Moving on...

...to greener pastures. I bid you adieu.

Fortsättning följer här.

While we´re on the topic...

...of vampires.

"Min barnvakt är en vampyr" heter en serie som rullar på Disney Channel ca kl 20 på vardagar. Tioåringen har sett något avsnitt, men tycker att den är en aning läskig ibland, så hon byter kanal. Visst, hon är av den hariga sorten, men när en 2-åring och en 4-åring på förskolan där jag jobbar berättar att de tittar på serien då finner jag det ganska magstarkt.

När Sally mötte Harry

Jag har inte följt med i hela Twilight-hysterin. Jag minns att min kompis Smilla gav mig första boken att läsa för några år sedan, men jag gjorde det aldrig, utan återlämnade den oläst. (Precis som jag aldrig hängde på the Potter Hype, and probably never will).

Så rullade "Twilight" på TV häromdagen. Jag spelade in den - och nu har jag sett den fyra gånger. Den är helt underbar. Eller nej. Det är något lockande över den, något som jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag får den där magkänslan som jag hade under de sena tonåren, det där romantiska skimret, vemodet, naiviteten, känslan av odödlighet. Jag inser att jag har saknat den känslan. Varför utsätter jag mig inte för den känslan längre? Är det för att det är jobbigt att utsättas för de känslorna när det aldrig blir något mer av det; jag har ingen partner som jag kan slösa mina känslor på. Antagligen. Nu ska jag läsa boken också i alla fall.

Hallåan på TV sa att "Twilight" från början i Sverige kanske skulle ha hetat "När Bella mötte Edward". Tur att det inte blev så då.

Nu har jag sett "New moon" och "The Eclipse" också. Fast de var inte alls lika bra. Är Robert Pattinson snygg? Nae, han är typ fulsnygg. Han har drag av Elvis Presley på något sätt.

Dagens bästa

Jag lånade Pingus sexåriga dotter Kanel ett dygn och tillsammans med Tioåringen gav vi oss in till stan för att hitta en julklapp till Kanels lillebror. Lilla Kanel ville ha allt hon kunde se.
- Kanel vill ha! sa hon pekandes på det mesta, såg ynklig ut och plirade på mig med ögon à la Mästerkatten i Shrek.
Hon fick välja en liten och billig Pet shop figur. Då tittade hon på den enorma hyllan på BR, fullproppad med Pet shops figurer och tillbehör, och slog ut med armarna och sa:
- Jag önskar att du kunde köpa aaalllaaa de här sakerna!!
- Men, du skulle ju aldrig kunna leka med alla de här sakerna ändå, hur skulle du ha tid att hinna leka med allt...?
- Men, jag är bara sex år, jag har jättemycket tid på mig att göra det!

Sedan kämpade vi oss fram i snöslasket och bänkade oss högst upp i Konserthuset för Barnens julkonsert . Barnen var en aning tveksamma först, men det var en jättebra konsert!

My compliments to the chef

Middag på restaurant Kamarina på söder. Ett gammalt favoritställe som jag återkommer till någon gång emellanåt. Det var makalöst god mat och sällskapet var mycket trevligt.

Back to the roots

Vi missade Prinsessan Mononoke på bio, men det var nog lika bra, för den verkar ganska blodig. Bättre att se den hemma, där jag kan prata mer med Tioåringen. Nu har vi i alla fall besökt Tioåringens kompis i Uppsala och då sett Lånaren Arrietty. Det var en väldigt fin film, i stil med Totoro.

Pennies in my pocket

- Känner du någon i Ukraina?
- Inte vad jag vet.
- Du känner ju alla möjliga folk, så någon borde du väl kunna skaka fram, någon som vill hyra ut ett rum åt oss...

Pingu och hans kompis ska åka till Kiev för fotbolls VM nästa år. När de först bokade hotellrum (i samma veva som det blev känt att lag skulle spela där) så skulle ett rum kosta strax över 3000 kronor för X antal dagar. Sedan meddelade hotellet plötsligt att de inte kunde bekräfta rummet. Och om de nu ville boka det så skulle det kosta nära 36000 kronor för samma period. Enligt en salongsberusad Pingu i alla fall.

Kanske jag faktiskt kan skaka fram någon...

Stjärna som stjärna

Tea Stjärne i årets julkalender är störtskön. Jag tänker att Tioåringen skulle kunnat ha gjort den rollen, men sedan tänker jag nej, Tioåringen har en kompis som skulle ha platsat som hand i handske i den rollen. Tea gör rollen galant. Jag gillar att det är svenskt och lite ålderdomligt stuk på kalendern. Den känns geniunt svensk, med allt vad det innebär (både positivt och negativt). Elisabet Carlsson är också klockren som Gerda. Hennes dialekt är så skön. Gerda är ganska lik Lina i Emil i Lönneberga, tycker jag. Annars fastnar jag vid Maria Kim som smyger omkring som en slingrande orm, så sval och lismande.

The beaty of a box

Plötsligt har jag ett gäng med kanaler i TV-boxen från Canal+. Inte för att vi tittar mer på TV för det. Däremot upptäcker jag några serier som jag väldigt gärna ser på, så jag ställer in inspelning för den kommande veckan. Nästa dag har dock kanalerna försvunnit. Jahapp, tänker jag, men inspelningen ligger kvar. Vad händer då? Jo, boxen är fortfarande länkad till de programmen på de kanalerna, fastän jag inte kan se dem bland mina kanaler, så de spelas sedan in ändå. Tjoho! Så fick jag se sista säsongen av "Entourage" i alla fall. Den serien är som "Sex and the city" fast den utspelas från andra planhalvan, så att säga.

Brasklapp

Om det braskar när Anders har namnsdag så blir det kallt och vitt till jul. Om det slaskar när Anders har namnsdag så blir det slask till jul. Är det inte så man säger? Om det är +10 grader ute och varken blött och vitt på marken då? Blir det ingen jul alls då?

Same, same or...?

I flera år har jag hittat inspiration och tips på lektion.se, där folk kan lägga in sina egna lektioner. Nu har det kommit en ny sida, som en kille startat för att han inte hittade något liknande. Då har han nog inte letat tillräckligt bra, tänker jag. Fast han kanske menar att det är just fokus på Lgr11 som gör skillnaden. Lektioner med Lgr11 i fokus kan ju dock även finnas även på lektion.se...

En go gubbe

Jag gillar verkligen Lasse Kronér. Han är så skön. Inte gillar jag honom mindre för det här inte.

Diskriminerande

Vad trist det är att försöka boka en resa för EN vuxen och ett barn. Att lägga till barnet är ju inga problem, men att ta bort en vuxen från det obligatoriska paret, det är i princip omöjligt vilken sorts resa det än gäller. Ibland önskar jag att jag hade en uppblåsbar docka som kunde agera min partner.

Looking for trouble

Min mamma är galet upprörd. Hennes sambo är lika upprörd han. Hon håller två papper i sin hand. Hon ger mig ett i taget och säger:
- Läs det här, sedan läser du det här.
Den första lappen ser ut som att det är rivet från ett företagsblock och logon till företaget står längst ned, det är Rix fm. Det står något om spela musik på natten och är undertecknat Grannen. Jaha, tänker jag och lämnar lappen vidare till min ex-svägerska. Sedan läser jag nästa lapp. Där han min mamma skrivit ett långt och arg brev till sina grannar där hon förklarar att hon tycker att det är fegt att inte skriva sitt namn, och att hon minsann inte alls spelar musik på natten. Det sista brevet har hon hängt upp i porten, efter att hon ringt på hos flera grannar och frågat om det var någon av dem som klagat. Det kopplar inte i mitt huvud först. Sedan inser jag att hon menar allvar. Jag ber att få titta på den första lappen igen. Sedan säger jag lugnt:
- Men det här är ju en reklamlapp. De försöker väl vara smålustiga och vill bli uppmärksammade, så att man lyssnar på dem.
Det blir helt tyst kring bordet. Min mammas sambo ifrågasätter det hela starkt och gnuggar på texten på pappret. Några timmar senare kan min mamma skratta åt det hela. Men hon kommer ändå att höra av sig till Rix fm. No doubt, tänker jag. Det visar sig att det är fler som har hört av sig, och radiokanalen har bett om ursäkt. Fast hur ska alla de som inte har internet (som min mamma t ex) kunna läsa den ursäkten då..?

Sedan tänker jag: om det varit jag. Om jag hade fått den lappen i min hand. Vad hade jag gjort? Jag hade granskat den, sett den färgglada logon, fattat meddelandet, och kastat den i soporna. Om jag inte hade varit inställd på att folk omkring mig är fientligt inställda mot mig, att det finns alltid ett hot i min omgivning som jag måste försvara mig emot. Då hade jag vänt taggarna utåt och blivit arg. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte är sån. Jag tackar mig själv att jag har lärt mig själv att i första hand vara överseende och förlåtande och alltid ge folk the benefit of the doubt.

Awkward

När släktingarna från det stora landet i väst skulle komma på besök i våras frågade Tioåringen:
- Mamma hur säger man pinsamt på engelska?
- Tjaa...jag skulle säga awkward, men det finns andra ord. Vad vill du säga, i vilken mening?
- Jag tycker att det ska bli pinsamt att prata engelska...
- Jaha.
Sedan visade det sig ju att hon fattade allt släktingarna sa, och kunde även besvara vissa saker.

Idag kändes det som att awkward nådde en ny nivå. Jag föreslog badhuset för Tioåringen. Hon tog med sig två kompisar, och vi mötte en tredje på vägen som hakade på, så med fyra ungar i släptåg åkte jag till badhuset. I omklädningsrummet träffar jag föräldrar med barn från mitt jobb, föräldrar med barn som är kompisar till Tioåringen och föräldrar med barn som är grannar till mig. Det känns liksom inte okej att stå och klä av sig naken inför dessa människor. Varför finns det inte bås på alla badhus...?

Vi är ju bara svenskar

Tioåringen älskar Bellmanhistorier. Jag drog dem också i hennes ålder, även om jag de flesta nog är nya. Det är dock först när jag hör en vuxenversion av en Bellmanhistoria, en historia med rasistiska inslag och där Bellman är den som går segrande ut ur historien som jag blir en smula ställd. Det är ju alltid Bellman som är den som är fånig, det är liksom svensken som förlöjligas. Eller hur man nu ska se det. Är det svenskar generellt sett som åsyftas, eller är det just individen Bellman som ska minnas på detta vis?

Under ett föräldramöte som jag och mina kollegor på förskolan håller i så inbjuder vi föräldrarna till att vara med några timmar en dag längre fram, och att ta med sig eget fikabröd. Min kollega (som är lika genomsvensk som jag) säger:
- Ni som kommer från ett annat land får väldigt gärna baka något traditionellt från ert hemland att bjuda på, och ni svenskar...ja, ni kan ju...ta med er vad ni vill...

Ja, för vi är ju bara svenskar och vi har inga traditioner och inga traditionella bakverk alls...

Så, vad bakade vi svenskar? Kladdkaka, russinkakaor, sockerkaka, kanelbullar, muffins m m. Jag känner mig stolt.

Kollektiv bestraffning i dubbel bemärkelse

Tioåringen fick en NO-läxa som skulle utföras i hemmet. Av pappret framgick att en vuxen skulle hjälpa till. Vilket jag gjorde (och skulle ha gjort även utan uppmaning). Dagen när läxan ska lämnas in så gör hon det och vid middagen samma kväll berättar hon att endast tre elever i klassen hade lämnat in läxan. NO-läraren skällde ut hela klassen. Läraren säger att de aldrig kommer att få några jobb om de inte gör sina läxor. Läraren tittar på Tioåringen och frågar vad hon vill bli när hon blir stor. Tioåringen nämner sina stora planer och läraren nappar direkt. Läraren säger till alla de andra eleverna att scenariot i framtiden kommer att bli att när de möter Tioåringen om tio år så kommer hon att vara på väg till sina studier på Universitetet och de andra kommer att vara på väg från ännu ett möte på arbetsförmedlingen. Jag baxnar. Jag får ångest i magen, för alla inblandade elever. Sedan säger läraren att de tre som gjort läxan slipper läxa till nästa vecka, medan övriga får en vecka till på sig att göra samma läxa. Vilket i mina ögon är helt fel. Då är ju läxan som de tre gjort ändå inte värt något, för de kan inte fortsätta jobba just nu. Individen måste än en gång stå tillbaka för kollektivet. En vecka senare är det NO igen och på kvällen frågar jag hur det gick. Hade alla gjort läxan nu? Använde läraren resultatet från läxan på lektionen? Tioåringen säger att några hade lämnat in, men läraren nämnde ingenting om vilka som lämnat in och sedan fortsatte de att jobba som om inget hade hänt. Även veckan efter nämndes ingenting om läxan eller resultatet av den. Vad är lärdomen? Läxan var ju ändå inte värd någonting.

En individ i ett kollektiv

När jag läser Alexandras kolumn i Metro så ploppar det upp väldigt många exempel i mitt huvud på människor som inte riktigt passar in bland oss andra, vanliga. Som barn tänkte jag inte så mycket på det. Det fanns stökiga ungar, det fanns långsamma ungar, det fanns klipska ungar och det fanns de som ville vara skönhetsprinsessor, ja, listan kan göras lika lång som i vilken skola som helst idag. De flesta var ändå mina kompisar. Visst, flera skulle nog i dagens läge fått någon form av diagnos ställd, men det fanns inte på 70-talet.

När jag de senaste åren tittar på barnen i olika klasser och i olika förskolor så kan jag undra var det finns utrymme för varje enskild individ att utvecklas på sitt sätt. Visserligen har jag endast spenderat tid i kommunala skolor och förskolor, så jag kan inte avgöra hur pass mycket bättre/sämre det är ställt på friskolor.

När jag tittar på barnen som jag nu arbetar med så kan jag se att det är en handfull som inte fungerar med den övriga gruppen, de barn som jag ser som normala. Ändå vägarar jag att se dessa barn som "onormala". De är annorlunda, de står ut, de kräver mer än andra, men det betyder inte att det är något fel på dem. Vi måste kunna erbjuda en vardag där de får vara sig själva, där inte alla nödvändigtvis måste sträva åt samma håll utan det är okej att välja andra vägar. Det krävs dock resurser i form av en utökad personalstyrka för att kunna arbeta utanför den givna vägen som alla borde vandra på. Resurser som inte finns tillgängliga.

Så, in i ledet bara.

Jag hörde två tjejer prata...

....på bussen mellan söderförorterna.

De var ungefär 17 år gamla och hade nyligen gått ut någon klass i skolan tillsammans. De såg helt normala ut och verkade (faktiskt) inte särskilt blåsta.
Den mörka tjejen hälsade på den blonda tjejen som "Partygirrrl".
Ikväll skulle de in till stan och festa och kvällen innan hade de också varit ute och festat, men delat upp sig och den ena berättade för den andra vad som hänt.
De hade varit tillsammans på Engelen, men sedan visste inte den ena tjejen vad partygirl haft för sig.
Partygirl berättade (med värsta slangen hela tiden) att hon typ ba hade fått skjuts med den där killen asså och han va ju fatta ba så satans LOADED med CASH och då hade de typ åkt till Kungsan asså.
- Vad då, var då? frågade brunetten.
- Ja, asså, du vet i Kungsan va, där gamla Dailys låg va, lite längre bort från det så låg det ett ställe asså, typ där vad faaan erente Operan som ligger där eller det är nåt ställe i Operan ett ställe....
- Asså menaru CAFÉEEET?
- A, just de, CAFÉ Opera hetere juh! Å därba va värsta längsta kön me asså vita limmos å en massa coola bilar utanför å folk ba klev ur och gick in va å när vår bil stannade så vare en kille som öppna dörren och ja ba klev ur å killen, han som pröjsa....
- Vad DÅ åkte ni LIMMOO??
- Nä, han pröjsa TAXI från Engelen. Men FATTARU!
- Ja, värsta LOADED med cash för att pröjsa taxi DÄRIFRÅN!
- .....A å då sa killen till han vid dörren att han kände nån å då ba "vassego å kliv in" så vare bara för mig att gå in!!! Fattaruuu!!
- Ååå fan va häftigt!
- A, men alltså den där Tequilaaan, för satan!
- Jamen jaaaa veeet! Nä å med den där champagnen sen! Vilken blandning!!
- Ja skumpan va inte rolig alltså! Å vänta jag fick ett mess.
- Ere från han?
- Nä, det är det jag lackar ur helt på, han kunde ju i alla fall höra av sig och kolla att jag är okeej idag och fråga om jag hade trevligt och så där, men inte ett knyst asså!
- Fan, vicken dålig stil!

Rutin i trygghet

När jag började arbeta på förskolan så ville inte mina kollegor att barnen skulle ha bestämda platser vid matbordet. Jag iakttog barnen en tid och kunde sedan visa mina kollegor hur barnen var helt förvirrade när de skulle sätta sig. De virrade runt som yra höns och det blev en väldigt stökig situation innan alla hade satt sig. Så jag fick igenom att barnen skulle ha en alldeles egen, höjdanpassad, stol. Ett år senare kan mina kollegor också säga att det behövs bestämda platser för barnen, de är lugnare och de känner sig tryggare. Of course.

Terapitid

När jag någon enstaka gång får möjlighet att åka kollektivt på egen hand så inser jag hur mycket jag saknar det. Tänk att bara få sitta de där 30-45 minuterna och filosofera för sig själv, finna det inre lugnet, läsa en bok eller lyssna på musik. Nog för att det är trångt på tuben på morgonen, men det är fördelen med att starta resan ute i förorten; jag har alltid sittplats.

Man kan inte få allt. Nu har jag istället nära till jobbet och ser det som en enorm fördel. Fast jag kan sakna de där resorna.

Bodde i en skokartong

Flera av mina kollegor på förskolan säger ofta att det var bättre förr. Barnen var gladare, de lyssnade bättre (och gjorde som man sa) och barnen hade kortare dagar, föräldrarna var inte lika stressade och bla bla bla. Någon kollega drar paralleller till sin egen barndom och jag jag känner mig uppgiven. Jag säger ingenting, för jag vet att det inte ger någonting. Jag vet att det enda vi kan göra är att fokusera på de barn vi har att arbeta med nu och hur vi ska möta dem i deras verklighet idag. Då måste vi se framåt, inte bakåt. Vi måste vara öppna och inte stängda.

Då säger chefen att vi måste jobba på något annat sätt än vi gör idag, det fungerar ju liksom inte. Chefen ser att den personal som går och utbildar sig nu kommer tillbaka med andra tankesätt och nya ögon att se verksamheten på och jag känner mig osynlig. Jag kom också med nya tankesätt och nya ögon, men det sågs inte med blida ögon.

Guessing game

Fortfarande är det många som kör gissningslekar när det är meningen att barnen ska lära sig något i skolan/förskolan. Jag kan tycka att det är okej att få gissa när det finns en rimlig chans att veta svaret. Kan du namnen på färgerna och jag frågar om det är en svart eller en blå bil så kan du nog svara på det, och känna dig stolt över att du kunde svaret. Om jag dock frågar dig vad du tror att jag har i en låda utan att jag först har visat dig vad jag har i lådan, så ger jag inte dig en sportslig chans att känna att du klarar av saker. Det är klurigt det där, men vi ska ju ge barnen kunskap. Barnen ska inte gissa sig till kunskapen.

It takes a man. Or not.

Tioåringen ropar in mig i hennes rum när hon ska sova. Hon ligger i sängen och pekar mot bokhyllan vid fönstret.
- Vad är det där?
Ja, vad är det? Jag måste gå närmare för att titta och när jag närmar mig inser jag vad det är. En enorm spindel har tagit sig in via fönstret och har nu spunnit en fin tråd mellan taket och bokhyllan. Mitt på tråden, mitt i luften sitter spindeln hopkurad. Den är tjock och luden, den har kraftiga ben och en ordentlig kropp. My worst enemy. Jag pillar på tråden vid bokhyllan och snabbt som en vessla kilar spindeln upp till fästet vid taket. Han är nog lika skraj som jag.
- Jag vet inte om jag kan få bort den där.
- Då sover inte jag här inne.
- Okej, ta det lugnt. Vänta lite.
Tioåringen har redan sovit flera nätter i min säng och nu orkar jag inte mer, jag vill kunna sova ordentligt i natt. Så jag hämtar ett stort glas, och ett styvt ark papper. Sakta höjer jag glaset på spindeln och ber en tyst bön att den ska stå stilla. Vilket den gör. Väl i glaset får den dock panik och spinger runt som en tok.
- Nu får du tända alla lampor som finns på vägen till balkongen och sedan öppna balkongen!
- Okej!
Tioåringen springer omkring och tänder.
Jag går spänt ut på balkongenJag skakar ut glaset mot gården och tittar sedan i det. Spindeln sitter kvar i glaset. Jag börjar jämra mig och skakar glaset igen. Jag ser spindeln flygga ut, men var tog den vägen? Landade den på mig? Jag går in och ryser i hela kroppen.
- Sitter den på mig? Ser du något?
- Nej...
- Okej, då är den ute.

När Tioåringen är nedbäddad igen skrattar hon och sen säger (den förbaskade ungen):
- Nu vet jag varför man behöver ha en karl i huset!
- Vad är det du säger??
- Ja, för att få bort stora spindlar.
- Va?! Jag fick ju bort den!!
- Ja, men inte tusan skulle en man ha kommit in från balkongen och nervöst sagt `Sitter den på mig, är den borta??´

Nä, en man hade dödat spindeln, med en tidning eller med dammsugaren, eller spolat ned den i toaletten. Sanna mina ord.

Vad har hänt den senaste månaden

Världens minsta och gulligaste lilla hamster har gått ur tiden. Vi sörjer.

Tioåringen har varit hos tandläkaren. Tänderna växer skevt, lossnar inte, tränger ut varandra och Tioåringen fick remiss till tandregleringen. Tandställningen är nog att vänta. Tioåringen fylldes av ångest och klagan direkt. Jag bävar inför nästa tandläkarbesök, men jag är beredd att ta fighten.
Tandsköterskan (som jag redan ogillade från tidigare fadäser) tittade på mig och sa om Tioåringen:
- Hon e så gullig, så söt och frågar frågor.
Sånt fixar inte jag. Är man gullig när man frågar frågor och vill veta vad som händer med en själv, vad som ska hända när man blir undersökt? Är man inte mån om sin egen tryghhet och vill förstå sin omvärld då? Skulle hon ha sagt detsamma om en pojke gjort samma sak...?

Sedan kom så klart meddelandet från skolhälsovården: vaccination på gång. Ska Tioåringen ta den eller inte...?

Hear my cry

Det är ju inte så konstigt att ljudnivån är hög med barn som gör så.

Jag kan också skratta åt det komiska i situationen. Fast när ungarna på jobbet gör dessa skrik rakt i örat på mig, då skrattar jag inte...

Crap

När jag nu äntligen svalt det faktum att i princip inga program jag har verkar kompatibla med Windows 7, så blev jag uppmanad av Windows att uppdatera Explorer till version 9. Vilket jag gjorde. Nu fungerar inte vissa kommandon på internet heller, som t ex att publicera blogginlägg på blogger. Konstigt. Att spara går, men inte att publicera. W t f? Så jag får logga in på en annan dator för att publicera. Vilket betyder att jag inte lär göra så många fler inlägg på ett tag.

Mörker

Inte bara har SL höjt priserna på sina biljetter. Åkremsan har också bytt färg. Hur kommer det sig att de valde en spygrön färg?

Egentligen är det ganska konstigt att det inte finns någon konkurrent till SL. Borde det inte finnas fri konkurrens inom den kollektiva trafiken?

På ersättnings(led)bussen från förorten mot city för några dagar sedan: det var väldigt fullt och en äldre man ville gärna ha en sittplats. Han trängde sig framåt i bussen och kom till mitten av ledbussen (där det är som en dragspel på utsidan). Bussen stod i skugga och det var dunkelt just då. EN familj med mörkhyade barn satt på de säten som fanns i mittdelen. Mannen tittade på ett säte och höll på att sätta sig på ett barn.
- Jaha, ja, det var ju så mörkt, så man ser ju inget...

A test of endurance

Jag lyssnar till mina kollegor som har barn som är 16-20 år gamla. De pratar om hur mycket friare de är nu när barnen börjat på gymnasiet. Någon har flyttat hemifrån och de klarar sig mycket mer på egen hand. Det tråkiga är att de mer sällan hörs av numera. Det roliga är att mina kollegor nu har mer tid för sig själva och sin partner. En kollega säger:
- Jag fattar inte; folk som bor ensamma måste ha all tid i världen! Förra helgen kunde min man och jag åka ut till landet bara vi två. Vi åt när vi kände för det och disken var obefintlig!
Ändå är det många saker de måste hjälpa barnen med, när de väl är hemma. De har ingen framförhållning och kan inte planera saker på egen hand. De förväntar sig att föräldrarna alltid finns där. För små och stora saker.

Då tänker jag: tänker jag så? Tänker jag att mina föräldrar alltid ska finnas där? Nej, det gör jag nog inte. Jag tror att jag slutade tänka så när jag var runt 18 år och flyttade hemifrån, sedan fanns det aldrig någon plats för mig att komma "hem". I så fall hade jag fått sova på soffan, som en tillfällig gäst. Ändå är det en fin bonus att mina föräldrar ofta finns till hands, och att vi kan höras emellanåt.

Sedan tänker jag: hur ska jag orka? Hur ska jag klara det här livet i tio år till? Jag har i princip givit mitt allt i tio år. Kommer jag att kunna göra det i tio år till? Jag är inte helt säker på det.

Protective

Kanske är jag överbeskyddande när det gäller Tioåringen. Tänker jag ibland. Som när vi är i Skärholmen och shoppar kläder. Det är mest jag som plockar fram olika plagg för Tioåringen att prova, men jag manar henne att hitta plagg själv också. När hon sedan provar kläder står jag utanför och väntar. I båset intill står en jämnårig tjej och provar kläder. Hennes jämnåriga tjejkompis hämtar olika plagg till henne. De står och diskuterar hur mycket de får handla för. Jag häpnar. Efter en lång stund kommer den ena tjejens mamma och jag bara måste fråga hur det funkar. Det visar sig att tjejerna oftast handlar på egen hand. Mamman vill verkligen inte stå och svettas utanför båset när de provar kläder.

Ibland känns det som att jag låter Tioåringen ta alldeles för mycket eget ansvar, när hon ska gå hem själv och sköta sig själv hemma, men det gjorde ju jag från nio år, så det borde ju funka. Tycker jag. Vissa människor säger:
- Hon är ju bara tio år.
Och menar att hon ännu är liten.
Vissa människor säger:
- Hon är ju faktiskt tio år.
Och menar att hon är stor nog att klara sig själv väldigt mycket.

När jag var tio år så kunde jag åka helt solo efter skolan från förorten in till city och handla på Åhléns i city, eller till något stort förortscentrum i närheten. Buss och pendeltåg var det som gällde, men jag skydde inte att åka t-bana heller. De flesta av mina närmaste vänner gjorde likadant. Våra föräldrar hade ingen koll, tror jag. Var det bra eller dåligt?

Olika grader av otillräcklighet

Jag anser inte att jag kramar mitt barn tillräckligt ofta. Dessutom önskar jag att jag var en mer positiv person. Jag försöker konstant att bättra mig på det området, men det är svårt att ändra ingrodda rutiner. När jag säger det till väninnan Smilla så fnyser hon och säger att jag nog har lyckats rätt bra med mitt barn, till skillnad från henne:
- Mina barn kan ju inte ens läsa.

Ja, men det är ju mindre värt i mina ögon. Bättre att ha social kompetens och känna en inre trygghet, än att vara duktig på att läsa och ha framgångar i skolan. Kan jag tycka. Samtidigt är jag glad att jag har lyckats med den biten, eftersom det annars hade varit extra svårt i livet. Och visst har Tioåringen också social kompetens. Annars skulle hon inte vara så omtyckt i skolan, tror jag. Fast hon har ju ingen riktigt superbra kompis.

Ska man göra jämförelser kan jag ju tillägga att Smillas barn också är bättre på att röra sig, både att leka utomhus och att ha kompisar att leka med och att spela olika sporter. Tittar jag på våra bakgrunder så inser jag med tydlighet att vi har format dem enligt det vi har med oss själva. Precis som alla andra också säkert gör.

När Smilla skulle köpa en lättöl till maten på färjan till Gotland så började hennes Nioåring gnälla framför kassören.
- Neej, mammaaa, inte öööl.
- Men, tyst nu.
- Men, mammaaa, jag vill inte att du ska bli full ju...
Undrar just vad den där kassören tänkte. Det var ju bara en lättöl. Dessutom; ett barn till en äkta alkolist skulle aldrig våga anmärka på valet av dryck, än mindre nämna effekterna av drycken. Trust me, I know.

Basic knowledge

Under besöket i Kneippbyn för en månad sedan gick jag runt och frågade var det fanns mat för en glutenintolerant. Vid vattenrutchbanorna fanns det ett "Piratcafé" som serverade bl a hamburgare. En ung tjej (ca 17 år) stod i kassan. Jag sa att jag var allergisk mot vetemjöl och undrade om de hade något som jag kunde äta. Kanske tacotallriken var glutenfri? Men, nej, det var den inte. Hur var det med korven då?
- Den är helt anpassad för allergier.
- Eehm, jaha, men ni har väl inte vetefritt bröd?
- Njaa, det vet jag inte, men en korvmeny ska funka för alla allergier.
- Alltså, brödet är ju bakat med vetemjöl, så det går ju inte...
- Jaha, ja, jag vet inte, men jag har fått lära mig att det går bra att äta korven om man är allergisk.
- Okej, kanske du kan fråga din kollega...?
Vilket hon gjorde, och fick bekfräftat att det inte fanns något på hela området att äta för någon som inte tål vetemjöl.

Häromdagen stod en kvinna inne på ica och delade ut små bitar av olika korvar och röror till försäljning. Tioåringen ville smaka, så jag frågade vad sakerna innehöll. Alla saker var naturligt glutenfria, bortsett från det faktum att röran låg på brödbitar.
- Då kan ni äta allt, sa tjejen.
- Ja, fast inte röran.
- Jovisst, här, varsågod.
- Fast nej. Den ligger på bröd, och det är bakat på vetemjöl. Eller hur?
- Aha, jaa...
Hon kunde ju ha erbjudit oss en sked istället, för att få oss att köpa, men hon blev nog så snopen att hon inte tänkte på det.

Keep telling yourself that

Tioåringen har kommit fram till att vanliga brev är bäst för att kommunicera med Pappan.
- Brev MÅSTE han ju öppna och läsa.
- Jo, man kan ju tycka det...

Inte lida pin för att bli fin

Vad jobbigt det är när de blåser med hårtorken, utan att inse att de även blåser på huden som är bakom håret, ofast på halsen. Jag har suttit och pinat mig genom sessioner hos frisören där jag tillslut bett dem sluta, eller i alla fall rikta bort fönen. Numera brukar jag säga till omedelbart om någon gör så. Den här gången var det dock Tioåringens tur att lära sig den läxan. Jag satt längre bort i salongen och hörde bara Tioåringens desperata ton när hon sa "Ursäkta, ursäkta!!". Efteråt visade hon halsen där hon trodde den var helt svedd, men det syntes inte (ändå vet jag hur ont det gör).
- Mamma, jag tror att jag har brännsår på halsen...
- Varför då, vad hände? Var det hårtorken?
- Ja, jag satt och försökte härda ut först. Jag tänkte åh, nu slutar hon, åh, nu är det snart klart, åh, nu, nu, men jag var tvungen att be henne sluta, för det gick inte.
- Det var bra att du sa till, bra gjort.

R E S P E K T eller stick

Tioåringen fick ett sms från en killkompis i sin klass. De har känt varandra sedan de var ca två år. Killen är ganska kaxig, men de brukar kunna leka bra tillsammans. Jag har sett några titidgare sms från den här killen och de är inte alltid så trevliga, vilket jag har ifrågasatt och bara fått en fnysning från Tioåringen. Tioåringen har berättat att han ofta retas och håller på och irriterar Tioåringen och de andra tjejerna när de leker på rasten. I mitt försök att vara pedagogisk har jag sagt att han kanske beter sig så för att han vill vara med och leka. (Även om jag tycker att han borde ha tagit sig ur det beteendet vid i den här åldern.) Tioåringen har dock accepterat det och har börjat fråga om han vill vara med och leka istället för att retas och förstöra. Det har hittills fungerat, och han får vara med och hänga med tjejerna på rasten. I det sms som Tioåringen nu får, utan någon som helst provokation, står det "Du är bajs". Vilket får mig att reagera kraftigt.
- Varför skriver han så? Det låter ju inte trevligt alls!
- Amme, strunt i det.
- Vad då, strunt i det? Så där får han ju inte hålla på. Det får mig att vilja säga till honom på skarpen, eller prata med hans mamma.
- Ammeeen, mamma! Han bara är sån!
- Ja, men så får man inte bete sig. Det är ju den största anledningen till att ni inte får använda era mobiler i skolan längre; för att folk skickar fula sms till varandra, som får en att må dåligt.
- Men det är inte så.
- Nähä, hur är det då? Hur känner du dig när du öppnar det där meddelandet?
- Ingenting, det är bara hans sätt, sån är han, han skriver sånt.
- Okej. Är han en trevlig kompis?
- Lägg aaav.

Animal kingdom

Jag har varit kattvakt i en vecka. En skön katt har bott hos oss. Det har varit mysigt; vi har gosat och busat. Ändå känner jag inget behov av att skaffa en egen. Den perioden av mitt liv är över, känns det som. Det ska bli skönt att lämna tillbaka katten nu. Gnagarna räcker mycket väl, och dem kan vi ha bättre koll på, än en katt som tar sig runt. Tioåringen har knytit an till katten.

Ändå är det tjat om en hund som fortsätter. Nästan dagligen i snart två år nu. Det är dock ett ansvar jag aldrig någonsin kommer att ta mig an.

Barnsligt roligt

Jag har bokat biljetter till Smurffilmen i helgen. Inte för att jag vill se den så väldigt gärna, men Tioåringen vill det, så det blev ett bra tillfälle att träffa en väninna och hennes barn.

Tioåringen och jag var och såg "Bilar 2" för några veckor sedan. Den var hyfsat bra. Bäst var spionscenerna i början av filmen. När vi stod vid biljettautomaten för att hämta våra biljetter rynkade Tioåringen konstigt på näsan. Vid automaten intill oss stod en man och en kvinna i 20-25-års åldern. De skulle se samma film som vi.
- Vuxna kan väl inte gå och se Bilar-filmen utan barn??
- Varför inte? Vad tror du din pappa och jag gjorde när Toy Story kom?
- Ahaaa...men med svenskt tal...?
- Jaa, det kan jag hålla med om är lite underligt. Fast de kanske inte är så bra på engelska...

Sen kan jag tycka att det är en aning creepy när det sitter ensamma vuxna och tittar på cirkus...

Gofika är SÅ svenskt

En kollega kommer tillbaka från semestern i Norrland.
- Nu måste jag ut och springa ofta! Vad mycket jag har fikat! Det var fika hela tiden, flera gånger om dagen, hos alla vi hälsade på.
En thailändsk kollega lyssnar och ser frågande ut.
- Vad då...? Hade ni kalas hela tiden?
- Nej, alltså...fika. Kaffe och kaffebröd.
- Ja...som kalas?
- Nej, det är fika, bara fika.
- Jaha...

Det går inte riktigt att förklara. Mina släktingar i Norrland har ALLTID kaffebröd hemma. Frysen och skåpen fulla. Själv har jag det aldrig.

Their loss

Föräldramöte i Tioåringens klass. Sex föräldrar av 18 är på plats. Samma föräldrar som alltid kommer. Fem av oss är svenska. Någon gång har det varit ytterligare en eller två, men annars är det bara vi som kommer dit. Visst finns det svenska föräldrar i klassen som inte kommer på mötet också, men det är mycket få. Det lämnas ut ganska mycket och intressant information under mötet, och jag fattar inte hur de föräldrar som inte närvarar tänker. De kan ju helt enkelt inte bry sig. Majoriteten av dem i alla fall. När vi nu ändå får så lite information kring skolgången, i och med att det inte längre kommer någon info från Fritids, så borde man ju vara extra intresserad av att gå på föräldramötet. Efteråt åratar jag med några av de föräldrar som närvarar. En konstaterar att det inte lär bli någon klassresa, då ingen vill vara klassförälder och hålla i det hela. Ja, så är det. Ingen vill göra allt för sina barn.

To protect and (pre)serve

Har äntligen varit hos frissan. Passade på att köpa ett dyrt schampoo som jag hoppas ska hålla håret i trim. Jag tappar så mycket hår numera att jag börjar fundera på cancer. Fast jag vet ju att det säkerligen handlar om stress. Har varit så stressad de senaste veckorna att jag satt på toa en dag och tänkte på Björn Gustafsson när han sa att han kissade hårt för att spara tid. Emellanåt är det faktiskt så, och då mår jag inte bra. Jag hinner aldrig ta riktig rast på jobbet. Drömmarna är konstiga om nätterna. Jag reser iväg på allehanda resor och träffar olika människor i mina drömmar. (En häxa i daning, månne?) Värken i bröstet kommer och går, värken i armen och käken består. Ingen halsbränna ännu i alla fall, så riktigt illa är det väl inte. Nästa vecka har jag tid på smärtkliniken, sedan blir det nog bröstkontroll också.

En kvinnlig kollega hade hår ned till rumpan innan sommaren, nu är det till axlarna. Hon berättar att hon tappar väldigt mycket hår, så hon klippte sig. Hon har värk i bröstet, men det var halsbränna. Hon undrar om hon har cancer i bröstet, det värker så.
- Blir det värre inför mens? undrar jag. Det blir det för mig. Vad betyder det?
Sedan jämför vi krämpor och inser att vi är totalt uppstressade. Hur många har det så här?

Lätt som en plätt

Tioåringen har kört igång med gitarrspelandet igen. Själv sitter jag som ett fån när jag hör läraren prata skalor och annat. Jag är totalt lost när det handlar om musik. Tondöv och inte särskilt intresserad. Tioåringen behöver en gitarrstämmare, och en ny väska till gitarren. Jag börjar med att fråga min pappa, om han vet var det kan tänkas finnas, och kosta (och kanske skulle han vilja bekosta den...).
- Så när får jag den nya väskan? frågar Tioåringen.
- Vad då, vem säger att du ska få en ny väska?
- Jag hörde att du pratade med morfar, så då lär jag ju få en ny väska när som helst.
Snacka om bortskämd.
- Nej, det får vi se.

Jag tänkte satsa på musikaffären på Folkungagatan, där lär det väl finnas. Vilket musikläraren bekräftar, men han tipsar sedan om en annan musikaffär, på nätet. Vips så är sakerna på väg till oss, för nästan inga pengar alls.

Soon my pet, soon

Nu längtar jag verkligen till att tunnelbanan ska börja gå igen. Det ska bli skönt att slippa trängas med folk på ersättningsbussen!

All is well. Well, well...

Släktingarna söder om New York är i Kalifornien, men tror att det ser okej ut hemmavid. Vännerna norr om New York klarade sig undan utan välta träd som kunde ha krossat huset. Stormen rev rätt bra i omgivningen ändå, så nu städar de runt huset. TV och internet är utslaget, men inte elen, så de känner sig lyckligt lottade. Däremot var de tvungna att köpa dagstidningen, för de inte kunde få nyheter på något annat sätt. Vilket roade mig en aning, eftersom det visade hur världsfrånvänd jag är, då jag varken följer nyheter på TV, internet eller i tidningar. Även om jag i helgen följde nyheterna, både på TV och internet.

Annars kan jag lyssna på en radiosänding någon morgon i veckan. Tioåringen vill inte alls ta del av någon form av nyheter längre. Hon anser att det enbart är tråkigheter, vilket jag är benägen att hålla med om. I morse till frukost fick vi via radion höra hur en man i Syrien hade lyckats rädda livhanken genom att han låg under sina kamrater som blivit skjutna till döds. Sedan hann han kravla sig ut innan kropparna brändes upp.

Ja, jag fattar. Det är hemskt. Jag vill ändå inte få de bilderna i huvudet till frukosten.

Papperstidningar är det knappt någon idé att öppna längre. Allt skit; olycka och elände, är uppblåst till enorma proportioner, medan bra saker som att en ridförening äntligen har fått ett nytt ridhus eller att någon har gjort något bra får en ynka liten notis utan bild.

Fall in line

Ännu en gång tänker jag idag på hur olika vi alla är, och hur vi måste tillåtas vara olika. En tvååring står framför mig med tre ankor; en stor och två små. Jag frågar hur många små ankor det är. Tvååringen svarar:
- Tre.
- Ja, det är tre ankor, men hur många små ankor är det?
Tvååringen funderar och svarar inom några sekunder:
- Två.
- Bra! Det stämmer.

Ett annat jämnårigt barn kan inte prata, har inte möjlighet att formulera ens ord för att förklara hur det tänker och vad det vill. Ändå kommunicerar vi relativt tydligt med varandra, barnet och jag. Det finns alla möjliga nivåer på kunskap, utveckling och vilja. Oberoende av ursprungsland och hemspråk. Visst, givet är att helsvenska barn har lättare att komma framåt i sin utveckling snabbare i ett tidigt stadium, men det finns även helsvenska barn som inte kan de sociala reglerna eller har ett tydligt tal. Barnen måste få vara sig själva och utvecklas med en bra självkänsla och självförtroende i bagaget.

Ändå måste vi kunna leva sida vid sida, vilket gör att vi måste anpassa oss till vissa givna ramar. Även i grundskolan, i högre studier, i vuxenlivet och vardagen. Det blir (oftast) lättare ju äldre man blir, då man förstår att man kan vara sig själv och inte måste göra precis som alla andra. Hur kan vi arbeta så att verksamheten är givande för varje enskilt barn, men ändå håller samman barngruppen, tänker jag, och vet inte svaret.

Laughing in the face of misery

Jag sneglar åt att svara på någon kontaktannons eller att skapa ett konto på någon kontaktannonssida. Sedan tänker jag på spänningsvärken jag får i nacke och axlar av frustration när jag grälar med Tioåringen. För att inte tala om den obefintliga egentiden. Hade jag alls någon egentid, så hade jag ju ägnat den åt just me, myself and I, och inte åt att lära känna en annan människa. (Jag försöker ännu att lära känna mig själv, ju.) Jag småskrattar lite halvgalet åt min galna fantasi; hur kan jag tänka att jag skulle kunna ha ett förhållande, och ett sunt sådant till råga på allt. Fåntratt. Idiot. Det är ju en omöjlighet.

En väninna tycker att jag ska läas en bok om förhållanden, och hur vi gör våra val av partners i livet. Jag skulle hellre vilja läsa en bok om hur man bemöter barn. När jag förklarar för min väninna att vi har upprättat någon form av överenskommelse hemma där Tioåringen och jag har rätt att säga till varandra när man anser att den andre låter sur och inte pratar med en trevlig ton i rösten, så säger min väninna att hon tycker att det låter som att vi är gifta. Ja, rätt oft akommer jag på mig själv med att tänka att skillnaden mentalt sett inte är så stor. Jag behöver bemöta Tioåringen på samma sätt som jag har bemött flera av mina tidigare män i förhållanden; pedagogiskt och metodiskt. Jag orkar dock sällan vara sån i 15 timmar per dygn.

What´s the point?

Dags att ansöka om lärarlegitimation från Skolverket. Mina kollegor som är barnskötare fnyser åt det hela - samtidigt som de (så klart) undrar vad de är värda och hur det ska visas. Med 30 år med praktisk erfarenhet än mig så förstår jag dem delvis. Samtidigt som jag tycker att de behöver vara öppna för nytänkade. Och då menar jag inte i form av legitimation och administrativa uppgifter, utan hur de ser på barnen och deras lärande.

Ser på Skolverkets sida att det kostar 1500 kronor att få ut sin legitimation om man har en examen daterad efter 1 juli 2011. Vi som har en examen innan det datumet behöver inte betala ett jota för vår legitimation. Hur kommer det sig egentligen? Det är ju inte direkt någon morot för de som nu håller på och utbildar sig. Inget säger ju att arbetsgivaren kommer att betala den avgiften...

