Rödeby på kartan

Under Valborgsmässoafton uppstår kort en obehaglig diskussion kring Rödebymålet och huruvida 50-åringen bör bli straffad eller inte. Diskussionen startar av att en i sällskapet säger sig vara avlägsen släkting med den avlidne pojken, som 50-åringen har skjutit till döds. Släktingen är naturligtvis partisk och tar pojkens familjs sida och anser att 50-åringen självklart ska få ett långt fängelsestraff. Vi är några som anser att 50-åringen hade rätt att försvara sig, vi skulle ha gjort samma sak om vi varit utsatta för det som 50-åringen och hans familj varit utsatta för, i så lång tid. Släktingen försvarar det med att det var inte så hemska saker som ungdomarna utsatte 50-åringen och hans familj för. Jag inser att vi alla har för lite bakgrundinformation för att behandla ämnet och för att inte skapa dålig stämning under kvällen så drar jag mig ur diskussionen och snart är ämnet bytt.

Jag vill gärna kunna se på en situation/ett problem ur två synvinklar (då det oftast finns minst två parter), därför vill jag inte ta alltför stark ställning i frågan.

När så domen kom idag så blev jag lite paff. Jag trodde inte att 50-åringen kunde bli helt frikänd. Jag tänker på hur det ska gå för honom att komma hem, att leva i det lilla samhället, hur han kommer att bli bemött. Sedan tänker jag på den avlidne pojkens familj och de övriga ungdomarna (både i 50-åringens närhet och de dömda ungdomarna) och hur deras framtid ser ut. Jag funderar över allt som kan ligga bakom att en sitaution eskalerar på det här sättet.

Sedan läser jag Hillevi Wahls kommentar till domen i dagens Metro på sid 2. Hon skriver att 50-åringen och hans familj borde "skrika högre" för att få myndigheternas uppmärksamhet, men ingenting rättfärdigar att man skjuter någon annan. Jag vet inte det jag. Jag kan tänka mig situationer där det känns som att det är rättfärdigat att skjuta någon. Samtidigt tycker jag nog inte det egentligen, jag är inte för något dödsstraff eller "ett-öga-för-ett-öga". Jag kan ha förståelse för hur 50-åringen agerade. Samtidigt vet jag att om det varit mitt barn som han hade dödat så hade jag haft NOLL förståelse. Varför hade dock inte pojkens familj mer förståelse när trakasserierna kom på tal, innan det tragiska inträffade? Och vad hade hänt ifall 50-åringen inte hade kunnat försvara sig och sin familj? Det är sånt som kan göra mig illamående.