Sjuåringen tittar på "Vi i femman" och jag får flashbacks från min ungdomstid. Vi skulle vara med i något som jag tror hette "Bästa 6:an" eller något liknande. Tydligen svarade jag rätt på många av frågorna i klassrummet och fick - tillsammans med två av killarna i klassen - åka till någon form av uttagningstävling. Vi blev utplacerade som ett lag av flera på en scen och skulle svara på frågor.
Det är bra mycket lättare att sitta "hemma" och svara på frågor än att ställas i rampljuset, vill jag lova. Det var som att jag inte hade någon hjärna och tunghäftan var olidlig. Till råga på allt trodde visst killarna att jag var den som verkligen hade en hjärna och tog fasta på de ynkliga ljud jag fick ur mig. Det var en utomkroppslig upplevelse, som om jag stod vid sidan om och tittade på mig själv och visste att jag svarade fel - och kunde det rätta svaret.
Needless to say att vår nolla höll i sig genom hela tävlingen. Dumma killar, om de bara litat på sig själva, så hade vi ju sluppit skämmas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar