glutenallergi. Ändå hade jag en känsla av att något var galet, så jag dubbelkollade korven, men det var bara potatismjöl. Vi åt i godan ro. Jag tänkte att jag borde dubbelkollat de pommes vi åt också, men hon hade ju aldrig mått dåligt av det innan. "I should have had my head examined for going ahead when I wasn´t sure".
När jag nu tänker tillbaka så sa sjuåringen direkt efter maten att det kändes som att hon behövde gå på toa (nr 2), provade några gånger, men det kom inget. På söndag morgon gick hon tre gånger på toa och blev totalt tömd. Jag befarande magsjuka, men kände inget själv. Så jag började ana oråd.
I dag har sjuåringen äntligen börjat bli stabil i magen. Nu vet jag också att det är en allergireaktion. Jag ringde och kollade med restaurangen; de friterar pommes tillsammans med kycklingbitar. Konstigt att inget hänt tidigare gånger vi ätit där. Intressant samtidigt, då vet jag hur hon reagerar när hon fått i sig gluten. Och då var det här ändå en reaktion på smulor, undrar just hur utslagen hon blir om det är stora mängder. Jag som är så nojjig över att åka utomlands, då jag inte vet om vi kan hitta mat åt henne; nu är jag ju ännu mer nojjig. Tänk att vara utomlands, få fel mat och sedan är hon helt däckad...hugaligen!
Kunnig unge
Sjuåringen är ännu sjuk, så vi är hemma idag. Hon tittar på Nickelodeon, de visar NickHits. Måns Zelmerlöws video till låten "Brother oh brother" visas. Sjuåringen utbister:
- Cara cara mia!!
Vi tittar lite. Sedan säger jag:
- Nej, jag tror att det är en annan låt med Måns.
Sedan går jag in i köket och fortsätter diska. Sjuåringen kommer in till mig och säger:
- Eftersom N (sjuåringens morfars sambos tonårsdotter) inte tycker om de killar som sjunger som tjejer, så tycker hon nog inte om Måns.
- Vad då, sjunger han som en tjej?
- Jaaa....
Det går en stund, Linda Bengtzing sjunger en låt, sedan kommer Ola med videon till sin låt "S.O.S.". Jag sätter mig vid datorn och sjuåringen sjunger bitvis med Ola. Sedan kommer en längre passage där han stiger i tonläge. Då säger hon:
- N tycker nog inte om Ola heller.
- Sjunger han också som en tjej?
- Jaaa, hörde du inte...?
- Njaa, vad är det du menar som låter tjejigt...?
- När han sjunger så där ljust och högt.
- Mhmm...
- Cara cara mia!!
Vi tittar lite. Sedan säger jag:
- Nej, jag tror att det är en annan låt med Måns.
Sedan går jag in i köket och fortsätter diska. Sjuåringen kommer in till mig och säger:
- Eftersom N (sjuåringens morfars sambos tonårsdotter) inte tycker om de killar som sjunger som tjejer, så tycker hon nog inte om Måns.
- Vad då, sjunger han som en tjej?
- Jaaa....
Det går en stund, Linda Bengtzing sjunger en låt, sedan kommer Ola med videon till sin låt "S.O.S.". Jag sätter mig vid datorn och sjuåringen sjunger bitvis med Ola. Sedan kommer en längre passage där han stiger i tonläge. Då säger hon:
- N tycker nog inte om Ola heller.
- Sjunger han också som en tjej?
- Jaaa, hörde du inte...?
- Njaa, vad är det du menar som låter tjejigt...?
- När han sjunger så där ljust och högt.
- Mhmm...
måndag 5 maj 2008
Nytt läge, ny mage
"Nytt läge" börjar på TV3. Sjuåringen kliver in i rummet och ser paret sitta i sin soffa hemma. Paret har två spädbarn, tvillingar. Mannen och kvinnan har rätt stora, ungefär lika stora, magar. Sjuåringen säger:
- Är den där kvinnan gravid eller?
- Nej, det tror jag inte, de har ju småbarn.
- Men, varför har hon så stor mage då?
- Jaa, varför kan man ha stor mage...? Hon har väl kvar det från när hon var gravid. Pappan har ju nästan lika stor mage.
- Ja, men pappor gympar ju inte lika mycket som mammor gör!
- Va? Så är det väl inte, det beror ju på hur man är. Det finns väl pappor som gympar mer än vad mammor gör.
- Nehej, så är det inte, pappor gympar nästan aldrig, de är så lata.
Okej, jag håller mun. Tyst håller med.
- Är den där kvinnan gravid eller?
- Nej, det tror jag inte, de har ju småbarn.
- Men, varför har hon så stor mage då?
- Jaa, varför kan man ha stor mage...? Hon har väl kvar det från när hon var gravid. Pappan har ju nästan lika stor mage.
- Ja, men pappor gympar ju inte lika mycket som mammor gör!
- Va? Så är det väl inte, det beror ju på hur man är. Det finns väl pappor som gympar mer än vad mammor gör.
- Nehej, så är det inte, pappor gympar nästan aldrig, de är så lata.
Okej, jag håller mun. Tyst håller med.
Förskola vs Skola
- Jag vill inte gå i skolan, säger sjuåringen med emfas efter att ha läst igenom sin bok från dagis, där hennes fröknar skrivit kommentarer, historier och klistrat in bilder sedan sjuåringen var ett år gammal. Jag förstår henne.
- Det är så tråkigt i skolan.
- Vad är det som är tråkigt?
- Man måste sitta still och så får man inte vara ute så mycket och så finns det ingen skog att gå till.
