Nu räknar vi ned, timme för timme, minut för minut.
GOTT NYTT ÅR!
torsdag 31 december 2009
Intressekonflikt
Ibland måste jag hejda Åttaåringen när hon vill berätta om vad som händer i ett TV-program. Oftast är det en tecknad serie hon vill berätta om. Oftast har jag ett hum om vad som har hänt i serien, men låter henne hållas. Jag lyssnar till henne berätta om ett, kanske två, program sedan säger jag stopp. Hon måste prata om något annat.
Igår fick jag äntligen bekräftat att hon inte är den enda som gör så. Smillas ungar gör det också. Sonen hade dessutom en period där han berättade frenetiskt om olika nivåer i TV- och dataspel. Smillas öron blödde tillslut. Intresset falnar ju liksom ganska snabbt, när man själv har svårt att leva sig in i vad som händer. Eller snarare; det falnar p g a att det är så mycket upprepning hela tiden.
Tänk ändå, hur mycket tid ägnar inte barn åt just TV och TV-/dataspel? Ofta enormt mycket. Särskilt pojkar, upplever jag. Och var släpps dessa erfarenheter fram, var uppskattas de? I skolan är de ju i princip förbjudna, de berörs inte. Ändå har jag pratat med många killar 7-12-år som själva är medvetna om att det är detta som de verkligen vet något om. Får de fria händer så är det TV-/dataspel eller TV-program som de vill skriva, rita och prata om. Varför tar vi aldrig tillvara på det någonstans? Vi ger dem förutsättning för att uppehålla dessa intressen, men sedan vill vi inte veta av resultatet. Det rimmar illa.
Igår fick jag äntligen bekräftat att hon inte är den enda som gör så. Smillas ungar gör det också. Sonen hade dessutom en period där han berättade frenetiskt om olika nivåer i TV- och dataspel. Smillas öron blödde tillslut. Intresset falnar ju liksom ganska snabbt, när man själv har svårt att leva sig in i vad som händer. Eller snarare; det falnar p g a att det är så mycket upprepning hela tiden.
Tänk ändå, hur mycket tid ägnar inte barn åt just TV och TV-/dataspel? Ofta enormt mycket. Särskilt pojkar, upplever jag. Och var släpps dessa erfarenheter fram, var uppskattas de? I skolan är de ju i princip förbjudna, de berörs inte. Ändå har jag pratat med många killar 7-12-år som själva är medvetna om att det är detta som de verkligen vet något om. Får de fria händer så är det TV-/dataspel eller TV-program som de vill skriva, rita och prata om. Varför tar vi aldrig tillvara på det någonstans? Vi ger dem förutsättning för att uppehålla dessa intressen, men sedan vill vi inte veta av resultatet. Det rimmar illa.
Mama Pinga
Ibland får jag en känsla av att jag skulle kunna vara en av karaktärerna i en Stephen King roman. En dam som samlar alla (barn?) kring sig, som genom ett sjätte sinne. Kan det vara "Pestens tid" jag tänker på? Minns inte, det var länge sedan jag läste de böckerna. Jag får den känslan när jag upplever att jag vill beskydda ett barn, ta dem under mina vingar och prata med dem. Som igår när jag såg en av de 11-åriga eleverna jag haft i skolan. Klockan var 21.30 och hon var tillsammans med en några år äldre tjej. De var uppklädda och bytte tåg för att åka vidare i natten.
Så vit som snö
Trädens grenar har målats vita och buskarna bär tunga hattar.
Naturen är vacker, så vacker.
Naturen är vacker, så vacker.
Ett annat liv
Igår besökte jag Smilla och hennes familj med Åttaåringen. Det var makalöst trevligt.
Jag upplever alltid en lika märklig känsla när jag återkommer till min uppväxts förort. Det är välbekant främmande, eller hur det nu ska beskrivas. Det är bra att vissa saker förändras i alla fall.
Jag upplever alltid en lika märklig känsla när jag återkommer till min uppväxts förort. Det är välbekant främmande, eller hur det nu ska beskrivas. Det är bra att vissa saker förändras i alla fall.
Gubben i månen
Det går att tolka de flesta bilder på sätet, som den här:
Det finns också en sol, men den här då:
Är det en måne?
Åttaåringen tyckte att vi skulle ringa Lasse Åberg och fråga.
Det finns också en sol, men den här då:
Är det en måne?
Åttaåringen tyckte att vi skulle ringa Lasse Åberg och fråga.
Rätt ska vara rätt
Vid skolan i den finare delen av förorten kliver tre flickor, ca 10 år gamla, på bussen. En av dem säger att hon och hennes klass har fått i läxa över jullovet att läsa en historia och skriva om den. De andra två häpnar och nr 2 säger att de bara fick i läxa att tänka på nyårslöften och sedan berätta om hur de tänkt. Den tredje säger att de inte fått någon läxa alls över lovet. Då vill den första prata om något annat. Själv vill jag vända mig om och säga att de väl är medvetna om att man inte får ge läxor över lovet, utan att de måste få tid under skolterminen på sig att hinna färdigställa läxan. Jag gör det dock inte, jag håller mig.
Jag är så himla kluven till läxor. Av alla de lärare kära E och jag intervjuade när vi skrev vår c-uppsats så var det bara ett par stycken som hade en avslappnad attityd till läxor och inte gav det rutinmässigt, utan när de tyckte att det behövdes. När barnen gråter när de ska göra läxan och det hela blir en kamp inom familjen så känns det ju onekligen som att läxorna har misst sin mening, vilket även en av lärarna sa:
- Om det ser ut så hemma så hoppas jag verkligen att familjen kommer och berättar det för mig, så får vi lägga upp det på ett annat sätt.
Jag kan tycka att det borde finnas någon form av databas som man kan plocka individuella läxor ur. "Jaha, du gillar att bygga saker, då kan du göra den här läxan i matematik." "Jaha, du gillar att spela dataspel, då kan du göra den här läxan i matematik." Lektion.se är ju visserligen bra, men riktigt den nivån är det inte. Samtidigt behöver ju inte individeella läxor innebära en läxa för varje barn. De kan fortfarande vara en generell läxa, men varje barn får svara generellt. Lite som när Åttaåringen gick i Föreskoleklassen och de fick i läxa att räkna hur många dörrar, talor och kuddar som fanns hemma.
Jag är så himla kluven till läxor. Av alla de lärare kära E och jag intervjuade när vi skrev vår c-uppsats så var det bara ett par stycken som hade en avslappnad attityd till läxor och inte gav det rutinmässigt, utan när de tyckte att det behövdes. När barnen gråter när de ska göra läxan och det hela blir en kamp inom familjen så känns det ju onekligen som att läxorna har misst sin mening, vilket även en av lärarna sa:
- Om det ser ut så hemma så hoppas jag verkligen att familjen kommer och berättar det för mig, så får vi lägga upp det på ett annat sätt.
Jag kan tycka att det borde finnas någon form av databas som man kan plocka individuella läxor ur. "Jaha, du gillar att bygga saker, då kan du göra den här läxan i matematik." "Jaha, du gillar att spela dataspel, då kan du göra den här läxan i matematik." Lektion.se är ju visserligen bra, men riktigt den nivån är det inte. Samtidigt behöver ju inte individeella läxor innebära en läxa för varje barn. De kan fortfarande vara en generell läxa, men varje barn får svara generellt. Lite som när Åttaåringen gick i Föreskoleklassen och de fick i läxa att räkna hur många dörrar, talor och kuddar som fanns hemma.
Sehr Schön. Nej, jag ser inte sjön.
Om en vecka har jag min sista salstenta på Universitetet. Den ska bl a bestå av ordförståelse (engelska). Orden ska vår lärare ta ur ordlistor som vi själva skapat under höstterminen och lagt upp på nätet. 13 grupper som skrivit 3 listor vardera med 10-15 ord på varje, alltså ca 450-500 ord. När jag nu tar del av dem så inser jag tacksamt att väldigt många grupper har valt samma (lätta) ord, så de kan jag bortse från omgående. Sedan visar det sig att inte alla grupper har lagt upp sina listor alls, så där faller ytterligare några bort. Sedan inser jag till min fasa att flera av orden som är upplagda är felstavade, eller att översättningen inte är korrekt. Varför har inte vår lärare bett dem att rätta sina ordlistor? (För att han inte läst dem så noga, säkerligen.) Det är som att jag skulle lämna ut felstavade glosor till mina elever i grundskolan.
När jag nu samlat ihop de ord jag möjligtvis behöver öva in i skallen en aning, så blir det ca 30 stycken. Det känns bra.
När jag nu samlat ihop de ord jag möjligtvis behöver öva in i skallen en aning, så blir det ca 30 stycken. Det känns bra.
tisdag 29 december 2009
Hur ska det gååå
Det är sex år sedan jag jobbade heltid. Då var Åttaåringen liten och jag släpade upp henne i ottan för att lämna på dagis och hemma på kvällen hann vi knappt säga hej innan det var dags att sova. Där vill jag aldrig hamna igen (även om förutsättningarna är helt andra nu, så kan det bli rätt likt). Åttaåringen är nu införstådd med att jag kan behöva börja jobba oerhört tidigt (i jämförelse med hur dags vi har kunnat gå hemifrån de senaste åren) och att hon får välja mellan att vara länge på Fritids på morgonen eller klara sig hemma själv. Hon säger sig kunna klara sig hemma själv, men jag känner inte att det är något jag vill lägga på henne ännu. Kanske om ett år eller så.
Om jag kan hitta ett jobb som bara är på 75%, kan vi överleva på det? Om vi har överlevt på bara CSN i flera år, så borde det väl gå? Hellre tid och livskvalitet än pengar, det är mitt motto (även om det skulle vara trevligt med några nya plagg...).
Om jag kan hitta ett jobb som bara är på 75%, kan vi överleva på det? Om vi har överlevt på bara CSN i flera år, så borde det väl gå? Hellre tid och livskvalitet än pengar, det är mitt motto (även om det skulle vara trevligt med några nya plagg...).
The war has begun
I söndags började de första fyrverkerierna att smälla ovanför taket här hemma. Otroligt att de lyckades hålla sig så länge. Förra året höll det på många dagar innan nyår. Ikväll var det som lilla nyårsafton. I över en halvtimme small det, och glittrade fint på himlen. Är det någon helgdag jag har missat?
Tvära kast
Nästan plus tre grader ute igår och snön började smälta bort en aning. Nästan minus tio grader ute ett dygn senare. Tur att gubbarna hann ploga rent ordentligt emellan, och - framför allt - sanda, sanda, sanda.
Hur man träffar någon
På tal om hur träffar man någon, så slog det mig att jag glömde nämna gymmet. Jag föreslog till min yngre kvinnliga kurskamrat att hon kanske kunde testa att gå på något gym, eller Friskis & Svettis eller så, men då såg hon helt förfärad ut.
- Vad då, menar du att man bara ska börja prata med någon okänd människa som står där och spänner sig?
Ja, det har har man ju hört talas att folk gör. Sedan tänkte jag: hur gör hon på krogen då, det är ju ungefär samma sak. Fast det är klart, jag skulle nog inte heller tilltala någon på gymmet eller F&S.
- Det är ju bara sånt som händer i filmer, säger hon sedan.
- Dessutom, fortsätter hon, jag går inte på gym, och Friskis vad då, sa du?
Det visade sig att hon är en sån som min väninna Smilla, som aldrig någonsin besöker ett gym eller ägnar sig åt någon form av fritidsaktivitet (Gå en promenad, varför då?), men heller aldrig verkar ha några problem att hålla sin kropp i hyfsad form.
Så idag besökte jag simhallen med Åttaåringen och insåg att där verkar det finnas ytterligare ett ställe för att träffa någon. Vuxna män och kvinnor kom dit, klev i för "motionssim", simmade max sex längder och mellan varje längd stod de vid kanten och tittade på folk och tilltalade vissa, sedan klev de upp och gick. Fascinerande. Och en aning läbbigt.
- Vad då, menar du att man bara ska börja prata med någon okänd människa som står där och spänner sig?
Ja, det har har man ju hört talas att folk gör. Sedan tänkte jag: hur gör hon på krogen då, det är ju ungefär samma sak. Fast det är klart, jag skulle nog inte heller tilltala någon på gymmet eller F&S.
- Det är ju bara sånt som händer i filmer, säger hon sedan.
- Dessutom, fortsätter hon, jag går inte på gym, och Friskis vad då, sa du?
Det visade sig att hon är en sån som min väninna Smilla, som aldrig någonsin besöker ett gym eller ägnar sig åt någon form av fritidsaktivitet (Gå en promenad, varför då?), men heller aldrig verkar ha några problem att hålla sin kropp i hyfsad form.
Så idag besökte jag simhallen med Åttaåringen och insåg att där verkar det finnas ytterligare ett ställe för att träffa någon. Vuxna män och kvinnor kom dit, klev i för "motionssim", simmade max sex längder och mellan varje längd stod de vid kanten och tittade på folk och tilltalade vissa, sedan klev de upp och gick. Fascinerande. Och en aning läbbigt.
måndag 28 december 2009
Smygpredikan
I bilen på E4:an igår lyssnade jag på ett inslag på radion om de fem afghanska killarna som dök upp i Sävsjö på julafton. Radiomannen frågade pastor Jonas hur han såg på trovärdigheten i killarnas historia. Genast förändrades pastorns röst, den blev mer myndig och han tog i när han svarade något i stil med:
- Det är ju det som är det bästa med kyrkan, vi behöver inte göra någon bedömning. Vi behöver endast visa dem Jesu kärlek och ta hand om dem.
Han fortsatte en bra stund och pratade om kyrkans roll, den allsmäktiga.
- Det är ju det som är det bästa med kyrkan, vi behöver inte göra någon bedömning. Vi behöver endast visa dem Jesu kärlek och ta hand om dem.
Han fortsatte en bra stund och pratade om kyrkans roll, den allsmäktiga.
Smällar man får ta
Åttaåringen ser fundersam ut när vi sitter i bilen på väg hem från hennes pappa. Hon säger:
- Vet du vad som är tråkigt med mina systrar, mamma?
- Nej, vad då?
- När de får en sak så tar det bara en stund så har de glömt bort den saken.
- Hur menar du då?
- Alltid när de får en present så lägger de den saken någonstans och efter bara en kort stund så hittar de inte den saken. Jag gav ju mina presenter och när vi sedan skulle använda dem så visste de inte ens var de var någonstans.
- Jaha...de har ganska mycket saker, va?
- Skojar du.
- Det kan ju bli så när man får alldeles för mycket saker att man kanske inte bryr sig om alla saker så mycket, att man liksom inte kan se värdet i sakerna längre och tar hand om dem.
- Ja, det är så det är. Så gör de med alla saker, de liksom struntar i dem.
- Vad trist.
- Jaa...
- Vet du vad som är tråkigt med mina systrar, mamma?
- Nej, vad då?
- När de får en sak så tar det bara en stund så har de glömt bort den saken.
- Hur menar du då?
- Alltid när de får en present så lägger de den saken någonstans och efter bara en kort stund så hittar de inte den saken. Jag gav ju mina presenter och när vi sedan skulle använda dem så visste de inte ens var de var någonstans.
- Jaha...de har ganska mycket saker, va?
- Skojar du.
- Det kan ju bli så när man får alldeles för mycket saker att man kanske inte bryr sig om alla saker så mycket, att man liksom inte kan se värdet i sakerna längre och tar hand om dem.
- Ja, det är så det är. Så gör de med alla saker, de liksom struntar i dem.
- Vad trist.
- Jaa...
Sans glamour
Hur ska vi fira nyår? frågade jag Åttaåringen. Ska vi vara hemma och spela spel? Hon sken upp och kramade mig. Att bara umgås är det bästa som finns. Jag ser det aldrig som en uppoffring.
Varje nyårsafton sedan Åttaåringen föddes har vi spenderat tillsammans. Det jag kan sakna är ett litet inslag av glamour, att få dansa och gå ut och äta gott. Vi får väl klä upp oss och fixa finmiddag hemma. Sedan tror jag att vi ska göra som en grannfamilj här på gården gjorde förra nyårsafton: gå ut med ficklampa i skogen bakom huset och sätta oss på hällarna och betrakta färgerna på himlen.
Varje nyårsafton sedan Åttaåringen föddes har vi spenderat tillsammans. Det jag kan sakna är ett litet inslag av glamour, att få dansa och gå ut och äta gott. Vi får väl klä upp oss och fixa finmiddag hemma. Sedan tror jag att vi ska göra som en grannfamilj här på gården gjorde förra nyårsafton: gå ut med ficklampa i skogen bakom huset och sätta oss på hällarna och betrakta färgerna på himlen.
Glasklart
Gled fram på ishalka på väg till och från tvättstugan idag. Åh, hur jag önskar att tvättmaskinen hemma fungerade.
söndag 27 december 2009
Livstid
Katten fyller 17 år. Jag har varit med sedan hon föddes. Jag var 20 år då. Ett helt annat liv. Genom allt som hänt så finns hon alltid där. Hon jagar ännu sin svans, skuggor och små snören. Jag hoppas på många år till tillsammans.
Den röde mannen dödar
På tuben ut mot förorten, efter att jag lämnat bilen, så sitter jag i närheten av tre killar. När jag lyssnar på dem så tror jag att de är i övre tonåren, men när jag tittar på dem så tror jag att de är närmare 30. De har kepsar och huvtröjor. Två av dem delar lurar och sitter och gungar med huvudet. Den som ser äldst ut säger till den som ser yngst ut:
- Redman är fett bra asså, tycker du inte det?
Den yngste ser tveksam ut, han funderar. Den äldste fortsätter.
- Asså, Redman e fett underestimated. Om du tittar på hans lyrics och beats, asså han mördar. Jag gillar hans video när han har micken typ här uppe vid tinningen å ända ner till munnen, kolla så här...
Alla tre vrider på huvudet och tittar på några t-banevagnar modell äldre som puttrar förbi oss på andra sidan perrongen. Mitt bland vagnarna åker det en orange vagn som ser uråldrig ut. På den står det SL snöblåsningsvagn. Killarna sitter med öppna munnar. När vi åker vidare sitter de tyst och gungar med huvudet.
- Redman är fett bra asså, tycker du inte det?
Den yngste ser tveksam ut, han funderar. Den äldste fortsätter.
- Asså, Redman e fett underestimated. Om du tittar på hans lyrics och beats, asså han mördar. Jag gillar hans video när han har micken typ här uppe vid tinningen å ända ner till munnen, kolla så här...
Alla tre vrider på huvudet och tittar på några t-banevagnar modell äldre som puttrar förbi oss på andra sidan perrongen. Mitt bland vagnarna åker det en orange vagn som ser uråldrig ut. På den står det SL snöblåsningsvagn. Killarna sitter med öppna munnar. När vi åker vidare sitter de tyst och gungar med huvudet.
Mjölka
Innan Åttaåringen skulle till Pappan på juldagen så bad Pappan om en önskelista. Åttaåringen ville ge en lista med flera av de saker jag redan visste att hon skulle få från mig och mina föräldrar, så jag uppmuntrade henne att skriva andra saker på listan till Pappan (väl medveten om att de hos Pappan kommer finnas sju vuxna som har rätt gott om pengar).
- Skriv de saker som du önskar dig, men som du vet att jag inte har råd att ge dig. De är ju flera hos pappa, så de kan köpa tillsammans.
- Ja! Så ett Nintendo DS, några spel och...
- Skriv de saker som du önskar dig, men som du vet att jag inte har råd att ge dig. De är ju flera hos pappa, så de kan köpa tillsammans.
- Ja! Så ett Nintendo DS, några spel och...
A hard day´s work
Lånade bil vid 11-snåret. Storhandlade och gav mig sedan ut på E4:an. Rätt bra väglag. Kom fram till Pappans stad, men sedan åkte jag helt vilse. Virrade runt i över en halvtimme. Tyckte att jag hade koll på läget från förra gången jag hämtade Åttaåringen, men icke. Gick på magkänsla och med hjälp av några vägvisare hittade jag tillslut fram. Bara 20 min försenad. (Ja, jag hade ringt flera gånger för att meddela att jag var försenad, men ingen hade svarat.)
Vi lämnade sedan staden strax innan fyra och då var det redan bäckmörkt. Attans vad ansträngande det var att köra hem igen. Tur att det var en tät ström av andra hemvändande bilar. Inte för många, utan bara som en vägledande baklyse-orm i mörkret. Åttaåringen babblade hysteriskt i nästan en timme, sedan slocknade hon som ett ljus och sov hela vägen hem. Hon hade lagt sig vid midnatt båda kvällarna hos Pappan. De får lägga sig när de vill, och de behöver inte borsta tänderna.
Åttaåringen sa:
- När jag var där på sommaren så borstade inte mina systrar tänderna på tre dagar, men på den fjärde dagen så sa pappa till dem när de lagt sig att "imorgon måste ni borsta tänderna, och om ni glömmer det, så måste ni göra det dagen efter".
- Det låter lite äckligt.
- Ja, jag vet. Jag borstar i alla fall alltid på kvällen.
- Jaha, du menar att de inte borstar tänderna på morgonen heller?
- Nej, det gör de aldrig, men ibland på kvällen.
Vid sju på kvällen återlämnade jag bilen. Det kändes som att jag suttit i den oavbrutet i åtta timmar.
Vi lämnade sedan staden strax innan fyra och då var det redan bäckmörkt. Attans vad ansträngande det var att köra hem igen. Tur att det var en tät ström av andra hemvändande bilar. Inte för många, utan bara som en vägledande baklyse-orm i mörkret. Åttaåringen babblade hysteriskt i nästan en timme, sedan slocknade hon som ett ljus och sov hela vägen hem. Hon hade lagt sig vid midnatt båda kvällarna hos Pappan. De får lägga sig när de vill, och de behöver inte borsta tänderna.
Åttaåringen sa:
- När jag var där på sommaren så borstade inte mina systrar tänderna på tre dagar, men på den fjärde dagen så sa pappa till dem när de lagt sig att "imorgon måste ni borsta tänderna, och om ni glömmer det, så måste ni göra det dagen efter".
- Det låter lite äckligt.
- Ja, jag vet. Jag borstar i alla fall alltid på kvällen.
- Jaha, du menar att de inte borstar tänderna på morgonen heller?
- Nej, det gör de aldrig, men ibland på kvällen.
Vid sju på kvällen återlämnade jag bilen. Det kändes som att jag suttit i den oavbrutet i åtta timmar.
lördag 26 december 2009
Far from home
Pratar med min mamma för att höra hur besöket hos Pingu gick igår. Hon säger att det märks att det är ett hem på väg att brytas upp. Stämningen var låg. Pingu och hans fru har valt att inte berätta för barnen förrän efter helgerna. Vet inte om det är så bra. Barn känner på sig. De lämnade inte de vuxna för en minut igår. Första veckan i januari börjar de separera och flytta ut.
Sedan övergår min mamma till att berätta om att dagen igår slutade på ett väldigt dåligt sätt. Någon hade parkerat på hennes parkeringsplats när hon och hennes man kom hem. Hon nästan skriker åt mig när hon berättar det här. Vilken tid det tog att ta reda på vem det var och hur påfrestande det var att sedan se den personen åka iväg. Hon skrek åt honom och var helt rasande.
- Naturligtvis var det en utlänning också. Jag skulle kunna gå med i Sverigedemokraterna bara för att de vill bli av med dem!
Jag skrattar (vilket inte faller i god jord.).
- Dem? Hur menar du då?
- Utlänningar.
- Generaliserar du inte lite väl mycket då? Det skulle ju lika gärna kunnat varit en svensk som parkerat på din plats.
- Neheej, du! Svenskar vågar inte göra sånt, de är för rädda och mesiga!
- Jaha, men inte SD?
- Nej, men jag kan ju inte gå med där ändå, för de vill ju också ha bort homosexuella, och det går jag inte med på.
- Nehej, så då kan du inte dra alla över en kam? Det gäller bara för vissa?
- Ja, så klart. Så du har aldrig något problem med utlänningar då?
- Jovisst, men det handlar inte om att de är utlänningar, det handlar om att de är individer. Hade du satt en annan kille i samma ålder från samma land som den snubben som nu tog din parkering, så hade han kanske inte ställt sig på den platsen.
- Det tror jag visst det.
Fast nu har hon lugnat ned sig en aning (och jag är less på det hela).
- Herregud, det handlar om en parkeringsplats. Det är inte så allvarligt.
- Det är det visst det. Det är otroligt irriterande.
- Ja, visst, men det är inte hela världen. (Dessutom vet jag att det har hänt att hennes man också har parkerat på någon annans plats. Då kunde de minsann inte förstå hur platsägaren kunde bli så upprörd.)
Samtalet övergår till en diskussion om SD och att övriga partier inte kommer kunna ignorera SD framöver.
- Det finns alltför mycket ilska och rädsla i samhället idag, SD lär bli invalda i regeringen i nästa val, säger min mamma.
Ja, tänker jag, om folk tänker som du gör.
Sedan övergår min mamma till att berätta om att dagen igår slutade på ett väldigt dåligt sätt. Någon hade parkerat på hennes parkeringsplats när hon och hennes man kom hem. Hon nästan skriker åt mig när hon berättar det här. Vilken tid det tog att ta reda på vem det var och hur påfrestande det var att sedan se den personen åka iväg. Hon skrek åt honom och var helt rasande.
- Naturligtvis var det en utlänning också. Jag skulle kunna gå med i Sverigedemokraterna bara för att de vill bli av med dem!
Jag skrattar (vilket inte faller i god jord.).
- Dem? Hur menar du då?
- Utlänningar.
- Generaliserar du inte lite väl mycket då? Det skulle ju lika gärna kunnat varit en svensk som parkerat på din plats.
- Neheej, du! Svenskar vågar inte göra sånt, de är för rädda och mesiga!
- Jaha, men inte SD?
- Nej, men jag kan ju inte gå med där ändå, för de vill ju också ha bort homosexuella, och det går jag inte med på.
- Nehej, så då kan du inte dra alla över en kam? Det gäller bara för vissa?
- Ja, så klart. Så du har aldrig något problem med utlänningar då?
- Jovisst, men det handlar inte om att de är utlänningar, det handlar om att de är individer. Hade du satt en annan kille i samma ålder från samma land som den snubben som nu tog din parkering, så hade han kanske inte ställt sig på den platsen.
- Det tror jag visst det.
Fast nu har hon lugnat ned sig en aning (och jag är less på det hela).
- Herregud, det handlar om en parkeringsplats. Det är inte så allvarligt.
- Det är det visst det. Det är otroligt irriterande.
- Ja, visst, men det är inte hela världen. (Dessutom vet jag att det har hänt att hennes man också har parkerat på någon annans plats. Då kunde de minsann inte förstå hur platsägaren kunde bli så upprörd.)
Samtalet övergår till en diskussion om SD och att övriga partier inte kommer kunna ignorera SD framöver.
- Det finns alltför mycket ilska och rädsla i samhället idag, SD lär bli invalda i regeringen i nästa val, säger min mamma.
Ja, tänker jag, om folk tänker som du gör.
Close to home
Strötittar emellanåt på Bostad Stockholm. I veckan märkte Åttaåringen det och frågade förskräckt om vi ska flytta. Nej, det är inte aktuellt just nu. Jag tittar bara.
Så ser jag att det är en lägenhet ledig, som skulle passa mig och Åttaåringen, i min mammas hus i Skogås. Åttaåringen tycker att det låter ypperligt. Vad nära vi skulle ha till mormor! För mig finns det inte med som ett alternativ ens. Jag tror att Åttaåringen kanske kommer att förstå när hon blir äldre.
Eller snarare; jag hoppas att hon inte kommer känna på samma sätt för sin egen mamma.
Så ser jag att det är en lägenhet ledig, som skulle passa mig och Åttaåringen, i min mammas hus i Skogås. Åttaåringen tycker att det låter ypperligt. Vad nära vi skulle ha till mormor! För mig finns det inte med som ett alternativ ens. Jag tror att Åttaåringen kanske kommer att förstå när hon blir äldre.
Eller snarare; jag hoppas att hon inte kommer känna på samma sätt för sin egen mamma.
fredag 25 december 2009
Komedi på hög nivå
Tittar på kanalen Comedy central. Ett reklaminslag visar Mr T som slår ett slag för spelet Warcraft. Då kommer jag på att Åttaåringen igår sa:
- När pappa är ledig så sitter han nästan hela tiden vid datorn och spelar ett spel...jag kommer inte ihåg vad det heter. Det är en massa gubbar man ska slåss mot och man ska liksom bygga upp ett rike, eller nåt.
- Kan det heta Warcraft?
- Ja! Precis så heter det.
En rysning av obehag längst ryggen. Pappan spelade det redan när vi var tillsammans, för nästan 10 år sedan, och efter ett tag tyckte jag att det spelades alldeles för mycket. Jag känner tacksamhet över att jag slipper leva med det.
- När pappa är ledig så sitter han nästan hela tiden vid datorn och spelar ett spel...jag kommer inte ihåg vad det heter. Det är en massa gubbar man ska slåss mot och man ska liksom bygga upp ett rike, eller nåt.
- Kan det heta Warcraft?
- Ja! Precis så heter det.
En rysning av obehag längst ryggen. Pappan spelade det redan när vi var tillsammans, för nästan 10 år sedan, och efter ett tag tyckte jag att det spelades alldeles för mycket. Jag känner tacksamhet över att jag slipper leva med det.
Den förlorade generationen
Tittar på "En förlorad generation?" på SVT2 och tänker på de ungdomar jag stött på under de korta perioder som jag själv har varit knuten till Arbetsförmedlingen. Vissa har givit upp, vissa tycker att det är skönt att inte jobba, vissa vägrar ge upp. Sedan finns det så mycket konstig byråkrati inom Arbetsförmedlingen som gör att man inte får hitta på vad man vill för att försöka få ett jobb. Som att ta ett lärlingsjobb eller söka upp egna praktikplatser, sånt ses inte på med blida ögon i alla lägen.
Min pappa berättar om sin frus barn, en kille som nyligen blivit myndig. Han har inget jobb, men får praktisera. Han får 70 kronor. Per dag. Inte per timme. Då gäller det att göra sig oumbärlig för att få stanna kvar, men det är väl i princip omöjligt, då det ofta är en fabricerad tjänst som inte finns om inte bidraget till arbetsgivaren finns. Jag föreslår att sonen borde börja studera. Fast med obefintliga betyg i basämnen, så är ju inte heller det en möjlighet...
Min pappa berättar om sin frus barn, en kille som nyligen blivit myndig. Han har inget jobb, men får praktisera. Han får 70 kronor. Per dag. Inte per timme. Då gäller det att göra sig oumbärlig för att få stanna kvar, men det är väl i princip omöjligt, då det ofta är en fabricerad tjänst som inte finns om inte bidraget till arbetsgivaren finns. Jag föreslår att sonen borde börja studera. Fast med obefintliga betyg i basämnen, så är ju inte heller det en möjlighet...
Hur träffar man någon?
Fikade med mina kusiner för snart en vecka sedan. En av dem berättade om en (manlig) kollega som gick på danskurs. Inte så mycket för att lära sig dansa, som för att försöka träffa någon att gå på dejt med. Det är kanske så "vi" gör i min generation. Eller?
Vid skilda tillfällen under hösten har jag suttit i samtal med en manlig kurskamrat som är 22 år och en dito kvinnlig som är lika gammal (ung). Vi har diskuterat relationer och de frågade mig hur man egentligen kan träffa någon, någon att vara tillsammans med och tycka om. Jag fascineras. Både över att de inte ser några tillfällen någonstans - och att de ser på mig som så pass vis att jag har råd att ge.
De anser inte att krogen har så mycket att ge, de har gått igenom bekantskapskretsen och de skulle aldrig någonsin söka sällskap via internet. Så, vad ska jag svara dem? Jag kanske ska presentera dem för varandra...
Vid skilda tillfällen under hösten har jag suttit i samtal med en manlig kurskamrat som är 22 år och en dito kvinnlig som är lika gammal (ung). Vi har diskuterat relationer och de frågade mig hur man egentligen kan träffa någon, någon att vara tillsammans med och tycka om. Jag fascineras. Både över att de inte ser några tillfällen någonstans - och att de ser på mig som så pass vis att jag har råd att ge.
De anser inte att krogen har så mycket att ge, de har gått igenom bekantskapskretsen och de skulle aldrig någonsin söka sällskap via internet. Så, vad ska jag svara dem? Jag kanske ska presentera dem för varandra...
What could have been
När jag dukade upp en stor söndagsfrukost för några veckor sedan kläckte Åttaåringen ur sig att hon saknade Musikmannen, för tydligen var det mer vanligt att jag dukade upp stor frukost när han åt med oss.
Vi har inte träffats på snart två månader. Vi lär inte ses mer. Fast Musikmannen vill gärna det. När jag sa adjö kom han på att han älskade mig och vi har haft djupa diskussioner sedan dess. Via mail. För han kan inte ha en sån diskussion i ett vanligt samtal. Vilket för mig inte är hållbart. Det hela handlar om att han vill bli någon som han inte är, för att jag ska bli nöjd/tillfredsställd/glad eller dylikt. Själv anser jag inte att det är varken möjligt, eller önskvärt, att förändra sig så.
Sedan tänker jag på Pingu och deras situation. Den är lite likadan, fast i ett ofantligt större perspektiv och med fler komplikationer (då det är barn inkluderade). Vi är ofta de bästa vi någonsin kan vara när vi inleder ett förhållande och sedan försöker vi att upprätthålla den bilden av oss själva så länge det bara går. Är det dock inte ett naturligt beteende, eller ett vi själva finner tillräckligt önskvärt, så faller vi tillslut tillbaka in i gamla vanor. Eller som Pingu uttryckte det:
- Jag trodde att jag kunde slappna av och känna mig trygg i det här förhållandet, att oavsett vad jag gjorde så skulle förhållandet bestå.
Vi har inte träffats på snart två månader. Vi lär inte ses mer. Fast Musikmannen vill gärna det. När jag sa adjö kom han på att han älskade mig och vi har haft djupa diskussioner sedan dess. Via mail. För han kan inte ha en sån diskussion i ett vanligt samtal. Vilket för mig inte är hållbart. Det hela handlar om att han vill bli någon som han inte är, för att jag ska bli nöjd/tillfredsställd/glad eller dylikt. Själv anser jag inte att det är varken möjligt, eller önskvärt, att förändra sig så.
Sedan tänker jag på Pingu och deras situation. Den är lite likadan, fast i ett ofantligt större perspektiv och med fler komplikationer (då det är barn inkluderade). Vi är ofta de bästa vi någonsin kan vara när vi inleder ett förhållande och sedan försöker vi att upprätthålla den bilden av oss själva så länge det bara går. Är det dock inte ett naturligt beteende, eller ett vi själva finner tillräckligt önskvärt, så faller vi tillslut tillbaka in i gamla vanor. Eller som Pingu uttryckte det:
- Jag trodde att jag kunde slappna av och känna mig trygg i det här förhållandet, att oavsett vad jag gjorde så skulle förhållandet bestå.
Fröjdefull
Den finaste klapp jag fick var en kudde som Åttaåringen gjort på Fritids.
Den lär finnas vid min sida tills jag dör.
Den lär finnas vid min sida tills jag dör.
Att skiljas är att dö en smula
Nu har Åttaåringen åkt iväg med Pappan. På söndag åker jag för att hämta hem henne igen. Det blir en kort visit, men Åttaåringen nöjde sig med det. Huvudsaken var att hon fick träffa sina halvsystrar.
När Åttaåringen såg en trailer på nya Alvin och gänget-filmen så sa hon:
- Kanske jag kan se den med pappa.
- Ja, kanske, du kan ju fråga ifall de vill göra det.
- Eller, nej, förresten, det är ju som slöseri med tid, man träffas ju inte när man sitter på bion. Den tiden skulle jag kunna träffa mina systrar istället.
- Ja, det är sant...
Så ung, och så insiktsfull. Så väl jag känner igen mitt barnjag. Vad gör vi inte för att slippa bli besvikna.
När nu Pappan kom och hämtade Åttaåringen så hade han inte sin egen bil (fastän han sagt att han absolut inte kunde låna en annan bil) och Åttaåringen frågade:
- Har du lånat en bil?
- Mmm...
- Av vem då?
- Eh, öh, av en kompis...
Snart nog lär sig Åttaåringen säkert också att man inte frågar om vad som helst.
Min älskade unge, hur jag önskar att jag inte hade försatt oss i den här sitsen.
När Åttaåringen såg en trailer på nya Alvin och gänget-filmen så sa hon:
- Kanske jag kan se den med pappa.
- Ja, kanske, du kan ju fråga ifall de vill göra det.
- Eller, nej, förresten, det är ju som slöseri med tid, man träffas ju inte när man sitter på bion. Den tiden skulle jag kunna träffa mina systrar istället.
- Ja, det är sant...
Så ung, och så insiktsfull. Så väl jag känner igen mitt barnjag. Vad gör vi inte för att slippa bli besvikna.
När nu Pappan kom och hämtade Åttaåringen så hade han inte sin egen bil (fastän han sagt att han absolut inte kunde låna en annan bil) och Åttaåringen frågade:
- Har du lånat en bil?
- Mmm...
- Av vem då?
- Eh, öh, av en kompis...
Snart nog lär sig Åttaåringen säkert också att man inte frågar om vad som helst.
Min älskade unge, hur jag önskar att jag inte hade försatt oss i den här sitsen.
torsdag 24 december 2009
Vi spelar spel
Åttaåringen och jag hade valt en lugn julafton hemma, i avskildhet. Som Åttaåringen uttryckte det:
- Vi kan väl spela spel och se en film och mysa.
Så det var målet.
Veckan innan jul valde min pappa att vara med oss på julafton, under förevändingen att vi inte skulle sitta ensamma. (Hur är man ensam när man är två? Eller för den delen, hur är man ensam när man inte känner sig ensam - utan tillfreds med sig själv som sällskap?) Det egentliga skälet var att han inte orkade med en till jul hemma, då hans fru väljer att varje jul bjuda hem sitt ex ("för barnens skull" (som nu är i princip myndiga)).
