Studera sig till döds

För min mentala hälsa är det viktigt att ha tid. Framför allt för att jag vill ha tid med min dotter och för att jag vill slippa stressa.
Därför går jag upp tidigare än nödvändigt på morgonen - så att vi kan äta i lugn och ro, prata och inte börja bråka för att vi måste stressa iväg.
Därför har jag inget jobb vid sidan av mina studier - det skulle krävas alltför mycket tid som jag inte har och barnvakter som jag inte har.
Därför planerar jag mina studier och skriver i möjligaste mån skoluppgifter under dagtid, vardagar, då min dotter inte är hemma - för att jag under helgerna ska kunna vara närvarande mentalt (så mycket det går). Det är svårt att få en unge hålla tyst i flera timmar för att jag behöver skriva - och jag kan knappt tänka färdigt en tanke ifall jag ska fokusera på att skriva skoluppgifter när sjuåringen är hemma. Det är precis så att jag kan skriva ett inlägg som detta. Efter 21 på kvällen fungerar inte min hjärna och nattetid behöver jag min sömn. Så är det bara.

Förra veckan pratade jag med en klasskompis som började i min klass för några veckor sedan. Vi hade aldrig pratats vid, men satt nu brevid varandra och kom att tala om hemtentan. Klasskompisen hade inte riktigt greppat hur hon skulle skriva, och missuppfattat en del, så jag tipsade så gott jag kunde. Varpå hon säger:
- Igår skulle jag skriva och då kom min 2-åring och satte sig i mitt knä. Det gick bara inte att skriva när han under tiden satt där och tryckte på tangenterna.

Men, snälla människa! Nej, det är helt självklart att det inte går. Jag fattar inte att man ens försöker i ett sånt läge. Fast det kände jag att jag inte kunde kasta i ansiktet på henne. Jag visste inte heller ifall hon var ensamstående eller inte, så jag visste inte vad jag kunde sträcka mig till att säga. Jag försökte känna av henne lite. Så jag sa hur jag brukar göra:
- Jag skriver alltid på dagtid, de dagar vi har litteraturstudier hemma. Utan de dagarna skulle jag inte klara mig.

Klasskompisen tyckte att det inte varit så många dagar hemma, för hon läser dubbla kurser. Hon läser två heltidskurser samtidigt! Det planerar hon att även göra till hösten, så att hon blir färdigutbildad när året är slut. Jag baxnade, jag kände att det kröp i mitt skinn och värkte i min kropp av stresskänslor.
- Varför gör du så? Jag skulle ju prioritera min mentala hälsa och läsa ytterligare en termin.
- Ja, men jag tar inget studielån, och de pengar jag har sparade tar slut i december, så jag måste vara klar till dess. Jag vägrar att ta studielån.

Sedan började hon tala om att hon sov dåligt. Hon skrev bara på nätterna, det är den enda tid hon hade att skriva. Så hon sov bara någon timme i taget. Hon hade blivit inlagd för yrsel och syner och fått någon medicin, men den mådde hon inte så bra av. Och 2-åringen ville de gärna ha hemma någon dag i veckan, så han slapp vara på dagis hela tiden. Sedan hade hon ett extrajobb ibland på helgerna. Innan hon fick barn hade hon jobbat nästan varje helg, varje ledig stund.

Vid det laget hade min hjärna låst sig. Jag kände så väl igen mig, jag har varit i den sitsen. Jag har aldrig läst dubbla kurser, men jag har haft tredubbla jobb eller extrajobb samtidigt som jag var ensam med ett spädbarn och idag fattar jag inte hur man är funtad när man tänker att man vill göra så. Jag är en annan människa än då, jag har sett vad det gör med mig och jag vill aldrig hamna där igen. Så jag undrade lite försynt ifall klasskompisen var ensam med 2-åringen, men nej, hon var tillsammans med pappan och de hade levt ihop i över 10 år.
- Kan inte han ta er son på helgen då och hitta på något, så att du får tid att skriva?
- Jo, jag har föreslagit det, att han ska vara mer med vår son och inte så mycket med sina kompisar. Jag brukar ju göra så, ta med 2-åringen ut och låta min kille göra saker, men han är inte så pigg på att göra sånt.

Då blev jag lite lätt illamående och kände att jag inte kunde komma längre. Bara samtalet var så energikrävande att jag kände mig helt utsugen. Stackars människa.