- Det finns ju en liten skog precis brevid skolgården.
- Dit får inte vi gå. Knappt de som går i 2:an får gå dit, bara ibland.
- Men du tycker ju att det är roligt i skolan också.
- Joo...men sen får man inte välja om man vill äta heller.
- Välja? Det fick ni väl inte på dagis heller?
- Jo, om man inte ville äta frukost, så slapp man.
- Jaha, men då var man väl hungrig till lunch?
- Och om man inte ville äta lunch så slapp man.
- Nej, så tror jag inte att det var, då måste man ju vara vrålhungrig sedan!
- Okej, men man var i alla fall inte tvungen att smaka på allt, det måste man göra i skolan.
- Ja, men det måste du ju hemma också. Man måste ju smaka för att veta hur något smakar.
- Det var i alla fall roligare på dagis. Jag saknar dagis.
Jag fattar ju det. När där fanns vuxna som spelade ungefär lika stor roll, i sjuåringens dåvarande liv, som jag gjorde, så är det ju inte så konstigt att hon längtar efter de fröknarna ibland. Som vuxen har jag ju en annan syn på saken. Vi ska gå och hälsa på dem snart.
Jag har börjat läsa Kerstin Stranders avhandling "Jag är glad att jag gick på dagis" nu (tack för tipset Lenox) och det är rätt intressant läsning.
- Det är så tråkigt i skolan.
- Vad är det som är tråkigt?
- Man måste sitta still och så får man inte vara ute så mycket och så finns det ingen skog att gå till.
- Det finns ju en liten skog precis brevid skolgården.
- Dit får inte vi gå. Knappt de som går i 2:an får gå dit, bara ibland.
- Men du tycker ju att det är roligt i skolan också.
- Joo...men sen får man inte välja om man vill äta heller.
- Välja? Det fick ni väl inte på dagis heller?
- Jo, om man inte ville äta frukost, så slapp man.
- Jaha, men då var man väl hungrig till lunch?
- Och om man inte ville äta lunch så slapp man.
- Nej, så tror jag inte att det var, då måste man ju vara vrålhungrig sedan!
- Okej, men man var i alla fall inte tvungen att smaka på allt, det måste man göra i skolan.
- Ja, men det måste du ju hemma också. Man måste ju smaka för att veta hur något smakar.
- Det var i alla fall roligare på dagis. Jag saknar dagis.
Jag fattar ju det. När där fanns vuxna som spelade ungefär lika stor roll, i sjuåringens dåvarande liv, som jag gjorde, så är det ju inte så konstigt att hon längtar efter de fröknarna ibland. Som vuxen har jag ju en annan syn på saken. Vi ska gå och hälsa på dem snart.
Jag har börjat läsa Kerstin Stranders avhandling "Jag är glad att jag gick på dagis" nu (tack för tipset Lenox) och det är rätt intressant läsning.
Studera sig till döds
För min mentala hälsa är det viktigt att ha tid. Framför allt för att jag vill ha tid med min dotter och för att jag vill slippa stressa.
Därför går jag upp tidigare än nödvändigt på morgonen - så att vi kan äta i lugn och ro, prata och inte börja bråka för att vi måste stressa iväg.
Därför har jag inget jobb vid sidan av mina studier - det skulle krävas alltför mycket tid som jag inte har och barnvakter som jag inte har.
Därför planerar jag mina studier och skriver i möjligaste mån skoluppgifter under dagtid, vardagar, då min dotter inte är hemma - för att jag under helgerna ska kunna vara närvarande mentalt (så mycket det går). Det är svårt att få en unge hålla tyst i flera timmar för att jag behöver skriva - och jag kan knappt tänka färdigt en tanke ifall jag ska fokusera på att skriva skoluppgifter när sjuåringen är hemma. Det är precis så att jag kan skriva ett inlägg som detta. Efter 21 på kvällen fungerar inte min hjärna och nattetid behöver jag min sömn. Så är det bara.
Förra veckan pratade jag med en klasskompis som började i min klass för några veckor sedan. Vi hade aldrig pratats vid, men satt nu brevid varandra och kom att tala om hemtentan. Klasskompisen hade inte riktigt greppat hur hon skulle skriva, och missuppfattat en del, så jag tipsade så gott jag kunde. Varpå hon säger:
- Igår skulle jag skriva och då kom min 2-åring och satte sig i mitt knä. Det gick bara inte att skriva när han under tiden satt där och tryckte på tangenterna.
Men, snälla människa! Nej, det är helt självklart att det inte går. Jag fattar inte att man ens försöker i ett sånt läge. Fast det kände jag att jag inte kunde kasta i ansiktet på henne. Jag visste inte heller ifall hon var ensamstående eller inte, så jag visste inte vad jag kunde sträcka mig till att säga. Jag försökte känna av henne lite. Så jag sa hur jag brukar göra:
- Jag skriver alltid på dagtid, de dagar vi har litteraturstudier hemma. Utan de dagarna skulle jag inte klara mig.
Klasskompisen tyckte att det inte varit så många dagar hemma, för hon läser dubbla kurser. Hon läser två heltidskurser samtidigt! Det planerar hon att även göra till hösten, så att hon blir färdigutbildad när året är slut. Jag baxnade, jag kände att det kröp i mitt skinn och värkte i min kropp av stresskänslor.
- Varför gör du så? Jag skulle ju prioritera min mentala hälsa och läsa ytterligare en termin.
- Ja, men jag tar inget studielån, och de pengar jag har sparade tar slut i december, så jag måste vara klar till dess. Jag vägrar att ta studielån.
