När jag jobbade ideellt på Stockholms Katthem så upplevde jag flera olika katters öden och vad de varit utsatta för. Ofta var det hemska historier och för det mesta väldigt sorgliga sådana, men samtidigt var det härligt att se att det alltid fanns ett hem någonstans för varje katt - hur lång tid det än tog innan den människan i det hemmet hittade sin katt.
På Insidan i DN igår läste jag Gunilla Eldhs artikel om våra husdjur. Hon skriver också om Djurskyddet som gjorde en namninsamling förra året för att de vill få till en lag att man måste registrera och märka sin katt. Jag har aldrig fattat varför det inte redan finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar