På tal om uppfostran och (för)skolan

Sjuåringen och hennes kompis Gittan har gått på samma förskola sedan de började där vid 1-2 års ålder. De har haft E som "fröken" ända sedan dess, och hon har varit både Gittans och min sjuårings kontaktperson på förskolan. Båda Gittans föräldrar har haft en bra och nära kontakt med E och Gittans mamma har haft långa och förtroliga kompissamtal med E. (Sånt som jag aldrig skulle göra - eller ta mig tid att göra - då jag inte tycker att personalen behöver veta riktigt så pass mycket om mig, men jag dömmer ingen.)

För några månader sedan separerade Gittans föräldrar och de har nu Gittan och hennes lillebror varannan vecka vardera. När så Gittan var hos oss idag så sa hon plötsligt till mig:
- Vet du vad, min pappa har en flickvän.
- Jaha, vad kul! Är han glad då?
- Ja, kanske...de pussas.
- Ja, då är han väl glad?
- Eehh...okej, jag säger ingenting.
- Vad då, är det inte roligt att han pussas?
Tydligen är det pinsamt i alla fall. Flickorna leker vidare. När Gittans mamma sedan hämtar Gittan så berättar hon att den nya flickvännen är E. Jag blev helt stum. Det låter helt absurt. Hur gick det till egentligen...?

Gittan och hennes lillebror hade varit med pappa och E hela förra veckan, det var inget konstigt med det. E sover brevid pappa i sängen och hon har det jättefint hemma i sin lägenhet. Jag finner det konstigt, men börjar sedan tänka. Jag vet ju hur det kändes som barn - och hur jag uppfattar att min sjuåring kände det - att lämna personalen på förskolan; de var som extraföräldrar, som familjemedlemmar, som vårdnadshavare, men ändå "räknades" de inte på det sättet.

När jag berättar för sjuåringen att hennes nuvarande lärare A ska sluta till hösten, då hon ska få en ny, så blir hon ledsen och efter en stund säger hon:
- A är ju lite som min förälder faktiskt...

Just därför är det väl inte heller konstigt för Gittan och lillebror att E nu verkligen är en del av familjen...