Vi får inte blunda

Det diskuteras Österrike bland mina närmaste. Vi sätter ord på tankar som "Vad kan det vara för fel på folk i det där landet?" och jämför händelser som skett där och folk som har sitt ursprung där, i likhet med det Inga M tar upp. Jag blir hyfsat apatisk inför tanken på vad barnen i den nu uppmärksammade familjen gått igenom. Visst, jag blir upprörd, men sedan blir jag apatisk - för jag vet att en liknande situation kan pågå just nu, någonstans, och det finns inget som någon kan göra. För folk sköter sitt och ingen har tid eller lust att bry sig tillräckligt mycket om någon annan för att upptäcka att grannen mår dåligt. Mina sinnen kan inte ta in mer.

Tillsammans med några klasskamrater gjorde jag ett miniarbete om Barnavårdscentralen i början av min Lärarutbildning och jag konstaterade då (vilket jag naturligtvis redan visste) att det självfallet inte finns någonting som hindrar att ett barn föds i "lönndom", i hemmet, och sedan aldrig existerar i någon statistik, eller i samhället i övrigt. Samhället i stort litar alltså på att folk generellt beter sig som medmänniskor bör.

På barnrättsdagen på Lärarhögskolan 2006 var Jonas Gardell gästföreläsare. Han var briljant, som alltid. Han sa att vi aldrig får blunda för de som mår dåligt, det är vår plikt att våga se det som är hemskt. Blundar vi så finns inte dessa människor, vi har raderat dem, de behöver inte leva. Som beskrivande exempel för detta drog han historien om de två tomaterna som gick över vägen. En blev påkörd och då ropade den andre vad då? Hela aulan skrek unisont: "kom nu ketchup, så går vi!" (varpå bl a min lärare från Afrika baxnade och undrade vad det var frågan om) "Just det", sa Gardell, "tomaten vägrade blunda, han såg sin kompis för vad han var, accepterade honom som han var, och valde att inkludera honom!"