Sedan började hon tala om att hon sov dåligt. Hon skrev bara på nätterna, det är den enda tid hon hade att skriva. Så hon sov bara någon timme i taget. Hon hade blivit inlagd för yrsel och syner och fått någon medicin, men den mådde hon inte så bra av. Och 2-åringen ville de gärna ha hemma någon dag i veckan, så han slapp vara på dagis hela tiden. Sedan hade hon ett extrajobb ibland på helgerna. Innan hon fick barn hade hon jobbat nästan varje helg, varje ledig stund.
Vid det laget hade min hjärna låst sig. Jag kände så väl igen mig, jag har varit i den sitsen. Jag har aldrig läst dubbla kurser, men jag har haft tredubbla jobb eller extrajobb samtidigt som jag var ensam med ett spädbarn och idag fattar jag inte hur man är funtad när man tänker att man vill göra så. Jag är en annan människa än då, jag har sett vad det gör med mig och jag vill aldrig hamna där igen. Så jag undrade lite försynt ifall klasskompisen var ensam med 2-åringen, men nej, hon var tillsammans med pappan och de hade levt ihop i över 10 år.
- Kan inte han ta er son på helgen då och hitta på något, så att du får tid att skriva?
- Jo, jag har föreslagit det, att han ska vara mer med vår son och inte så mycket med sina kompisar. Jag brukar ju göra så, ta med 2-åringen ut och låta min kille göra saker, men han är inte så pigg på att göra sånt.
Då blev jag lite lätt illamående och kände att jag inte kunde komma längre. Bara samtalet var så energikrävande att jag kände mig helt utsugen. Stackars människa.
Därför går jag upp tidigare än nödvändigt på morgonen - så att vi kan äta i lugn och ro, prata och inte börja bråka för att vi måste stressa iväg.
Därför har jag inget jobb vid sidan av mina studier - det skulle krävas alltför mycket tid som jag inte har och barnvakter som jag inte har.
Därför planerar jag mina studier och skriver i möjligaste mån skoluppgifter under dagtid, vardagar, då min dotter inte är hemma - för att jag under helgerna ska kunna vara närvarande mentalt (så mycket det går). Det är svårt att få en unge hålla tyst i flera timmar för att jag behöver skriva - och jag kan knappt tänka färdigt en tanke ifall jag ska fokusera på att skriva skoluppgifter när sjuåringen är hemma. Det är precis så att jag kan skriva ett inlägg som detta. Efter 21 på kvällen fungerar inte min hjärna och nattetid behöver jag min sömn. Så är det bara.
Förra veckan pratade jag med en klasskompis som började i min klass för några veckor sedan. Vi hade aldrig pratats vid, men satt nu brevid varandra och kom att tala om hemtentan. Klasskompisen hade inte riktigt greppat hur hon skulle skriva, och missuppfattat en del, så jag tipsade så gott jag kunde. Varpå hon säger:
- Igår skulle jag skriva och då kom min 2-åring och satte sig i mitt knä. Det gick bara inte att skriva när han under tiden satt där och tryckte på tangenterna.
Men, snälla människa! Nej, det är helt självklart att det inte går. Jag fattar inte att man ens försöker i ett sånt läge. Fast det kände jag att jag inte kunde kasta i ansiktet på henne. Jag visste inte heller ifall hon var ensamstående eller inte, så jag visste inte vad jag kunde sträcka mig till att säga. Jag försökte känna av henne lite. Så jag sa hur jag brukar göra:
- Jag skriver alltid på dagtid, de dagar vi har litteraturstudier hemma. Utan de dagarna skulle jag inte klara mig.
Klasskompisen tyckte att det inte varit så många dagar hemma, för hon läser dubbla kurser. Hon läser två heltidskurser samtidigt! Det planerar hon att även göra till hösten, så att hon blir färdigutbildad när året är slut. Jag baxnade, jag kände att det kröp i mitt skinn och värkte i min kropp av stresskänslor.
- Varför gör du så? Jag skulle ju prioritera min mentala hälsa och läsa ytterligare en termin.
- Ja, men jag tar inget studielån, och de pengar jag har sparade tar slut i december, så jag måste vara klar till dess. Jag vägrar att ta studielån.
Sedan började hon tala om att hon sov dåligt. Hon skrev bara på nätterna, det är den enda tid hon hade att skriva. Så hon sov bara någon timme i taget. Hon hade blivit inlagd för yrsel och syner och fått någon medicin, men den mådde hon inte så bra av. Och 2-åringen ville de gärna ha hemma någon dag i veckan, så han slapp vara på dagis hela tiden. Sedan hade hon ett extrajobb ibland på helgerna. Innan hon fick barn hade hon jobbat nästan varje helg, varje ledig stund.
Vid det laget hade min hjärna låst sig. Jag kände så väl igen mig, jag har varit i den sitsen. Jag har aldrig läst dubbla kurser, men jag har haft tredubbla jobb eller extrajobb samtidigt som jag var ensam med ett spädbarn och idag fattar jag inte hur man är funtad när man tänker att man vill göra så. Jag är en annan människa än då, jag har sett vad det gör med mig och jag vill aldrig hamna där igen. Så jag undrade lite försynt ifall klasskompisen var ensam med 2-åringen, men nej, hon var tillsammans med pappan och de hade levt ihop i över 10 år.
- Kan inte han ta er son på helgen då och hitta på något, så att du får tid att skriva?
- Jo, jag har föreslagit det, att han ska vara mer med vår son och inte så mycket med sina kompisar. Jag brukar ju göra så, ta med 2-åringen ut och låta min kille göra saker, men han är inte så pigg på att göra sånt.