Under julmiddagen pratade min pappa oupphörligt, vilket var en aning förvånande. Han behövde väl få ur sig en del. Han berättade om sina olika arbetskamrater, som han trivs med. Han klagade på hierarkin på jobbet. Sedan avslutade han med att prata om sina föräldrar, som på olika sätt misshandlade honom och hans syskon (vilket jag vetat om sedan länge). Underligt nog kom aldrig Pingu på tal, fast det kanske inte var så konstigt ändå, när pappa själv satt och svepte julöl efter julöl. När inte Åttaåringen hörde på så frågade han ifall det inte var dags att avliva katten nu (som fyller 17 år imorgon). Han ansåg att hon aldrig äter, men kräks en massa.
- Mind your own business, sa jag. Fast med andra ord. Allt för att behålla en glad stämning.
Sedan öppnade vi klappar och pappa lämnade oss. Sockerhöga på must, glass och godsaker spelade Åttaåringen och jag spel. Eller spel och spel. Vi skulle inviga de Bakugan som Åttaåringen hade fått. Jösses. Jag har överlevt att slippa lära mig så mycket om alla hennes Pokémon . Bakugan verkar vara samma stuk, men snäppet värre vad det gäller regler...
- Vi kan väl spela spel och se en film och mysa.
Så det var målet.
Veckan innan jul valde min pappa att vara med oss på julafton, under förevändingen att vi inte skulle sitta ensamma. (Hur är man ensam när man är två? Eller för den delen, hur är man ensam när man inte känner sig ensam - utan tillfreds med sig själv som sällskap?) Det egentliga skälet var att han inte orkade med en till jul hemma, då hans fru väljer att varje jul bjuda hem sitt ex ("för barnens skull" (som nu är i princip myndiga)).
Under julmiddagen pratade min pappa oupphörligt, vilket var en aning förvånande. Han behövde väl få ur sig en del. Han berättade om sina olika arbetskamrater, som han trivs med. Han klagade på hierarkin på jobbet. Sedan avslutade han med att prata om sina föräldrar, som på olika sätt misshandlade honom och hans syskon (vilket jag vetat om sedan länge). Underligt nog kom aldrig Pingu på tal, fast det kanske inte var så konstigt ändå, när pappa själv satt och svepte julöl efter julöl. När inte Åttaåringen hörde på så frågade han ifall det inte var dags att avliva katten nu (som fyller 17 år imorgon). Han ansåg att hon aldrig äter, men kräks en massa.
- Mind your own business, sa jag. Fast med andra ord. Allt för att behålla en glad stämning.
Sedan öppnade vi klappar och pappa lämnade oss. Sockerhöga på must, glass och godsaker spelade Åttaåringen och jag spel. Eller spel och spel. Vi skulle inviga de Bakugan som Åttaåringen hade fått. Jösses. Jag har överlevt att slippa lära mig så mycket om alla hennes Pokémon . Bakugan verkar vara samma stuk, men snäppet värre vad det gäller regler...
Lucka för lucka
Så var julkalendern slut för denna gång. Vad smidigt det har varit att ha SVT Play på Digital-TV, då kunde vi se dagens avsnitt när vi vill, hur ofta vi vill.
Kalendern tog sig, tycker jag, efter de inledande något halvtråkiga programmen. De sista två veckorna har en känsla av klassisk julkalender infunnit sig. Jag kom att tänka på kalendrar som Trolltider (inte riktigt i samma nivå, men ändå). Kanske för att Eva Rydberg var med i årets julkalender också. Åttaåringen lär i alla fall minnas årets julkalender bättre än de hon tidigare sett.
Kalendern tog sig, tycker jag, efter de inledande något halvtråkiga programmen. De sista två veckorna har en känsla av klassisk julkalender infunnit sig. Jag kom att tänka på kalendrar som Trolltider (inte riktigt i samma nivå, men ändå). Kanske för att Eva Rydberg var med i årets julkalender också. Åttaåringen lär i alla fall minnas årets julkalender bättre än de hon tidigare sett.
Innovativ
En klapp får man öppna på morgonen. Åttaåringen fick välja vilket paket jag fick öppna. Det var ett från henne. En Tvåring, egenhändigt gjord, som man sätter över två fingrar.
GOD JUL!!
GOD JUL!!
Julefrid
Så här såg det ut utanför huset för några dagar sedan. Jag är glad att vi hann ta in cyklarna i källaren.
Nu ljuder julsångerna ur högtalarna och maten sprider goda dofter.
Nu ljuder julsångerna ur högtalarna och maten sprider goda dofter.
tisdag 22 december 2009
Waste of money
Idag var Åttaåringen och jag på bio och såg "Arthur och Maltazard", den andra filmen om Arthur och minimojerna. Det var nog den sämsta barnfilm jag någonsin sett, tror jag. (Visserligen såg vi "Polarexpressen" häromdagen och den var uruselt tecknad, men det var ändå en rätt bra historia och ganska spännande.)
Genom hela Arthurfilmen satt vi och väntade på att den skulle börja, att historien skulle ta fart och att det skulle börja bli spännande, men inget hände. Inte förrän de sista fem minuterna blev det tillslut en aning spännande och började bygga på den tidigare filmen. Sedan var det abrupt slut och alla i salongen satt häpna och besvikna kvar och kände sig lurade.
Intill oss satt en pappa med sin son i ungefär samma ålder som Åttaåringen. De hade inte sett den första filmen - och jag tror inte att den här filmen kan ha gett dem ett jota.
Det är upplagt för en 3:a, men den lär vi inte betala för att se på bio.
En film som jag verkligen är nyfiken på är den udda versionen av Alice som snart kommer. Den lär vi knappast se på bio heller dock.
Genom hela Arthurfilmen satt vi och väntade på att den skulle börja, att historien skulle ta fart och att det skulle börja bli spännande, men inget hände. Inte förrän de sista fem minuterna blev det tillslut en aning spännande och började bygga på den tidigare filmen. Sedan var det abrupt slut och alla i salongen satt häpna och besvikna kvar och kände sig lurade.
Intill oss satt en pappa med sin son i ungefär samma ålder som Åttaåringen. De hade inte sett den första filmen - och jag tror inte att den här filmen kan ha gett dem ett jota.
Det är upplagt för en 3:a, men den lär vi inte betala för att se på bio.
En film som jag verkligen är nyfiken på är den udda versionen av Alice som snart kommer. Den lär vi knappast se på bio heller dock.
söndag 20 december 2009
Att möta sin skräck
Åttaåringen tycker att vi kan se Avatar på bio. Jag är tveksam, men jag läste att någon drog en parallell till Star Wars och de har vi ju sett. Avatar är ju från 11 år, så det skulle kunna gå. Jag frågar den unga killen i biokassan. Han är också tveksam; det är väldigt mycket action och en rätt komplicerad frågeställning som tas upp i filmen (utrota ett folk, antar jag att han syftar på). Så vi låter bli.
Åttaåringen är fundersam:
- Mamma, har alla de som jobbar i kassan på bion sett alla filmer, så de vet vad de handlar om?
- Ja, jag tror att de har sett de flesta, annars har de nog fått veta lite mer än vi vad filmen handlar om, så att de kan berätta det.
Dessutom är det ju lättare att ha en diskussion kring filmen hemma i soffan, än i en biosalong.
Vi ser på E.T. hemma istället. Åttaåringen har varit tveksam till den tidigare, men nu övertygar jag henne om att det är en älskvärd figur och efter den inledande mystiska kvarten så är hon såld. Hon gråter stora tårar när forskarna fångar E.T. och hon pratar sig varm om orättvisan och hur hon aldrig någonsin ska bli forskare. Så vi har en diskussion om det hela.
För någon vecka sedan såg vi Barnvakten med Louise Edlind i rollen som barnvakt, på TV. Den är jag glad att jag sa åt henne att blunda inför. När hon kastar i katten i sjön så insåg jag att det kommer att barka åt h-e, och det gjorde det. Hade Åttåringen fått se de avslutande bilderna så hade hon haft mardömmar länge.
Åttaåringen är fundersam:
- Mamma, har alla de som jobbar i kassan på bion sett alla filmer, så de vet vad de handlar om?
- Ja, jag tror att de har sett de flesta, annars har de nog fått veta lite mer än vi vad filmen handlar om, så att de kan berätta det.
Dessutom är det ju lättare att ha en diskussion kring filmen hemma i soffan, än i en biosalong.
Vi ser på E.T. hemma istället. Åttaåringen har varit tveksam till den tidigare, men nu övertygar jag henne om att det är en älskvärd figur och efter den inledande mystiska kvarten så är hon såld. Hon gråter stora tårar när forskarna fångar E.T. och hon pratar sig varm om orättvisan och hur hon aldrig någonsin ska bli forskare. Så vi har en diskussion om det hela.
För någon vecka sedan såg vi Barnvakten med Louise Edlind i rollen som barnvakt, på TV. Den är jag glad att jag sa åt henne att blunda inför. När hon kastar i katten i sjön så insåg jag att det kommer att barka åt h-e, och det gjorde det. Hade Åttåringen fått se de avslutande bilderna så hade hon haft mardömmar länge.
Magiskt
När Anders hade namnsdag så pratade jag med Åttaåringen om slask och brask. Anders slaskade, så då ska det helst braska till jul.
- Vad betyder braska? sa Åttaåringen.
- Ja, men, öh, eh, alltså kallt och mycket snö och så...
(Vad tusan betyder det egentligen...?)
Så kom då snön, och den slutar ju aldrig. Visserligen ser det ut så här på Sergels torg idag, men här ute i förorten är det närmare 40 cm på sina håll. Det plogas konstant - och det snöar hela tiden. Det är helt underbart och det borde ju verkligen ligga kvar till julafton.
- Vad betyder braska? sa Åttaåringen.
- Ja, men, öh, eh, alltså kallt och mycket snö och så...
(Vad tusan betyder det egentligen...?)
Så kom då snön, och den slutar ju aldrig. Visserligen ser det ut så här på Sergels torg idag, men här ute i förorten är det närmare 40 cm på sina håll. Det plogas konstant - och det snöar hela tiden. Det är helt underbart och det borde ju verkligen ligga kvar till julafton.
lördag 19 december 2009
Förorten lever
Med Åttaåringen i pulkabacken idag. Snön föll tät. Inom kort anlände flera klasskompisar med sina föräldrar. (Alla är svenska, slår det mig efter en stund. Undrar hur det kommer sig egentligen.)
Mitt i backen står ett bord. Ett sånt där stort stabilt bord som ofta står utställt i parkleken. På ena sidan av backen ligger bordsskivan, på andra sidan av backen står resten/resterna av bordet. En av papporna säger att han fick flytta på bordet igår, för då stod det mitt i backen och blockerade. Sedan säger han krasst:
- Den här trakten lever ett annat liv när vi sover.
Mitt i backen står ett bord. Ett sånt där stort stabilt bord som ofta står utställt i parkleken. På ena sidan av backen ligger bordsskivan, på andra sidan av backen står resten/resterna av bordet. En av papporna säger att han fick flytta på bordet igår, för då stod det mitt i backen och blockerade. Sedan säger han krasst:
- Den här trakten lever ett annat liv när vi sover.
VVV
Våga Vara Vuxen.
Då menar jag inte samla vuxenpoäng eller bli tråkig. Jag menar stå för dina handlingar och vad du säger. Ta ansvar. Främst tänker jag på människor som har satt barn till världen.
Om man vågar vara vuxen, så säger man t ex inte:
Min fyraåring vill inte följa med, så vi kommer inte.
Då menar jag inte samla vuxenpoäng eller bli tråkig. Jag menar stå för dina handlingar och vad du säger. Ta ansvar. Främst tänker jag på människor som har satt barn till världen.
Om man vågar vara vuxen, så säger man t ex inte:
Min fyraåring vill inte följa med, så vi kommer inte.
fredag 18 december 2009
Att ha mage
Sex månader sedan Pappan träffade Åttaåringen. Han får själv bestämma vilka dagar som passar då Åttaåringen kan vara hos honom. När det kommer till kritan så kan han ändå inte köra (ca två timmars bilfärd) och hämta henne, för hans bil har frugan - som ska jobba - och han kan inte låna bil av någon. Dessutom har han haft så låg årsinkomst i år, så det är väl inte mer än rätt att jag också kör någon gång.
Fastän jag inte har någon bil.
Fastän jag har ännu lägre årsinkomst.
Fast det ska vi ju inte tala om förstås.
Så jag fixar, jag böjer mig så att ryggen nästan knäcks, för att jag vet hur stor Åttaåringens längtan efter att få träffa sina halvsyskon och kusiner är.
Sedan visar det sig att även Pappan ska jobba när Åttaåringen ska vara där. När jag berättar det för Åttaåringen så rycker hon på axlarna och säger:
- Det gör inget. Jag vill mest träffa Sjuåringen och Sexåringen (halvsyskonen).
Så när Åttaåringen väl är hos Pappan så är det alltså Pappans frus mormor som kommer att ta hand om barnen. Det känns ju tryggt. Not.
Fastän jag inte har någon bil.
Fastän jag har ännu lägre årsinkomst.
Fast det ska vi ju inte tala om förstås.
Så jag fixar, jag böjer mig så att ryggen nästan knäcks, för att jag vet hur stor Åttaåringens längtan efter att få träffa sina halvsyskon och kusiner är.
Sedan visar det sig att även Pappan ska jobba när Åttaåringen ska vara där. När jag berättar det för Åttaåringen så rycker hon på axlarna och säger:
- Det gör inget. Jag vill mest träffa Sjuåringen och Sexåringen (halvsyskonen).
Så när Åttaåringen väl är hos Pappan så är det alltså Pappans frus mormor som kommer att ta hand om barnen. Det känns ju tryggt. Not.
torsdag 17 december 2009
Det är inte dig det är fel på, det är mig
Avslutning för terminen med Åttaåringens teatergrupp. De ska äta pepparkakor och samtala lite mysigt. (Sagolikt nog så har de glutenfria kakor också! Jippie!)
Vi sitter i foajén och väntar på teaterledaren. Den enda pojken i gruppen klättrar på möblerna och springer runt. Mamman (i min ålder) säger till honom på måfå att lugna ned sig, samtidigt som hon pratar i mobiltelefon. Pojken hoppar runt, gör olika ljud och är allmänt spattig. Förra veckan var det en ung tjej som kom med pojken till teatern. Hon talade i mobiltelefon från det att de klev in, tills de gick en timme senare, utan uppehåll. Då var han också spattig. Veckan innan det kom pojken med sin pappa, de satt och läste i en bok tillsammans. Pappan pratade inte i telefon, han pratade med pojken. Den gången var pojken lugn.
Teaterledaren går in i köket. Barnen följer efter. Jag säger till Åttaåringen att vänta, kanske de inte ska följa efter, eftersom de inte blev uppmanade att följa henne (som de brukar bli). Då har pojkens mamma slutat prata i telefon och säger med hög röst till mig:
- Oj!! Nu förstår jag varför flickor har ett större världsperspektiv!!
- Hur menar du då...?
- Ja, jag förklarade ju inte det för min son. Jag skulle också ha kunnat ropa tillbaka honom och säga precis det du nu sa, men det gjorde jag ju inte. Vilket inte får honom att lära sig att tänka i ett större perspektiv.
- Jaha, okej, men det är ju inte något specifikt för flickor. Du hade ju lika gärna kunnat göra det också.
- Jo, men det är ju mest flickor som är så.
- Alltså, det är väl föräldrarna som gör att en flicka formas på det sättet i så fall.
- Ja, men det är ju bara föräldrar till flickor som gör på det sättet.
- Eh, men det är ju individuellt. Det måste man ju som förälder välja om man vill göra, även om man har en son.
Det var skönt att vi då blev avbrutna av att teaterledaren sa åt barnen att komma in i köket, och pojkens mamma gick och handlade.
Vi sitter i foajén och väntar på teaterledaren. Den enda pojken i gruppen klättrar på möblerna och springer runt. Mamman (i min ålder) säger till honom på måfå att lugna ned sig, samtidigt som hon pratar i mobiltelefon. Pojken hoppar runt, gör olika ljud och är allmänt spattig. Förra veckan var det en ung tjej som kom med pojken till teatern. Hon talade i mobiltelefon från det att de klev in, tills de gick en timme senare, utan uppehåll. Då var han också spattig. Veckan innan det kom pojken med sin pappa, de satt och läste i en bok tillsammans. Pappan pratade inte i telefon, han pratade med pojken. Den gången var pojken lugn.
Teaterledaren går in i köket. Barnen följer efter. Jag säger till Åttaåringen att vänta, kanske de inte ska följa efter, eftersom de inte blev uppmanade att följa henne (som de brukar bli). Då har pojkens mamma slutat prata i telefon och säger med hög röst till mig:
- Oj!! Nu förstår jag varför flickor har ett större världsperspektiv!!
- Hur menar du då...?
- Ja, jag förklarade ju inte det för min son. Jag skulle också ha kunnat ropa tillbaka honom och säga precis det du nu sa, men det gjorde jag ju inte. Vilket inte får honom att lära sig att tänka i ett större perspektiv.
- Jaha, okej, men det är ju inte något specifikt för flickor. Du hade ju lika gärna kunnat göra det också.
- Jo, men det är ju mest flickor som är så.
- Alltså, det är väl föräldrarna som gör att en flicka formas på det sättet i så fall.
- Ja, men det är ju bara föräldrar till flickor som gör på det sättet.
- Eh, men det är ju individuellt. Det måste man ju som förälder välja om man vill göra, även om man har en son.
Det var skönt att vi då blev avbrutna av att teaterledaren sa åt barnen att komma in i köket, och pojkens mamma gick och handlade.
tisdag 15 december 2009
Svikare
Reinfeldt pratade i aulan på universitetet igår. Jag hade ingen aning om det förrän igår, då jag såg det på universitetets hemsida. Ingen har nämnt det när vi har varit i skolan. Jag hade dock hemstudier, så jag gick inte dit. Tydligen valde många andra också att hoppa det hela, då aulan (som tar 1200 pers) fyldes av ca 200 pers. Det måste ha varit ett personligt anförande.
Milsvida skillnader, men ändå så likt
Jag går på två anställningsintervjuer, på två förskolor. Den ena ligger långt ut i förorten (föräldrarna studerar, är sjukskrivna eller förtidspensionerade, enligt föreståndaren) och den andra ligger väldigt centralt på Södermalm (föräldrarna jobbar - och bryr sig VÄLDIGT mycket om verksamheten på förskolan, enligt föreståndaren). Jag pratar med högste chefen och föreståndaren på båda förskolorna. Förskolorna är extremt olika på alla sätt och, av olika anledningar, känner jag mig inte manad till att jobba på någon av dem. När jag kommer hem berättar jag lite om min dag för Åttaåringen. Uppgivet säger hon:
- Mamma, du måste träffa BARNEN! Och de som jobbar på förskolan, inte chefen! Då, SEN får du känna efter och bestämma dig.
