`Våldtäkt´ får mig att fundera mycket, jag får inre visioner som ger min hjärna rysningar av obehag å andras vägnar. Själv har jag varit skonad från alltför många hotande situationer. Samtidigt tänker jag på de diskussioner jag haft med väninnor genom åren kring huruvida vi varit rädda för att bli våldtagna eller ej. Det är först på senare år som jag har blivit mer rädd för att gå ute, främst när det är mörkt, men aldrig med risk för våldtäkt, utan mer för ett överfall i sig. De gånger det blivit känt att någon man ägnat sig åt överfallsvåldtäkter så har vi hållit lite mer koll på varandra, väninnorna och jag, för att veta att man kom hem säkert, med mobilen påslagen under promenaden mellan varandra eller till och från tunnelbanan, men jag känner ingen som har varit direkt rädd. Jag har insett att jag numera är mer rädd för mitt barns skull, än för min egen del. Vem skulle ta hand om mitt barn om något hände mig?
Sedan läser jag en artikel i DN om den 24-årige mannen som döms för flera våldtäkter. Jag läste om honom tidigare i år och såg att han blev fångad på övervakningskameror. Han döms även för hemfridsbrott då han i ett av fallen tog sig in hemma hos en 18-årig tjej.
Enligt åklagaren uppträdde flickan så taktiskt begåvat att hon lyckades hindra honom från att genomföra våldtäkten.
Då undrar jag verkligen vad hon gjorde i den situationen. Fantasin skenar, jag formulerar konversationen dem emellan för mig själv. Kan inte den tjejen lära ut det till andra?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar