Ibland ser jag på sjuåringen att det jag (predikar) berättar om inte går in. När sedan någon vän eller släkting till mig berättar samma sak för sjuåringen så kan hon ibland komma till mig och berätta om den saken och jag säger då något i stil med:
- Vad bra att du vet det nu! Minns du att jag berättade det för dig i förra veckan...?
Men det finns inget minne.
Jag tror att det är en genetiskt inbyggd funktion att man inte lyssnar på den som hela tiden försöker lära en något. Man tröttnar på att lyssna på sin förälder, sin lärare eller vem det än är, som man möter dagligen och behöver höra på. När sedan en utomstående kommer med samma kommentarer och argumentation om något så sjunker det plötsligt in i ens medvetande och man fattar poängen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
hahah. så gulligt, man lyssnar oftast mer intensitvt på andra som inte står en nära...
Skicka en kommentar