Då blev jag lite lätt illamående och kände att jag inte kunde komma längre. Bara samtalet var så energikrävande att jag kände mig helt utsugen. Stackars människa.
söndag 4 maj 2008
Byxhängets vara eller icke vara
Under en föreläsning nämner föreläsaren att byxhäng (där byxlinningen är mitt på rumpan och visar en del av kalsongerna) är något som kommit att bli ett mode genom skateboardåkare. Jag visste att det hade något med dem att göra, men trodde att det mest var för att visa upp sina märkesunderkläder. Tydligen kom hänget till från början för att korrigera rörelserna på skateboarden, så att benen inte kunde "sprätta iväg" alltför vitt isär. En klasskompis, som ska bli idrottslärare, berättade också att om man har en byxlinning eller resår relativt permanent mitt på rumpan så kommer muskeln där att bli irriterad och slutligen kommer det med all sannolikhet att påverka ryggen och ens hållning. Låter inte bra.
Flera föräldrar, med tonåringar, i vår bekantskapskrets beklagar sig över att deras söner går runt med hängiga byxor. Ingen kan riktigt se vitsen - eller att det är snyggt.
För sjuåringen är byxhäng något som representerar killar, sånt håller inte tjejer på med.
Flera föräldrar, med tonåringar, i vår bekantskapskrets beklagar sig över att deras söner går runt med hängiga byxor. Ingen kan riktigt se vitsen - eller att det är snyggt.
För sjuåringen är byxhäng något som representerar killar, sånt håller inte tjejer på med.
Värmen är här
Trottoarserveringarna är fyllda med folk. Fåglarna sjunger både morgon och kväll. Ungarna är ute på gården till sent på kvällen, innan mörkret kommer. Parkbänkar och gläntor fylls av suputer. Blommorna är färgsprakande och träden är gröna som Hulken.
Bränn ut dig - och få betalt
Om jag kunde gå in i väggen och ändå få betalt så skulle jag nog inte oroa mig särskilt mycket för att göra det. Peter Wolodarski beskriver det bra i DN igår. Gemene man får ju knappt ens godkänt från Försäkringskassan att de är "sjuka" när de i princip har jobbat ihjäl sig och sedan mist sin kognitiva förmåga - än mindre har de möjlighet att få en ersättning i likhet med tidigare lön. Jag känner med Axén Olin och Schenström, men många människor (som inte är politiker) som bränner ut sig har inte heller kvar något socialt liv och har också jobbat orimligt mycket.
Diagnos, en lättnad
Självklart är det en lättnad för många föräldrar när deras barn får en diagnos, som Jersild skriver i gårdagens DN, det har jag hört många lärare vittna om nu. Diagnosen bekräftar väl för föräldrarna att det inte är de som är galna, de har inte gjort fel (hela tiden) och de har haft rätt att det är något som är "fel" med deras barn.
Jag tror inte på att ge barn piller, jag har varit starkt emot det hela tiden, men under min utbildning och samtal med olika lärare har jag nu (med sorg i hjärtat) kommit underfund med att det kan vara en bra - tillfällig - lösning.
Däremot har jag också sett exempel på föräldrar som vill ha en diagnos på sitt barn för att (troligtvis) kunna få med bidrag - eller för att just deras barn ska uppmärksammas på ett utmärkande sätt. Gränsen mellan att en diagnos är vettig och behövlig till att den är en styggelse och gör saken värre är för mig osynlig. Alla dessa diagnoser skrämmer mig en aning. Inte så att jag blir rädd för min egen del, utan så att jag blir rädd för hur barnen ska må - och hur samhället så småningom ska se ut.
Ibland undrar jag var alla diagnosbarn fanns när jag var liten, då svarar alltid någon kompis att diagnoserna inte fanns då, så de människorna fick klara sig själva. Ja, vem vet vad som är rätt, det måste ju vara oerhört individuellt. En diagnos kan ju också vara förkrossande för självkänslan, kan jag tänka.
Jag tror inte på att ge barn piller, jag har varit starkt emot det hela tiden, men under min utbildning och samtal med olika lärare har jag nu (med sorg i hjärtat) kommit underfund med att det kan vara en bra - tillfällig - lösning.
Däremot har jag också sett exempel på föräldrar som vill ha en diagnos på sitt barn för att (troligtvis) kunna få med bidrag - eller för att just deras barn ska uppmärksammas på ett utmärkande sätt. Gränsen mellan att en diagnos är vettig och behövlig till att den är en styggelse och gör saken värre är för mig osynlig. Alla dessa diagnoser skrämmer mig en aning. Inte så att jag blir rädd för min egen del, utan så att jag blir rädd för hur barnen ska må - och hur samhället så småningom ska se ut.
Ibland undrar jag var alla diagnosbarn fanns när jag var liten, då svarar alltid någon kompis att diagnoserna inte fanns då, så de människorna fick klara sig själva. Ja, vem vet vad som är rätt, det måste ju vara oerhört individuellt. En diagnos kan ju också vara förkrossande för självkänslan, kan jag tänka.
Andra avenyn - världens bästa program
De senaste veckorna har jag känt mig som en förälder i den mottagande änden av tjatet från en tonåring som vill att jag ska köpa ut från bolaget, då sjuåringen hävdat att alla flickor i hennes klass ser på Andra avenyn - och därför bör även hon få titta på det programmet.
Jag har bara sett glimtar av programmet och gillar inte det lilla jag sett, det känns inte som det speglar värderingar jag vill fylla min sjuåring med. Det känns också som en evighetshistoria a´ la "Days of our lives"; man kan se ett avsnitt nu och nästa om 8 månader och ändå hänga med i handlingen. Ändå har jag gått med på att hon fått se två avsnitt (det andra har precis tagit slut) av Avenyn. Ikväll ville Roland flytta med hembiträdet Grazynia (och lämna sin fru Lotta), då gjorde sjuåringen gullljud och sa att Roland var så snäll mot Grazynia hela tiden.
- Men...den andra kvinnan, hon som var därinne, det är ju hans fru.
- Ja, Lotta, menar du? Jag vet, men nu har han ju börjat tycka om henne (Grazynia) så mycket. Han ville flytta ihop med henne.
- Men...han kan väl inte bara lämna sin fru? Det är väl inte så schysst att bara säga till den kvinnan att han vill vara med henne, när han har en fru...?
- Ja, men, han tycker väl inte om sin fru längre, han tycker mer om den här tjejen nu.
- Men, det är ju inte okej, han har ju en fru, som han är gift med, då kan han ju inte vara med en annan tjej.
- Jo, han har redan kysst henne.
- Ja, men hon verkar inte särskilt intresserad av honom.
- Jo, hon kysste honom tillbaka.
- Men...
Som en mur, omöjlig att tränga igenom. Vad är det för en individ som jag har närt vid min barm?
Jag har bara sett glimtar av programmet och gillar inte det lilla jag sett, det känns inte som det speglar värderingar jag vill fylla min sjuåring med. Det känns också som en evighetshistoria a´ la "Days of our lives"; man kan se ett avsnitt nu och nästa om 8 månader och ändå hänga med i handlingen. Ändå har jag gått med på att hon fått se två avsnitt (det andra har precis tagit slut) av Avenyn. Ikväll ville Roland flytta med hembiträdet Grazynia (och lämna sin fru Lotta), då gjorde sjuåringen gullljud och sa att Roland var så snäll mot Grazynia hela tiden.
- Men...den andra kvinnan, hon som var därinne, det är ju hans fru.
- Ja, Lotta, menar du? Jag vet, men nu har han ju börjat tycka om henne (Grazynia) så mycket. Han ville flytta ihop med henne.
- Men...han kan väl inte bara lämna sin fru? Det är väl inte så schysst att bara säga till den kvinnan att han vill vara med henne, när han har en fru...?
- Ja, men, han tycker väl inte om sin fru längre, han tycker mer om den här tjejen nu.
- Men, det är ju inte okej, han har ju en fru, som han är gift med, då kan han ju inte vara med en annan tjej.
- Jo, han har redan kysst henne.
- Ja, men hon verkar inte särskilt intresserad av honom.
- Jo, hon kysste honom tillbaka.
- Men...
Som en mur, omöjlig att tränga igenom. Vad är det för en individ som jag har närt vid min barm?
Kattens öde
När jag jobbade ideellt på Stockholms Katthem så upplevde jag flera olika katters öden och vad de varit utsatta för. Ofta var det hemska historier och för det mesta väldigt sorgliga sådana, men samtidigt var det härligt att se att det alltid fanns ett hem någonstans för varje katt - hur lång tid det än tog innan den människan i det hemmet hittade sin katt.
På Insidan i DN igår läste jag Gunilla Eldhs artikel om våra husdjur. Hon skriver också om Djurskyddet som gjorde en namninsamling förra året för att de vill få till en lag att man måste registrera och märka sin katt. Jag har aldrig fattat varför det inte redan finns.
På Insidan i DN igår läste jag Gunilla Eldhs artikel om våra husdjur. Hon skriver också om Djurskyddet som gjorde en namninsamling förra året för att de vill få till en lag att man måste registrera och märka sin katt. Jag har aldrig fattat varför det inte redan finns.
If you scratch my back...
När vi ska utvärdera kursen med vår lärare så frågar läraren vad vi tyckte var bra och mindre bra och i princip hela klassen kommenterar då att föreläsningarna under kursen inte gav så mycket. Flera av föreläsarna skulle kanske behöva gå en kurs i hur man genomför en föreläsning, men framför allt borde de kanske få någon form av direktiv för vad som är aktuellt för oss studenter att ta till oss under kursen - och hur deras föreläsning kan hjälpa oss att få ökad förståelse för litteraturen.
Vår lärare kommenterar det hela lite förläget med att hon (och de andra lärarna) ju inte gärna kan kritisera föreläsarna särskilt mycket, då föreläsarna arbetar på samma avdelning/institution som lärarna/lärarutbildarna själva gör.
- Och ni vet själva hur svårt det kan vara att kritisera sina arbetskamrater, man vill inte att det ska uppstå dålig stämning på sin arbetsplats.
Men, allvarligt? Då kanske upplägget inte ska vara så...? Eftersom föreläsarna då aldrig kan utvecklas/förändras eller bli uppdaterade om hur de uppfattas.
Vår lärare kommenterar det hela lite förläget med att hon (och de andra lärarna) ju inte gärna kan kritisera föreläsarna särskilt mycket, då föreläsarna arbetar på samma avdelning/institution som lärarna/lärarutbildarna själva gör.
- Och ni vet själva hur svårt det kan vara att kritisera sina arbetskamrater, man vill inte att det ska uppstå dålig stämning på sin arbetsplats.
Men, allvarligt? Då kanske upplägget inte ska vara så...? Eftersom föreläsarna då aldrig kan utvecklas/förändras eller bli uppdaterade om hur de uppfattas.
