För första gången någonsin ska sjuåringen sova hos sin morfar i helgen utan att jag frågat om det går för sig. Så nu har jag plötsligt två kvällar helt solo. Visst, jag borde prioritera och ta mig samman och studera min kurslitteratur lite närmare, men jag känner mig en aning sällskapssjuk. Det är den där fladdrade känslan av att mitt forna jag (8 år yngre, eller så) har vaknat till liv. Det är så sällan jag får göra roliga saker med vuxna nu för tiden, som en biofilm eller hälla i mig något gott, glo på folk och fälla kommentarer.
Fast jag vet ju att det går över. När kvällen väl kommer så lär jag njuta av mitt eget sällskap i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Usch fy fan. Det är så jobbigt när man blir så där utsatt inför hela klassen. Man vill bara sjunka genom jorden, försvinna därifrån. Men istället sitter man kvar och brottas med känslorna.
Jävla lärare! Fattar inte att de är så kassa? Snacka om dåliga förebilder!!
Skicka en kommentar