Ensamhet och närhet

Jag har varit ensam mycket i mitt liv. Ofta har det varit självvalt, som om jag levt med en inneboende melankolisk längtan att vara den som är utstött och lidande. Undrar just om det hela kommer ur något behov av önskan om uppmärksamhet som grundlades i barndomsåren och senare fick utlopp i mina futila försök till att agera `dramaqueen´ under grundskoleåren.

Jag har fått klara mig själv mycket och ibland känns det som att jag blev vuxen alltför tidigt. Eller kanske inte vuxen i dess rätta mening, men fick ta samma ansvar som en vuxen, fast jag var barn.

Ett av mina starkaste barndomsminnen är när jag var sjuk och hemma ensam hela dagen. Jag var nog 7-9 år. Mamma köpte alltid en `Storstrut´ när jag hade ont i halsen. Glass var bra för onda halsar. (Inte konstigt att jag blev glass-o-man, så ofta som jag var sjuk.) Den där smaken av choklad, vaniljglass och strut är så fatalt förknippad med trygghet, det var då mamma kom hem från jobbet, det var då jag slapp vara ensam mer.

Som vuxen har jag dock alltid känt mig trygg i ensamheten och tystnaden. Kanske för att jag vande mig vid den som liten, vad vet jag. Sedan jag fick barn kan jag dock känna mig kluven. Så tyst det blir när ungen inte är hemma över natten. Tänk den dag katten dör, hur ska jag klara mig helt solo? Det är då jag kan förstå min mammas paralyserande känsla av total ensamhet när hon flyttade från sin sista sambo, samtidigt som jag flyttade hemifrån och hon inte längre hade ens ett husdjur att hålla henne sällskap. Tack och lov är vi båda starka.