Lycklig utan barn

Jag kan mycket väl förstå att man kan leva lycklig(are) utan barn, som Daniel Gilbert hävdar. Det finn sju så oerhört mycket att oroa sig för när man har barn. Samtidigt måste man ju se till den individuella situationen; hur ser det ut i familjen, vilken uppfattning om barn och uppfostran har föräldrarna med sig, hur ser deras egna minnen ut, hur mycket tid med barnen tar varje förälder, hur mycket "vuxentid" har föräldrarna enskilt och tillsammans osv - för att förstå varför olika människor ser olika på samma situation. Att leva med ett barn är aldrig samma sak för en person som för en annan person, så mycket är säkert. Jag brukar tänka på djuren och jämföra med hur snabbt de vill lära sina ungar att bli självständiga och släppa dem, ut i världen. Det är inte nyttigt att nöta på varandra. Då glömmer man bort att uppskatta varandra. Oavsett relation. Tror jag.