Lärare, det kan väl vem som helst vara

Det är något jag ofta får höra när jag säger att jag vill arbeta med de yngre barnen i grundskolan. Senast kom kommentaren från Pingu; han ansåg inte att det skulle vara särskilt jobbigt alls, han kunde inte riktigt fatta varför jag skulle gå i skolan så pass länge.

Till viss del kan jag hålla med (särskilt om tidsaspekten, onödigt mycket tid går till spillo under utbildningstiden, känns det som), eller snarare jag gjorde det innan jag började på högskolan. Jag hade med mig en romantiserad bild av mina egna första år i skolan, eller snarare bilden av min fröken. Jag tänkte nog inte på själva arbetet, jag tänkte på hur givande det skulle vara att arbeta med barn, att få ha kul på arbetet. Då hade jag inte varit i kontakt med skolvärlden på över 10 år och jag var inte uppdaterad på vad som gäller för lärare idag, eller vad som gällde för min fröken heller, för den delen. Naivt värre.

Idag kan jag se att det krävs ett enormt tålamod att arbeta med de yngre barnen i skolan (och jag undrar ifall det är något jag verkligen har). Flera lärare på min vfu-plats har sagt att bland det absolut viktigaste, det som lärarna kan sakna hos eleverna när de börjar i 3:an, är att de har en bra grund att stå på. Har eleverna inte fattat siffrorna 0-20 och är riktigt säkra på dem och alla dess kombinationer (alltså, vad 6+8 är, vad 10+5 är, vad 9+11 är, vad 6+6 är o s v) tills dess, så kommer de att få det jobbigt längre fram. Kan jag bidra till att eleverna finner en vilja att ta till sig detta? Jo, det tror jag absolut.

Sedan tillkommer ju allt det administrativa arbetet, som för mig - som i snart 15 år befunnit mig mitt i den administrativa svartvita röran - ter sig helt orimlig. Vet verkligen gemene man vilket ok som ligger på många lärares axlar? Jag tror inte det.