Ja, man kan ju tycka att det skulle vara så; Hur fungerar jag med barnen och hur kan jag bemöta föräldrarna, "kunderna". Det är ju inte så det går till. Jag måste själv bedömas först.
- Mamma, du måste träffa BARNEN! Och de som jobbar på förskolan, inte chefen! Då, SEN får du känna efter och bestämma dig.
Ja, man kan ju tycka att det skulle vara så; Hur fungerar jag med barnen och hur kan jag bemöta föräldrarna, "kunderna". Det är ju inte så det går till. Jag måste själv bedömas först.
Curiosity killed the kid
När jag nu står inför att kliva ur den omhuldande bubbla som kallas studier och kliva in i den hårda verkligheten så inser jag att det som jag i huvudsak tar med mig är en undran över hur det ska gå att lösa gåtan "Hur kan jag låta barnen behålla sin nyfikenhet?". Hur lägger man upp arbetet så att barnen inte dämpas i sin iver att utforska, lära sig, klura och växa som individer, utan att bli begränsade av böcker, stela uppgifter och inskränkta beteenden?
Jag vill verkligen inte drunkna i administrativa uppgifter, jag vill vara med barnen och se dem upptäcka nya lärdomar och ta till sig olika tankesätt för att utvecklas. För det är detta jag är utbildad att göra. Jag vill inspirera och entusiasmera, så mycket jag bara kan. Jag vill vara accepterande och inte begränsande.
Så ser dock inte verkligheten ut, inser jag. Just nu ser jag ingen glädje alls. Inte ens utmaningar. Bara dödsstötar.
Jag vill verkligen inte drunkna i administrativa uppgifter, jag vill vara med barnen och se dem upptäcka nya lärdomar och ta till sig olika tankesätt för att utvecklas. För det är detta jag är utbildad att göra. Jag vill inspirera och entusiasmera, så mycket jag bara kan. Jag vill vara accepterande och inte begränsande.
Så ser dock inte verkligheten ut, inser jag. Just nu ser jag ingen glädje alls. Inte ens utmaningar. Bara dödsstötar.
måndag 14 december 2009
Ett decennium av ett millennium
Det känns som rätt nyligen det var dags att vänja sig vid att skriva 2000 istället för 1999.
Jag minns att någon i december 1999 skrockfullt sa till mig att den jag spenderar millenniumskiftets nyårsafton med är den person jag kommer att vara med resten av livet. Som ett ont omen. Jag spenderade den natten med Åttaåringens Pappa och ett par vänner. Jag frös tårna av mig och tittade (lyssnade) på Europe, är det jag mest minns.
Vad stannar då kvar hos mig efter detta decennium? Svaret är givet: Åttaåringen. Jag kan inte fatta att hon är så stor, att tiden har gått så fort, det är ofattbart. Hon är underbar. Det går inte ens att beskriva med ord hur det känns.
Vid sidan av detta finns mitt eget liv och hur jag personligen har utvecklats under dessa 10 år. Det är nästintill lika omvälvande. Från livsglädje, till sorg, hysteri, stress, balansgång på avgrundens kant, helande, inre lugn, hunger, utopi, tacksamhet och tillslut en skälvande och nyfiken undran om vad nästan decennium kan tänkas innehålla.
Underordnat allt det personliga är saker i omvärlden. Det är inte mycket jag har sparat i minnet och tar med mig in i nästa decennium, men några saker finns där. Bland annat att komma ihåg och hålla mitt testamente uppdaterat, ifall jag skulle få för mig att skriva några böcker...
Jag minns att någon i december 1999 skrockfullt sa till mig att den jag spenderar millenniumskiftets nyårsafton med är den person jag kommer att vara med resten av livet. Som ett ont omen. Jag spenderade den natten med Åttaåringens Pappa och ett par vänner. Jag frös tårna av mig och tittade (lyssnade) på Europe, är det jag mest minns.
Vad stannar då kvar hos mig efter detta decennium? Svaret är givet: Åttaåringen. Jag kan inte fatta att hon är så stor, att tiden har gått så fort, det är ofattbart. Hon är underbar. Det går inte ens att beskriva med ord hur det känns.
Vid sidan av detta finns mitt eget liv och hur jag personligen har utvecklats under dessa 10 år. Det är nästintill lika omvälvande. Från livsglädje, till sorg, hysteri, stress, balansgång på avgrundens kant, helande, inre lugn, hunger, utopi, tacksamhet och tillslut en skälvande och nyfiken undran om vad nästan decennium kan tänkas innehålla.
Underordnat allt det personliga är saker i omvärlden. Det är inte mycket jag har sparat i minnet och tar med mig in i nästa decennium, men några saker finns där. Bland annat att komma ihåg och hålla mitt testamente uppdaterat, ifall jag skulle få för mig att skriva några böcker...
Människovärde
Åh, vad jag har önskat att Pappan skulle höra av sig till Åttaåringen. Sist vi såg skymten av honom var väl ca sex månader sedan då han sa hej då med ett "vi hörs". Sedan dess har han inte hörts av. Jag har hoppats att han ska höra av sig, vara den vuxne, och visa för Åttaåringen att han bryr sig, att hon är någon han tänker på i sitt liv. Men icke. Fars dags-kort och julkort har hon skickat honom. Inte ett livstecken från hans håll.
Jag har uppmuntrat Åttaåringen att höra av sig, men hon har varit tveksam, inte vetat vad hon ska säga. Det är ju inte så mycket pappa hon bryr sig om, utan sina halvsyskon Sexåringen och Sjuåringen, verkar det som. Så för några dagar sedan föreslog jag att hon skulle ringa och höra ifall hon kunde vara hos pappa något under jullovet. Nu när vi har köpt julklappar till småsyskonen och allt. Det gick hem. Fast Åttaåringen vill inte vara där i mer än fyra dagar, och inte på julafton och inte på nyårsafton. Så mellandagarna alltså. Hon ringde ett kort samtal, Pappan sa att det lät perfekt och att han ska höra av sig innan jul om mer exakta tider.
Snälla nån, varför kunde han inte ha hört av sig tidigare själv och frågat Åttaåringen ifall hon ville komma dit någon dag...?
Jag har uppmuntrat Åttaåringen att höra av sig, men hon har varit tveksam, inte vetat vad hon ska säga. Det är ju inte så mycket pappa hon bryr sig om, utan sina halvsyskon Sexåringen och Sjuåringen, verkar det som. Så för några dagar sedan föreslog jag att hon skulle ringa och höra ifall hon kunde vara hos pappa något under jullovet. Nu när vi har köpt julklappar till småsyskonen och allt. Det gick hem. Fast Åttaåringen vill inte vara där i mer än fyra dagar, och inte på julafton och inte på nyårsafton. Så mellandagarna alltså. Hon ringde ett kort samtal, Pappan sa att det lät perfekt och att han ska höra av sig innan jul om mer exakta tider.
Snälla nån, varför kunde han inte ha hört av sig tidigare själv och frågat Åttaåringen ifall hon ville komma dit någon dag...?
fredag 11 december 2009
Ta seden dit du kommer - eller inte.
I datasalen på Universitetet, fredag morgon. Intill mig sitter det två kvinnliga studenter. De är kurskamrater, men verkar inte känna varandra så väl. Den ena är extremt blond och jag hör henne berätta om sitt hemland Finland. DEn andra är svarthårig och jag hör henne prata om sitt hemland Spanien. De kommunicerar på engelska med varandra.
Spanjorskan berättar om hennes senaste möte med den svenska kulturen. Hon var på badhuset med några kurskamrater. Hon tog ett skåp en bit ifrån de andra och hade baddräkten på när de möttes för att gå in till poolen, men när de klev in i duschrummet så insisterade hennes svenska vänner på att hon måste ta av sig baddräkten när hon skulle duscha. Sån var seden. Hon höll på att sjunka genom jorden. Hon ville ju inte alls varken visa sig naken eller se de andra nakna. Den finska tjejen håller med och säger att hon vet att det är så, hon har också blivit utsatt för det. Hon säger dock att hon är van, för i Finland är det till och med lag på att duscha naken innan badet i simhallen...
Spanjorskan berättar om hennes senaste möte med den svenska kulturen. Hon var på badhuset med några kurskamrater. Hon tog ett skåp en bit ifrån de andra och hade baddräkten på när de möttes för att gå in till poolen, men när de klev in i duschrummet så insisterade hennes svenska vänner på att hon måste ta av sig baddräkten när hon skulle duscha. Sån var seden. Hon höll på att sjunka genom jorden. Hon ville ju inte alls varken visa sig naken eller se de andra nakna. Den finska tjejen håller med och säger att hon vet att det är så, hon har också blivit utsatt för det. Hon säger dock att hon är van, för i Finland är det till och med lag på att duscha naken innan badet i simhallen...
torsdag 10 december 2009
Det är väl det syskon är till för...eller?
Ibland kan jag känna skuld för att jag inte har givit Åttaåringen några syskon, så att hon har någon att vända sig till i vått och torrt då hon blir äldre. (Jag vet att hon har sina halvsystrar hos Pappan, men det är ingen gemensam länk mellan mig och Åttaåringen.)
Andra stunder kan jag tänka att Åttaåringen ska vara glad att hon slipper ha någon annan att ta hänsyn till konstant. Jag vet hur jobbigt det är med syskon - och hur bra det kan vara. Det kan vara så kluvet - eller en bal på slottet.
Jag har dock insett att flertalet människor jag känner, som har syskon, knappt umgås med dem. Ofta står vännerna närmare än syskon och föräldrar. Det gäller även för mig. Pingu är alltid min bror, men kanske har vi behållt och utvecklat vår relation just för att den inte är så intensiv.
Tydligen står vi varandra nära ändå, för när det kryper fram att Pingu och hans fru ska flytta isär så faller - enligt mina föräldrar - plötsligt lotten på mig att ta mig an mig bror, att stötta honom och prata med honom. Ja, för han lär ju inte vilja prata med dem.
Ändå tänker jag inte i första hand på min bror, utan mina brorsbarn. Det är dem jag vill ta under mina vängar.
Andra stunder kan jag tänka att Åttaåringen ska vara glad att hon slipper ha någon annan att ta hänsyn till konstant. Jag vet hur jobbigt det är med syskon - och hur bra det kan vara. Det kan vara så kluvet - eller en bal på slottet.
Jag har dock insett att flertalet människor jag känner, som har syskon, knappt umgås med dem. Ofta står vännerna närmare än syskon och föräldrar. Det gäller även för mig. Pingu är alltid min bror, men kanske har vi behållt och utvecklat vår relation just för att den inte är så intensiv.
Tydligen står vi varandra nära ändå, för när det kryper fram att Pingu och hans fru ska flytta isär så faller - enligt mina föräldrar - plötsligt lotten på mig att ta mig an mig bror, att stötta honom och prata med honom. Ja, för han lär ju inte vilja prata med dem.
Ändå tänker jag inte i första hand på min bror, utan mina brorsbarn. Det är dem jag vill ta under mina vängar.
onsdag 9 december 2009
1+1=3
Jag har hört många lärare i många lärarrum tala om Jan Björklund och hans påhitt. Jag har nog aldrig hört en lärare som haft ett gott ord att säga om Björklund. Vilket jag har förståelse för.
Jag har dock börjat tycka att han gör rätt bra saker för skolan. Att Folkpartiet ställer sig bakom ett återförstatligande av skolan tycker jag är jättebra. Även om det säkerligen aldrig någonsin kommer att bli verklighet. Det skulle väl vara lite som att säga att Sverige ska träda ur EU. Det är liksom en omöjlighet, ett steg bakåt som inte längre går att ta.
Sedan en tid tillbaka prenumerar jag på Björklunds nyhetsbrev för att lättare hålla koll på alla hans påhitt och åsikter. Idag har han tagit upp TIMSS-undersökningen. TIMSS har han ju kommit dragande med tidigare.
Som vanligt är jag skeptisk till Björklunds användande av statistik. Samtidigt vet jag hur det ser ut i verkligheten - eller de delar av den som jag har varit i kontakt med - och där är det många lärare som inte har full koll på matematiken. Jag önskar själv att jag hade läst mer matematik, för att känna mig trygg när jag ska förmedla kunskap till eleverna.
Jag har dock börjat tycka att han gör rätt bra saker för skolan. Att Folkpartiet ställer sig bakom ett återförstatligande av skolan tycker jag är jättebra. Även om det säkerligen aldrig någonsin kommer att bli verklighet. Det skulle väl vara lite som att säga att Sverige ska träda ur EU. Det är liksom en omöjlighet, ett steg bakåt som inte längre går att ta.
Sedan en tid tillbaka prenumerar jag på Björklunds nyhetsbrev för att lättare hålla koll på alla hans påhitt och åsikter. Idag har han tagit upp TIMSS-undersökningen. TIMSS har han ju kommit dragande med tidigare.
I dag redovisas "TIMSS", en internationell undersökning av elevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. Det är den första internationella kunskapsstudien bland gymnasieelever på 13 år, och resultaten kräver lite uppmärksamhet.
De svenska gymnasieelevernas kunskaper har försämrats markant sedan den förra studien gjordes 1995. Det framgår bl a mycket tydligt att elevernas mattekunskaper blir allt sämre, vilket också svenska undersökningar belyst. Dessutom vet vi att var fjärde lärare som undervisar i matematik saknar utbildning i ämnet.
Denna utveckling oroar mig. Matematik är ett mycket viktigt ämne. Sverige har inte råd att förspilla matematisk kompetens, och för de elever som inte får den kunskap de behöver är det också en stor förlust.
För att komma tillrätta med problemen vill regeringen införa en lägstanivå av matematikkunnande för alla lärare på låg- och mellanstadiet. I framtiden ska det bli obligatoriskt för alla låg- och mellanstadielärare att läsa minst 30 högskolepoäng matematik (ett halvår). Jämfört med dagens lärarutbildning innebär det sannolikt en fördubbling för huvuddelen av lärarna.
Som vanligt är jag skeptisk till Björklunds användande av statistik. Samtidigt vet jag hur det ser ut i verkligheten - eller de delar av den som jag har varit i kontakt med - och där är det många lärare som inte har full koll på matematiken. Jag önskar själv att jag hade läst mer matematik, för att känna mig trygg när jag ska förmedla kunskap till eleverna.
Klappar mig själv på axeln
Tänk, i tidigare generationer i min släkt (på båda mina föräldrars sida) så är det endast min (nu avlidne) morbror som har avslutat en universitetsutbildning (eller högskoledito). Det känns rätt bra att jag inom kort äntligen har lyckats avsluta något i mitt liv - och kommer att få papper på det.
Dessa fem år av studier (varav Lärarutbildningen har upptagit 3,5) har verkligen fått mig att växa och lära känna mig själv på ett annat sätt än innan. Det har varit slitigt, men det har också varit semester i jämförelse med ett heltidsjobb.
Nu har jag bara några inlämningsuppgifter kvar att skriva. Det märks väl; det är ju därför jag bloggar istället.
Dessa fem år av studier (varav Lärarutbildningen har upptagit 3,5) har verkligen fått mig att växa och lära känna mig själv på ett annat sätt än innan. Det har varit slitigt, men det har också varit semester i jämförelse med ett heltidsjobb.
Nu har jag bara några inlämningsuppgifter kvar att skriva. Det märks väl; det är ju därför jag bloggar istället.
tisdag 8 december 2009
I förbifarten
Fyra tonårstjejer sitter på t-banan. En av dem går en linje på gymnasiet som jag tror heter Yrkesmusiker. De andra undrar om hon kommer att få jobb som musiker sedan. Hon fnyser och säger, att det inte är så troligt. Sedan berättar hon om hur det kan se ut på en lektion.
- Läraren kan säga: ta ett A, och personen i fråga sjunger ut ett klockrent A. Det skulle ju jag aldrig kunna. De eleverna kan också typ slå till stolen de sitter på och läraren frågar då: vad var det för ton? Någon säger Ett E, och det är rätt. Öh, det skulle ju jag aldrig kunna göra, men så finns det många som jag också, så det är lugnt.
Sedan börjar de prata om läxor och en av tjejerna säger att hon satt och skulle göra läxan och då kom hennes pappa in och kollade om hon gjorde den, men hon hade också en dejtingsida öppen och han undrade vad hon behövde den till läxorna.
- Min farsa är typ jättesträng och kollar hela tiden att jag jobbar på. Jag vill ju kolla facebook och svara på sms också.
- Shit, vad han är sträng.
- Ja. Fast ibland känner jag för att bara stänga av allting, även mobilen, men då tänker jag: hur ska någon kunna nå mig??
- Ja, man blir liksom beroende av mobilen. Tänk för några år sen, då fast det typ inte ens några mobiltelefoner. Hur klarade man sig då?
- A, jag vet, vad gör man om man typ måste ringa någon när man är ute?
- Min mamma har så här typ berättat för mig att när hon var barn och de var ute och typ cyklade runt och så, så kunde de gå hem till någon och ringa på dörren och fråga ifall de fick låna telefonen.
- Ameeen, bläää...så kan man väl inte göra!
Någon som vet vad en telefonkiosk är för något?
- Läraren kan säga: ta ett A, och personen i fråga sjunger ut ett klockrent A. Det skulle ju jag aldrig kunna. De eleverna kan också typ slå till stolen de sitter på och läraren frågar då: vad var det för ton? Någon säger Ett E, och det är rätt. Öh, det skulle ju jag aldrig kunna göra, men så finns det många som jag också, så det är lugnt.
Sedan börjar de prata om läxor och en av tjejerna säger att hon satt och skulle göra läxan och då kom hennes pappa in och kollade om hon gjorde den, men hon hade också en dejtingsida öppen och han undrade vad hon behövde den till läxorna.
- Min farsa är typ jättesträng och kollar hela tiden att jag jobbar på. Jag vill ju kolla facebook och svara på sms också.
- Shit, vad han är sträng.
- Ja. Fast ibland känner jag för att bara stänga av allting, även mobilen, men då tänker jag: hur ska någon kunna nå mig??
- Ja, man blir liksom beroende av mobilen. Tänk för några år sen, då fast det typ inte ens några mobiltelefoner. Hur klarade man sig då?
- A, jag vet, vad gör man om man typ måste ringa någon när man är ute?
- Min mamma har så här typ berättat för mig att när hon var barn och de var ute och typ cyklade runt och så, så kunde de gå hem till någon och ringa på dörren och fråga ifall de fick låna telefonen.
- Ameeen, bläää...så kan man väl inte göra!
Någon som vet vad en telefonkiosk är för något?
Ensambarn leker bäst...?
Åttaåringen är förkyld och har varit ensam hemma i två dagar, fem timmar per dag. Vänner, bekanta och studentkamrater förvånas och blir stressade.
- Min nioåring skulle aldrig klara av det!
- Ska du skynda dig hem nu då?
- Oj, oj, självklart ska du ha mobilen på, så att du hör om hon ringer!
Med spel på datorn, en aldrig sinande ström av barnprogram på TVn, böcker och tidningar att läsa och pyssel att sysselsätta sig med, samt - som sagt - att jag är nåbar på mobilen, så har jag gjort bedömningen att hon klarar sig ensam hemma. Det finns frukt och yoghurt. Dessa har hon dock inte ens rört när jag kommer hem. Hon har suttit klistrad vid TV- eller datorskärmen. Hon vet hur det mesta fungerar hemma och den enda stora regeln som gäller är: Öppna aldrig ytterdörren. Hon är så himla duktig.
Så mycket mer än 5-6 timmar håller det dock inte och en gång om dagen ringer hon för att säga att hon är uttråkad. Då brukar jag tänka på när jag själv var ensam hemma som 8-9-åring. Det fanns ingen dator, ingen mobiltelefon och inga program på TV. Seriealbum var det som gällde. Och att faktiskt leka med de få (i dagens mått mätt) leksaker man hade. Åttaåringens leksaker samlar mest damm i hyllan...
- Min nioåring skulle aldrig klara av det!
- Ska du skynda dig hem nu då?
- Oj, oj, självklart ska du ha mobilen på, så att du hör om hon ringer!
Med spel på datorn, en aldrig sinande ström av barnprogram på TVn, böcker och tidningar att läsa och pyssel att sysselsätta sig med, samt - som sagt - att jag är nåbar på mobilen, så har jag gjort bedömningen att hon klarar sig ensam hemma. Det finns frukt och yoghurt. Dessa har hon dock inte ens rört när jag kommer hem. Hon har suttit klistrad vid TV- eller datorskärmen. Hon vet hur det mesta fungerar hemma och den enda stora regeln som gäller är: Öppna aldrig ytterdörren. Hon är så himla duktig.
Så mycket mer än 5-6 timmar håller det dock inte och en gång om dagen ringer hon för att säga att hon är uttråkad. Då brukar jag tänka på när jag själv var ensam hemma som 8-9-åring. Det fanns ingen dator, ingen mobiltelefon och inga program på TV. Seriealbum var det som gällde. Och att faktiskt leka med de få (i dagens mått mätt) leksaker man hade. Åttaåringens leksaker samlar mest damm i hyllan...
Det går troll
Tittar på jobbannonser. Det är intressant att läsa alla beskrivningar, särskilt de som förskolor har. (Förskolor förresten, då menar jag alltså dagis. Nu har jag pratat med tre personer de senaste dagarna som trodde att jag syftade på förskoleklass i grundskolan.) I många annonser står det att de arbetar med Reggio Emilia eller med ett Reggio Emilia-inspirerat arbetssätt. Det skulle jag säga om min lärarutbildning också. Den är Reggio Emilia-inspirerad. Så mycket att vi studenter ibland ifrågasatte vilka andra inriktningar som finns, och borde vi inte få lära oss om dem också...?
Så träffar jag en studentkamrat som jag inte sett på ett tag. Hon vikarierar på en förskola i Huddinge, som är inspirerad av Reggio Emilia. Hon har själv en utbildning och yrkesbakgrund inspirerad av Montessori, men tycker att alla dessa influenser inte är så mycket att bry sig om.
- Det känns som att det går troll i Reggio Emilia just nu, säger hon. Varenda förskola vill gå ut med att de arbetar med Reggio Emilia. All denna pedagogiska dokumentation. Tillslut orkar man knappt med den längre.
- Ja, kanske man borde ha en inriktning som heter "common sense" eller något liknande.
- Ja, ungefär. "Vi tänker själva-pedagogiken".
- Idag såg jag en förskola som annonserade och de skrev att de arbetade med en pedagogik som var en kombination av Reggio Emilia och Montessori. Hur tänker de sig det, tror du?
- Ja, hur tänker de då? (då dessa inriktningar är ganska olika)
- Kanske är de vettiga och har insett att man kan använda sig av olika sorters pedagogik samtidigt...?
- Ja, tänk om det kunde vara så bra...
Så träffar jag en studentkamrat som jag inte sett på ett tag. Hon vikarierar på en förskola i Huddinge, som är inspirerad av Reggio Emilia. Hon har själv en utbildning och yrkesbakgrund inspirerad av Montessori, men tycker att alla dessa influenser inte är så mycket att bry sig om.
- Det känns som att det går troll i Reggio Emilia just nu, säger hon. Varenda förskola vill gå ut med att de arbetar med Reggio Emilia. All denna pedagogiska dokumentation. Tillslut orkar man knappt med den längre.
- Ja, kanske man borde ha en inriktning som heter "common sense" eller något liknande.
- Ja, ungefär. "Vi tänker själva-pedagogiken".
- Idag såg jag en förskola som annonserade och de skrev att de arbetade med en pedagogik som var en kombination av Reggio Emilia och Montessori. Hur tänker de sig det, tror du?
- Ja, hur tänker de då? (då dessa inriktningar är ganska olika)
- Kanske är de vettiga och har insett att man kan använda sig av olika sorters pedagogik samtidigt...?
- Ja, tänk om det kunde vara så bra...
måndag 7 december 2009
Vad säger magkänslan? Att jag blivit lurad.
En normal termin på högskolan/universitetet har hittills under min utbildning bestått av cirka 20 veckor. Dessa veckor har varit uppdelade på 2-4 olika moment och det har varit tydligt när nästa moment börjar, vad som inkluderas i det och vad som krävs för att klara det momentet. I den kurs i engelska som jag nu läser finns det inga ramar. Allt överlappar allt annat och allt ska läsas samtidigt. Känns det som, och jag är inte den enda som känner så. Dessutom har vi fyra olika lärare - och borde därför rimligtvis ha fyra olika moment. I kursplanen är det uppdelat i fyra olika moment, men sedan slängdes det visst om innan vi började. För en lärare blev själv, när de brukar vara två. Alla de övriga tre har av olika anledningar varit frånvarande vid ett flertal tillfällen. Sedan förväntas vi studenter kunna närvara den tid som de sätter in som ersättning.
När vi idag frågade hur de tänker sig att sätta ett (ETT, ett enda) betyg på alla de olika delarna av kursen som vi har lämnat in uppgifter för så försöker sig den ansvariga läraren på att ge en förklaring till hur de ska gå tillväga.
- Det blir ett genomsnitt. (Av alla betyg vi fått på alla olika inlämningsuppgifter alltså.)
- Och vi gör någon form av rysk roulett och i slutänden kommer det ut ett betyg.
Very nice. Not.
När jag sedan frågar läraren varför hon inte godkänner utbetalningen av de pengar som jag betalade extra för resan till England (då jag bara åkte en vecka av två) så säger hon att det inte lär bli någon utbetalning, då ju jag i så fall borde fått ett reducerat bidrag från Universitetet än övriga studenter. Jaha ja, vilken likvärdig utbildning DET är då! Så då ska alltså universitetet få behålla mina pengar, som jag tog lån för. Nää, far åt pipsvängen! Den gubben går inte.
När vi idag frågade hur de tänker sig att sätta ett (ETT, ett enda) betyg på alla de olika delarna av kursen som vi har lämnat in uppgifter för så försöker sig den ansvariga läraren på att ge en förklaring till hur de ska gå tillväga.
- Det blir ett genomsnitt. (Av alla betyg vi fått på alla olika inlämningsuppgifter alltså.)
- Och vi gör någon form av rysk roulett och i slutänden kommer det ut ett betyg.
Very nice. Not.
När jag sedan frågar läraren varför hon inte godkänner utbetalningen av de pengar som jag betalade extra för resan till England (då jag bara åkte en vecka av två) så säger hon att det inte lär bli någon utbetalning, då ju jag i så fall borde fått ett reducerat bidrag från Universitetet än övriga studenter. Jaha ja, vilken likvärdig utbildning DET är då! Så då ska alltså universitetet få behålla mina pengar, som jag tog lån för. Nää, far åt pipsvängen! Den gubben går inte.
fredag 4 december 2009
Boydisease
Åttaåringen tittar på High School Music 2 där en av tjejerna nämner att en kille kanske har "boydisease" när han är en timme försenad till en träff med en av tjejerna. Vad är då "boydisease"? När killen blir som de flesta andra killar och hela tiden glömmer tider och viktiga händelser.
Så det är DET det kallas...
Så det är DET det kallas...
torsdag 3 december 2009
Agnarna sållas nog från vetet rätt tidigt
Morgon på t-banan, det är den 30:e november. En tjej i 15-årsåldern sitter på andra sidan gången från mig. En kille i samma ålder, en kompis till henne, sätter sig intill henne. De pratar om något som ska hända imorgon.
- Den 31:a, säger killen.
- Eh, nej, den första december, säger tjejen.
- Va? Är det inte 31 dagar i november?
- Eh, nej.
- Aha. Ah, jag vet inte.
Han håller upp en knuten näve och tittar på sina knogar och ser ut att räkna en stund.
- Jag vet inte ens hur man gör det där, säger han (och syftar på knogräknandet av månader).
- Va, allvarligt?
- Nä, vad kommer efter mars liksom. Jag vet inte...
- Seriöst?
- Aaa, säger han och skrattar bort det hela.
- Den 31:a, säger killen.
- Eh, nej, den första december, säger tjejen.
- Va? Är det inte 31 dagar i november?
- Eh, nej.
- Aha. Ah, jag vet inte.
Han håller upp en knuten näve och tittar på sina knogar och ser ut att räkna en stund.
- Jag vet inte ens hur man gör det där, säger han (och syftar på knogräknandet av månader).
- Va, allvarligt?
- Nä, vad kommer efter mars liksom. Jag vet inte...
- Seriöst?
- Aaa, säger han och skrattar bort det hela.
Hjärtat ljuger
Musikmannen har tidigare dragit paralleller till sitt eget liv och Jack Nicholsons liv i filmen As good as it gets. Det låter lite som att han försöker säga till mig det Nicholson säger i filmen också: "You make me want to be a better person", när jag vill säga adjö. Det värker i hjärtat - och skulle jag följa mitt hjärta så skulle jag nog inte må så bra - men jag kan inte riktigt nöja mig med ett liv i kaos.
onsdag 2 december 2009
Silvermormor och Stålmorfar
SupersnällasilverSara och StålHenrik är tillbaka, i årets kalender i SVT. Åttaåringen minns dem. Ändå är det nog minst tre år sedan vi tittade på barnprogrammen med dem.
- Jo, men det är hon som blir lite hemsk ibland och han som är lite feg, säger Åttaåringen.
- Just det, hon blir ju SupersurasunkSara när hon blir arg, och han kan inte flyga.
Program 1 ar hyfsat lovande, men program 2 var inget vidare. Får se hur det fortskrider.
Sedan tittar Åttaåringen på eftertexten och säger förvånat:
- Men! Han HETER ju Henrik Ståhl!
Ja, och jag minns när han var programledare på Bolibompa och han stod coh berättade om hur han blev mobbad i skolan när han var liten. Jag grät då. Åttaåringen måste ha varit runt tre år eller så, och fattade inte alls vad det handlade om.
- Jo, men det är hon som blir lite hemsk ibland och han som är lite feg, säger Åttaåringen.
- Just det, hon blir ju SupersurasunkSara när hon blir arg, och han kan inte flyga.
Program 1 ar hyfsat lovande, men program 2 var inget vidare. Får se hur det fortskrider.
Sedan tittar Åttaåringen på eftertexten och säger förvånat:
- Men! Han HETER ju Henrik Ståhl!
Ja, och jag minns när han var programledare på Bolibompa och han stod coh berättade om hur han blev mobbad i skolan när han var liten. Jag grät då. Åttaåringen måste ha varit runt tre år eller så, och fattade inte alls vad det handlade om.
Lyx
I Åttaåringens klass är det nu tre elever som vardera har en assistent. För att de, på olika sätt, inte kan bete sig som de övriga barnen i klassen. Så en vanlig dag kan det alltså vara läraren, tre assistenter och en fritidspersonal i klassrummet.
Vilket slöseri med resurser, kan någon tänka. Vi andra kan tänka att skolan är riktigt bra på att fånga upp problem tidigt, och sikta på att finna lösningar.
- Assistenterna, de hjälper väl andra barn ibland också?
- Ja, men mest är de med de barn som de ska vara med.
- Det förstår jag, men det är ändå många vuxna i klassrummet. Det är ju bra.
- Ja. Bäst är det när någon av de barnen är sjuka, då hjälper ju assistenterna oss andra och man får hjälp mycket snabbare än annars.
- Vad bra.
- Alltså, jag menar inte att det är bra att de barnen är sjuka, men, ja, du fattar...
- Ja, jag fattar.
Vilket slöseri med resurser, kan någon tänka. Vi andra kan tänka att skolan är riktigt bra på att fånga upp problem tidigt, och sikta på att finna lösningar.
- Assistenterna, de hjälper väl andra barn ibland också?
- Ja, men mest är de med de barn som de ska vara med.
- Det förstår jag, men det är ändå många vuxna i klassrummet. Det är ju bra.
- Ja. Bäst är det när någon av de barnen är sjuka, då hjälper ju assistenterna oss andra och man får hjälp mycket snabbare än annars.
- Vad bra.
- Alltså, jag menar inte att det är bra att de barnen är sjuka, men, ja, du fattar...
- Ja, jag fattar.
Trust me, I am a pro
Under min sista praktik har jag också varit ansvarig för att ge eleverna läxa. En engelskaläxa varje vecka. Eftersom jag skrev min c-uppsats om läxor så är jag väldigt uppdaterad inom ämnet och ställde mig frågande till om jag alls skulle ge någon läxa. Glosor förstår jag dock att man måste ge som läxa, dessa finns liksom inte tillfälle att nöta in under skoldagen (fast jag kan tycka att det borde gå att ha några minuter till det varje dag). Jag minns samtidigt att jag tyckte att det var rätt kul att som tonåring öva på orden med mina kompisar. Jag hoppas att elever idag också gör det (även om jag fattar att inte alla gillar det).
En av veckorna glömde jag dock helt enkelt bort att förbereda någon läxa till eleverna. I sista stund kom jag på en lite roligare uppgift än glosor och läraren tog emot den för att dela ut. Jag tror inte att hon hade ansett att jag skött mina uppgifter ifall jag inte givit eleverna någon form av läxa. I hemlighet kanske hon rynkade på näsan åt att jag inte förberett några glosor, vad vet jag. Jag är kluven till hur jag som anställd lärare kommer att ställa mig till läxor. Jag skulle vilja att de är individuella. I den meningen att alla elever inte behöver få läxor. Undrar om det är genomförbart.
När lärare berättar hur långt de måste hinna i matteboken till slutet av veckan så börjar eleverna att tala om läxor och en av eleverna säger att hans föräldrar alltid rättar hans läxor. Läraren och jag tittar på varandra i samförstånd och sedan säger läraren med sin mest pedagogiska röst:
- Fast jag tycker att det vore väldigt bra ifall de inte gjorde det, utan att du tog med dem hit, så att jag fick rätta dem, för på det sättet ser ju jag vad du kan och inte och då vet jag vad du behöver öva på.
- Jo, det är klart...
Jag brukar också rätta Åttaåringen hemma. Med det menar jag att jag berättar vad som är fel och vi pratar om det, men hon får inte sudda i sina uppgifter.
En av veckorna glömde jag dock helt enkelt bort att förbereda någon läxa till eleverna. I sista stund kom jag på en lite roligare uppgift än glosor och läraren tog emot den för att dela ut. Jag tror inte att hon hade ansett att jag skött mina uppgifter ifall jag inte givit eleverna någon form av läxa. I hemlighet kanske hon rynkade på näsan åt att jag inte förberett några glosor, vad vet jag. Jag är kluven till hur jag som anställd lärare kommer att ställa mig till läxor. Jag skulle vilja att de är individuella. I den meningen att alla elever inte behöver få läxor. Undrar om det är genomförbart.
När lärare berättar hur långt de måste hinna i matteboken till slutet av veckan så börjar eleverna att tala om läxor och en av eleverna säger att hans föräldrar alltid rättar hans läxor. Läraren och jag tittar på varandra i samförstånd och sedan säger läraren med sin mest pedagogiska röst:
- Fast jag tycker att det vore väldigt bra ifall de inte gjorde det, utan att du tog med dem hit, så att jag fick rätta dem, för på det sättet ser ju jag vad du kan och inte och då vet jag vad du behöver öva på.
- Jo, det är klart...
Jag brukar också rätta Åttaåringen hemma. Med det menar jag att jag berättar vad som är fel och vi pratar om det, men hon får inte sudda i sina uppgifter.
tisdag 24 november 2009
Framtidshopp
Åttaåringen vill vara med i Lilla Melodifestivalen. Tur att anmälningstiden var förbi för i år, för hon behöver nog träna en aaaning mer. Vi tittar på Sveriges bidrag. Ulrik är en skön kille.
Vojne, vojne
Jag inser att det är bara en månad sedan tvättmaskinen gick sönder. Det känns som att jag har pallrat mig fram och tillbaka till tvättsugan i minst tre månader sedan dess! Hur ska det gåååå...?!
Halvtom eller halvfull
Pingu fyller 40. Stor fest. Klart att alla ska dricka alkohol, menar Pingu, i samma andetag som han beklagar sig över att en släkting ser väldigt sliten ut - troligen av för stort alkolintag större delen av livet.
Själv har han nog lite lätt åldersångest.
Någon nämner kris. På skoj.
Åttaåringen frågar vad en kris är.
Själv har jag inte nått dit än, i sinnet är jag fortfarande närmare 25 än 40 och jag hävdar detsamma till mina 25-åriga klasskamrater. Min mamma påstår att hon också är det, vid snart 60 år.
Att sedan inte kroppen orkar hänga med på alla upptåg som sinnet vill hitta på - vid 40, så väl som vid 60 - är en annan femma.
Själv har han nog lite lätt åldersångest.
Någon nämner kris. På skoj.
Åttaåringen frågar vad en kris är.
Själv har jag inte nått dit än, i sinnet är jag fortfarande närmare 25 än 40 och jag hävdar detsamma till mina 25-åriga klasskamrater. Min mamma påstår att hon också är det, vid snart 60 år.
Att sedan inte kroppen orkar hänga med på alla upptåg som sinnet vill hitta på - vid 40, så väl som vid 60 - är en annan femma.
Ge mig färg!
Varför ska allt vara så kallt (so yesterday och, ja, typ, yuppie)? Snälla SL - eller vem de nu har som gör utsmyckningen - ni kan inte mena allvar med Skanstulls tunnelbanestation. Det är fint med nytt golv och entrén från Ringvägen är väl okej, men snälla, varför har ni målat över de polkagrisfärgade pelarna på perrongen?? De var ju helt underbara! Hoppas verkligen att det tillkommer mer färg än allt det vita, svarta och gråa som nu finns där.
söndag 22 november 2009
Imponerad
Jag följer fortfarande programmen på Animal Planet om djurpolisen i USA. Bäst är den i Phoenix, Arizona. Åttaåringen är också helt tagen av alla dessa djurs öden. Jag fascineras över de lagar de har i USA - och att det finns ett sånt skydd för djuren. Varför har vi inte det i Sverige? frågar jag mig själv ideligen. Även i Norge verkar det finnas bättre skydd än i Sverige.
Häromdagen handlade det om organisationen i New York istället. Det var lika fascinerande. En kille som misshandlade en katt och lämnade den utomhus skadad blev arresterad och det kunde ge 1 år i fängelse eller 1000 dollar i böter. Galet - men bra! Mannen var förstås helt ovetande om dessa bestämmelser och blev mäkta upprörd.
Häromdagen handlade det om organisationen i New York istället. Det var lika fascinerande. En kille som misshandlade en katt och lämnade den utomhus skadad blev arresterad och det kunde ge 1 år i fängelse eller 1000 dollar i böter. Galet - men bra! Mannen var förstås helt ovetande om dessa bestämmelser och blev mäkta upprörd.
It runs in the family
Åttaåringens hår handlar de flesta diskussionerna om hemma hos oss. Hon har en hårman som heter duga och det är inte ofta en sax har fått komma i närheten av den.
Vareviga morgon är det en diskussion om tiden det tar Åttaåringen att bortsa sitt hår. Rekordsnabbast är 4 minuter, men då var det inte helt utkammat, men godkänt att kliva utanför dörren med. Rekord för långsammast var häromdagen när det tog nästan en halvtimme för henne. Nej, så klart borstade hon inte enbart, utan ägnade sig åt att filosofera mer än en gång under tiden.
Flertalet gånger har jag hotat med kortklippning av håret ifall hon inte kan sköta det, men då skärper hon till sig och så går det ett tag igen. Efter halvtimmen i veckan (då jag nästan blev försenad p g a det!) funderade jag på att muta henne med någon leksak bara för att klippa håret kort. Sedan insåg jag att det var så min mamma gjorde med mig när jag var i Åttaåringens ålder - och som jag har lovat mig själv att aldrig göra. Jag har fortfarande ett kluvet förhållande till Monchichi, eftersom det var de figurerna jag förhandlade mig till när jag skulle få håret klippt som liten. Jag vet att jag utövade utpressning mot min mamma, men det var ju hon som lärde mig, så jag är väl inte att klandra för det...?
Vareviga morgon är det en diskussion om tiden det tar Åttaåringen att bortsa sitt hår. Rekordsnabbast är 4 minuter, men då var det inte helt utkammat, men godkänt att kliva utanför dörren med. Rekord för långsammast var häromdagen när det tog nästan en halvtimme för henne. Nej, så klart borstade hon inte enbart, utan ägnade sig åt att filosofera mer än en gång under tiden.
Flertalet gånger har jag hotat med kortklippning av håret ifall hon inte kan sköta det, men då skärper hon till sig och så går det ett tag igen. Efter halvtimmen i veckan (då jag nästan blev försenad p g a det!) funderade jag på att muta henne med någon leksak bara för att klippa håret kort. Sedan insåg jag att det var så min mamma gjorde med mig när jag var i Åttaåringens ålder - och som jag har lovat mig själv att aldrig göra. Jag har fortfarande ett kluvet förhållande till Monchichi, eftersom det var de figurerna jag förhandlade mig till när jag skulle få håret klippt som liten. Jag vet att jag utövade utpressning mot min mamma, men det var ju hon som lärde mig, så jag är väl inte att klandra för det...?
Ponny på plattan
Igår var jag med Åttaåringen på Kulturhuset. Fem timmar var vi där. Med uppehåll för ett besök på Donken som var helt överfullt, samt en snabbvisit på Buttericks.
Vi kom till Kulturhuset redan när det öppnade, för jag visste hur det skulle bli senare på dagen. Precis så blev det också.
Det fanns så mycket att välja mellan att vi fick försaka många saker. Åttaåringen hann dock med att prova på Cirkus Cirkör saker, cykla för att göra en smoothie, skriva runskrift, göra övningar med Scouterna, pyssla med naturmaterial hos Nanna, mjölka en kossa, samt hälsa på hundar, en ponny och några andra djur. Strax efter lunch gick det knappt att röra sig och det var kö till det mesta. Då gick vi vidare till Lava och där gick det att pyssla med olika material och vi fick med oss flera fina saker hem. Allt var dessutom gratis! Helt fantastiskt!!
Smolk i bägaren: smått irriterad blev jag ibland på de barn till volontärerna, som också ville göra de olika aktiviteterna som fanns. Det borde de väl få göra, men då borde nog barnen ha tagit av sig tröjan som visade att de var just volontärer...
Vi kom till Kulturhuset redan när det öppnade, för jag visste hur det skulle bli senare på dagen. Precis så blev det också.
Det fanns så mycket att välja mellan att vi fick försaka många saker. Åttaåringen hann dock med att prova på Cirkus Cirkör saker, cykla för att göra en smoothie, skriva runskrift, göra övningar med Scouterna, pyssla med naturmaterial hos Nanna, mjölka en kossa, samt hälsa på hundar, en ponny och några andra djur. Strax efter lunch gick det knappt att röra sig och det var kö till det mesta. Då gick vi vidare till Lava och där gick det att pyssla med olika material och vi fick med oss flera fina saker hem. Allt var dessutom gratis! Helt fantastiskt!!
Smolk i bägaren: smått irriterad blev jag ibland på de barn till volontärerna, som också ville göra de olika aktiviteterna som fanns. Det borde de väl få göra, men då borde nog barnen ha tagit av sig tröjan som visade att de var just volontärer...
fredag 20 november 2009
Lite trasiga och knasiga, men lika bra ändå
Min verksamhetsförlagda utildning (VFU/prakitk) är nu slut. Idag var den sista dagen någonsin. Jag kan tycka att det är en aning märkligt att jag under denna period lärt mig mer än jag trodde att jag skulle, då jag kände mig färdig i min utbildning. Jag har lärt mig mer om mig själv och om hur jag ska bemöta situationer i skolan. Jag har mött många trasiga barn och mina ögon har tårats ofta, men jag har också skrattat väldigt mycket. Det är det utbildningen handlar om. Att ge perspektiv på verkligheten. Vi kan inte läsa teori för att lära oss hur ett barn (eller vi själva) skulle agera när en situation uppstår.
Jag beundrar alla de lärare som har nära till skrattet. Det är den enda bild jag vill behålla från min utbildning; att inte bli bitter. Inte bli bitter över att inte få utöva det yrke vi är utbildade för: att lära och att undervisa, utan att konstant även ha andra uppgifter (bortsett från all administration!). Som att bemöta konflikter mellan elever, bemöta barnens bekymmer, kunna möta 10-12-åringar som inte vill leva längre, blir slagna hemma, skär sig eller har föräldrar som inte bryr sig om deras liv. Ibland beundrar jag lärarna för att de ens kan föra undervisningen framåt - och att de lyckas få barnen att ta till sig något.
Fast mest av allt beundrar jag barnen.
Jag beundrar alla de lärare som har nära till skrattet. Det är den enda bild jag vill behålla från min utbildning; att inte bli bitter. Inte bli bitter över att inte få utöva det yrke vi är utbildade för: att lära och att undervisa, utan att konstant även ha andra uppgifter (bortsett från all administration!). Som att bemöta konflikter mellan elever, bemöta barnens bekymmer, kunna möta 10-12-åringar som inte vill leva längre, blir slagna hemma, skär sig eller har föräldrar som inte bryr sig om deras liv. Ibland beundrar jag lärarna för att de ens kan föra undervisningen framåt - och att de lyckas få barnen att ta till sig något.
Fast mest av allt beundrar jag barnen.
Idag röd, imorgon...
Igår tog eleverna vaccinationssprutan mot svininfluensan hos skolhälsovården. Idag är hälften av eleverna frånvarande. Direkt efter de fått sprutan igår så var det många som reagerade på olika sätt. Stress och rädsla spelade nog stor roll, kan jag tänka, då flera satt och grät.
Diskussionen i lärarrummet kring vaccinationen är mäkta intressant att höra. Det visar sig (naturligtvis) att de som har valt att ta sprutan (och inte fått några biverkningar) talar för att man ska vaccinera sig och tycker inte att det finns direkt några nackdelar. De som har valt att inte ta vaccinationen har många argument för att inte ta den.
Diskussionen i lärarrummet kring vaccinationen är mäkta intressant att höra. Det visar sig (naturligtvis) att de som har valt att ta sprutan (och inte fått några biverkningar) talar för att man ska vaccinera sig och tycker inte att det finns direkt några nackdelar. De som har valt att inte ta vaccinationen har många argument för att inte ta den.
onsdag 18 november 2009
Öronbedövande
Idag tog vi eleverna till Stallet, där de fick lyssna på ROT - Röst Och Trumma. Det var en rätt häftig uppvisning av Ulrika Bodén i kulning och av Jonny Axelsson i slagverk. Emellanåt kändes det som att trumhinnorna skulle brista, då ljudet var så högt, men bra var det. 11-åringarna var dock inte alltför imponerade.
- Hon den där som sjöng opera, hon var lite jobbig att lyssna på, sa en kille till mig.
- Tror inte vi borde kalla det opera, även om det ibland lät som det, för då skulle nog de som sjunger opera bli ledsna...
- Meh, whatever.
När jag sedan påpekade för honom att det var Shanti Roney som stod intill mig på t-banan så sken han upp desto mer. Varenda unge vill bli stjärna idag. It´s the stargeneration. Han ångrade att han inte bett om en autograf sedan.
- Är han med i Wallander (det enda han pratar om numera)?
- Jag vet inte... (Tog reda på det sedan, och då var han ännu mer imponerad.)
Sedan pratade två killar om att se Alien. De hade sett den första filmen.
- Oj, är inte de filmerna från 15 år?
- Ameh, ettan såg jag när jag var åtta, typ.
- Oj! Var den inte läskig? Har du sett den hemma då?
- Ja, så klart. Jo, jag hade mardrömmar flera gånger efter det. Har inte du sett dem?
- Jo, jag har sett alla, fast då var jag äldre än du är.
- Vilken är bäst, vilken är bäst?!
- Tjaa, det är nog ettan och tvåan. De sista är inte bra, i alla fall.
- Jag visste det! Jag ska se tvåan i alla fall.
- Hon den där som sjöng opera, hon var lite jobbig att lyssna på, sa en kille till mig.
- Tror inte vi borde kalla det opera, även om det ibland lät som det, för då skulle nog de som sjunger opera bli ledsna...
- Meh, whatever.
När jag sedan påpekade för honom att det var Shanti Roney som stod intill mig på t-banan så sken han upp desto mer. Varenda unge vill bli stjärna idag. It´s the stargeneration. Han ångrade att han inte bett om en autograf sedan.
- Är han med i Wallander (det enda han pratar om numera)?
- Jag vet inte... (Tog reda på det sedan, och då var han ännu mer imponerad.)
Sedan pratade två killar om att se Alien. De hade sett den första filmen.
- Oj, är inte de filmerna från 15 år?
- Ameh, ettan såg jag när jag var åtta, typ.
- Oj! Var den inte läskig? Har du sett den hemma då?
- Ja, så klart. Jo, jag hade mardrömmar flera gånger efter det. Har inte du sett dem?
- Jo, jag har sett alla, fast då var jag äldre än du är.
- Vilken är bäst, vilken är bäst?!
- Tjaa, det är nog ettan och tvåan. De sista är inte bra, i alla fall.
- Jag visste det! Jag ska se tvåan i alla fall.
Same old, same old
Nu minns jag inte längre när vi senast hörde ifrån Pappan. Åttaåringen var väl hos honom för några månader sedan, tror jag. Efter att hon bett om det. Har jag för mig.
Jag hjälpte Åttaåringen att skicka ett kort till Pappan på fars dag. Hon höll på med det i flera timmar, klippte och klistrade. Ändå har Åttaåringen inte fått ett endaste livstecken från Pappan de senaste månaderna.
Jag hjälpte Åttaåringen att skicka ett kort till Pappan på fars dag. Hon höll på med det i flera timmar, klippte och klistrade. Ändå har Åttaåringen inte fått ett endaste livstecken från Pappan de senaste månaderna.
lördag 14 november 2009
Mitt hjärta blöder
Det känns som att det är först nu, under min sista praktikperiod, som jag har tagit till mig allt som det innebär att vara en lärare - och kroknar nästan av kunskapen. Vet inte om jag klarar att bära bördan. Inser också att jag gör mig praktik på en skola som har väldiga problem. Problem som kanske kommer från ledningens håll, men till största delen från elevernas sociala standard. Jag stålsätter mig varje dag; både för att möta de elever som i någon form agerar ut sina bekymmer, men även för att möta dem som jag ser behöver lufta sina tankar, men knappt vågar det.
Igår hämtade jag Åttaåringen tidigt. Jag ville bara sitta i soffan och kramas. Vi bestämde oss för att se en hyrfilm. Åttaåringen valde. Det blev "Marley och jag". Den var bra. När slutet kom så bölade vi floder i soffan båda två. För mig var det nästan befriande. Åttaåringen ylade av sorg och min tröja var blöt av bådas tårar. Åttaåringen sa anklagande:
- Så här kan inte en film sluta! En film ska ha ett lyckligt slut!!
- Fast så är det ju i livet, det är inte alltid lyckligt.
Hon grät ännu mer, vi kramades och grät, men sedan gick livet vidare.
Igår hämtade jag Åttaåringen tidigt. Jag ville bara sitta i soffan och kramas. Vi bestämde oss för att se en hyrfilm. Åttaåringen valde. Det blev "Marley och jag". Den var bra. När slutet kom så bölade vi floder i soffan båda två. För mig var det nästan befriande. Åttaåringen ylade av sorg och min tröja var blöt av bådas tårar. Åttaåringen sa anklagande:
- Så här kan inte en film sluta! En film ska ha ett lyckligt slut!!
- Fast så är det ju i livet, det är inte alltid lyckligt.
Hon grät ännu mer, vi kramades och grät, men sedan gick livet vidare.
tisdag 10 november 2009
lördag 7 november 2009
Proud to be
Jag anser mig själv vara Stockholmare. Jag är född här och har bott här i hela mitt liv. Till skillnad från t ex flera New York-bor (eller norrlänningar, för den delen) som jag talat med och som inte för sitt liv skulle resa någon annanstans, så har jag dock varit i många delar av den övriga världen. Däremot skulle jag aldrig kunna se mig själv bo någon annanstans än i Stockholm. Jag lär aldrig flytta utanför Stor-Stockholm. I flera generationer har min släkt funnits här, men jag har också släkt och vänner i andra delar av Sverige och försöker alltid att tvätta bort 08-stämpeln när vi ses. Deras bild av en Stockholmare är inte som jag är. Det är väl det som är grejen.
Stockholms Stadsmuseum håller på och kartlägger hur en Stockholmare är. Det ter sig som att en Stockholmare är en snobbig faan som inte tilltalar någon på t-banan, bryr sig enbart om sig själv och har koll på bostadsmarknaden och vad som sker innanför tullarna.
För mig är det en inflyttad Stockholmare.
En äkta Stockholmare har väl inte koll på kvadratmeterpriser? En äkta Stockholmare bor i hyresrätt! Ens familj måste inte ha bott här i generationer för att du ska vara en riktig Stockholmare, men för att kalla sig Stockholmare måste man känna att staden är ens ryggrad. En Stockholmare står till höger i rulltrappan, ja. En Stockholmare har också koll på var någonstans uppgången är vid den station där man ska kliva av, och så sätter man sig på t-banan, så att man kommer nära den uppgången. SÅ till den milda grad ägnar vi oss åt detta att ibland är det fullt i en ända av t-banan enbart för att många vill nå samma uppgång fortast. För stressade är vi. Utan en klocka kan vi inte leva, och förseningar accepteras sällan med en axelryckning. Ändå kan en äkta Stockholmare med enkel vänlighet bemöta en drogpåverkad som rabblar rappakalja, en fanatiker som predikar guds ord skrikande intill en eller någon som frågar om vägen, utan att tycka att de alla är idioter.
Samtidigt har en äkta Stockholmare någorlunda koll på stadens utveckling och dess olika områden, och på saker som skett. Som Maria på Sergels torg, visst, men också vad man pratar om när någon t ex nämner Almarna eller säger att det var bättre när det var Sandrews som hade Victoria eller att utsikten är fin från Fjällgatan.
Att veta var den bästa latten serveras eller var man kan äta sushi till lunch är inte att vara Stockholmare. Sånt ska man gärna kunna även om man är Londonbo. Det är att vara någon form av aktiv världsmedborgare.
Stockholms Stadsmuseum håller på och kartlägger hur en Stockholmare är. Det ter sig som att en Stockholmare är en snobbig faan som inte tilltalar någon på t-banan, bryr sig enbart om sig själv och har koll på bostadsmarknaden och vad som sker innanför tullarna.
För mig är det en inflyttad Stockholmare.
En äkta Stockholmare har väl inte koll på kvadratmeterpriser? En äkta Stockholmare bor i hyresrätt! Ens familj måste inte ha bott här i generationer för att du ska vara en riktig Stockholmare, men för att kalla sig Stockholmare måste man känna att staden är ens ryggrad. En Stockholmare står till höger i rulltrappan, ja. En Stockholmare har också koll på var någonstans uppgången är vid den station där man ska kliva av, och så sätter man sig på t-banan, så att man kommer nära den uppgången. SÅ till den milda grad ägnar vi oss åt detta att ibland är det fullt i en ända av t-banan enbart för att många vill nå samma uppgång fortast. För stressade är vi. Utan en klocka kan vi inte leva, och förseningar accepteras sällan med en axelryckning. Ändå kan en äkta Stockholmare med enkel vänlighet bemöta en drogpåverkad som rabblar rappakalja, en fanatiker som predikar guds ord skrikande intill en eller någon som frågar om vägen, utan att tycka att de alla är idioter.
Samtidigt har en äkta Stockholmare någorlunda koll på stadens utveckling och dess olika områden, och på saker som skett. Som Maria på Sergels torg, visst, men också vad man pratar om när någon t ex nämner Almarna eller säger att det var bättre när det var Sandrews som hade Victoria eller att utsikten är fin från Fjällgatan.
Att veta var den bästa latten serveras eller var man kan äta sushi till lunch är inte att vara Stockholmare. Sånt ska man gärna kunna även om man är Londonbo. Det är att vara någon form av aktiv världsmedborgare.
onsdag 4 november 2009
Forskning smorskning
Problemet är inte att lärarna planerar för mycket eller jobbar för lite – i stället är det de stora klasserna som skapar problem i skolan.
Det säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund, efter kritiken på SvD Brännpunkt om att lärarna lägger för lite tid på eleverna.
"Artikelförfattarna hänvisar till forskning men lyssnar inte till beprövad erfarenhet", säger hon till SvD.se.
Sedan skulle forskarna höra lärarnas diskussioner i lärarrummet. Alla vill nog ha mer tid med eleverna, men då måste ju någon annan planera, kopiera, ha möten och allt annat. För att inte tala om all den administration som hör till elevernas uppfostran och utvärderingen av varje elev och dennes förmågor. Ofantligt med tid.
- De (forskare, politiker) skulle bara veta hur mycket obetalt tid vi arbetar, säger någon och alla i lärarrummet samtycker.
Själv börjar jag nästan tycka att ett betyg för uppförande visst kunde införas. Fast det finns ju nästan redan, som en del av det sociala omdömet. Frågan är bara hur många föräldrar som bryr sig. Jag blir beklämd. Barnen, eleverna, gör mig dock oftast bara glad.
Det säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund, efter kritiken på SvD Brännpunkt om att lärarna lägger för lite tid på eleverna.
"Artikelförfattarna hänvisar till forskning men lyssnar inte till beprövad erfarenhet", säger hon till SvD.se.
Sedan skulle forskarna höra lärarnas diskussioner i lärarrummet. Alla vill nog ha mer tid med eleverna, men då måste ju någon annan planera, kopiera, ha möten och allt annat. För att inte tala om all den administration som hör till elevernas uppfostran och utvärderingen av varje elev och dennes förmågor. Ofantligt med tid.
- De (forskare, politiker) skulle bara veta hur mycket obetalt tid vi arbetar, säger någon och alla i lärarrummet samtycker.
Själv börjar jag nästan tycka att ett betyg för uppförande visst kunde införas. Fast det finns ju nästan redan, som en del av det sociala omdömet. Frågan är bara hur många föräldrar som bryr sig. Jag blir beklämd. Barnen, eleverna, gör mig dock oftast bara glad.
Har du bestämt dig?
Så är det då dags att besluta om det ska tas någon vaccinationsspruta. Jag har fått hem frågan från Åttaåringens skola och i skolan där jag har praktik skickas också frågan hem med eleverna. På vårdcentralen är det kö, på en annan vårdcentral är vaccinet redan slut.
Ska bara Åttaåringen vaccineras? Ska jag också vaccineras? Ska vi strunta i det och låta bli att alls bli vaccinerade?
Varför borde vi? Av flera anledningar.
Varför borde vi låta bli? Av flera anledningar.
Vi stoppar ju i oss så mycket skit ändå, så varför inte det här också? svarar någon jag frågar. "En professor på Karolinska sa att man ska ta sprutan, och det var ändå en professor." säger en annan.
Vi blir uppmanade att vaccinera oss för att inte Sverige ska "stanna", men av de som jag vet har vaccinerat sig så har nästan alla blivit dåliga av vaccinationen och fått bli hemma i flera dagar.
De som jag vet om som har blivit bekräftade sjuka har haft helt olika sjukdomsförlopp. Någon har blivit inlagd och knappt kunnat röra sig, någon har haft som en vanlig förkylning med enormt mycket hosta.
Jag kan förstå de som jobbar inom vården, eller skola (jag känner idrekt nu när jag är ute på praktik hur bacillerna hoppar på mig), men jag är ändå skeptisk. Jag har väl inte haft en riktig göra-ont-i-lederna-influensa på flera år, tror jag. Peppar, peppar.
När jag säger till folk att jag bestämt mig för att Åttaåringen och jag inte ska vaccinera oss, så blir många förskräckta. Jag undrar nästan om de kommer låta sina barn leka med Åttaåringen mer sedan. Så kommer Åttaåringen hem och säger att hälften av eleverna i hennes klass inte ska ta sprutan. Då känner jag mig inte lika konstig längre.
När jag sedan får höra på omvägar att en forskare som arbetar med vaccinet har sagt att det är för otestat för att rekommenderas, så känns det som att det blir spiken i kistan.
Så, nu är vi alltså dödsdömda?
Ska bara Åttaåringen vaccineras? Ska jag också vaccineras? Ska vi strunta i det och låta bli att alls bli vaccinerade?
Varför borde vi? Av flera anledningar.
Varför borde vi låta bli? Av flera anledningar.
Vi stoppar ju i oss så mycket skit ändå, så varför inte det här också? svarar någon jag frågar. "En professor på Karolinska sa att man ska ta sprutan, och det var ändå en professor." säger en annan.
Vi blir uppmanade att vaccinera oss för att inte Sverige ska "stanna", men av de som jag vet har vaccinerat sig så har nästan alla blivit dåliga av vaccinationen och fått bli hemma i flera dagar.
De som jag vet om som har blivit bekräftade sjuka har haft helt olika sjukdomsförlopp. Någon har blivit inlagd och knappt kunnat röra sig, någon har haft som en vanlig förkylning med enormt mycket hosta.
Jag kan förstå de som jobbar inom vården, eller skola (jag känner idrekt nu när jag är ute på praktik hur bacillerna hoppar på mig), men jag är ändå skeptisk. Jag har väl inte haft en riktig göra-ont-i-lederna-influensa på flera år, tror jag. Peppar, peppar.
När jag säger till folk att jag bestämt mig för att Åttaåringen och jag inte ska vaccinera oss, så blir många förskräckta. Jag undrar nästan om de kommer låta sina barn leka med Åttaåringen mer sedan. Så kommer Åttaåringen hem och säger att hälften av eleverna i hennes klass inte ska ta sprutan. Då känner jag mig inte lika konstig längre.
När jag sedan får höra på omvägar att en forskare som arbetar med vaccinet har sagt att det är för otestat för att rekommenderas, så känns det som att det blir spiken i kistan.
Så, nu är vi alltså dödsdömda?
tisdag 3 november 2009
Vad är jag värd?
Lönediskussioner på alla möjliga håll nu, när de flesta lärarstudenter jag känner snart ska ge sig ut på arbetsmarknaden. Just nu ser det ut som att de flesta förskollärare får högre lön än lärare i grundskolan (inkluderat de som redan jobbar inom grundskolan, alltså har några eller flera års erfarenhet). Utbud och efterfrågan. Inom Stockholm är lönen högre än på andra ställen i landet. Of course. Och i förorten kan visst lönen bli högre än i city. En aning otippat.
Tappert kämpat
Vi är en grupp studenter som träffas någon gång i månaden under hela lärarutbildningen. Det kallas en basgrupp och dagarna vi ses är basgruppsdagar. De ser olika ut för alla studenter, verkar det som, då jag har hört alla möjliga varianter på hur dessa dagar är utformade och vad studenterna får göra och vad som förväntas av dem. De är också ledda av olika personer från kommunen och skolor. Själv är jag mycket nöjd med min grupp. Vi har varit ledda av två lärare på samma skola hela tiden och vi har fått vara med och bestämma vad vi ska göra under de dagar vi träffats. Ofta har vi suttit och diskuterat olika dilemman och fått ventilera våra funderingar, vilket har varit det bästa med dessa dagar.
Vi är inte så många kvar i min grupp. Från början var vi ca 20 stycken, men några har hoppat av och varje termin har vi minskat i antal då några har avslutat sin utbildning. Nu är vi bara en handfull kvar. Snart slutar även vi och våra trevliga lärare har fått en ny grupp att ta sig an.
Sist diskuterade vi hur vi såg på skolan och vi var tre tjejer som visade sig vara i någorlunda samma sits: vi bor i förorten, vi värnar om förorten, vi tycker inte att vi ska fly och överge den utan istället stanna och visa att vi gillar den, men vi är också rädda för klimatet som vi upplevt i den skola i förorten där vi alla gör vår praktik. Vi har alla tre funderat på att flytta och en har nu gjort det och är lyrisk över den skola som hennes barn har bytt till. En av de andra sa att det beror på ledningen på skolan hur klimatet bland ungarna ser ut, men jag kan bara delvis se det så. Inte tusan kommer en unge som sexåring till skolan och kan inte sitta still en sekund, klättrar på möblerna, rymmer på rasten, pratar fult språk och beter sig allmänt osocialt utan att det finns något i hemmiljön som påverkar, t ex.
Så, är det då dags att ge sig, packa ihop och flytta?
Jag vet inte, men jag vill inte.
Vi är inte så många kvar i min grupp. Från början var vi ca 20 stycken, men några har hoppat av och varje termin har vi minskat i antal då några har avslutat sin utbildning. Nu är vi bara en handfull kvar. Snart slutar även vi och våra trevliga lärare har fått en ny grupp att ta sig an.
Sist diskuterade vi hur vi såg på skolan och vi var tre tjejer som visade sig vara i någorlunda samma sits: vi bor i förorten, vi värnar om förorten, vi tycker inte att vi ska fly och överge den utan istället stanna och visa att vi gillar den, men vi är också rädda för klimatet som vi upplevt i den skola i förorten där vi alla gör vår praktik. Vi har alla tre funderat på att flytta och en har nu gjort det och är lyrisk över den skola som hennes barn har bytt till. En av de andra sa att det beror på ledningen på skolan hur klimatet bland ungarna ser ut, men jag kan bara delvis se det så. Inte tusan kommer en unge som sexåring till skolan och kan inte sitta still en sekund, klättrar på möblerna, rymmer på rasten, pratar fult språk och beter sig allmänt osocialt utan att det finns något i hemmiljön som påverkar, t ex.
Så, är det då dags att ge sig, packa ihop och flytta?
Jag vet inte, men jag vill inte.
Chai, anyone?
Britterna är ju det tedrickande folket, men vissa av dem kallar ju också middag för "tea", vilket kan bli rätt förvirrande. I min värdfamilj var jag tvungen att uttrycka mig "May I put the kettle on?" för att koka lite tevatten. När jag sa "Can I make some tea?" så fick jag svaret: "It is in the oven."
Vi var flera som fascinerades över det faktum att ingen av våra värdfamiljer hade någon kaffebryggare, men alla hade vattenkokare och använde pulverkaffe. Det såg likadant ut i vissa butiker. Inte en kaffebryggare i sikte.
Vi var flera som fascinerades över det faktum att ingen av våra värdfamiljer hade någon kaffebryggare, men alla hade vattenkokare och använde pulverkaffe. Det såg likadant ut i vissa butiker. Inte en kaffebryggare i sikte.
söndag 1 november 2009
Ändhållplats
Imorgon börjar min sista vfu (praktik). I tre veckor ska jag "arbeta" som lärare och hålla i engelskalektionerna i en 5:a. Det lär bli en utmaning, men jag tror att det blir riktigt roligt.
Sedan är det nästan slut. Två stora tentor kring jul, sedan är det dags att börja arbeta på riktigt. Jag kommer att sakna rollen som observatör.
Sedan är det nästan slut. Två stora tentor kring jul, sedan är det dags att börja arbeta på riktigt. Jag kommer att sakna rollen som observatör.
Lets just agree to disagree
Vi diskuterar Alice i underlandet på Universitetet. Vi pratar om hur rollen som drottningen spelar i boken nog måste symbolisera moderrollen och det leder oss in på en diskussion om hur det är en reflektion av matriarkatet - och varför i hela fridens namn är det alltid så att det är mammor som styr mest i ett hem och papporna bara följer vad som gäller? Ingen av oss sex kvinnor och fyra män har en avvikande åsikt. Alla fnissar lite lätt igenkännande. Självklart är det dock inte alltid så i alla hem, det vet jag ju. Jag börjar fundera över ifall det kan vara så att det är kutym i de hem som anses som stabila ur ett barnperspektiv...? Är det i de hem där mamman har en stark roll och styr med (vettiga) regler och pappan har en åsikt, men väljer att alltsom oftast stå åt sidan, som de mest sunda barnen lever?
Jag tänker på detta igen senare på kvällen när Åttaåringen och jag fikar med Musikmannen och hans dotter. Åttaåringen vill att Musikmannen och hans dotter ska få följa med oss hem, men jag har redan bestämt mig att det inte ska bli så denna kväll. Det är sent, vi är alla trötta, jag vet att det inte kommer att bli bra (för jag får ta allt ansvar). Dessutom kan de inte sova över, för det har inte funkat så bra de senaste gångerna. Vilket även Musikmannens dotter uttrycker, när hon säger att hon aldrig i livet skulle sova hos oss igen. Inom kort förändras dock hennes åsikt och dottern frågar om de kan komma med oss hem. Jag säger bestämt nej.
Åttaåringen och dottern börjar tigga och be. Åttaåringen dämpar sig dock när hon hör vad jag säger, men Musikmannens dotter fortsätter och snart får hon med Åttaåringen igen. Sedan tjatar de i säkert en halvtimme på mig och jag säger nej. Flera gånger säger Ms dotter:
- Men daa, måste du vara så bestämd!!
När det tillslut är dags att gå och jag ännu inte har ändrat mig så börjar Musikmannens dotter att storböla och skrika. Då plötsligt reagerar Musikmannen, som fram tills dess inte ens har fattat vad vi har pratat om. När jag förklarar för hans dotter att jag brukar mena vad säger, så bölar hon ut:
- Det kunde ju inte jag veeetaaa!
Nej, det är klart. Vi känner inte varandra så väl. Och har man föräldrar som inte är konsekventa så är det kanske inte så lätt att bemöta någon som är det...
Jag tänker på detta igen senare på kvällen när Åttaåringen och jag fikar med Musikmannen och hans dotter. Åttaåringen vill att Musikmannen och hans dotter ska få följa med oss hem, men jag har redan bestämt mig att det inte ska bli så denna kväll. Det är sent, vi är alla trötta, jag vet att det inte kommer att bli bra (för jag får ta allt ansvar). Dessutom kan de inte sova över, för det har inte funkat så bra de senaste gångerna. Vilket även Musikmannens dotter uttrycker, när hon säger att hon aldrig i livet skulle sova hos oss igen. Inom kort förändras dock hennes åsikt och dottern frågar om de kan komma med oss hem. Jag säger bestämt nej.
Åttaåringen och dottern börjar tigga och be. Åttaåringen dämpar sig dock när hon hör vad jag säger, men Musikmannens dotter fortsätter och snart får hon med Åttaåringen igen. Sedan tjatar de i säkert en halvtimme på mig och jag säger nej. Flera gånger säger Ms dotter:
- Men daa, måste du vara så bestämd!!
När det tillslut är dags att gå och jag ännu inte har ändrat mig så börjar Musikmannens dotter att storböla och skrika. Då plötsligt reagerar Musikmannen, som fram tills dess inte ens har fattat vad vi har pratat om. När jag förklarar för hans dotter att jag brukar mena vad säger, så bölar hon ut:
- Det kunde ju inte jag veeetaaa!
Nej, det är klart. Vi känner inte varandra så väl. Och har man föräldrar som inte är konsekventa så är det kanske inte så lätt att bemöta någon som är det...
onsdag 28 oktober 2009
It takes two
I två års tid har jag övat tiotalsövergångar med Åttaåringen. När man räknar 8+5, så tänk alltid på det största talet först, räkna sedan ut hur mycket som behövs från det andra talet för att komma upp till tio och vad är då kvar? Lägg till det. Åttaåringen fixade det i början, men tappade det sedan. När jag nu försöker ge råd om hur hon ska räkna, så blir hon mest arg och vill inte höra på.
Igår kom Åttaåringen hem och berättade att hennes lärare hade givit henne ett tips: När man räknar t ex 8+5, så tänk alltid på det största talet, räkna sedan ut hur mycket som behövs från det andra talet för att komma upp till tio och vad är då kvar? Lägg till det.
- Det är jättenkelt att räkna så, mamma!
Well, duh...
Nog för att Åttaåringen inte har någon manlig förebild som dagligen kan bekräfta att det jag säger är bra att ta till sig, men ändå. Det är på min egen unge som jag förstår, upprepade gånger, att barn måste påminnas om saker och lär sig hela tiden på nytt en kunskap som man skulle kunna tro att de har befäst. Det är inte mycket man lär sig för livet - om man inte får möjlighet att pröva den kunskapen.
Igår kom Åttaåringen hem och berättade att hennes lärare hade givit henne ett tips: När man räknar t ex 8+5, så tänk alltid på det största talet, räkna sedan ut hur mycket som behövs från det andra talet för att komma upp till tio och vad är då kvar? Lägg till det.
- Det är jättenkelt att räkna så, mamma!
Well, duh...
Nog för att Åttaåringen inte har någon manlig förebild som dagligen kan bekräfta att det jag säger är bra att ta till sig, men ändå. Det är på min egen unge som jag förstår, upprepade gånger, att barn måste påminnas om saker och lär sig hela tiden på nytt en kunskap som man skulle kunna tro att de har befäst. Det är inte mycket man lär sig för livet - om man inte får möjlighet att pröva den kunskapen.
söndag 25 oktober 2009
Forever and ever
Det är alltid värre för den som blir kvar när någon flyttar. Det vet jag, det var likadant när jag som nioåring lämnade min barndom och flyttade till andra sidan stan. När jag nu nyligen fick kontakt med min närmaste barndomskompis - som jag inte haft någon kontakt med sedan jag var 10 år - så fick jag veta att hon undrat så och att jag alltid funnits i hennes tankar. På samma sätt har hon funnits i mina. Livet gick dock vidare fortare för mig än för henne, som blev kvar.
Igår skulle jag köra Åttaåringen till Uppsala för att hälsa på kompisen Lorena, som har flyttat dit. Åttaåringen skulle sova över och förväntningarna hade byggts upp i flera dagar. Hon har gråtit av saknad flera kvällar den gångna veckan. P g a sjukdom blev resan tillslut inte av och Åttaåringen var nästintill otröstlig. Som tur var kunde Lorena komma ned och har nu sovit över hos oss istället.
Nu sitter de och spelar spel. Lorena önskar sig det spel som Åttaåringen har.
- Alltså, jag önskar mig det här spelet. I födelsedagspresent. Nej, i julklapp. Var har du köpt det här spelet?
- På BR.
- Kan inte du vara hos mig något på....julen...
- Jo...
- ...eller på nyår. Nyårsafton kan vi fira tillsammans.
- Ja, det gjorde vi ju förra nyårsafton.
- Just det.
- Ska vi göra så här: vi försöker fira så många nyårsafton som möjligt tillsammans någonsin?
- Ja!
- Så alltid om jag kan välja att fira med någon annan eller att vara hos dig, så kommer jag att välja att vara hos dig.
- Ja!
Sedan spelar de vidare.
Igår skulle jag köra Åttaåringen till Uppsala för att hälsa på kompisen Lorena, som har flyttat dit. Åttaåringen skulle sova över och förväntningarna hade byggts upp i flera dagar. Hon har gråtit av saknad flera kvällar den gångna veckan. P g a sjukdom blev resan tillslut inte av och Åttaåringen var nästintill otröstlig. Som tur var kunde Lorena komma ned och har nu sovit över hos oss istället.
Nu sitter de och spelar spel. Lorena önskar sig det spel som Åttaåringen har.
- Alltså, jag önskar mig det här spelet. I födelsedagspresent. Nej, i julklapp. Var har du köpt det här spelet?
- På BR.
- Kan inte du vara hos mig något på....julen...
- Jo...
- ...eller på nyår. Nyårsafton kan vi fira tillsammans.
- Ja, det gjorde vi ju förra nyårsafton.
- Just det.
- Ska vi göra så här: vi försöker fira så många nyårsafton som möjligt tillsammans någonsin?
- Ja!
- Så alltid om jag kan välja att fira med någon annan eller att vara hos dig, så kommer jag att välja att vara hos dig.
- Ja!
Sedan spelar de vidare.
fredag 23 oktober 2009
Hon lär inte börja bära brun uniform
De senaste veckorna har Åttaåringen och jag diskuterat Hitler, bl a. Hon kommer med många kluriga frågor om allt möjligt. Vilket verkligen får mig att ifrågasätta mitt yrkesval (lärare). Vem var statsminister i Sverige 1992? Varför finns det hårda och mjuka vokaler? Och så vidare. Nu är det snart FN-dagen och Hitler kom på tal i skolan. Som en naturlig följd efter Barnens rättigheter och andra världskriget. Åttaåringen ställde sin lärare mot väggen. I slutänden var det som fastnade hos Åttaåringen att hennes klasskompis Niklas sa att Hitler också gjort bra saker, som t ex grundlagt autobahn. (Vilket jag inte hade en aning om.) Vad är då autobahn, mamma? Att jag faktiskt hade åkt på den höjde mitt coolvärde en del.
I övrigt måste alla fakta som kommer från mig också bekräftas från morfars håll.
- Morfar är som en historiebok, mamma.
I övrigt måste alla fakta som kommer från mig också bekräftas från morfars håll.
- Morfar är som en historiebok, mamma.
Bullmamma wannabe
FN-dagen i Åttaåringens skola. Alla föräldrar till barnen i klassen har blivit uppmanade att baka något, gärna från sitt hemland. Sockerkaka, går det bra? Nej, Åttaåringen tyckte rulltårta. Fine. Med sin glutenallergi lär hon inte kunna äta mycket av övrigas bakverk. Ska bli itressant att se vilka som har bakat något. Det hela skulle vara ännu mer intressant ifall bakvrken kunde ge något, t ex en slant till klasskassan, eller som en annan skola gör; samlar pengar till fadderbarn. Åttaåringens skola har dock inga fadderbarn. Här går fadderbarnen i skolan istället...
torsdag 22 oktober 2009
Lätt ångest
Inser plötsligt att den lilla skvätt pengar som kommer från CSN i december är den sista utbetalningen jag någonsin kommer få från dem, min fasta inkomst de senaste fem åren. Det lär skita sig rejält i januari. Aargh, jag får nog panikanmäla mig till någon kurs för säkerhets skull. Fast jag har ju jobb på förskolan. Det kanske skulle vara lite skönt att jobba med barn som inte kan tala, för omväxlings skull.
Utvecklingsstörning eller inlärningssvårigheter
När jag tittar på Uppdrag granskning och programmet om barnen (ungdomarna) som blivit placerade i särskolan, så blir jag riktigt upprörd. Jag vet ju att det är så här det går till. En kort stund i programmet berörs det som är den verkliga anledningen till att det blir så här: pengar och tid. Antingen har skolan inte tillräckligt med personal - eller så har personalen inte tillräckligt med tid - som kan bemöta de elever som befinner sig i någon form av ingenmansland. Skolan löser det genom att lägga över problemet på någon annan. Jag har full förståelse för att det är oerhört problematiskt och inte är en lättlöst situation, men hur kan det få gå till så här...?
onsdag 21 oktober 2009
Livet är hårt
Åttaåringen har fått sina foton från skolfotograferingen. Hon är absolut inte nöjd med dem. Hon gråter över sina skavanker. Jag tröstar och tröstar. Det är konstigt att hon på skolfoton aldrig blir lika avslappnad och glad som hon blir på andra foton. Eller kanske inte förresten. Vi har i alla fall kommit överens om att hon ska öva framför spegeln så att hon känner sig avslappnad inför nästa fotografering. "Skavankerna" kan vi inte göra något åt. Jag kan bara hoppas att hon känner sig mer bekväm med dem tillslut.
tisdag 20 oktober 2009
Weed for all
På t-banan från city ut mot förorten. Lördag kväll, nära midnatt. Intill mig sitter fyra unga killar, ca 16 år gamla. Två är svenska, två är ett amerikanskt tvillingpar. De svenska killarna ska ta med de amerikanska ut i bushen i förorten, till något ställe där ungdomar hänger. Det låter som att de talar om det ställe där en flicka blev dödad i början av sommaren.
Killarna jämför musiksmak och filmsmak. De enas om att Saw är en rätt bra film. Vid ett tillfälle säger en av de amerikanska killarna att en film är "gnarly". De svenska frågar vad det betyder. De am. definierar det som "nasty".
De amerikanska killarna har ölflaskor i jackfickan. De svenska killarna varnar när securitasvakterna kliver in i vagnen. De amerikanska killarna bara fnyser överlägset. De har weed med sig också. Svenskarna undrar om de kan köpa det hemma.
- It used to be harder, but then my dad found my weed and it turns out he smokes weed too, so he hooked us up with a dealer. So now we buy for both him and us. Then my mom found my weed and she used it too. She is kind of gnarly. Now we all use it, but my mom doesn´t want to admit to it.
Killarna jämför musiksmak och filmsmak. De enas om att Saw är en rätt bra film. Vid ett tillfälle säger en av de amerikanska killarna att en film är "gnarly". De svenska frågar vad det betyder. De am. definierar det som "nasty".
De amerikanska killarna har ölflaskor i jackfickan. De svenska killarna varnar när securitasvakterna kliver in i vagnen. De amerikanska killarna bara fnyser överlägset. De har weed med sig också. Svenskarna undrar om de kan köpa det hemma.
- It used to be harder, but then my dad found my weed and it turns out he smokes weed too, so he hooked us up with a dealer. So now we buy for both him and us. Then my mom found my weed and she used it too. She is kind of gnarly. Now we all use it, but my mom doesn´t want to admit to it.
måndag 19 oktober 2009
I spent a week there once
På vägen hem från England så frågar unga T mig vad jag faktiskt fick med mig från den här resan. Unga T är väldigt skeptiskt; hon tycker inte det gav mycket. Några lektionstips och minimalt med grammatik. Om våra lärare på Universitetet gått på kurs i stället, så kunde de ha lärt ut detsamma. Jag inser dock att det säkert kommer mycket under den här veckan, som vi missar då vi endast stannade en av de två veckorna. Den här veckan skulle innehålla mycket mer lärarledda lektioner än den gångna veckan. Tyvärr. Events och sociala tillställningar i all ära, men jag hade mycket hellre fått med mig mer tips inför mitt yrkesval.
Jag tar dock med mig minnet av den uppsättning av Romeo och Julia som vi fick ta del av: "Romeo and Juliet: Unzipped", på Salisbury Playhouse. Den var helt brilliant. Spelad av ungdomar, för ungdomar. Det var inte den ordinarie uppsättningen, utan en (flera) förklaring till hur man kunde spela - och tolka - Romeo och Julia.
Jag tar också med mig flera lärdomar från besöket i en låg- och mellanstadieskola i England och hur deras skolsystem är uppbyggt. Tänk att börja skolan redan från 4-5 år. Då börjar de i förskoleklass. Jag vet inte om det är bra, men till viss del kan jag tycka det. Vid 8 år ska de kunna multiplikationstabellen - och läsa en rätt tjock bok. Många svenska barn skulle klara det, om de fått chansen. Har de inga assistenter i klasserna? Jo, barnen plockas ut och får extraundervisning. När de går iväg på gympa så ligger det klädhögar på bänkarna. Det visar sig att de inte har några omklädningrum och duschar. Upp till de är 11 år så byter alla om i klassrummet, inför varandra. Öööhhmm...
Sedan tar jag med mig flera personliga insikter, som att det t ex inte är särskilt kul att flyga.
Tyvärr blev det inte att vi besökte några crop circles, då allt redan var skördat...
Jag tar dock med mig minnet av den uppsättning av Romeo och Julia som vi fick ta del av: "Romeo and Juliet: Unzipped", på Salisbury Playhouse. Den var helt brilliant. Spelad av ungdomar, för ungdomar. Det var inte den ordinarie uppsättningen, utan en (flera) förklaring till hur man kunde spela - och tolka - Romeo och Julia.
Jag tar också med mig flera lärdomar från besöket i en låg- och mellanstadieskola i England och hur deras skolsystem är uppbyggt. Tänk att börja skolan redan från 4-5 år. Då börjar de i förskoleklass. Jag vet inte om det är bra, men till viss del kan jag tycka det. Vid 8 år ska de kunna multiplikationstabellen - och läsa en rätt tjock bok. Många svenska barn skulle klara det, om de fått chansen. Har de inga assistenter i klasserna? Jo, barnen plockas ut och får extraundervisning. När de går iväg på gympa så ligger det klädhögar på bänkarna. Det visar sig att de inte har några omklädningrum och duschar. Upp till de är 11 år så byter alla om i klassrummet, inför varandra. Öööhhmm...
Sedan tar jag med mig flera personliga insikter, som att det t ex inte är särskilt kul att flyga.
Tyvärr blev det inte att vi besökte några crop circles, då allt redan var skördat...
Life in the fast lane
Var på bio med Åttaåringen igår. Vi såg Up!, som vi väntat på ett tag. Den var verkligen makalös. Mest tror jag att själva historien imponerade på oss. Hur man ens kan komm apå en sån historia förbluffar mig. Inom fem minuter hade vi upplevt hur Mannen-som-bor-i-husets liv passerat revy från småbarnsåren till pensionärsåldern. Det var fascinerande. Vid ett par tillfällen under filmen blev både Åttaåringen och jag smått ledsna över vad som hände i filmen, men mest skrattade vi åt alla andra saker. Det var mycket mer action och lite småläskigheter än vad jag trott att det skulle vara.
Jag tror att Åttaåringen reagerade starkast när Mannen-som-bor-i-husets fru inte kunde få barn. Att en kvinna inte skulle kunna bli med barn var helt främmande för Åttaåringen och hon grubblade bort flera minuter av filmen på detta fenomen. Måste prata mer med henne om det sedan.
Jag tror att Åttaåringen reagerade starkast när Mannen-som-bor-i-husets fru inte kunde få barn. Att en kvinna inte skulle kunna bli med barn var helt främmande för Åttaåringen och hon grubblade bort flera minuter av filmen på detta fenomen. Måste prata mer med henne om det sedan.
söndag 18 oktober 2009
Well then, sugar me up, daddy!
Min pappa tycker att jag ska införskaffa en ny tvättmaskin. En ny TV vore kanske också bra. För att inte tala om en ny dator. (Den senare fungerar dock mycket bättre/snabbare nu när jag har tagit bort de program som han installerade under sin tid i mitt hem.) Jag säger att det finns inga pengar för sånt. Han säger att jag kan låna av honom. "Inom ett år är det ju avbetalat." Ja, om jag har ett jobb nästa år. Kanske.
Premonition
Jag tittade på tvättmaskinen när jag skrev instruktioner till barnvakterna, innan jag åkte till England. Jag tittade på den och tänkte att den sjunger på sista versen. Kanske kommer jag aldrig få använda den igen.
Bara min pappa har använt den under veckan som gått. Och klagat på att den lät döende. När jag kom hem körde jag en maskin, sedan dog den. Trumman snurrar inte. Tippen nästa. Så himla typiskt.
Förra veckan pratade jag med klasskompisar om fenomenet att de flesta manicker (TV, mobiltelefon m m) verkar ha ett inbyggt chip som gör att de inte fungerar när de har passerat garantidatumet, eller när man har slutat betala av på dem. Tyvärr gäller inget av detta min tvättmaskin. Den inhandlades för exakt 10 år sedan. Den har tjänat mig väl. Vila i frid.
Bara min pappa har använt den under veckan som gått. Och klagat på att den lät döende. När jag kom hem körde jag en maskin, sedan dog den. Trumman snurrar inte. Tippen nästa. Så himla typiskt.
Förra veckan pratade jag med klasskompisar om fenomenet att de flesta manicker (TV, mobiltelefon m m) verkar ha ett inbyggt chip som gör att de inte fungerar när de har passerat garantidatumet, eller när man har slutat betala av på dem. Tyvärr gäller inget av detta min tvättmaskin. Den inhandlades för exakt 10 år sedan. Den har tjänat mig väl. Vila i frid.
Hemma bääääääst
Åh, vad jag har längtat hem. Min underbara sköna säng. Slippa känslan av att vara inneboende och smyga runt i huset.
Jag blir nästan en aning arg när jag tänker "fri utbildning". Vi har pungat ut 3500:- för den här resan och sedan har de flesta haft med sig runt 3000:-. Jag har spenderat 2000:-, men så var jag bara där halva tiden - och behövde köpa en massa medicin.
Är jag enbart besviken? Jag vet inte. Hade det varit bättre om jag inte varit sjuk? Visst, men hade det givit mer? Jag måste fundera ett tag.
Jag blir nästan en aning arg när jag tänker "fri utbildning". Vi har pungat ut 3500:- för den här resan och sedan har de flesta haft med sig runt 3000:-. Jag har spenderat 2000:-, men så var jag bara där halva tiden - och behövde köpa en massa medicin.
Är jag enbart besviken? Jag vet inte. Hade det varit bättre om jag inte varit sjuk? Visst, men hade det givit mer? Jag måste fundera ett tag.
Lilla blå, saknad som få
När unga T och jag plockar våra väskor från bandet på Arlanda så upptäcker vi att ramen på hennes gigantiska rullväska verkar ha brutits itu. Unga T går med bestämda steg på klagomålsdisken. Jag beundrar henne för det, jag skulle nog inte ha orkat bry mig. Vi frågar en tulltjänsteman om vägen. Det är nästan mitt i natten. Han tittar skeptiskt på oss och frågar ifall vi kom med det afrikanska flygbolaget. När vi svarar nekande och säger SAS så skiner han upp något och visar gladeligen vägen.
Tjänstemannen vid SAS disk undersöker noggrannt unga Ts väska och väljer tillslut att acceptera skadan och ber henne packa ur sin väska. Vi tittar skeptiskt på honom. Unga T undrar om hon då får en svart plastsäck. Nej, hon ska visst få en helt ny, likvärdig väska. Vi tittar ännu mer skeptiskt på honom. Hans kollega går och hämtar en på lagret.
- Hur många väskor har ni i lager då? undrar jag.
- Ca 400 stycken kanske.
Jag är rätt imponerad. (Only in Sweden, tänker jag.)
När jag sedan ska flytta mina väskor och hjälpa unga T att packa om, så inser jag att även min väska är trasig. Låset som hållt ihop dragkedjan har slagits i bitar. Mannen vid SAS försöker reparera skadan, men gör bara det hela värre och blixtlåset kan nu inte användas. Så även jag måste få en ny. De har dock ingen i den prisklassen. Hans kollega kommenterar bryskt och sarkastiskt att jag nu bytt upp mig, när hon ställer ned den nya väskan intill mig. Ja, visst, men det sentimentala värdet då? Min lilla blå väska, köpt för en hundralapp på Ikea för ca tio år sedan har varit med mig genom så mycket. Jag vill inte riktigt bara släppa den. Inser dock att jag måste, packar snabbt om och vi beger oss sedan hem.
När Åttaåringen insåg att hon aldrig mer får se lilla blå, så började hon gråta.
Tjänstemannen vid SAS disk undersöker noggrannt unga Ts väska och väljer tillslut att acceptera skadan och ber henne packa ur sin väska. Vi tittar skeptiskt på honom. Unga T undrar om hon då får en svart plastsäck. Nej, hon ska visst få en helt ny, likvärdig väska. Vi tittar ännu mer skeptiskt på honom. Hans kollega går och hämtar en på lagret.
- Hur många väskor har ni i lager då? undrar jag.
- Ca 400 stycken kanske.
Jag är rätt imponerad. (Only in Sweden, tänker jag.)
När jag sedan ska flytta mina väskor och hjälpa unga T att packa om, så inser jag att även min väska är trasig. Låset som hållt ihop dragkedjan har slagits i bitar. Mannen vid SAS försöker reparera skadan, men gör bara det hela värre och blixtlåset kan nu inte användas. Så även jag måste få en ny. De har dock ingen i den prisklassen. Hans kollega kommenterar bryskt och sarkastiskt att jag nu bytt upp mig, när hon ställer ned den nya väskan intill mig. Ja, visst, men det sentimentala värdet då? Min lilla blå väska, köpt för en hundralapp på Ikea för ca tio år sedan har varit med mig genom så mycket. Jag vill inte riktigt bara släppa den. Inser dock att jag måste, packar snabbt om och vi beger oss sedan hem.
När Åttaåringen insåg att hon aldrig mer får se lilla blå, så började hon gråta.
torsdag 15 oktober 2009
Brevet hem
Tjena morsan, tjena farsan, här är brev från.....en djävligt übersjuk dotter som ligger och skakar tänder nätterna igenom och knaprar smärtstillande så mycket hon bara kan...
Familjen är överklass och väldigt trevlig. Deras hus är som taget ur en tidning. I vissa rum får man inte gå med skor och vissa rum ska man helst inte använda alls. Jag ser på TVn att tydligen är det inne att ha ett "Conservatory". Den här familjen är helt inne; de kan inte leva utan sitt "uterum", som de använder som vardagsrum - dock endast på helgen.
Familjen är överklass och väldigt trevlig. Deras hus är som taget ur en tidning. I vissa rum får man inte gå med skor och vissa rum ska man helst inte använda alls. Jag ser på TVn att tydligen är det inne att ha ett "Conservatory". Den här familjen är helt inne; de kan inte leva utan sitt "uterum", som de använder som vardagsrum - dock endast på helgen.
Det gör skillnad
Inget är direkt nyheter för mig, men det var många år sedan jag funderade över dessa saker. Tänk att så lite förändras.
Varför säger de "half eight" när de menar "half past eight"? Det låter ju som halv åtta.
Varför har de inte treglasfönster? Varför har de ytterdörr och bakdörr öppen större delen av dagen?
Varför går de med ytterskor inomhus - och ändå har heltäckningsmattor?
Varför har de separata varm- och kallvattenkranar? Ska man ta lite från varje och bland i sin kupade hand, innan man kan tvätta händerna...?
Varför äter de aldrig frukt och nästan aldrig grönsaker? Hur kommer det sig att de inte har skörbjugg? Kroppen skriker efter C-vitamin efter ett par dagar!
Hur kommer det sig att de äter smörgåsar till lunch (inte lagad mat) och en rätt bastant middag så pass sent som kl 7-8 på kvällen? Har Sverige missat något? Kanske är det fel att inte äta något efter 6 på kvällen...
Varför har inte vi också skoluniform i Sverige? Tänk så mycket lättare det skulle vara att välja barnens kläder på morgonen. Fast jag tycker synd om de små 5-åringarna som går i skjorts och kjol när det är småkallt och så attans fuktigt och rått som det bara kan bli i England...
Varför säger de "half eight" när de menar "half past eight"? Det låter ju som halv åtta.
Varför har de inte treglasfönster? Varför har de ytterdörr och bakdörr öppen större delen av dagen?
Varför går de med ytterskor inomhus - och ändå har heltäckningsmattor?
Varför har de separata varm- och kallvattenkranar? Ska man ta lite från varje och bland i sin kupade hand, innan man kan tvätta händerna...?
Varför äter de aldrig frukt och nästan aldrig grönsaker? Hur kommer det sig att de inte har skörbjugg? Kroppen skriker efter C-vitamin efter ett par dagar!
Hur kommer det sig att de äter smörgåsar till lunch (inte lagad mat) och en rätt bastant middag så pass sent som kl 7-8 på kvällen? Har Sverige missat något? Kanske är det fel att inte äta något efter 6 på kvällen...
Varför har inte vi också skoluniform i Sverige? Tänk så mycket lättare det skulle vara att välja barnens kläder på morgonen. Fast jag tycker synd om de små 5-åringarna som går i skjorts och kjol när det är småkallt och så attans fuktigt och rått som det bara kan bli i England...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
