Under seminariet diskuterar vi Piaget och hans teorier. Vi kommer in på jämvikt (ekvilibrium) i kunnandet och att det är ett tillstånd man hela tiden eftersträvar, men aldrig eftersträvar att nå. Alla med på båten, so far?
Alltså: för att komma framåt i vår utveckling så strävar vi efter att nå jämvikt, skapa förståelse för de situationer vi möter och det nya lärandet vi utsätts för. Däremot är det inte ett mål att faktiskt nå jämvikten, för då stannar vi ju upp, stagnerar, och fortsätter inte att utvecklas. Ve och fasa, det får ju inte ske.
(Obs, detta är min egen, högst personliga tolkning av min lärares tolkning av Piagets begrepp jämvikt.)
Jag tänker direkt; vad då, det måste väl vara rätt skönt att få stanna upp och känna sig trygg i sitt kunnande ett tag - och verkligen veta att nu, just nu, kan jag något grundligt! Jag tänker på en kurs förra året där någon föreläsare berättade om ett barn i en 2:a (tror jag det var) som hade greppat något inom matten och läraren berömde barnet och gav nya uppgifter, varpå barnet sa; "nej, nu vill jag bara kunna ett tag". För att inte tala om: sjuåringens jämnåriga kompis är riktigt bra på att läsa, så hon får låna hem böcker från skolan hela tiden och hennes mamma lånar böcker åt henne på biblioteket hela tiden. Mamman säger: det är så bra att min dotter får utmaningar. Dottern säger: när tar böckerna slut, hur många böcker finns det?
När ges tid till eftertanke, till reflektion? Och när ges tid till att använda sig av allt det vi lär oss? Jämvikten är väl visst ett mål att sträva efter!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar