Diagnos, en lättnad

Självklart är det en lättnad för många föräldrar när deras barn får en diagnos, som Jersild skriver i gårdagens DN, det har jag hört många lärare vittna om nu. Diagnosen bekräftar väl för föräldrarna att det inte är de som är galna, de har inte gjort fel (hela tiden) och de har haft rätt att det är något som är "fel" med deras barn.

Jag tror inte på att ge barn piller, jag har varit starkt emot det hela tiden, men under min utbildning och samtal med olika lärare har jag nu (med sorg i hjärtat) kommit underfund med att det kan vara en bra - tillfällig - lösning.

Däremot har jag också sett exempel på föräldrar som vill ha en diagnos på sitt barn för att (troligtvis) kunna få med bidrag - eller för att just deras barn ska uppmärksammas på ett utmärkande sätt. Gränsen mellan att en diagnos är vettig och behövlig till att den är en styggelse och gör saken värre är för mig osynlig. Alla dessa diagnoser skrämmer mig en aning. Inte så att jag blir rädd för min egen del, utan så att jag blir rädd för hur barnen ska må - och hur samhället så småningom ska se ut.

Ibland undrar jag var alla diagnosbarn fanns när jag var liten, då svarar alltid någon kompis att diagnoserna inte fanns då, så de människorna fick klara sig själva. Ja, vem vet vad som är rätt, det måste ju vara oerhört individuellt. En diagnos kan ju också vara förkrossande för självkänslan, kan jag tänka.