The sky is the limit

Under min VFU i en åk 2 ska eleverna arbeta klart med sina olika böcker. Jag har aldrig riktigt fattat vitsen med att "arbeta klart" en bok. Okej, ifall det är något där i som är nytt, men att bara göra det för görandets skull känns lite onödigt. Särskilt som lärarna sitter i lärarrummet under lunchen och beklagar sig över att böckerna inte är särskilt bra.

Nåväl.

Jag sitter intill två pojkar i klassrummet. Pojke 1 arbetar i sin mattebok (på sidan 89) och pojke 2 i sin svenska/ordbok (på sidan 12). Pojke 1 säger vänskapligt retsamt, så att jag ska höra:
1: Titta, jag ligger på sidan 89, lååångt före honom.
Jag: Mhmmm!
2: Nehej.
Han skrattar och skriver 100 på sin sida. 1 skriver 120 på sin sida. 2 suddar och ändrar till 140 på sin sida. 1 suddar och ändrar till 200 på sin sida. 2 suddar, lutar sig fram till mig och viskar:
2: Hur stavar man till stjärna?
Jag börjar stava och han skriver STJÄRN...
1: Nehej, då skriver jag så här!
I sin bok skriver han 100000000000000000. 2 har nu skrivit färdigt. STJÄRNSTOPP.
1: Det här är mer.
2: Nej, inget kan vara mer. Eller hur?
De tittar på mig.
Jag: Nej, 2 har nog rätt. Stjärnstopp, är ju stjärnstopp, det är så långt man kan komma, långt bort till stjärnorna, ut i universum...mer än man ens kan säga, det finns inget tal så stort...
1: Men, det är ju det här med!
Jag: Jo, det kan jag hålla med om, men det är ändå ett riktigt tal, som går att säga.
1: Men ååhhh....
Både 1 och 2 ler och fortsätter jobba.

Det var ingen riktig tävling, det är ingen som är sur, det var en lek. Under lektionstid.