Some things stick, most things don´t

För ungefär tolv år sedan läste jag in tredje året engelska för gymnasienivå på komvux. Då hade jag en kvinnlig lärare i engelska som var mycket bra. Hon och klassen kommunicerade via internet. I en kommentar skrev läraren:
"I'd like to continue on the topic of moments. There's something about certain moments, captured by a photographer or a painter. I "collect" frozen moments in real life - for a tenth of a second everything stops - when somebody says something or
drops something etc - or you really see something (although you've seen it a hundred times before) and then things go back to normal..."

Det där fastnade hos mig och har hängt med sedan dess. Antagligenför att jag fungerar på samma sätt som hon. Det dyker upp i mitt huvud då och då.

Better safe than sorry

What might Irene have in store for the east coast? I wonder how my friends "over there" are getting on. Better prepare for the worst.

Viva las circus

Var på Cirkus Maximum fredag kväll med Tioåringen. Det var en väldigt, väldigt bra show. Vi skrattade och vi häpnade.

Jag kände mig alldeles för stor där jag satt nästan längst fram och tyckte att jag skymde för de små barnen. Det satt dock vuxna bakom mig. Och naturligtvis kom en mycket större man och skymde framför oss.

Mest galet var när de körde motorcyklar inuti en stor boll. Tre motorcyklar! Bara japaner kan göra något sånt...

Så fick vi se en lama spotta också. Inte på oss dock. Utan på en pappa med en liten bebis. Jag lär mig aldrig att folk gör konstiga val. Ja, att köra upp en bebis i trynet på en lama ter sig konstigt för mig.


Med potentiellt cirka 500 platser á cirka 300 kronor så kan cirkusen tjäna en hacka. Plus 20 kronor per pers för att se djuren alternativt rida kamel i pausen. För att inte tala om försäljningen av all dricka, godis och leksaker. De får nog in en bra slant per kväll. Vilket i o f s är dem väl förtjänt.

We all want to be a part of the wolfpack

Det lär nog aldrig upphöra att förvåna mig hur snabbt och lätt (de flesta) barnen som kommer nya blir en del av vår grupp på förskolan. Utan mamma eller pappa närvarande är de flesta väldigt tappra och får efter en stund roligt och tittar på sina kompisar och gör som dem - på gott och ont. När jag sitter med femton sovande barn omkring mig så känns det ganska märkligt mäktigt på något sätt. Inte ur en maktsynpunkt, utan det är en flockkänsla, en sällsynt gemenskap. Har man inte själv gått på ett kommunalt daghem/förskola (och har bra minnen därifrån) så tror jag inte att man kan relatera till hur skönt det känns att somna, äta, leka och lära i grupp.

Love it

Just nu spelas bara låtar av Duffy, Adele och Eliza i mitt hem. Många låtar. Sköna låtar. Kaninen vill hålla för öronen. De blöder. Han ska förpassas till ett annat rum inom kort.

På tal om blod

Jag följer slaviskt Dexter på TV6. Tioåringen ser reklamen för programmet emellanåt (fastän vi byter kanal då) och märker att jag spelar in det. Tillslut kom den oundvikliga frågan:
- Mamma, vad handlar det där Dexter om egentligen?
- Tjaaa...det handlar om en polis, som också är en mördare, men han är egentligen snäll för han mördar bara människor som är mördare. Han tar rättvisan i sina egna händer, liksom. Fast det är ju inte okej egentligen.
- Jaha.
- Så det är ganska mycket blod och så, det är därför du inte får se på det.
- Mm...så när han har tagit död på alla mördare som finns då är det bara han själv kvar som är mördare...?
- Ja, så kan man säga.
- Så då måste han ta sitt eget liv.
- Ehm, ja, det borde han väl då...

A word from the wise

Tioåringen kom själv till mig för några dagar sedan och frågade hur vi kan göra för att få bort hennes absurda (mitt ord) rädsla för sprutor. Idag hittade jag en annons där BUP efterlyser barn i åldern 8-12 som lider av stark rädsla eller ångest för t ex spindlar, höjder eller mörker. Verkade passa som en handske. Men tydligen kan de inte hjälpa dem som lider av blod- och sprutfobi. Too bad.

Pay your dues

Jag kommer hem från ett kvällsmöte på jobbet. Tioåringen sitter med sin morfar i telefonluren. De pratar om att pappor bör göra sin plikt som pappa. Tioåringen är ganska pissed på Pappan som aldrig hör av sig. Morfar försöker inte att skyla över, utan drar paralleller till sin plastdotter, vars puckopappa uttryckligen sagt att det ju ligger lika mycket på henne att höra av sig. (Nej, ansvaret är den vuxnes, säger jag!) Sedan säger morfar att Tioåringen nog får räkna med att Pappan aldrig kommer att förändras. Själv tycker jag att han säger lite för mycket, och oftast när inte jag är i närheten. Allt hopp behöver inte krossas på samma gång, liksom.

Needless to say: jag påpekar inte att morfar inte alltid varit en den bästa av pappor...

Bättre än en trisslott

Min kollega berättade att hon sålt sitt guld. Kursen är hög nu. Så jag rotade fram några kedjor som jag aldrig använder och blev ganska mycket rikare. Very nice.

En BRA sak att ha

Ser på en dokumentär om Utöya och en flicka säger att hon stoppade ID-kortet i bhn, så att man skulle veta vem hon var ifall hon hittades drunknad. Snacka om att kunna tänka klart i en kaosartad situation! Bhn är bra till mycket. Under sommaren har jag använt den som mobilhållare och emellanåt som plånbokshållare. Fast det senare såg mest konstigt ut, då min plånbok är ganska tjock. Som om jag förstorat bara det ena bröstet, eller opererat bort det andra bröstet. När jag använder SL-kort så sitter det alltid tryggt inklämt i bhn.

Det var bättre förr

Jag har introducerat Tioåringen för MacGyver på TV. Det sänds ibland, och det är ganska harmlöst. En morgon när jag börjar tidigat och hon tittar på TV innan hon går till skolan så ringer hon och frågar:
- Det är ett program på TV som heter Magnum. Får jag se på det? Det verkar spännande.
- Ah, ja, det får du, det är okej.
Minnen ploppar upp. Jag tittade ofta på den serien. Jag minns väldigt lite våld och dödande i de här serierna.

Moment of truth

Kommer jag att få lärarlegitimation både för förskolan och grundskolan, som är den utbildning jag har gått, eller kommer Skolverket att anse att jag inte har rätt till båda delarna?

Spansk fluga

Vid Globen myllrar det av spansktalande människor. Många snygga brudar. Googlar på vem som uppträder i Globen ikväll och ser att det är Don Omar . Folk verkar färdas långt ifrån...eller? Vid Globens t-bana frågar en blod svensk tjej med en spansktalande kille ifall jag vet var Globen ligger.

Enough is enogh

I början av sommaren frågade Tioåringen Pappan om hon kunde vara hos honom någonting under sommaren. Han svarade att han skulle jobba hela sommaren, så han visste inte när han skulle vara hemma...men när ville hon komma då? Tioåringen kände sig inte så välkommen och lät det hela bero. I början av juli mailade och sms:ade Tioåringen och frågade om hon kunde komma till Pappan några dagar i mitten av augusti. Han har ännu inte svarat. I veckan gjorde hon det hela en gång till och sa:
- Vet du vad, mamma, om han inte svarar nu så tycker jag att det är skamligt. Han är ju helt sämst på att höra av sig.

Victim of circumstances

På t-banan vid Gullmars. Lyssnar på två vuxna som pratar med varandra. En man och en kvinna. De är ytligt bekanta, det förstår jag av vad de säger. Det hörs också på deras röster att de är en särskild sorts människor. De är slitna av missbruk, troligtvis alkohol. Mannen bekräftar det genom att nämna att han varit inlagd på en gård och arbetat med ett tolvstegsprogram. Mannen pratar om hur han har behandlat sina (nu nästan vuxna) barn under tiden som de har vuxit upp.
- Fan, man skadar dem ju, och då skadar man ju sig själv också. Vad ere för fel på hjärnan??
- Ja, men du, man gör ju så gott man kan...

Apparently

Under tiden på Gotland hörde Smilla och jag en låt på radion flera gånger. Den var jättebra, men ingen av oss visste vem som sjöng. Vi tog reda på det när vi kom hem. Låten var "Pack up" med Eliza Doolittle. Den är skön.

Tioåringen pratade med sin morfar och sa sedan:
- Vet du vad morfar sa?
- Nä, vad då?
- Att det finns en app som gör att man kan ta reda på vem som sjunger en låt, om man undrar.
- Jaså, hur funkar den?
- Man sätter mobilen mot högtalaren och sedan piper det till och mobilen talar om vilken låt det är.
- Det låter ju nästan för bra för att vara sant.

Jag vet ju knappt hur en app funkar. Ändå har jag funderat på olika appar sedan Telia rullar sin tävling överallt där det finns reklam. Jag tycker att det borde finnas en drinkapp, som hjälper en att blanda ihop drinkar, beroende på vilka ingredienser man har tillgängliga. Tioåringen har dock en idé om en sanningsapp. DET låter för bra för att vara sant.

A little bit of romance

Lånade en bok av Smilla när jag solade på Gotland. En bok från Harlequin. Det har jag inte läst på 20-25 år. Romatiskt skimmer under medeltiden. Den satt bra. Behövde drömma lite. Saknar närheten av en vuxen man.

Change of seasons

Storm utanför fönstret. Åskan har mullrat i nästan fyra timmar. Björken har redan gula blad och de faller nu över gräset. Hösten närmar sig. Lite väl tidigt, kan jag tycka, men det är ändå mysigt.

Psykosomatiskt

När vi packade för att lämna Gotland började jag få ont i halsen. På hemvägen var det som taggtråd i halsen och jag började nysa. Hela söndagen var det tjock bomull i huvudet, feber, ont i halsen och näsan rann och rann. Nej, det blev inget jobb den här veckan. Än. Får se om jag klarar att ta mig ur sängen i slutet av veckan.

Thirtynine going on forty...or twenty...

Både Smilla och jag fyller snart 40. Alla mina närmaste väninnor fyller detsamma inom kort. Egentligen borde vi väl gå samman och hitta på något tillsammans. Jag tycker att vi borde åka till Las Vegas. Eller något annat roligt ställe.

Jag tycker inte om känslan av att känna mig sliten, gammal. Kroppen är inte vad den borde vara. Jag har i alla fall kommit på ett mål med livet. Jag måste lära mig att busvissla.

Efterlysning

Sökte med ljus och lykta hela Visby igenom efter Tampax. Nada, niente, nothing.
Åhléns brukade ha, men söljer nu enbart sitt eget märke. Ica Maxi brukade också ha, men skulle nu ta in ett annat märke. Apoteket säljer bara sitt eget märke. Coop hade det inte, fastän personalen på H&M hänvisade dit. Konstigt nog har alla affärer ändå OB (vilket MÅSTE vara förkortning för OBEKVÄM). Inte ens på Boots - som i England har världens bästa utbud av Tampax - hade de en enda liten kartong. Dålig stil.