Mer visdom i tidig ålder
Den sjuka sjuåringen börjar titta på filmen "Bilar" och jag kommenterar att det är ju inte så bra att "Blixten McQueen"är så taskig mot alla i början och säger att det är en enmansshow, då kommer han ju att bli ensam tillslut. Varpå sjuåringen säger:
- Men ååhh mammaaaa, det är ju det hela den här filmen handlar om...!!
Well, well, jag ville bara kolla läget, men jag var tydligen helt bakom flötet.
- Men ååhh mammaaaa, det är ju det hela den här filmen handlar om...!!
Well, well, jag ville bara kolla läget, men jag var tydligen helt bakom flötet.
Ensamhet och närhet (2)
Idag fick sjuåringen vara ensam hemma för första gången. Visst, jag har sprungit ned till källaren några minuter någon gång tidigare, men inte lämnat huset med sjuåringen hemma. Hon har alltid följt mig överallt, det har varit så självklart.
Sjuåringen har varit krasslig sedan i torsdags, så när jag idag skulle gå och möta en kurskamrat (för byte av kurslitteratur), så såg jag det som ett ypperligt tillfälle för sjuåringen att prova på ensamhet. Hon tvekade, men valde sedan att bli hemma (framför sin bästa vän TVn). Jag var borta i 30 minuter och det gick fint, men hon skulle precis ringa mig när jag klev in genom dörren. Hon var hungrig.
Sjuåringen har varit krasslig sedan i torsdags, så när jag idag skulle gå och möta en kurskamrat (för byte av kurslitteratur), så såg jag det som ett ypperligt tillfälle för sjuåringen att prova på ensamhet. Hon tvekade, men valde sedan att bli hemma (framför sin bästa vän TVn). Jag var borta i 30 minuter och det gick fint, men hon skulle precis ringa mig när jag klev in genom dörren. Hon var hungrig.
Hemma på min gata i stan...
...har vi en skrotsamlare som alltsom oftast står inne i sopsorteringshuset och rotar runt bland skräpet. När man kliver in börjar han vissla och låtsas som om han hör hemma där. Han har en sunkig bil som alltid går på knäna för att den är proppfull med aluminiumlister eller något liknande.
På vår gård har vi nu också helt fantastiska blomsterbäddar. Som denna.
En närmare titt på blommorna ger denna underbara färgkombination.
På vår gård har vi nu också helt fantastiska blomsterbäddar. Som denna.
En närmare titt på blommorna ger denna underbara färgkombination.
Visdom i tidig ålder
I morse kom sjuåringen fram till mig och frågade varför det inte var någon som hade lurats på första maj, då hon i lärde sig i skolan att man kan även lura någon denna dag, inte bara den första april. Man kan även lura någon med "maj, maj måne, jag kan lura dig ända till Skåne". Jag hade förträngt den ramsan och minns inte heller att det är okej att luras på första maj. Mitt minne är oerhört selektivt.
Nyss tittade vi på "fåret Sean" (som är SÅ bra!). Där skrämdes de på Halloween.
- Det är bara roligt för den som skrämmer, inte för den som blir skrämd, säger sjuåringen när programmet är slut.
- Så sant, säger jag.
- Och det är bara okej att skrämmas på Halloween.
- Jaså...
Nyss tittade vi på "fåret Sean" (som är SÅ bra!). Där skrämdes de på Halloween.
- Det är bara roligt för den som skrämmer, inte för den som blir skrämd, säger sjuåringen när programmet är slut.
- Så sant, säger jag.
- Och det är bara okej att skrämmas på Halloween.
- Jaså...
Ensamhet och närhet
Jag har varit ensam mycket i mitt liv. Ofta har det varit självvalt, som om jag levt med en inneboende melankolisk längtan att vara den som är utstött och lidande. Undrar just om det hela kommer ur något behov av önskan om uppmärksamhet som grundlades i barndomsåren och senare fick utlopp i mina futila försök till att agera `dramaqueen´ under grundskoleåren.
Jag har fått klara mig själv mycket och ibland känns det som att jag blev vuxen alltför tidigt. Eller kanske inte vuxen i dess rätta mening, men fick ta samma ansvar som en vuxen, fast jag var barn.
Ett av mina starkaste barndomsminnen är när jag var sjuk och hemma ensam hela dagen. Jag var nog 7-9 år. Mamma köpte alltid en `Storstrut´ när jag hade ont i halsen. Glass var bra för onda halsar. (Inte konstigt att jag blev glass-o-man, så ofta som jag var sjuk.) Den där smaken av choklad, vaniljglass och strut är så fatalt förknippad med trygghet, det var då mamma kom hem från jobbet, det var då jag slapp vara ensam mer.
Som vuxen har jag dock alltid känt mig trygg i ensamheten och tystnaden. Kanske för att jag vande mig vid den som liten, vad vet jag. Sedan jag fick barn kan jag dock känna mig kluven. Så tyst det blir när ungen inte är hemma över natten. Tänk den dag katten dör, hur ska jag klara mig helt solo? Det är då jag kan förstå min mammas paralyserande känsla av total ensamhet när hon flyttade från sin sista sambo, samtidigt som jag flyttade hemifrån och hon inte längre hade ens ett husdjur att hålla henne sällskap. Tack och lov är vi båda starka.
Jag har fått klara mig själv mycket och ibland känns det som att jag blev vuxen alltför tidigt. Eller kanske inte vuxen i dess rätta mening, men fick ta samma ansvar som en vuxen, fast jag var barn.
Ett av mina starkaste barndomsminnen är när jag var sjuk och hemma ensam hela dagen. Jag var nog 7-9 år. Mamma köpte alltid en `Storstrut´ när jag hade ont i halsen. Glass var bra för onda halsar. (Inte konstigt att jag blev glass-o-man, så ofta som jag var sjuk.) Den där smaken av choklad, vaniljglass och strut är så fatalt förknippad med trygghet, det var då mamma kom hem från jobbet, det var då jag slapp vara ensam mer.
Som vuxen har jag dock alltid känt mig trygg i ensamheten och tystnaden. Kanske för att jag vande mig vid den som liten, vad vet jag. Sedan jag fick barn kan jag dock känna mig kluven. Så tyst det blir när ungen inte är hemma över natten. Tänk den dag katten dör, hur ska jag klara mig helt solo? Det är då jag kan förstå min mammas paralyserande känsla av total ensamhet när hon flyttade från sin sista sambo, samtidigt som jag flyttade hemifrån och hon inte längre hade ens ett husdjur att hålla henne sällskap. Tack och lov är vi båda starka.
lördag 3 maj 2008
Glasstillbedjan
Efter badet åt vi och tog en glass till efterrätt. Sjuåringen valde en 88:an. Hon öppnade omsorgsfullt pappret och la det på bordet och placerade glassen ovanpå. Sedan höjde hon händerna mot skyn och lutade sig bedjande fram över bordet och rörde händerna i vågrörelser upp och ned och sa:
- Ers majestät, ers majestät...
- Ers majestät, ers majestät...
Turister på tunnelbanan
Är det redan sommarsäsong? De inhemska turisterna finns redan på varje tunnelbana, livligt pekades på saker utanför fönstret och diskuterandes hur vi Stockholmare är och vad som är värt att se i stan. Samtidigt förundras barnen över tunnelbanor, rulltrappor och att det finns en enorm vit boll här. Jag tycker att det är härligt att se. Tidigare år har jag vid flera tillfällen lagt mig i när föräldrarna börjar dra rövarhistorier för sina barn om oss Stockholmare. De flesta av oss är också vanliga människor - även om vi är 08:or.
Idag ringde min kusin från Ö-vik och pratade om hur det såg ut inför sommaren då vi väntar besök från släktingar i Amerika. När jag är i kontakt med den kusinen så tänker jag alltid på hennes bröllopsmiddag på Vildsvinsfarmen utanför Ö-vik som jag var med på. Där talades det vitt och brett om oss Stockholmare och hur underliga vi var. Det var som att alla myter bekräftades - mest för mig, tror jag.
Idag ringde min kusin från Ö-vik och pratade om hur det såg ut inför sommaren då vi väntar besök från släktingar i Amerika. När jag är i kontakt med den kusinen så tänker jag alltid på hennes bröllopsmiddag på Vildsvinsfarmen utanför Ö-vik som jag var med på. Där talades det vitt och brett om oss Stockholmare och hur underliga vi var. Det var som att alla myter bekräftades - mest för mig, tror jag.
Min hemstad
Stockholm. Nordens Venedig. Den vackraste staden som finns, enligt mig. En bild kan inte göra den rättvisa.
Årets första bad utomhus
Idag tog vi årets första utedopp - i en inomhusbassäng, eller vad man nu ska kalla det. På Eriksdalsbadet. Vackert ute var det, men jag frös.
Efteråt var vi båda rätt slutkörda. Jag saknade middagsvilan som kom så naturligt när sjuåringen var liten. Jag frågade ifall vi inte kunde sova en stund när vi kom hem.
- En liiten stund mamma, en liiiten stund.
Efteråt var vi båda rätt slutkörda. Jag saknade middagsvilan som kom så naturligt när sjuåringen var liten. Jag frågade ifall vi inte kunde sova en stund när vi kom hem.
- En liiten stund mamma, en liiiten stund.
Genus hit och genus dit
Jag tror inte på att tvinga på någon att se på saker ur ett genusperspektiv, som att barn som går i förskolan måste arbeta för att dämpa sina beteenden genom t ex att pojkar ska leka med dockor och flickor ska leka med bilar. Däremot tror jag på att man ska ge människor (läs: barn) möjlighet till att göra det de vil och prova på alternativa beteenden och bryta mönster om de så önskar. Det ska inte vara tabu för pojkar att prova klänningar, nagellack eller leka med dockor, lika litet som det ska vara tabu för flickor att leka med bilar, sparka fotboll eller vara tuffa.
Jag tror inte heller på att införliva könsmönster, som att rosa representerar flickor och blått pojkar. Därför blev jag upprörd (på en annan, och lägre, nivå) när jag läste denna artikel i DN igår, där barnens kön enbart representeras av färg:
Jag tror inte heller på att införliva könsmönster, som att rosa representerar flickor och blått pojkar. Därför blev jag upprörd (på en annan, och lägre, nivå) när jag läste denna artikel i DN igår, där barnens kön enbart representeras av färg:
fredag 2 maj 2008
Wiki är inte dum hon
Paparazzi vet jag vad det är, men nu har jag sett att det står "paparazzo" i flera tidningar och jag har undrat vem som har stavat fel. Så kollar jag med Wiki(pedia) och får lära mig att det är singularis och pluralis, tydligen. Trodde inte de kunde finnas i singularis. Fast det är väl då man som paparazzo verkligen tjänar pengar.
Vi får inte blunda
Det diskuteras Österrike bland mina närmaste. Vi sätter ord på tankar som "Vad kan det vara för fel på folk i det där landet?" och jämför händelser som skett där och folk som har sitt ursprung där, i likhet med det Inga M tar upp. Jag blir hyfsat apatisk inför tanken på vad barnen i den nu uppmärksammade familjen gått igenom. Visst, jag blir upprörd, men sedan blir jag apatisk - för jag vet att en liknande situation kan pågå just nu, någonstans, och det finns inget som någon kan göra. För folk sköter sitt och ingen har tid eller lust att bry sig tillräckligt mycket om någon annan för att upptäcka att grannen mår dåligt. Mina sinnen kan inte ta in mer.
Tillsammans med några klasskamrater gjorde jag ett miniarbete om Barnavårdscentralen i början av min Lärarutbildning och jag konstaterade då (vilket jag naturligtvis redan visste) att det självfallet inte finns någonting som hindrar att ett barn föds i "lönndom", i hemmet, och sedan aldrig existerar i någon statistik, eller i samhället i övrigt. Samhället i stort litar alltså på att folk generellt beter sig som medmänniskor bör.
På barnrättsdagen på Lärarhögskolan 2006 var Jonas Gardell gästföreläsare. Han var briljant, som alltid. Han sa att vi aldrig får blunda för de som mår dåligt, det är vår plikt att våga se det som är hemskt. Blundar vi så finns inte dessa människor, vi har raderat dem, de behöver inte leva. Som beskrivande exempel för detta drog han historien om de två tomaterna som gick över vägen. En blev påkörd och då ropade den andre vad då? Hela aulan skrek unisont: "kom nu ketchup, så går vi!" (varpå bl a min lärare från Afrika baxnade och undrade vad det var frågan om) "Just det", sa Gardell, "tomaten vägrade blunda, han såg sin kompis för vad han var, accepterade honom som han var, och valde att inkludera honom!"
Tillsammans med några klasskamrater gjorde jag ett miniarbete om Barnavårdscentralen i början av min Lärarutbildning och jag konstaterade då (vilket jag naturligtvis redan visste) att det självfallet inte finns någonting som hindrar att ett barn föds i "lönndom", i hemmet, och sedan aldrig existerar i någon statistik, eller i samhället i övrigt. Samhället i stort litar alltså på att folk generellt beter sig som medmänniskor bör.
På barnrättsdagen på Lärarhögskolan 2006 var Jonas Gardell gästföreläsare. Han var briljant, som alltid. Han sa att vi aldrig får blunda för de som mår dåligt, det är vår plikt att våga se det som är hemskt. Blundar vi så finns inte dessa människor, vi har raderat dem, de behöver inte leva. Som beskrivande exempel för detta drog han historien om de två tomaterna som gick över vägen. En blev påkörd och då ropade den andre vad då? Hela aulan skrek unisont: "kom nu ketchup, så går vi!" (varpå bl a min lärare från Afrika baxnade och undrade vad det var frågan om) "Just det", sa Gardell, "tomaten vägrade blunda, han såg sin kompis för vad han var, accepterade honom som han var, och valde att inkludera honom!"
En tidsresa - i dubbel bemärkelse
Idag har jag sett filmen Zathura - ett rymdäventyr med sjuåringen. Den var spännande värre - och bestod av samma koncept som Jumanji. Fast jag fattade inte tidsresandet i Zathura. Någon som fattade, får gärna förklara; hur kunde storebror redan vara (vuxen) i rymden?
Zathura är regisserad av Jon Favreau - precis som den bioaktuella Ironman. I dagens DN recenserades Ironman och det var även en artikel om Robert Downey Jr, hans bakgrund och drogproblem. Den gav många tillbakablickar; jag kan placera händelser (dock ej drogrelaterade) i mitt eget liv parallellt med tidningsrubrikerna om Downey Jr.
Zathura är regisserad av Jon Favreau - precis som den bioaktuella Ironman. I dagens DN recenserades Ironman och det var även en artikel om Robert Downey Jr, hans bakgrund och drogproblem. Den gav många tillbakablickar; jag kan placera händelser (dock ej drogrelaterade) i mitt eget liv parallellt med tidningsrubrikerna om Downey Jr.
Scenskräck
Sjuåringen tittar på "Vi i femman" och jag får flashbacks från min ungdomstid. Vi skulle vara med i något som jag tror hette "Bästa 6:an" eller något liknande. Tydligen svarade jag rätt på många av frågorna i klassrummet och fick - tillsammans med två av killarna i klassen - åka till någon form av uttagningstävling. Vi blev utplacerade som ett lag av flera på en scen och skulle svara på frågor.
Det är bra mycket lättare att sitta "hemma" och svara på frågor än att ställas i rampljuset, vill jag lova. Det var som att jag inte hade någon hjärna och tunghäftan var olidlig. Till råga på allt trodde visst killarna att jag var den som verkligen hade en hjärna och tog fasta på de ynkliga ljud jag fick ur mig. Det var en utomkroppslig upplevelse, som om jag stod vid sidan om och tittade på mig själv och visste att jag svarade fel - och kunde det rätta svaret.
Needless to say att vår nolla höll i sig genom hela tävlingen. Dumma killar, om de bara litat på sig själva, så hade vi ju sluppit skämmas!
Det är bra mycket lättare att sitta "hemma" och svara på frågor än att ställas i rampljuset, vill jag lova. Det var som att jag inte hade någon hjärna och tunghäftan var olidlig. Till råga på allt trodde visst killarna att jag var den som verkligen hade en hjärna och tog fasta på de ynkliga ljud jag fick ur mig. Det var en utomkroppslig upplevelse, som om jag stod vid sidan om och tittade på mig själv och visste att jag svarade fel - och kunde det rätta svaret.
Needless to say att vår nolla höll i sig genom hela tävlingen. Dumma killar, om de bara litat på sig själva, så hade vi ju sluppit skämmas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