Generation W

På färjan sitter barn från tre år och uppåt med bärbara datorer, dsi och alla möjliga märken. The wireless kids. Treåringen närmast mig säger:
- Pappa, skärmen på min dsi ser nästan ut som din iphone, nej, mer som en ipad, eller hur?

Jag förbjöd Tioåringen att ta med sitt dsi på resan. Det var knappt att hon fick ta med mobiltelefonen, men hon använde den aldrig till spel ändå. Smillas barn hade både dsi och bärbar dator med sig, och de var villiga att dela med sig. Visst, de var utomhus också, så det gjorde ju inte så mycket.

Back on home soil

Det känns skönt att vara hemma igen. Fast det kändes skönt att vara borta också. Jag tänkte inte på jobbet en enda gång under veckan på Gotland. Jag levde i nuet. Även om veckan började med potentialt kaos; eftersom jag var oförsvarligt försenad hann vi precis med färjan (3 min till godo). (Förlåt Smilla!) Sedan spenderade jag överfärden intill en kvinna med hund. Jag öppnade med:
- Du verkar väldigt bekant.
- Jaha, ja...jag bor i Tyresö...
- Jaha...vilka känner jag i Tyresö...
- Ja, jag rör mig kring Stureplan också...
- Jaha, men det gör inte jag...
- Kerstin Dellert heter jag.
- Jaha du, då är det väl därför jag känner igen dig.
Sedan pratade vi väldigt mycket och Kerstin var väldigt trevlig.

Vårt boende var över förväntan. Fräscht och rymligt. Vi bodde nära en galen dam.
Det gjorde det lätt att hitta hem.

Vi gjorde Kneippbyn, där jag fascinerades över reglerna:
(och stavningen). Ködisciplin måste ju vara det svenskaste som finns (om det nu ens faktiskt är ett ord). Ändå var det preics som hemma i förorten: de svenska barnen vågade knappt säga ett knyst när de icke svenska barnen trängde sig i kön. Tioåringen klagade, men fick inget gehör. Hon tittade på mig och mig muckar man inte med. Här gäller svenska regler. Basta.

Vi gjorde grottan. Det var inte alls som jag mindes det från barndomen.

Där lärde jag mig att det finns armfotingar (inte att förknippas med huvudfotingar).


Jag lärde mig också att även Smilla uppmanar sina barn att spola två gånger, då det blir mycket papper i toan. (Kanske är det något de flesta morsor uppmanar sina barn att göra?) Dessutom lärde jag mig att det inte verkar finnas några mygg på Gotland. Eller knott för den delen. De kom inte in på kvällen i alla fall. Inga fästingar och inga mygg. Sounds like a good place to live. Bromsar finns det däremot.
- Mamma, varför heter den broms? Är det för att den bromsar människorna?

Det hade varit skönt med ytterligare några dagar på ön. Kanske jag borde ha googlat på aktiviteter innan vi åkte, då vi missade några saker; poolen vid Ireviksgården och att Pirata Pirata uppträdde i veckan t ex, men det var ändå en väldigt bra vecka.

Two down and one to go

Vad har du gjort den här andra semesterveckan, Pinga?
Jag har promenerat, orienterat och kammat löss. I princip. Jo, städat hemma rätt mycket också. Mer än på ett halvår.

Naturpasset kan jag rekommendera för alla. Billigt, och roligt. När jag väl inhandlat passet var jag tvungen att googla på var skogen låg, då det är en skog jag aldrig varit i, men ändå ligger den en halvtimmes gångväg ifrån mitt hem. Jag planerade att använda max tre timmar på att orientera med Tioåringen igår, så fick vi se hur långt vi hann på den tiden. Det tog oss nästan en timme att bara hitta till skogen. Orienteringskartan ser ju inte riktigt ut som en stadskarta, och det finns inga vägar utmärkta med namn. Sedan ägnade vi en timme åt att klättra runt i skogen. Kontrollerna var hyfsat lätta att hitta.

Skulle dock ha tagit med mer vatten att dricka. Solen gassade. När tiden var slut slutade vi leta och begav oss hem. Vi letar efter resten senare i sommar.

Nu beger vi oss till Gotland i en vecka.

One piece

När jag shoppar kläder till Tioåringen ser jag den här:

Är det en pyjamas, tänker jag?
Sedan ser jag flera vuxna kvinnor på t-banan som har något liknande, fast mindre och tunnare.

Nej, det är inte snyggt.

Vill se

Hur kommer det sig att det bara är den stora tjejen som har ärmar på sin dräkt? För att man inte vill se hennes fläskiga armar?

Beetlejuice

- Mamma, jag tror att det är han som sköt alla som också sprängde bomben, säger Tioåringen.
- Jaa...det var ju det jag sa till dig när det hände. Minns du?
- Nej, jag hörde nog inte det.
- Nej, jag förstår det, det har varit mycket att ta in.
- Vad är det han heter?
- Jag tycker inte att det är viktigt, för jag tycker inte att vi ska uppmärksamma honom. Jag tycker istället att det skulle vara bra om vi visste namnen på de som dog, så kunde man nämna deras namn ibland.
- Ja...ja! Det skulle vara mycket bättre, så kan man glömma bort honom.

What´s up with that?

Står på Ica och tittar på nektarinerna. Alla ser nästan vita ut och de är hårda. De ska vara nästan mörkröda och en aning mjuka, då är de smaskiga. Så får jag syn på persikorna. Jag köper aldrig persikor. Varför inte egentligen? När jag var barn åt vi alltid persikor. Jag tror inte ens att nektariner fanns då. Tioåringen vill inte äta persikor för att de är ludna. I have spoiled her.

Bortom regnbågen

I bakgrunden avslutas "Korrespondenterna" på SVT. Låten "Over the rainbow" spelas till eftertexterna. Någon försöker säga mig något.

I söndags var jag på restaurant och där spelades låten. Något klickade i mitt minne och jag sa till Tioåringen:
- Den här låten spelas till slutscenen i filmen 50 first dates.

När vi kom hem kollade jag, och det stämde. Sedan bänkade vi oss framför TVn och då hade precis filmen Finding Forrester börjat, så vi såg färdigt den. Den filmen avslutas också med låten.

Let me tell you about the birds and the bees

Tioåringen ska sova. Hon har precis läst KP. Frågor om mens snurrar i hennes huvud. Trött, men inser att det är dags för samtalet. Så vi pratar. Vi pratar blod, känslor, bindor och tamponger. Jag visar hur de fungerar. Hon undrar vad hon gör om hon skulle få sin första gång i skolan. Vi pratar länge. Hon lär sig mycket nytt. Vi glider in på sex också, men hon tycker mest att det är äckligt när jag svarar på hennes frågor, så vi lämnar det därhän. Tioåringen säger att det skulle vara pinsamt att få mens hemma hos Pappan, eller hos morfar. Dem skulle hon inte kunna prata med. Så jag tipsar om hur hon kan göra. Jag berättar om pinsamheter jag varit med om, jag försäkrar att olyckor händer. Alla.

Jag har aldrig knusslat, varken med sex eller mens. Hon har alltid sett mina bindor, jag gömmer dem inte. Min mamma gjorde på samma sätt. Jag tror dock knappast att min mormor var lika öppen.

När jag till slut säger god natt avslutar Tioåringen spontant med:
- Jag skulle aldrig vara rädd för att fråga dig om något mamma.

Det känns tryggt.

Sanning eller kånka

Vid frukosten med barnen på förskolan uppstår ett samtal om sniglar. Det är regnigt ute och barnen pratar om att de har sett en snigel. Vad äter sniglar? Var bor de? Sedan avslutar två treåringar med att konstatera att man kan INTE äta sniglar. De menar förstås att man inte ska stoppa dem i munnen, men för ett ögonblick funderar jag på att förändra deras världsbild. Jag lämnar det dock därhän.

Partial spoiler alert

Jag läste John Ajvide Lindqvists bok Lilla stjärna för några veckor sedan. Sedan dess kan jag inte titta på Allsång på Skansen utan att få rysningar.

Knowledge gained

Under sin vistelse på kollo har Tioåringen bl a lärt sig att:
* pissmyror biter först och pissar sedan, därför svider det,

och

* den lilla hammaren som är uppsatt på bussar, för nödfall, fungerar inte genom att spräcka glaset när man slår med den. Tydligen sänder den ut el, som gör att glaset spricker.

Good to know.

The green mile

Vi gick en promenad på nästan en mil igår, Tioåringen och jag. I princip utan problem. Vi var väldigt hungriga, men inte helt slut. Bra att veta. Tioåringen vill minska sitt midjeomfång (you and me both, darling), men jag vägrar att kalla det att banta. Vi ska bli bättre på att röra oss, och äta bättre. Inte världens bästa tillfälle att börja på semestern, men vi får se hur vi kan lägga upp hösten. We´ve got a long way to go.

Some holiday

Fåglarna i trädet precis utanför min balkong börjar kvittra vid tre på natten och fortsätter till efter gryningen, så att ha öppet är en omöjlighet. Klockan åtta tar sedan byggjobbarna på gården vid och börjar bila betong och såga i plåt. Stiger upp ur sängen med huvudvärk. Idag måste vi komma ut ur huset, annars blir vi nog galna. Långpromenad står på agendan.

Inga bortbytingar

Jag har redan sett dokumentären "Kapten Nemos barn", men sitter klistrad när den nu visas på SVT2 igen. Se den!

On edge

På väg till bussen med Tioåringen. En man (ca 25-30 år) går framför oss. Han pratar för sig själv. Jag förmodar att han har mobilen i örat, åt det håll vi inte ser. Så hör jag hur han muttrar och slänger ur sig ord som inte riktigt skulle passa in i ett samtal, utan de låter mer som om han citerar ett dataspel eller dylikt. När det andra örat blir synligt ser jag mycket riktigt att han inte har någon sändare där. (Även om han nog har en någonstans inopererad från när han blev bortrövad...) Vi kliver på bussen och det är många som vänder sig om efter mannen. Vissa skrattar och börjar håna honom (unga män), andra drar till sig sina tillhörigheter och granskar mannen vaksamt (alla kvinnor). Mannen sätter sig med ett ljudligt
- Hiyyaaa!
Vid Gullmarsplan stannar mannen innan spärrarna och med ljus flickröst mässar han i örat på alla som kommer ut och passerar spärrarna:
- Fear devils. Fear devils. Fear devils. Fear devils. Fear devils.
Det låter nästan vackert.
På perrongen ser vi honom igen. Han pratar för sig själv och rör händerna frenetiskt. När han kliver in i tunnelbanan yttrar han till alla som hör:
- Satan e här just d.
Sedan ser jag inte honom mer.

Med de senaste dagarnas utvecklig i Norge färska så är vi kanske mer spända än vanligt. Samtidigt tänker jag: det är nog snarare de där typerna som är helt tysta som vi borde uppmärksamma mer. De som yttrar sig högt har kan man i alla fall tolka till viss del.

Annat Stockholmsfenomen?

Tioåringen är hemma. Med löss. Igen. Hur gick det till? Hon vet inte. Hon har inte delat borste med någon. Kan det ha funnits löss på sätet i bussen? (Blä!) Undrar Tioåringen. Nä, jag tror inte de överlever så länge. Max en timme utanför håret, har jag läst. Borde ha varit att hon lutat sig mot en kompis, hemma eller på kollot. Känns som att löss är en del av att åka på kollo, det är något jag får räkna med.

- Fick du aldrig bort dem? undrar min pappa.
Snälla pappa, det var ett halvår sedan Tioåringen hade löss förra gången. Det här är inte SAMMA löss, som överlevt så länge.

Ny familjekonstellation

Tioåringen berättar att hon gjort ett test för att se vilken sorts familj vi har. Hon har gjort testet tre gånger och varje gång blir svaret detsamma.
- Var har du gjort det testet, i KamratPosten eller var?
- Ja, i den där KP-boken.
- Okej.
- Familjen kunde bli typ spionfamilj, eller vanliga Svensson eller så.
- Men...vad menar du med familj då? Är det du och jag eller är det fler?
- Nja...alltså typ du och jag och kanske morfar och kanske pappa ibland.
- Okej.
- Vi blev Simpson.
- Ojdå, det lät ju inte så bra.
- Vad då, hur menar du?
- Är vi helt psycho då eller?
- Ja, typ, jag ska läsa vad det står.

Och det stod att den familjen var helt galen, och där vill alla kompisar vara för där är allt upp och ned och man får göra nästan vad man vill.

Sounds like home. Det låter som mitt hem, när jag var liten. Fast jag ser det ju gärna som en tillåtande atmosfär, inte tokig och galen...

Ny verklighetsuppfattning

Tioåringen har ett bankkonto. Jag öppnade det i våras. Än så länge finns det 5000 kronor där. Tioåringen gapade av förvåning när hon berättade om sina jämnåriga rumskompisar på kollot som också hade bankkonton, men med 15-20000 kronor på. De flickorna sparade sin veckopeng hela året. Vi enades om att de nog inte var i behov av någon veckopeng då - och att de säkert sparat längre än Tioåringen.

Tioåringen frågade sin morfar hur det fungerade på banken. Har varje person en egen liten låda där ens pengar ligger? Då berättade morfar om hur allt handlar om siffror i datorer, sedan kom han in på att räkna procentsatser.
- Då mamma, då blev min hjärna helt knasig. Han berättade typ sånt som man lär sig i åttan. Jag kunde inte alls hänga med!!

Stockholmsfenomen

Vänner som inte är Stockholmare tittar fundersamt på mig när jag säger att Tioåringen åkt på kollo.
- Kollo? Det måste vara ett Stockholmsfenomen.
Ja, kanske. Kanske är inte våra mor- och farföräldrar lika benägna att hjälpa till med barnbarnen hela sommaren.

Jag var ju också på kollo, men har väldigt få minnesbilder av det. Pingu hävdar att vi var på kollo i flera veckor. När jag står och väntar på bussen som kör hem Tioåringen från kollot så pratar jag med andra föräldrar. En kvinna har sin 13-årige son på samma kollo som min Tioåring. Hennes son har varit på det kollot tre år i rad. Hon, mamman, var själv på samma kollo när hon var barn. Hon har många fina minnen därifrån.
- Fast på den tiden var vi ju där i flera veckor.
Så det kanske stämmer ändå. Ingen av mina päron kan bekräfta hur länge jag var på kollo. Pingu bekräftar dock att det var traumatiskt. Jag bölade, och han försökte låtsas att han inte kände vid mig. Kanske är det därför jag minns så lite, för att jag förtränger det som var traumatiskt. Jag minns att jag hade ett hårschampoo som var gjort på öl. Jag tror att jag tyckte att det var coolt. Fast egentligen var dte kanske också traumatiserande.

What to say, what to do

Jag tittar på varenda nyhetssändning under fredagskvällen och lördagsförmiddagen. Ändå går det som hänt i Norge inte riktigt att ta in. Det första jag tänkte var dock inte terrordåd. Även om någon grupp tog på sig bomben ett kort tag, så var bombningen i Oklahoma det första jag tänkte på, eller Unabombaren. Sedan tänkte jag på Mattias i Falun och till sist tänkte jag på Anna Lindh. Man ska kanske inte alltid tänka att förövaren finns långt bort. Det finns störda människor överallt. Verkar det som.

Pingu ringer och beklagar sig över det hela. Han orkar inte se på nyhetssändningarna längre, han blir bara tårögd. Jag håller med. Mina tankar är hos alla de anhöriga som förlorade någon i fredags.

Hot fun in the summertime

Genom Hemliga morsan blir jag peppad att testa orientering. Jag gillade det när jag var yngre. Jag vet att Tioåringen gillade det i skolan. (De har fått testa två gånger.) Jag hittar till Naturpasset. Det blir något att testa nästa vecka.

How ever did we manange?

Hur klarade vi oss utan mobil när jag var barn? Nu har varenda unge en - och de använder den främst till att kolla var kompisarna håller hus någonstans. När vi är på Grönan går alla barn omkring med en mbil i handen. Vissa håller den t o m i handen när de åker något, för att ta ett foto i farten.

När jag står vid P-byrån i korsningen vid Skanstulls t-bana och inväntar min väninna Lisa, så kliver det fram en dam.
- Ursäkta, är det här ett bra ställe att vänta på om man har stämt träff vid Skanstull?
- Ja, jag tycker det.
- Jag måste nog ringa min kompis och kolla var hon står...

Sedan kliver ännu en kvinna fram.
- Ursäkta, om vi har sagt "vi möts vid Skanstull", borde jag stå här då?
- Ja, jag tycker det, men det beror väl lite på varifrån man kommer, och vart man ska.
- Ja, och jag har glömt mig mobil hemma för första gången någonsin. Jag känner mig helt vilse...
- Du får väl spana på de andra hörnen av korsningen också.
- Ja, jag får väl det.
- Nästa gång får ni säga "vid Pressbyrån vid Skanstull".
- Ja, man måste säga lite mer exakt...

Och det var väl det vi gjorde när jag var yngre. Man bestämde en plats och en tid och sedan höll man sig till det. Ville man ses igen så sa man, vi ses där om en timme, eller något liknande. Livet kändes ändå inte komplicerat.

Smaken är som baken

Jag läser Maria Hagströms krönika i nr 167 av Situation Stockholm. Hon skriver att hon smyggrillar på balkongen, för det är förbjudet egentligen. Precis som hennes granne smygröker, för grannarna klagar på rök. Visst, rök som rök. Eller egentligen inte. Det beror väl på vem som känner lukten. En rökare skulle säkert aldrig klaga på någon som röker på balkongen, medan ickerökare inte gillar det (jag avskyr när röken sipprar in i min lägenhet). Att någon grillar brukar ingen störa sig på, men det kanske man skulle om det inte luktade så gott - och om det skedde ofta på någons balkong. Jag har en granne som rostar sitt eget kaffe. Jag avskyr kaffe, och lukten av det. Grannens kaffe luktar dessutom inte alls som annat svenskt kaffe. Nej, det kommer från en annan kontinent och det luktar nästan som eldsvåda när de rostar sina bönor.

Av äkta guld

Letar t-shirt till Tioåringen. Hittar en snygg på Åhléns. Märker att jag aldrig handlar där.

Jag tänker: "kanske 150 spänn". Den kostade 745 kr, och kostar nu 399 kr. Det måste dock vara något speciellt med den.

I valet och kvalet

Vill jag verkligen ha en ny mobbe? Det lutar åt en Iphone. Vad ska jag ha den till...?

Spela bowling på, när jag åker buss...? Det lär jag knappast använda.

Gen(i)us

Vad trött jag blir på sånt här:


En t-shirt. Någon har tänkt till.

Är jag störd eller blir jag störd

Snabla ungar som är ute på gården och väsnas. Jag kan inte sova! Hur kan 8-11-åringar få vara ute till 23 på kvällen, även om det är sommarlov...?

Fast jag såg ju fyra ungdomar (ca 15 år) som lekte på lastkajen till den lokala skolan klockan 03.45 i söndags morse, så det finns väl många ungar här i krokarna som ingen bryr sig så mycket om...

Lättnad

Tioåringen kommer snart hem från kollo. Hennes resesällskap klarade inte hela perioden, utan åkte hem i förväg. Inte för att det ska ses som något nederlag, men jag är så oerhört förvånad. It just goes to show; you´ll never know how a kid will react. Tioåringen vägrar åka hem. Jag är stolt över henne. Jag hoppas att det blir en erfarenhet som hon vill återuppleva kommande år.

Kollegor (som aldrig varit ensamstående) undrar om jag inte saknar Tioåringen.
- Är det inte tomt?!
- Mjo...

De första fyra dagarna var sheer heaven. Nu saknar jag Tioåringen och det ska bli härligt att ses igen snart. Jag skulle dock lugnt kunna härda ut i ensamhet en vecka till.

Oproportionerlig som få

En av sexåringarna på jobbet ställer sig intill mig och betraktar min kropp.
- Pinga, varför har du så stor rumpa...
- Ja...
- ...och så litet huvud...
- Tja...
- ...och varför är dina fötter och skor så små...?

Smoke curtain

Hör på nyheterna att någon i USA har kommit fram till att barn som utsätts för passiv rökning löper större risk att få ADHD, inlärningsproblem och beteendestörningar när de blir äldre.

Först tänker jag "Duh", men sen tänker jag: jag överlevde. Jag utsattes för galet mycket passiv rökning hela min uppväxt. Ändå har jag klarat mig bra. När det gäller ADHD, alltså. Annat kan ju diskuteras.

Det skulle vara ganska intressant att ta reda på hur många av de barn jag mött som har diagnosen adhd - eller liknande symptom - som också har utsatts för passiv rökning. Det kunde vara en obligatorisk fråga på blanketten till föräldrarna vid inskrivningen till förskolan. "Är ni rökare?"

Fast det lär ju finnas många föräldrar som inte bryr sig om att rökningen påverkar barnen. Ungefär som de föräldrar som ställer två TV-apparater i samma rum, utan någonting emellan, men säger att barnen bara får titta på den ena. Den andra är för de vuxna, och där visas krig och mord, men barnen får ju ändå inte titta så det skadar dem inte.

Different shades of green

Hör på nyheterna att cash är på väg tillbaka. Kort är ingen hit. Tydligen. Sedan intervjuas någon i personalen på Gröne jägaren (på Söder). Han säger att de har en portabel dosa för att ge gästerna, så att de kan slå in koden vid köpet, men på Gröne jägaren anser de ändå att det blir enklare med cash, så de vill gärna hänvisa till bankomaten i framtiden.

Så tänker jag på vilket klientel som kan tänkas gå till just Gröne jägaren. Jag har endast varit där en gång. Sedan tänker jag på alla andra uteställen jag varit på. Fy faan vad jobbigt det måste vara att stå i baren och försöka få folk på fyllan att knappa in sin (rätt) kod vid ett köp. Eller bara skriva sin namnteckning för den delen.

Djurvän eller inte

Jag har inget landställe, ingen tomt, ingen kolonilott eller dylikt. Därför har jag ännu inte haft någon personal close encounter med mördarsniglar. Däremot har jag förstått hur dessa slemmiga kryp fungerar, i första hand genom beskrivningar från Hemliga Mamman. So much so, att jag fann mig själv hänvisa till HMs tidigare beskrivna försök att bli av med de slemmiga krypen när en kollega undrade om jag hade några förslag. Min kollega hade rensat sniglar ur landet och slängt dem i en plastpåse och kastat den i soporna. Nästa dag var hela soputrymmet översållat med slemsniglar EVERYWHERE. Min kollega var inte glad åt de förslag jag kom med: hacka slemmen i bitar med en spade eller släng dem i en hink med YES och vatten så kanske de drunknar. Jag förslog i alla fall död som resultat, inte omplacering. Det lär ju inte gynna en enda kotte. Min kollega ville dock inte begå mord...

Right on track

Nu påstås det alltså vara bättre med flera korta semestrar, än en enda lång. Precis som de semestrar som jag tar, alltså.

Looking good

PIzza och bio? Nä, det blir dans hela natten lång med väninnan M. Vi är fabulous. Vi hänger på Golden Hits. Det är ett alldeles för litet dansgolv högst upp, där i princip varenda kotte svänger sina lurviga. Förutom de som aldrig lämnar schlagergolve i mitten då. Det märks att det här stället inte drar mest Stockholmare, utan främst utomsocknes. När man pratar med folk (män) är den första frågan de ställer:
- Var kommer du ifrån?
Det skulle nog aldrig ske någon annanstans. Här förväntas man inte vara stockholmare.

När jag ser mig själv i spegeln vid stängningsdags och ljuset är starkare (men synen suddigare) så tänker jag att min perception inte är vad den borde vara. Not so fabulous anymore.

By the way: Vanilla ice måste ha fått sig ett uppsving. Tycker jag hör hans hit spelas lite varstans nu.

Mumsig marmelad

Jag gillade låten till filmen Molin Rouge, med Christina Aguilera, Pink och de andra. Jag gillar sån show, sånt uppträdande. Så jag tänkte att jag nog skulle gilla filmen Burlesque. Jag hyrde den via TV-boxen förra veckan. And I LOVED it. WHat´s not to love? Cam Gigandet! Jag smälter...

Rapport

Värsta fästinginvasionen i sommar, enligt alla rapporter. Tioåringen befinner sig i fästingland. Vaccinerad? Icke. Totalvägrade. Morfar försökte med: "Vad är alternativet; att bli sjuk för resten av livet?" Pappa lilla, sånt biter inte på en sprutfobiker. Jag försökte att peppa, att muta, att bestämma, men det gick inte. Så vi chansar, med livet som insats. Med uppmaningar som: ha byxorna i strumporna, skaka kläderna och undersök kroppen varje dag hoppas jag att de små krypen upptäcks snabbt i alla fall. Hur var det sedan; dras krypen lättare till ljusa eller mörka kläder? Borde ju vara mörka kläder, då de väl liknar djur, som de vill suga blod av, eller? Nä, det var tydligen tvärtom. Fast ljusa kläder rekommenderas så att man lättare ser krypen. Tioåringen har i princip endast vita kläder med sig. Återstår att se om det är bra eller dåligt. Första vykortet kom idag. Tioåringen skriver om saknaden, och om långtråkighet. Mellan raderna ser jag tårarna. "Alla är väldigt snälla här." Hon är tapper. Jag hoppas, hoppas att ångesten har släppt och att glädjen har tagit över, så att hon kan njuta av att bada galet mycket.

Right up my alley

Pingu har haft internet i ungefär ett år. Han tjatar fortfarande om att jag ska vara med på Facebook, och jag tackar nej. Han pratar inte lika mycket om youtube längre, men jag vet att han kollar på alla möjliga klipp som han kan hitta. Sånt ägnar jag mig aldrig åt. Nu har jag dock hittat Tosh.0 på Comedy central, som visar mer klipp än jag någonsin skulle kunnat hitta på egen hand. Det är väldigt mycket sexuella anspelningar och lite väl sexistiskt emellanåt, men överlag är det så förbannat roligt så jag viker mig dubbel varje gång. Visst, humöret måste vara inställt på mind numbing för att riktigt uppskatta humorn, men det är det ju rätt ofta.

For better or for worse

Hemma efter en lång och härlig middag med studiekamraten Lisa. Slår på TVn några minuter. Där visas firandet av Viktoria på Öland. Tydligen har regnet nått Öland. Alla i publiken sitter med regnkläder på sig. Alla utom kungligheterna. Som ser solkiga och dyblöta ut. Förstår inte hur de härdar ut.

Mind reader

När jag sitter och väntar på att min väninna Aina och hennes väninna Ritva ska bli klara så att vi kan gå ut och dansa, så berättar jag en anekdot från jobbet.

07.30 en morgon kommer en sexåring fram till mig på jobbet och säger:
- Jag vill höra på Melodifestivalen.
(Jag får skylla mig själv för att jag har tagit med skivan till jobbet.)
- Okej.
Så jag sätter igång musiken, och stänger till glasdörren till rummet. Tre pojkar studsar på golvet och möblerna, till musikens rytm.
07.34 öppnar sexåringen dörren och kommer fram till mig igen.
- Pingaa, jag vill höra den där andra killen sjunga.
- Vilken andra kille?
- Du vet, han den andra killen.
- Jahaa, vem kan du mena då...inte Eric Saade?
- Nä, inte han. Den andra.
- Okej...hur ser han ut?
- Du vet, han den andra killen.
- Mm, men minns du hur han ser ut? Har han mörkt hår?
- Nää, vet du inte vem han är. Den andra killen! VET du inte vem jag MENAR?
- Kan det vara Brolle?
- Nä, det heter han inte.
- Vad sjunger han för något?
- Jag vet inte vad det heteeer. Han har varit på TV.
- Okej... Vad gjorde han på TV då?
- Såg du inte honom på TV?? Han var i det där Stockholm...
- Stockholm...menar du på Skansen?
- Ja!
- Allsång på Skansen?
- Ja!
- Och det såg inte jag. Vem kan det ha varit...har han blont hår?
- Ja!
- Är det Danny du menar?
- Ja!!
- In the club, heter hans låt.
07.52 byter jag låt och sexåringen är hur nöjd som helst. Det dåliga självförtroendet är en en aning förbättrat.

Ritva kvider och kommenterar det hela med att hon skulle ha svarat något irriterat och tyckt att ungen skulle ha nöjt sig med det han fick. Hon skulle inte försökt så länge för att få reda på vad han ville. Jag tänker att hon aldrig haft små barn. Vilket stämmer.

Brave at heart

Efter flera dagar av gråt och tandagnisslan, magont av fjärilar, och kräkkänslor av nervositet har Tioåringen kommit iväg till en vecka på kollo. Tur att hon åker med kompisen Anna, som är mer äventyrlig och kan dra upp Tioåringen ur drama-queen-träsket och kan få in henne på gladare tankar. Jag hoppas att de får mycket skoj. Jag frågade Annas 12-åriga storasyster om inte hon också skulle åka på kollo, men hon svarade att hon aldrig skulle kunna vara borta från sina föräldrar så lång tid. Tioåringens mod ligger någonstans mitt emellan Annas och hennes storasyster. Tror jag.

Curse or blessing?

Jag och Tioåringen åt på McDonalds Globen idag med Pingu och hans barn. Mannen som jag handlade av hade en namnskylt. På den stod det RAMADAN. Nog för att jag vet att det är dags för ramadan inom kort, men att HETA det? Hur tänkte hans föräldrar då?

Vy över sky

Pingu föreslår att vi ska åka Skyview upp till toppen av Globen, tillsammans med ungarna. Vilket jag går med på, utan att tänka efter. Samma dag frågar Pingu:
- Har du hört att de hade problem med den ena glaskulan förra veckan?
- Nä, hur så?
- Den fastnade, så fick de klättra över till den andra på en stege.
- Vaa?!?
Jag säger NADA till Tioåringen om detta och tänker att jag hellre skulle övernatta hängandes i luften än att klättra utanpå Globen.

På väg upp var det inte roligt...


Smart att skriva namnet på taket...


Så här ser det ut på toppen.


Pingu försöker vara sällskaplig och pratar med en man i ett av de andra sällskapen som åker samma glaskula som oss upp.
- Konstigt att vi fick några säkerhetsinstruktioner, men ingen som kollar väskorna. Tänk om någon skulle ta med sig en hammare och slå hål på den här mitt i luften.
Mannen stirrar storögd på Pingu och drar sig sedan undan från honom.

Golden oldies

Fredag kväll hyrde jag "Easy A" via boxen. Det var en skön rulle. Lik en 80-tals rulle. Jag gillade särskilt den här sekvensen. I filmen säger karaktären Olive att hennes liv aldrig är som en John Hughes film (btw; är John Huges tvillingbror med Stieg Larsson?). Då tänker jag på alla sköna rullar från 80-talet med alla Brat pack-skådisar och andra wannabes. "Ferris Bueller´s day off" , "Can´t buy me love" och "Breakfast club" bl a. Men vad tusan heter filmen där John Cusak håller upp bergssprängaren och spelar musik...?

Tioåringen gillade "Easy A", även om hon flydde in i sitt rum med skämsiga små skrik när det var sexsnack i filmen. Idag spelade vi in "Can´t buy me love" från TVn och ikväll såg vi "Breakfast club" på gamla hederliga videobandspelaren. Tioåringen älskade den. "Fira med Ferris" är nästa film vi ska hyra.

True dat

På ersättningsbussen från Gullmars mot förorten. Två invandrade killar, ca 30 år, sitter och snackar längst bak i bussen. Den ena beklagar sig över att han inte har någonstans att bo.
- Fan, de har ju tagit emot mig, då får de ju se till att fixa någonstans åt mig att bo också. Det är inte lätt att vara invandrare. Fast svenskar tycker väl inte synd om mig... Som svensk får man inte säga vad man tycker, då blir man kallad rasist, men en blatte får säga vad de vill. De e ju fan inte rätt, asså.

Nya tider

På Gröna lund möter jag min mammas väninna. Jag inväntar Tioåringen och kompisar och väninnan inväntar sina barnbarn och kompisar. Mammas väninna säger:
- Tänk när vi var här när ni var små. Då, på 80-talet, kunde vi spendera en hel dag här och ändå bara göra av med 300 kronor.
- Ja...och nu har jag gjort av med 300 kronor på 30 minuter, på enbart spel...

A form of transportation

Det är alltid lika intressant att åka Djurgårdsfärjan under sommaren. Fullt av turister, både svenska och utländska. Alla möjliga språk snackas. Denna sommar har jag hört flera som vill åka på "övre däck", men inser tillslut att de inte kan komma dit upp. Jag ser ju inte färjan som en turistmagnet. Jag ser den som något annat.

En annan syn på saken

Står i kön till McDonalds. I kön intill står det två killar (ca 25-30 år). De tittar på menyerna och där visas olika färgade glas som man kan få tillsammans med menyerna. Den ena killen säger helt spontant:
- De där e ju perfekta grogglas.

Konsumtionsfamiljen

Varje helg när jag åker förbi Återvinningscentralen vid Östberga så står bilar och folk i kö för att lämna sitt avfall. Hur kan folk ha så mycket skräp...?

Dagens weird

Två män i svarta tjocka jackor mitt i värmen, med underliga miner i ansiktet. Jag stod tätt intill Tioåringen i kön.