Nu är vi många studenter som väntar på slutbetyget i Samhällskunskapskursen, men även betyget på en av deluppgifterna inom ett av de ämnen som återfinns inom SO: historia och religion.
Då en av uppgifterna inom Historia var att redovisa för vad vi skulle ta upp om ämnet Vikingarna tillsammans med eleverna, så blev det nödvändigt att söka litteratur som inte återfanns i den obligatoriska kurslitteraturen. Läraren beklagade att det inte fanns så mycket info om Vikingarna i vår kurslitteratur (varför man då inte valt att lägga till någon bok i litteraturlistan, när man vet att en av examinationsuppgifterna handlar om Vikingarna, är för mig hyfsat obeglipligt, men vem är jag att fundera över sånt...), så det var bara att leta egen litteratur. Själv valde jag att använda mig i huvudsak av böcker som var lämpade för eleverna; alltså utformade så att de var anpassade till deras förståelsenivå. Jag lånade alla (ca 10 st) böcker på ett bibliotek, öppet för allmänheten. Jag hade inte en tanke på vad de olika författarna stod för, eller huruvida jag borde ifrågasätta sanningshalten i deras böcker. Det kanske jag borde ha gjort.
Min kurskamarat har gjort på precis samma sätt som jag, med skillnaden att hon har använt andra böcker. Hon har inte heller undersökt författarna och deras personliga åsikter. Min kurskamrat har nu fått besked från den ansvarige läraren i ämnet. Tydligen är en av författarna - som min kurskamarat hänvisar till - nationaldemokrat. P g a detta kan inte hennes arbete godkännas. För någon som är nationaldemokrat kan omöjligt citeras i ett arbete inom skolan, anser läraren. Jag kan tänka mig att denne författare säkerligen förskönar bilden av vikingar, men just detta har inte min kurskamrat använt sig av (vilket även läraren påpekar) och den info min kamrat använt sig av finns att hämta i andra böcker också, så det är inte något påhitt av författaren.
Jag blir fundersam - samtidigt ifrågasätter jag starkt varför inte denna författare kan citeras i ett arbete inom skolan. Har läraren verkligen rätt att vägra att godkänna arbetet p g a att just denna författare finns med?
lördag 31 januari 2009
Livet är bräckligt
Sjuåringens bästa kompis är hos oss idag. Jag ser på hennes pappa att han är helt slutkörd, mentalt och fysiskt. Det var någon form av hjärnblödning som mamman hade, hon ligger ännu inlagd och det lär bli ett bra tag framöver. Troligtvis hade hennes tillstånd inte förvärrats om personalen på sjukhuset hade lagt in henne redan samma dag som hon kom till akuten - och inte skickat hem henne, som det nu blev.
Hur kom det sig att hon fick en propp? Läkarna har inga svar, olika faktorer kan ha påverkat; något ärfligt, från en stressreaktion, från en behandling (kiropraktor). Det senaste är väl mest troligt, tydligen finns det fler som kommit in efter en behandling, enligt läkarna.
Pappan, mannen till den inlagda, är väldigt besviken över sin frus släktingars (obefintliga) reaktion. När han ringde sin svägerska så tyckte hon att det var bra att systern nu var på sjukhus - och skulle inte svågern ta kontakt med sitt jobb, så att de vet vad som händer? Komma skulle hon inte.
- Vem bryr sig om mitt jobb, säger mannen, jag skiter fullständigt i det just nu, jag är inte mitt jobb.
- Det är något svenskt, vi är liksom känslomässigt handikappade, sa jag till pappan (som ursprungligen är från Sydamerika), och det är en mentalitet i samhället nu att det arbete man har är så otroligt viktigt.
- Ja, det är som att det praktiska går före det känslomässiga.
När vi går på toaletten på sjukhuset så frågar sjuåringen mig vad det är för fel på kompisens mamma egentligen och jag finner det svårt att förklara. När vi sedan sitter hemma och äter; jag, sjuåringen och hennes kompis, så säger sjuåringen plötsligt det outsagda, det som jag själv flyktigt har rört vid i tanken:
- Men, mamma, om det där hände med dig, var skulle jag då bo?
- Ja, du skulle bo här, med M (min kompis) eller morfar. Det skulle lösa sig på något sätt.
- För jag kan ju inte åka till pappa, det är ju alldeles för långt till skolan.
- Det är sant.
Hur kom det sig att hon fick en propp? Läkarna har inga svar, olika faktorer kan ha påverkat; något ärfligt, från en stressreaktion, från en behandling (kiropraktor). Det senaste är väl mest troligt, tydligen finns det fler som kommit in efter en behandling, enligt läkarna.
Pappan, mannen till den inlagda, är väldigt besviken över sin frus släktingars (obefintliga) reaktion. När han ringde sin svägerska så tyckte hon att det var bra att systern nu var på sjukhus - och skulle inte svågern ta kontakt med sitt jobb, så att de vet vad som händer? Komma skulle hon inte.
- Vem bryr sig om mitt jobb, säger mannen, jag skiter fullständigt i det just nu, jag är inte mitt jobb.
- Det är något svenskt, vi är liksom känslomässigt handikappade, sa jag till pappan (som ursprungligen är från Sydamerika), och det är en mentalitet i samhället nu att det arbete man har är så otroligt viktigt.
- Ja, det är som att det praktiska går före det känslomässiga.
När vi går på toaletten på sjukhuset så frågar sjuåringen mig vad det är för fel på kompisens mamma egentligen och jag finner det svårt att förklara. När vi sedan sitter hemma och äter; jag, sjuåringen och hennes kompis, så säger sjuåringen plötsligt det outsagda, det som jag själv flyktigt har rört vid i tanken:
- Men, mamma, om det där hände med dig, var skulle jag då bo?
- Ja, du skulle bo här, med M (min kompis) eller morfar. Det skulle lösa sig på något sätt.
- För jag kan ju inte åka till pappa, det är ju alldeles för långt till skolan.
- Det är sant.
Vinnare OCH förlorare
Vi har varit och tittat på inspelningen av Postkodlotteriets utdelning av pengar. Eftersom min kompis jobbar för lotteriet så får jag ofta reda på var inspelningen äger rum. När det nu var i Stockholmstrakten så ville sjuåringen gärna se hur det hela går till. Det var inte så märkvärdigt. Mer intressant var det att lyssna till alla vinnare runt omkring oss. I korvkön stod det flera, som ivrigt diskuterade precis de frågor som min kompis ofta får höra om dagarna.
- Får man en check att ta med sig till banken?
- Kan man använda den där stora checken som man får?
- Kommer pengarna in på banken? Det hade inte kommit in något igår i alla fall.
- Vi har bara varit med sedan i december, så det här var ju lagom, nu kan vi gå ur.
- Hur mycket har vi vunnit, tror ni? Med säkerhet 10.000 i alla fall, det sa de ju när de ringde.
Det var så att det var 135 personer som vunnit inom samma postnummer och därför hade de en sån här tillställning/inspelning. Vinsterna var 10.000 kronor per lott. Flera av vinnarna såg besvikna ut. Det är ju sorgligt att det finns folk som är blasé över så pass mycket pengar. En tant hade dock fem lotter och hennes man hade 3 lotter, så de vann ju 80.000 kronor! Så hade de också varit med i många år - och betalar, vad då; över 1.000 kronor i månaden för sina lotter!?
- Får man en check att ta med sig till banken?
- Kan man använda den där stora checken som man får?
- Kommer pengarna in på banken? Det hade inte kommit in något igår i alla fall.
- Vi har bara varit med sedan i december, så det här var ju lagom, nu kan vi gå ur.
- Hur mycket har vi vunnit, tror ni? Med säkerhet 10.000 i alla fall, det sa de ju när de ringde.
Det var så att det var 135 personer som vunnit inom samma postnummer och därför hade de en sån här tillställning/inspelning. Vinsterna var 10.000 kronor per lott. Flera av vinnarna såg besvikna ut. Det är ju sorgligt att det finns folk som är blasé över så pass mycket pengar. En tant hade dock fem lotter och hennes man hade 3 lotter, så de vann ju 80.000 kronor! Så hade de också varit med i många år - och betalar, vad då; över 1.000 kronor i månaden för sina lotter!?
fredag 30 januari 2009
Kontaktnätet är överfullt
Under föreläsningen i aulan sätter jag mig med en kurskamrat som jag har träffat sporadiskt sedan vår första termin för snart tre år sedan. Intill min kurskamrat sitter hennes kurskamrat från en annan kurs, någon som jag inte känner. Strax därpå kommer en tjej som känner kamratens kamrat, men som även är en god vän till mig. Det är då det blir påtagligt. Alla, nästan 200 studenter, som är samlade i aulan idag, har någon form av länk till varandra, direkt eller via någon annan student/kurs. Innan föreläsningen börjar har jag hälsat på nästan 20 personer, de flesta känner jag ytligt. Min kurskamrat intill mig säger till slut:
- Det känns liksom som att min inte vill ha fler kompisar nu.
Och det låter galet, men det är helt sant. Man vill försöka hinna med att vårda dem som man har skaffat en nära kontakt till, istället för att finna ytterligare vänner.
- Det känns liksom som att min inte vill ha fler kompisar nu.
Och det låter galet, men det är helt sant. Man vill försöka hinna med att vårda dem som man har skaffat en nära kontakt till, istället för att finna ytterligare vänner.
Pappa hjälper till
När sjuåringen ska titta på Let´s dance så börjar jag diskutera Magdalenas bortfall med en kompis. Kompisen berättar att hon läst att pappan (inga namn nämnda) till Magdalenas barn "ställer upp och hjälper till". What the f**k? Det är väl hans barn också? Skulle man skriva så om det var tvärtom? I think not. Det är som när min sambos mamma (för många år sedan) sa att det var bra att min sambo "hjälpte till hemma". Var det inte lika mycket hans hem? Jo. Hjälpte jag till hemma? Nej. Jag gjorde väl bara min plikt.
Pandoras ask
Efter flera år i något som väl kan jämföras med celibat, där jag tillslut kände mig som en helt asexuell varelse, så var det som att blåsa nytt liv i min något trötta lekamen när jag klev ut i dejtingvärlden igen. Ändå är jag inte desperat, jag trivs med mitt liv. De senaste månaderna har varit en rejäl berg-och-dalbana och nu känner jag mig tillfälligt mättad på uppmuntran och bekräftelse. Några utvalda förbindelser är etablerade. Återstår att se ifall de är något att hänga i julgranen. Nej, jag menar förstås: ifall de är något att kämpa för.
Outgrundliga vägar skall jag vandra.
När jag var tillsammans med Mannen för några månader sedan så blev det aktuellt med ett inköp av kondomer. Ansåg jag, men inte han - som de flesta andra män (enligt min erfarenhet). Det blev att vi köpte ett paket i en varuautomat på en t-banestation. Jag har inte bra erfarenhet av varuautomater. Och ändå har jag bara nyttjat dem en handfull gånger i mitt liv (så statistiskt borde det vara många som har strul med maskinerna). Otroligt nog gick det dock väldigt smidigt denna gång. (Hur osmidigt det sedan gick när varan skulle nyttjas är en helt annan historia.)
För någon vecka sedan kom jag på att det kanske kunde vara bra att ha ett par kådisar hemma. Så jag såg till att ha växel i plånboken (nej, jag tänkte att jag nog inte skulle komma ihåg att gå in på Apoteket eller en livsmedelsaffär och handla dem - dessutom: ett 10-pack, de lär ju mögla innan jag använder upp dem!), så jag siktade på en automat på någon t-banestation. Det blev dock aldrig så, för jag kom alltid precis när t-banan skulle gå eller så hade jag bråttom när jag klev av. Jag tänkte att det var nog inte meningen att jag skulle köpa dem. Så en dag den gångna veckan passade det och jag gick fram för att köpa ett paket. Då hade jag naturligtvis ingen växel i plånboken längre. Det var som ett tecken: nytt år och Pinga skall inte ha något sex under det här året. Så jag la ned det hela.
Trodde jag. Tills jag stod och väntade på t-banan på väg hem idag. Intill en varuautomat. En turkosfärgad maskin. Just kondompaketet stack ut en bit från snurrhållaren. Jag tittade på paketet. Det borde falla ut lätt och snabbt och inte bli något krångel, tänkte jag, innan jag försynt såg mig omkring. Hyfsat fullt med folk, men so what? Jag tittade i plånboken. Tillräckligt med växel. Okej, det är meningen. Jag fattar. Jag stoppade i mynten, tryckte in numret och väntade på att paketet skulle falla ned. Icke. För detta var en ny sorts maskin, där det istället åker upp en låda i metall till samma hylla som varan, sedan lossnar varan, ramlar i lådan som sedan sänks ned till öppningen, där jag kan sträcka in handen och ta ut varan. Är det tänkt. Bara för att paketet stod ut en aning, så lyckades det börja falla för tidigt, missa hela metallådan och försvinna in i maskinen. Där fanns ingenting för mig att hämta i luckan. Frustration.
Tittade i plånboken: en guldtia. Tittade in i maskinen: gummibjörnar för 10 kronor. Om jag köper dem, så kan jag kanske se var paketet tog vägen? Jag kommer i alla fall inte tomhänt från maskinen. Stoppar i myntet, trycker siffrorna. Godispakethelvetet fastnar längst fram på raden. Så där som dessa automater så ofta gör. Det var väl här jag borde ha brutalt attackerat maskinen. Istället insåg jag att t-banan nu var på ingång, så jag skrev ned maskinens nr och telnumret till supporten.
Sedan satte jag mig på t-banan och funderade: skulle jag ringa? Futtiga pengar. Var det värt ett samtal? Behövde jag säga vad jag köpt? Tjugo minuter senare ringde jag ändå. En kvinna svarade och när jag förklarade att jag inte fått ut mina varor ändrades hennes röst till en oerhört serviceminded och vänlig ton (antagligen är de medvetna om att problemet existerar).
- Är du kvar vi maskinen?
- Nej, men jag skrev ned numret.
- Vad bra, jag kan ta det.
- Okej (uppger numret).
- Vad var det du köpte?
- Kondomer och gummibjörnar.
- Okej. Sen behöver jag ditt namn och adress, så skickar jag hem ersättning för ditt utlägg.
- Tack, vad bra.
För någon vecka sedan kom jag på att det kanske kunde vara bra att ha ett par kådisar hemma. Så jag såg till att ha växel i plånboken (nej, jag tänkte att jag nog inte skulle komma ihåg att gå in på Apoteket eller en livsmedelsaffär och handla dem - dessutom: ett 10-pack, de lär ju mögla innan jag använder upp dem!), så jag siktade på en automat på någon t-banestation. Det blev dock aldrig så, för jag kom alltid precis när t-banan skulle gå eller så hade jag bråttom när jag klev av. Jag tänkte att det var nog inte meningen att jag skulle köpa dem. Så en dag den gångna veckan passade det och jag gick fram för att köpa ett paket. Då hade jag naturligtvis ingen växel i plånboken längre. Det var som ett tecken: nytt år och Pinga skall inte ha något sex under det här året. Så jag la ned det hela.
Trodde jag. Tills jag stod och väntade på t-banan på väg hem idag. Intill en varuautomat. En turkosfärgad maskin. Just kondompaketet stack ut en bit från snurrhållaren. Jag tittade på paketet. Det borde falla ut lätt och snabbt och inte bli något krångel, tänkte jag, innan jag försynt såg mig omkring. Hyfsat fullt med folk, men so what? Jag tittade i plånboken. Tillräckligt med växel. Okej, det är meningen. Jag fattar. Jag stoppade i mynten, tryckte in numret och väntade på att paketet skulle falla ned. Icke. För detta var en ny sorts maskin, där det istället åker upp en låda i metall till samma hylla som varan, sedan lossnar varan, ramlar i lådan som sedan sänks ned till öppningen, där jag kan sträcka in handen och ta ut varan. Är det tänkt. Bara för att paketet stod ut en aning, så lyckades det börja falla för tidigt, missa hela metallådan och försvinna in i maskinen. Där fanns ingenting för mig att hämta i luckan. Frustration.
Tittade i plånboken: en guldtia. Tittade in i maskinen: gummibjörnar för 10 kronor. Om jag köper dem, så kan jag kanske se var paketet tog vägen? Jag kommer i alla fall inte tomhänt från maskinen. Stoppar i myntet, trycker siffrorna. Godispakethelvetet fastnar längst fram på raden. Så där som dessa automater så ofta gör. Det var väl här jag borde ha brutalt attackerat maskinen. Istället insåg jag att t-banan nu var på ingång, så jag skrev ned maskinens nr och telnumret till supporten.
Sedan satte jag mig på t-banan och funderade: skulle jag ringa? Futtiga pengar. Var det värt ett samtal? Behövde jag säga vad jag köpt? Tjugo minuter senare ringde jag ändå. En kvinna svarade och när jag förklarade att jag inte fått ut mina varor ändrades hennes röst till en oerhört serviceminded och vänlig ton (antagligen är de medvetna om att problemet existerar).
- Är du kvar vi maskinen?
- Nej, men jag skrev ned numret.
- Vad bra, jag kan ta det.
- Okej (uppger numret).
- Vad var det du köpte?
- Kondomer och gummibjörnar.
- Okej. Sen behöver jag ditt namn och adress, så skickar jag hem ersättning för ditt utlägg.
- Tack, vad bra.
torsdag 29 januari 2009
Den gamla goda tiden
När jag läser om Gustav Vasa och hur bönderna ville ha tillbaka "den gamla goda tiden" så kommer jag osökt att tänka på Björklund och hans uttalanden . Jag tänker också på Björklund när jag läser om det komplexa i lärares vardag.
Sedan funderar jag över hur Björklund själv tänker, när miljöpartiet i riksdagen i höstas frågade Björklund ifall han kunde "tänka sig att lyssna på den moderna pedagogiska forskningen när den framtida skolpolitiken läggs fast" (Pedagogiska magasinet, nr 4/08) och Björklund svarade nej. Visserligen kan jag väl då förstå att han verkligen vill ändra på lärarutbildningen: forskning är ju allt vi matas med i utbildningen dagligen.
"Det mycket specifika med läraryrket är att läraren möter sina klienter i en kollektiv situation. /.../ställs läraren inför en heterogen grupp av jämnåriga elever. Det är i stort sett bara ett befäl inför en grupp värnpliktiga som har en liknande situation. Detta begränsar möjligheterna att bete sig etiskt riktigt mot varje enskild elev. Att värna om den enskildes intresse när ett drygt tjugotal andra elever har andra och kanske motstridiga intressen blir närmast en omöjlighet." (Colnerud och Granström, 2002)
Sedan funderar jag över hur Björklund själv tänker, när miljöpartiet i riksdagen i höstas frågade Björklund ifall han kunde "tänka sig att lyssna på den moderna pedagogiska forskningen när den framtida skolpolitiken läggs fast" (Pedagogiska magasinet, nr 4/08) och Björklund svarade nej. Visserligen kan jag väl då förstå att han verkligen vill ändra på lärarutbildningen: forskning är ju allt vi matas med i utbildningen dagligen.
Skola och Fritids. Och skolfritids.
När jag började läsa till lärare så var det en nyhet för mig att Fritidshemmen är sammanslagna med skolan. Från det att jag själv gick i skolan (och på Fritids) till det att jag började studera så har jag inte haft någon direktkontakt med skolverksamheten. Det mesta har jag ändå nu lärt mig genom mitt eget barns vardag i skolan. För någon vecka sedan kom sjuåringen hem och berättade att de hade haft skolfritids.
- Hur menar du då? Fritids har du väl varje dag?
- Nej, inte Fritids. Skolfritids.
- Jaha...? Vad är skillnaden?
- Skolfritids har vi mitt på dagen.
- Vad då, du menar när du går i skolan?
- Ja, när fröken ska göra något annat, eller jag vet inte, men ibland har vi i alla fall skolfritids och då får vi vara med personalen på fritids och göra olika lekar eller något. Det är roligare än skolan.
- Mhm.
Jag fattade vilka övningar hon menade: samarbetsövningar och övningar där varje elev synliggörs.
Jag är kluven till att Fritidsverksamheten ligger i skolan. Jag ställer mig frågande till om det inte är så att eleverna har svårt att skilja på när det är skola och när det är "fritid" (vilket ju inte Fritids egentligen är). Dessutom lider Fritidshem ofta av det som förskolor också arbetar med: alltför många barn per personal. Det finns mycket intressant att ta till sig i Skolverkets Allmänna råd och kommentarer för kvalitet i fritidshem.
Överlag tycker jag dock att det ter sig som att de flesta elever tycker att det är roligare att vara på Fritids, än vad det är att vara i skolan. Vilket kanske säger mer om skolan än om Fritidshemmen.
pedagogiska magasin
- Hur menar du då? Fritids har du väl varje dag?
- Nej, inte Fritids. Skolfritids.
- Jaha...? Vad är skillnaden?
- Skolfritids har vi mitt på dagen.
- Vad då, du menar när du går i skolan?
- Ja, när fröken ska göra något annat, eller jag vet inte, men ibland har vi i alla fall skolfritids och då får vi vara med personalen på fritids och göra olika lekar eller något. Det är roligare än skolan.
- Mhm.
Jag fattade vilka övningar hon menade: samarbetsövningar och övningar där varje elev synliggörs.
Jag är kluven till att Fritidsverksamheten ligger i skolan. Jag ställer mig frågande till om det inte är så att eleverna har svårt att skilja på när det är skola och när det är "fritid" (vilket ju inte Fritids egentligen är). Dessutom lider Fritidshem ofta av det som förskolor också arbetar med: alltför många barn per personal. Det finns mycket intressant att ta till sig i Skolverkets Allmänna råd och kommentarer för kvalitet i fritidshem.
Överlag tycker jag dock att det ter sig som att de flesta elever tycker att det är roligare att vara på Fritids, än vad det är att vara i skolan. Vilket kanske säger mer om skolan än om Fritidshemmen.
pedagogiska magasin
Vilseledd (3)
I vår skriver jag mitt examensarbete. Tydligen kan det även kallas c-uppsats. Jag har dock sett andra utbildningars c-uppsats och jag vet inte ifall de som produceras inom lärarutbildningen ligger på samma nivå som dem. Fast det kanske är som att jämföra äpplen och päron - eller äpplen och bananer för den delen. Idag fick jag också veta att mitt examensarbete kan kallas kandidatuppsats, och att jag sedan kan titulera mig Fil. kand. Förlåt? (Mitt namn är plåt.) Nu känns ju plötsligt den där examensceremonin en aning viktigare.
Hög status?
Sjuåringen ligger i badkaret och funderar:
- Vet du, mamma?
- Vad då?
- Hillevi i min klass, hennes mammas chef är Fredrik Reinfeldt.
- Ja, det kan man säga.
- Det är så, hon jobbar på Moderaterna.
- Jo, jag vet.
- Vad är Moderaterna för något?
- Ja...det är det parti som Reinfeldt är chef för, kan man säga.
- Parti?
- Ja...det är liksom hans företag, där de jobbar som tycker att Reinfeldt är bra och står för bra saker och de tycker ungefär som honom. Han kan ju inte styra allt själv, så han måste ju också ha folk som svarar i telefon, skriver papper och såna saker. Det är många människor som gör det.
- Jaha...Fredrik, är han statsminister för hela Sverige?
- Ja, det är han.
- Jaha...jag trodde han bara var det i Stockholm.
- Vet du, mamma?
- Vad då?
- Hillevi i min klass, hennes mammas chef är Fredrik Reinfeldt.
- Ja, det kan man säga.
- Det är så, hon jobbar på Moderaterna.
- Jo, jag vet.
- Vad är Moderaterna för något?
- Ja...det är det parti som Reinfeldt är chef för, kan man säga.
- Parti?
- Ja...det är liksom hans företag, där de jobbar som tycker att Reinfeldt är bra och står för bra saker och de tycker ungefär som honom. Han kan ju inte styra allt själv, så han måste ju också ha folk som svarar i telefon, skriver papper och såna saker. Det är många människor som gör det.
- Jaha...Fredrik, är han statsminister för hela Sverige?
- Ja, det är han.
- Jaha...jag trodde han bara var det i Stockholm.
Vilseledd (2)
I korridoren på skolan så stöter jag ihop med en tidigare kurskamrat. Hon går en annan kurs än mig den här terminen. Hon sökte en kurs som flera andra kurskamrater gick förra terminen. Med den skillnaden att mellan det att de gick kursen, hon sökte den och kursen nu började, så har de på Universitetet valt att förändra innehållet och upplägget på kursen. Så den är inte alls som den kurs hon sökte till. Den är egentligen rätt lik en annan kurs vi tidigare har gått.
Jag skulle ju försöka byta, men hon orkar nog inte. Känns som ett enormt slöseri med tid och pengar.
Jag skulle ju försöka byta, men hon orkar nog inte. Känns som ett enormt slöseri med tid och pengar.
Vilseledd
Idag hade vi handledning inför examensarbetet. Läraren var ordentligt förkyld och frågade konstant hur många som var kvar. Jag och min skrivarkompis var sist i hopen av studenter som skulle bolla idéer inför uppsatsen. När det blev vår tur så var nog tålamodet rätt slut. Inte ett positivt ord fick vi på vägen och de idéer vi hade blev nedtryckta. Vi är intresserade av att se på läxor - varför de finns (när det ingenstans finns reglerat att de ska finnas). Något sånt kunde man väl inte titta närmare på, vad var det för vits med det?
Visst, det var väl bra gjort av läraren att kämpa sig dit för att försöka få oss på banan inför arbetet. Fast frågan är ifall han inte borde stannat hemma, för det kom inte ett uns produktivt ur honom.
Sedan gick jag och min skrivarkompis och letade bland landets olika uppsatser - och hittade ett flertal som handlade exakt om det vi vill skriva om. Varför får då inte vi skriva om det?
Visst, det var väl bra gjort av läraren att kämpa sig dit för att försöka få oss på banan inför arbetet. Fast frågan är ifall han inte borde stannat hemma, för det kom inte ett uns produktivt ur honom.
Sedan gick jag och min skrivarkompis och letade bland landets olika uppsatser - och hittade ett flertal som handlade exakt om det vi vill skriva om. Varför får då inte vi skriva om det?
onsdag 28 januari 2009
Fel, fel, fel
För andra gången den här veckan så har jag hämtat sjuåringens bästa kompis Lorena på hennes skola på Söder. Vilket jag så gärna gör, om jag kan. Idag hade Lorena precis börjat med fri lek i gympasalen när jag kom, och jag var tidig, så jag satte mig och läste en stund medan hon lekte av sig. Det var intressant att betrakta personalens frånvaro i alla olika lekar (bollsport och kullekar i trapphuset bl a), samt pojkarnas lek i ett mysrum (datorrum?) och deras interna uppgörelser. Klassen är en sammanslagning av årskurserna 1-2. Jag kom att tänka på att Lorena vid ett tidigare tillfälle berättat att det är flera i klassen som blir rätt glada när en av pojkarna i klassen inte är närvarande, för han är i hennes grupp och följer aldrig lärarens uppmaning, så deras grupp blir alltid sist till allting (snacka om kollektiv bestraffning!).
Anledningen till att jag har hämtat sjuåringens kompis den här veckan är att kompisens mamma har legat på sjukhus. Jag blev helt bestört när kompisens pappa ringde mig och nu har jag bara hans version, men enligt honom hade mammans huvud svällt upp och hon var stel och kall. Jag tänkte "en propp!". Hon fick dock åka hem; "det är spänningsvärk, ta en citodon och vila", men vänner såg att pupillerna var olika storlek och hon fick läggas in. Efeter många undersökningar hittade de att det var en spricka på ett blodkärl i nacken. Fy tusan! En anmälan kanske är att vänta för personalen på akuten...
När pappan kom för att hämta sjuåringens kompis så var han helt skakis - och samtidigt frustrerad över att inte mammans närmaste familj kommit till någon form av undsättning tidigare. "Jag tror att det är något Norrländskt", sa jag, "eller svenskt överlag".
Anledningen till att jag har hämtat sjuåringens kompis den här veckan är att kompisens mamma har legat på sjukhus. Jag blev helt bestört när kompisens pappa ringde mig och nu har jag bara hans version, men enligt honom hade mammans huvud svällt upp och hon var stel och kall. Jag tänkte "en propp!". Hon fick dock åka hem; "det är spänningsvärk, ta en citodon och vila", men vänner såg att pupillerna var olika storlek och hon fick läggas in. Efeter många undersökningar hittade de att det var en spricka på ett blodkärl i nacken. Fy tusan! En anmälan kanske är att vänta för personalen på akuten...
När pappan kom för att hämta sjuåringens kompis så var han helt skakis - och samtidigt frustrerad över att inte mammans närmaste familj kommit till någon form av undsättning tidigare. "Jag tror att det är något Norrländskt", sa jag, "eller svenskt överlag".
Försökskanin forever
Vad trevligt att en ny lärarutbildning skall införas. Det är inget som blir en nyhet för oss studenter - vi möter nya kurser flera gånger per termin. Av det tiotal kurser som jag nu har läst så inleddes en övervägande majoritet av dem med informationen att vi får bli "testpersoner": kursen har gjorts om sedan förra omgången. Sedan avslutas varje kurs med en utvärdering (som knappt hälften av studenterna besvarar) och nästa omgång av kursen möter nästa kull studenter en alternativ version av kursen - baserat på det fåtal svar som inkommit. Eller?
tisdag 27 januari 2009
Alkisar emellan
På t-banan på väg till hudvårdssalongen. Det är mitt på dagen, så jag vågar mig på att ha min ryggsäck på sätet intill mig - och tar inte bort den när det kliver på mer folk. Synden straffar sig. En man och kvinna kliver på, mannen kliver demonstrativt fram och sätter sig på sätet intill mig. Jag hinner precis rycka bort väskan innan han har satt sig. De ska åka en station. De har båda slitna kläder och ett slitet utseende och luktar alkohol och orenhet. Mannen säger högt:
- Jag äger vagnen.
Kvinnan kucklar. Jag fördjupar mig i min bok. Kvinnan säger till mannen:
- Hur ska vi göra nu då?
- Vad då, menar du?
- Ja, det här med familjegrejen fungerar ju inte. Jag tror att jag vill gå tillbaka till tidningen. En vecka hinner man ju inte ens landa på, tänk om man fick bo två veckor.
- Ja...
- Så, vad då, ska du också köra på tidningen igen eller?
- Ja, det är klart.
När jag sedan klev in på hudvårdssalongen satt en man i stolen och fick fotvård. Han och kvinnan pratade om att dricka alkohol. Mannen sa att han är orolig för sin kvinna, hon dricker så mycket vin, då och då, hemma. Själv hade han haft alkoholproblem och la därför av helt med alkohol i början av 90-talet (jag trodde nog att han fortfarande har alkoholproblem). Kvinnan som ger honom fortvård försöker skyla över det hela:
- Ja, visst är det mycket lättare att ta ett glas vin då och då, när man har de där stora boxarna.
- Är det så?
- Ja, jag tar nog ett eller ett halvt glas nästan varje dag, när man lagar mat eller så, det är ju så lätt hänt, men det är ju ingen fara, jag ser inget konstigt med det, jag gör ju det för att det får mig att slappna av lite och det är gott.
- Jaha..?
- Fast det är klart att det nog är lättare när man har den där bagen. Förr, när det bara var flaskor, så drack man ju inte lika mycket.
- Inte..?
- Nej, man öppnar ju inte en flaska bara för att ta ett glas en kväll, det gör man ju inte. Fast jag tror ändå inte att bag in box gör så att vi dricker mer.
- Nähä. Fast det låter ju så.
- Nej, nej, det är ju bara ett glas ibland, när jag känner för det.
- Din man då?
- Ja, han dricker ju öl, han. Han gillar sin öl, han tar en starköl till maten.
- Varje dag?
- Jo, det blir nog en varje kväll i alla fall, du vet det är ju så lätt hänt med ett helt flak stående, när man köper smuggeldricka så lätt, så blir det ju så.
- Jaha...
- Men det är ju inte så konstigt, det är ju gott.
- Jo, jag minns att jag tyckte det också. Då, innan jag slutade.
- Jag äger vagnen.
Kvinnan kucklar. Jag fördjupar mig i min bok. Kvinnan säger till mannen:
- Hur ska vi göra nu då?
- Vad då, menar du?
- Ja, det här med familjegrejen fungerar ju inte. Jag tror att jag vill gå tillbaka till tidningen. En vecka hinner man ju inte ens landa på, tänk om man fick bo två veckor.
- Ja...
- Så, vad då, ska du också köra på tidningen igen eller?
- Ja, det är klart.
När jag sedan klev in på hudvårdssalongen satt en man i stolen och fick fotvård. Han och kvinnan pratade om att dricka alkohol. Mannen sa att han är orolig för sin kvinna, hon dricker så mycket vin, då och då, hemma. Själv hade han haft alkoholproblem och la därför av helt med alkohol i början av 90-talet (jag trodde nog att han fortfarande har alkoholproblem). Kvinnan som ger honom fortvård försöker skyla över det hela:
- Ja, visst är det mycket lättare att ta ett glas vin då och då, när man har de där stora boxarna.
- Är det så?
- Ja, jag tar nog ett eller ett halvt glas nästan varje dag, när man lagar mat eller så, det är ju så lätt hänt, men det är ju ingen fara, jag ser inget konstigt med det, jag gör ju det för att det får mig att slappna av lite och det är gott.
- Jaha..?
- Fast det är klart att det nog är lättare när man har den där bagen. Förr, när det bara var flaskor, så drack man ju inte lika mycket.
- Inte..?
- Nej, man öppnar ju inte en flaska bara för att ta ett glas en kväll, det gör man ju inte. Fast jag tror ändå inte att bag in box gör så att vi dricker mer.
- Nähä. Fast det låter ju så.
- Nej, nej, det är ju bara ett glas ibland, när jag känner för det.
- Din man då?
- Ja, han dricker ju öl, han. Han gillar sin öl, han tar en starköl till maten.
- Varje dag?
- Jo, det blir nog en varje kväll i alla fall, du vet det är ju så lätt hänt med ett helt flak stående, när man köper smuggeldricka så lätt, så blir det ju så.
- Jaha...
- Men det är ju inte så konstigt, det är ju gott.
- Jo, jag minns att jag tyckte det också. Då, innan jag slutade.
The saviour
Sjuåringen sjunger julsånger, stannar upp och frågar:
- Mamma, vad är en frälsare?
- Oj, det är lite klurigt att förklara...
- Men....du är ju bäst på att förklara ord!!
- Jaha...eh, man kan bli frälst, man blir räddad. En frälsare är någon som räddar andra. I din sång symboliseras den frälsaren av Jesus, att han kommer för att rädda människorna.
- Jaha.
Hon fortsätter sjunga.
Några tycker nog att den man som nämns här är den nye frälsaren.
- Mamma, vad är en frälsare?
- Oj, det är lite klurigt att förklara...
- Men....du är ju bäst på att förklara ord!!
- Jaha...eh, man kan bli frälst, man blir räddad. En frälsare är någon som räddar andra. I din sång symboliseras den frälsaren av Jesus, att han kommer för att rädda människorna.
- Jaha.
Hon fortsätter sjunga.
Några tycker nog att den man som nämns här är den nye frälsaren.
måndag 26 januari 2009
Stödstrumpa och syster yster
Tydligen har jag levt helt ovetande om att resebyråer rekommenderar att vi resenärer har stödstrumpor på oss under långa flygningar. Min kompis ska resa till Indien och rabblar saker som hon ska ha med sig och jag börjar skratta vid stödstrumpor. Som den imbecill jag visst är. Aldrig någonsin har jag hört någon kompis nämna att de hade stödstrumpor på sig när de flög till...t ex Thailand. Fascinerande. Jag måste fråga runt. De gånger jag har flugit långt har tanken aldrig ens slagit mig.
En docka eller två
Sjuåringen har svårt att sova efter att hennes kompis har berättat en läskig historia om en docka som mördar folk. Jag tänker: Chuckie, men pratar om allt möjligt annat. Sjuåringen är helt förstörd, vågar inte ens blunda.
- Mamma, jag är så förvirrad, det känns som att min hjärna ska explodera.
- Varför då?
- Jag har så många frågor som det inte ens vetenskapsmän kan svara på.
- Som vad då för något?
- Som: hur kommer det sig att människor finns på jorden, var kommer vi ifrån?
- Fast det kan ju vetenskapen förklara.
- Jaha?
- Men det tar ju ett tag, och nu ska ju du sova...
- Men alla tankar...
Hon börjar nästan grina, så jag pratar. Jag pratar om att vi nog alla egentligen kommer från samma material som stjärnorna är gjorda av, om big bang, encelliga varelser, fiskar, ödlor, apor...och hon lugnar sig. Sedan ber jag henne att blunda och räkna får.
- Men då kommer jag ju bara att tänka på att räkna, då kommer jag aldrig att somna.
- Det är bra, bara du blundar.
Hon blundar och inom fem minuter sover hon. Äntligen.
Jag ser på CSI:NY på 5:an, där kvinnor av silikon står i fokus, precis som i filmen "Lars and the real girl" där män som föredrar en docka framför en levande kvinna? Säger det oss inte något? Om männen - men också om kvinnorna - här i världen?
- Mamma, jag är så förvirrad, det känns som att min hjärna ska explodera.
- Varför då?
- Jag har så många frågor som det inte ens vetenskapsmän kan svara på.
- Som vad då för något?
- Som: hur kommer det sig att människor finns på jorden, var kommer vi ifrån?
- Fast det kan ju vetenskapen förklara.
- Jaha?
- Men det tar ju ett tag, och nu ska ju du sova...
- Men alla tankar...
Hon börjar nästan grina, så jag pratar. Jag pratar om att vi nog alla egentligen kommer från samma material som stjärnorna är gjorda av, om big bang, encelliga varelser, fiskar, ödlor, apor...och hon lugnar sig. Sedan ber jag henne att blunda och räkna får.
- Men då kommer jag ju bara att tänka på att räkna, då kommer jag aldrig att somna.
- Det är bra, bara du blundar.
Hon blundar och inom fem minuter sover hon. Äntligen.
Jag ser på CSI:NY på 5:an, där kvinnor av silikon står i fokus, precis som i filmen "Lars and the real girl" där män som föredrar en docka framför en levande kvinna? Säger det oss inte något? Om männen - men också om kvinnorna - här i världen?
Full access
Ibland får man veta lite mer än man vill om folk.
På t-banan, sätet bakom mitt. En ung tjej ser att någon glömt kvar sitt SL-access-kort på sätet mitt emot henne. Intill sitter en slipsklädd man. Tjejen frågar:
- Är det här ditt?
- Va..? Nej.
- Nähä.
- Vad är det för något?
Tvärs över gången sitter man 2, han säger:
- Det är ett accesskort, med otur kan det vara ett årskort. Lämna in det i spärren.
- Jaha, men jag ska åka långt, säger man 1, lämna det du.
- Okej, säger tjejen.
- Säg till i spärren att du hittade det på Hässelbytåget, jag jobbar med sånt här, så jag vet att det är viktigt, säger man 2.
- Okej, säger tjejen, och kliver av.
- Ja, fast jag önskar ju att jag inte jobbade med det, säger man 2 till man 1.
- Nehej...
- Nej, för i den här djälva stan kan man ju inte vara alltför länge.
- Nej, jag är ju bara här tillfälligt, jag tycker att det är rätt trevligt.
- Jaha, var kommer du ifrån då?
- Norrland.
- Jaha, men det måste ju vara bättre än den här stan i alla fall. Jag är från Linköping och längtar hem hela tiden.
- Fast när man bara är här ett kort tag ibland så är det trevligt, det finns ju så mycket här...
- Som vad då?
- Teater, restauranter, uteliv, massor...
- Men vadfan, det finns ju hemma också!
- Eh, nej, inte där jag bor, vi är bara 800 invånare...
- Jaha du...
På t-banan, sätet bakom mitt. En ung tjej ser att någon glömt kvar sitt SL-access-kort på sätet mitt emot henne. Intill sitter en slipsklädd man. Tjejen frågar:
- Är det här ditt?
- Va..? Nej.
- Nähä.
- Vad är det för något?
Tvärs över gången sitter man 2, han säger:
- Det är ett accesskort, med otur kan det vara ett årskort. Lämna in det i spärren.
- Jaha, men jag ska åka långt, säger man 1, lämna det du.
- Okej, säger tjejen.
- Säg till i spärren att du hittade det på Hässelbytåget, jag jobbar med sånt här, så jag vet att det är viktigt, säger man 2.
- Okej, säger tjejen, och kliver av.
- Ja, fast jag önskar ju att jag inte jobbade med det, säger man 2 till man 1.
- Nehej...
- Nej, för i den här djälva stan kan man ju inte vara alltför länge.
- Nej, jag är ju bara här tillfälligt, jag tycker att det är rätt trevligt.
- Jaha, var kommer du ifrån då?
- Norrland.
- Jaha, men det måste ju vara bättre än den här stan i alla fall. Jag är från Linköping och längtar hem hela tiden.
- Fast när man bara är här ett kort tag ibland så är det trevligt, det finns ju så mycket här...
- Som vad då?
- Teater, restauranter, uteliv, massor...
- Men vadfan, det finns ju hemma också!
- Eh, nej, inte där jag bor, vi är bara 800 invånare...
- Jaha du...
Som på beställning
De senaste dagarna har jag funderat mycket över hela frågan var människor som inte (längre) har någon religiös tro ska finna stabilitet i livet, för att komma ifrån den rotlöshet som lätt tenderar att göra att människor tappar målet med livet och istället blir illvilliga.
I början av 90-talet hade jag en kolumn utklippt från en tidning hängande på min anslagstavla på jobbet. Den var inte särskilt märkvärdig, men den stämde väl överens med var jag då befann mig i livet. Jag tror att jag fortfarande har den kvar i någon pärm. Texten var skriven av Christer Sturmark och det handlade något om datorer och att man inte ska låta "IT-killen" klampa in och visa hur man ska göra på datorn, när det är något man inte fattar, för han kommer ändå inte att visa något av värde och när han gått kommer man inte att vara klokare och några inställningar på datorn kommer med all sannolikhet att vara förändrade - utan att man ville ha det så.
Efter det brukar jag lyssna när jag hör något om Sturmark. Precis när jag skulle lämna jobbet idag så inledde Malou von Sivers en presentation av Christer Sturmark och Eva Dahlgren i programmet Efter tio i TV4. De pratade om förbundet Humanisterna, som tydligen Sturmark är orförande i, och som jag inte visste fanns. Det låter intressant.
von Sivers sa att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i hela världen och Sturmark sa att det är dags för folk att ta ansvar för sig själva.
Ja, vart är vi på väg - och vem ska leda oss dit?
I början av 90-talet hade jag en kolumn utklippt från en tidning hängande på min anslagstavla på jobbet. Den var inte särskilt märkvärdig, men den stämde väl överens med var jag då befann mig i livet. Jag tror att jag fortfarande har den kvar i någon pärm. Texten var skriven av Christer Sturmark och det handlade något om datorer och att man inte ska låta "IT-killen" klampa in och visa hur man ska göra på datorn, när det är något man inte fattar, för han kommer ändå inte att visa något av värde och när han gått kommer man inte att vara klokare och några inställningar på datorn kommer med all sannolikhet att vara förändrade - utan att man ville ha det så.
Efter det brukar jag lyssna när jag hör något om Sturmark. Precis när jag skulle lämna jobbet idag så inledde Malou von Sivers en presentation av Christer Sturmark och Eva Dahlgren i programmet Efter tio i TV4. De pratade om förbundet Humanisterna, som tydligen Sturmark är orförande i, och som jag inte visste fanns. Det låter intressant.
von Sivers sa att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i hela världen och Sturmark sa att det är dags för folk att ta ansvar för sig själva.
Ja, vart är vi på väg - och vem ska leda oss dit?
söndag 25 januari 2009
Äran kan jag förlora
På t-banan gör de reklam för en ny film: Pride and Glory, som bl a Edward Norton och Colin Farrel spelar med i. Ovanför filmtiteln står det:
"SANNING, ÄRA, LOJALITET, FAMILJ.
VILKET ÄR DU BEREDD ATT OFFRA?"
Sjuåringen läser och säger:
- Lojalitet, vad är det?
- Jaaa...man är lojal, man är trogen mot någon, man håller ihop med någon, står på den personens sida, lite som en hund som försvarar sin husse...svårt att förklara.
- Jaha...ja, jag skulle i alla fall offra äran. Den struntar jag i. Sin familj kan man väl inte offra heller, helt galet ju!
"SANNING, ÄRA, LOJALITET, FAMILJ.
VILKET ÄR DU BEREDD ATT OFFRA?"
Sjuåringen läser och säger:
- Lojalitet, vad är det?
- Jaaa...man är lojal, man är trogen mot någon, man håller ihop med någon, står på den personens sida, lite som en hund som försvarar sin husse...svårt att förklara.
- Jaha...ja, jag skulle i alla fall offra äran. Den struntar jag i. Sin familj kan man väl inte offra heller, helt galet ju!
Så blond är (inte) jag
På tunnelbanan finns det ett plakat som gör reklam för resor till Egypten. Det är en vacker bild med hav och undervattensliv, blå himmel och ett par (man och kvinna) som simmar under vattnet, bland fiskar och korall. Rubiken lyder: "1001 sandstrand".
När jag såg det för första gången för några veckor sedan så tänkte jag: så kan man ju inte skriva. Det måste ju bli plural; stränder. Sedan fortsatte jag att läsa och då står det något i stil med: ett tusen och en hotell, ett tusen och en restauranter osv, och då fattar jag att det är menat som en koppling till Tusen och en natt.
I veckan satt jag på tunnelbanan då ett ungt par (ca 19-21 år) klev på. Tjejen var blond och killen var svarthårig. Av deras samtal förstod jag att de inte kände varandra så väl, att de nog nyligen blivit tillsammans (eller enbart haft sex), att de var på väg hem till henne - i innerstan - från honom - i förorten - och att hon i princip aldrig åkte tunnelbana, eller kollektivtrafik överlag. När de kliver på säger killen:
- Vad då, om de har husdjur i Kina?
- Ja, tror du att de har det?
- Ja, det är klart att de har husdjur, det måste de ha.
- Jag har alltid trott att de nog inte har det. Bara att de har liksom...ja, grisar och sånt...
- Vad då, boskap?
- Ja, såna djur.
- Det har de väl också, kanske mest, men det är klart att de måste ha husdjur också. Inte alla kanske, men det måste finnas.
- Jaha...
Efter några minuter tystnar deras samtal och hon börjar titta sig omkring. Ovanför deras huvuden sitter plakatet om Egypten. Tjejen läser och säger sen:
- Titta, så där kan man ju inte skriva.
- Vad då?
- Det måste ju stå sandstränder.
- Varför då?
- Det är ju flera.
- Jaa....
Hon läser vidare.
- Jaha, de menar så där, ett tusen och en, ett tusen och en, ja, ja, så kan man ju mena..
När vi närmar oss stan börjar meddelandet i högtalarna även att uttalas på engelska. Mind the gap. Tjejen hajar till och säger:
- Åh! Hörde du?!
- Ja, det är inte så märkvärdigt...
- Titta, tvärbanan!
- Ja...
Killen ser måttligt road ut. Som att han har insett att han har att göra med en äkta bimbo; hur tänkte han, han kan ju inte vara tillsammans med henne...
När jag såg det för första gången för några veckor sedan så tänkte jag: så kan man ju inte skriva. Det måste ju bli plural; stränder. Sedan fortsatte jag att läsa och då står det något i stil med: ett tusen och en hotell, ett tusen och en restauranter osv, och då fattar jag att det är menat som en koppling till Tusen och en natt.
I veckan satt jag på tunnelbanan då ett ungt par (ca 19-21 år) klev på. Tjejen var blond och killen var svarthårig. Av deras samtal förstod jag att de inte kände varandra så väl, att de nog nyligen blivit tillsammans (eller enbart haft sex), att de var på väg hem till henne - i innerstan - från honom - i förorten - och att hon i princip aldrig åkte tunnelbana, eller kollektivtrafik överlag. När de kliver på säger killen:
- Vad då, om de har husdjur i Kina?
- Ja, tror du att de har det?
- Ja, det är klart att de har husdjur, det måste de ha.
- Jag har alltid trott att de nog inte har det. Bara att de har liksom...ja, grisar och sånt...
- Vad då, boskap?
- Ja, såna djur.
- Det har de väl också, kanske mest, men det är klart att de måste ha husdjur också. Inte alla kanske, men det måste finnas.
- Jaha...
Efter några minuter tystnar deras samtal och hon börjar titta sig omkring. Ovanför deras huvuden sitter plakatet om Egypten. Tjejen läser och säger sen:
- Titta, så där kan man ju inte skriva.
- Vad då?
- Det måste ju stå sandstränder.
- Varför då?
- Det är ju flera.
- Jaa....
Hon läser vidare.
- Jaha, de menar så där, ett tusen och en, ett tusen och en, ja, ja, så kan man ju mena..
När vi närmar oss stan börjar meddelandet i högtalarna även att uttalas på engelska. Mind the gap. Tjejen hajar till och säger:
- Åh! Hörde du?!
- Ja, det är inte så märkvärdigt...
- Titta, tvärbanan!
- Ja...
Killen ser måttligt road ut. Som att han har insett att han har att göra med en äkta bimbo; hur tänkte han, han kan ju inte vara tillsammans med henne...
There is plenty of fish in the sea
På fredagen hade jag kontakt med killen som jag skulle på date med på lördagen. Inom kort framgår det att han helt enkelt vill ha sex. Inget annat. Inte för att jag hade sett framför mig ett liv med just den här killen, men jag hade ändå inga planer på att hoppa i säng med honom under vårt första möte. Han vill också gärna experimentera, eller så kan vi kan gärna ha sex ute. Jag tackar nej. Han är ihärdig. Så jag blåser av hela träffen och klappar mig själv på axeln för att jag inte har givit honom någon personlig info om mig själv. Han fortsätter ändå att tjata om att ses och jag säger att vi har ett dödläge; jag vill inte och han vill, ingen kommer backa, så det finns ju inte mycket mer att tillägga. (Jo, "idiot", vill jag tillägga, "hade du varit smart och spelat spelet väl så hade du kanske fått som du velat några träffar framöver", men det gör jag inte, för nu har det hela fått en besk bismak.) Han säger: "Jag vill ju inte tjata, men jag vill ju att du ska vilja det jag vill." Jo, du, det vore ju trevligt om det gick att ändra alla människors åsikt om saker här i världen.
Jag känner igen situationen. Varit här förr, med en kille jag var tillsammans med för 5-6 år sedan. Varenda uttalat ord hade en underliggade sexuell anspelning. Det är inte trevligt, det blir inte ens upphetsande efter ett tag.
Jag känner igen situationen. Varit här förr, med en kille jag var tillsammans med för 5-6 år sedan. Varenda uttalat ord hade en underliggade sexuell anspelning. Det är inte trevligt, det blir inte ens upphetsande efter ett tag.
lördag 24 januari 2009
Outbildad vs utbildad lärare
Mitt i den etiska diskussionen som uppstod i vår klass igår så uttryckte en kille, som innan sin utbildning har arbetat som outbildad lärare - och som då och nu, under sin praktik, har sett flera outbildade lärare som inte har något annat försvar till hur de agerar än att säga "därför att jag säger att det ska vara så" - att han tycker att det är alldeles helt galet att outbildade lärare kan få arbeta inom skolan, utan att ha med sig insikter om t ex etiska regler. Vilket för oss in på en diskussion om legitimering av lärare och att det kanske ändå är av godo, men det är en annan diskussion.
Främst diskuterar vi lärare som är dåliga exempel; de som man skulle vilja se sparkade relativt omgående - och ändå blir de kvar och de stackars eleverna blir lidande. Lärare har verkligen elevernas liv i sina händer. I Colnerud och Granström (2002) citerar de skolforskaren Roger Soder (1990):
Främst diskuterar vi lärare som är dåliga exempel; de som man skulle vilja se sparkade relativt omgående - och ändå blir de kvar och de stackars eleverna blir lidande. Lärare har verkligen elevernas liv i sina händer. I Colnerud och Granström (2002) citerar de skolforskaren Roger Soder (1990):
"Barn är av naturen försvarslösa. Barn har av tradition lärt sig att misstro främlingar. Men föräldrar, i enlighet med gällande skollag, skickar sina försvarslösa barn till verkliga främlingar. (Betänk vilken information de flesta föräldrar skaffar sig när de väljer barnvakt jämfört med mängden information samma föräldrar har om barnens lärare.) Överlämnandet av barnen till det allmänna skolväsendet kan därför ses som ett betydelsefullt uttryck för tillit."
fredag 23 januari 2009
Jag väljer sida
Min lärare i den nya kursen om etik pratar om att ny forskning visar på en förskjutning i den mänskliga mentaliteten i vårt samhälle. Det är ju rätt känt vid det här laget att många i dagens läge faktiskt sparkar på den som ligger. Med ödesdigert resultat.
Jag väljer att inte vara delaktig i den mentaliteten. Jag har sagt det förr, men kan säga det igen: Man sparkar inte på den som ligger, man värnar om sina medmänniskor. Basta.
Jag väljer att inte vara delaktig i den mentaliteten. Jag har sagt det förr, men kan säga det igen: Man sparkar inte på den som ligger, man värnar om sina medmänniskor. Basta.
Oskrivna regler
Det är rast under föreläsningen. Lång rast. När föreläsaren började så presenterade han föreläsningens innehåll genom en agenda på OH. Sedan tillade han att han inte visste ifall han skulle hinna med allt, då han aldrig hade tagit tid på den här föreläsningen. Min kurskamrat och jag tittar på varandra. Hon säger cyniskt:
- Är inte planering nummer ett för en lärare?
Föreläsaren börjar sedan prata om hur vi ska lägga upp våra intervjuer inför vårt uppsatsarbete.
- Tänk på att tänka efter före och förbereda er noga.
Under föreläsningen igår gjorde en annan föreläsare samma misstag som i princip alla föreläsare under min utbildning har gjort. En nedräkning till rast eller avslut, vilket bara gör alla stirriga och inte uppmärksamma.
- Om en stund ska vi ta rast, först ska vi ta upp det här. Inom kort kommer vi att ta rast, men nu vill jag ta upp det här.
Lägg inte fram en morot och sedan prata på i 20 minuter till. Lägg upp den när det verkligen ÄR någon minut kvar, annars kan inte folk fortsätta lyssna!
Nu finns det tydligen en sida där vi kan gradera föreläsningar och utbildningar. Känns inte så objektivt direkt.
- Är inte planering nummer ett för en lärare?
Föreläsaren börjar sedan prata om hur vi ska lägga upp våra intervjuer inför vårt uppsatsarbete.
- Tänk på att tänka efter före och förbereda er noga.
Under föreläsningen igår gjorde en annan föreläsare samma misstag som i princip alla föreläsare under min utbildning har gjort. En nedräkning till rast eller avslut, vilket bara gör alla stirriga och inte uppmärksamma.
- Om en stund ska vi ta rast, först ska vi ta upp det här. Inom kort kommer vi att ta rast, men nu vill jag ta upp det här.
Lägg inte fram en morot och sedan prata på i 20 minuter till. Lägg upp den när det verkligen ÄR någon minut kvar, annars kan inte folk fortsätta lyssna!
Nu finns det tydligen en sida där vi kan gradera föreläsningar och utbildningar. Känns inte så objektivt direkt.
Den etiskt (in)korrekta läraren
- Hur kan man skriva en sån här bok? säger min gruppkompis försynt när vi sitter och arbetar i smågrupper i klassrummet. Vi övriga nickar i samförstånd. Vi kan inte riktigt följa med i författarnas olika resonemang kring etik.
Vi läser en obligatorisk kurs om yrkesetiska dilemman. Jag tror att det flesta av oss hoppas att kursen ska bidra till att ge oss verktyg till hur vi ska agera i situationer i skolans vardag. Även om jag är fullt medveten om att det är omöjligt att i förhand ange ett handlingssätt för en specifik situation: det finns ingen specifik situation, alla situationer vi möter är olika och hur vi ska förhålla oss till en situation varierar ofta, i någon grad, i förhållande till en annan situation. Både under min praktik och i min utbildning har jag dock fått exempel på att som lärare kommer jag att ställas inför snabba val. Ett avgörande val som sker på mindre än en sekund. Vad är det då som får mig att agera och reagera? Det som finns i min uppfostran, det jag har bakom mig - "ryggsäcken" - min erfarenhet och det som jag har tagit till mig i min utbildning. Framför allt blir det nog dock en impulsiv reaktion.
Vi studenter tar som exempel när två elever står i korridoren och den ene har tagit stryptag på den andre, något flera av oss har upplevt. Inte går man lugnt fram till dem och säger: "Vänligen ta bort händerna, så där får man inte göra". Istället reagerar vi kraftigt, tar tag i armen på den som tagit strypgreppet, drar isär eleverna och får dem en bit ifrån varandra. I och med detta har vi också begått ett övergrepp. Vi har tagit i kraftigt genom att fysiskt lägga händerna på en elev. Vi står inför att kunna bli anklagade för något. Hade vi inte reagerat, så har den som blivit strypt istället rätten på sin sida att anklaga oss/skolan för att inte reagera.
Det är dock inte detta faktum som bekymrar vår lärare i kursen. Hon är ute efter att få oss att inta en etisk blick, se dilemmat i sitt ursprung. Varför agerar vi som vi gör, vilka konsekvenser får det och vilket etiskt perspektiv väljer vi att ta? Tänker vi moraliskt, dygdetiskt eller väljer vi helt enkelt att ta den gyllene medelvägen? Jag, och flera andra, blir något frustrerade. Det är ju tankar vi inte kommer hinna formulera när vi står där i situationen.
Jag får bilder av Foucaults Panoptikon i huvudet. Jag tänker mig att jag mycket väl skulle kunna arbeta med en kamera i klassrummet, kopplad till föräldrar eller inspelning, då jag inte kan se att jag någonsin skulle kunna göra någonting hemskt mot en elev, men där (också) elevernas beteende skulle komma i ljuset.
Vi läser en obligatorisk kurs om yrkesetiska dilemman. Jag tror att det flesta av oss hoppas att kursen ska bidra till att ge oss verktyg till hur vi ska agera i situationer i skolans vardag. Även om jag är fullt medveten om att det är omöjligt att i förhand ange ett handlingssätt för en specifik situation: det finns ingen specifik situation, alla situationer vi möter är olika och hur vi ska förhålla oss till en situation varierar ofta, i någon grad, i förhållande till en annan situation. Både under min praktik och i min utbildning har jag dock fått exempel på att som lärare kommer jag att ställas inför snabba val. Ett avgörande val som sker på mindre än en sekund. Vad är det då som får mig att agera och reagera? Det som finns i min uppfostran, det jag har bakom mig - "ryggsäcken" - min erfarenhet och det som jag har tagit till mig i min utbildning. Framför allt blir det nog dock en impulsiv reaktion.
Vi studenter tar som exempel när två elever står i korridoren och den ene har tagit stryptag på den andre, något flera av oss har upplevt. Inte går man lugnt fram till dem och säger: "Vänligen ta bort händerna, så där får man inte göra". Istället reagerar vi kraftigt, tar tag i armen på den som tagit strypgreppet, drar isär eleverna och får dem en bit ifrån varandra. I och med detta har vi också begått ett övergrepp. Vi har tagit i kraftigt genom att fysiskt lägga händerna på en elev. Vi står inför att kunna bli anklagade för något. Hade vi inte reagerat, så har den som blivit strypt istället rätten på sin sida att anklaga oss/skolan för att inte reagera.
Det är dock inte detta faktum som bekymrar vår lärare i kursen. Hon är ute efter att få oss att inta en etisk blick, se dilemmat i sitt ursprung. Varför agerar vi som vi gör, vilka konsekvenser får det och vilket etiskt perspektiv väljer vi att ta? Tänker vi moraliskt, dygdetiskt eller väljer vi helt enkelt att ta den gyllene medelvägen? Jag, och flera andra, blir något frustrerade. Det är ju tankar vi inte kommer hinna formulera när vi står där i situationen.
Jag får bilder av Foucaults Panoptikon i huvudet. Jag tänker mig att jag mycket väl skulle kunna arbeta med en kamera i klassrummet, kopplad till föräldrar eller inspelning, då jag inte kan se att jag någonsin skulle kunna göra någonting hemskt mot en elev, men där (också) elevernas beteende skulle komma i ljuset.
torsdag 22 januari 2009
En förbannelse att förlika sig med.
När det kommer till musik så är jag helt okunnig. Jag kan inte spela något instrument och jag är inte särskilt bra på att hålla koll på vad som är inne och inte. Jag lyssnar nog mer sällan än andra på musik i allmänhet och ändå är jag i princip all(lyssnare)ätare inom de olika musiksmaker som finns.
Vetandes detta så kan jag tycka att det kanske inte är särskilt lämpligt för mig att få ihop det med en man som verkligen lever för musik, spelar ett (eller flera) instrument - och till viss del arbetar med någonting inom musik.
Ändå är det precis det jag konstant lyckas göra. Antingen är det generellt så att killar i allmänhet har något med musik att göra, eller så är det just dessa som jag lyckas finna (eller de mig). Konstigt det där. Av alla killar jag haft förhållanden med - eller varit på date med, för den delen - så verkar det endast vara pappan till sjuåringen som inte har haft något med musik att göra. Vad säger det mig egentligen?
Vetandes detta så kan jag tycka att det kanske inte är särskilt lämpligt för mig att få ihop det med en man som verkligen lever för musik, spelar ett (eller flera) instrument - och till viss del arbetar med någonting inom musik.
Ändå är det precis det jag konstant lyckas göra. Antingen är det generellt så att killar i allmänhet har något med musik att göra, eller så är det just dessa som jag lyckas finna (eller de mig). Konstigt det där. Av alla killar jag haft förhållanden med - eller varit på date med, för den delen - så verkar det endast vara pappan till sjuåringen som inte har haft något med musik att göra. Vad säger det mig egentligen?
Lång dags färd mot natt
Morgonen påbörjades innan 06.00 och under frukosten blev det en genomgång av hur sjuåringen skulle bete sig med sin mobil i skolan för att kunna ha kontakt med mig och klara att gå själv från skolan till eftermiddagsaktiviteten, i sällskap med en kamrat (vars mamma ringde igår kväll och bad om barnvaktshjälp).
Susade vidare till jobbet från sjuåringens skola. Fascinerades över hela ringhstoriens upplösning och hur liten världen är. Slet sedan med tunga pärmar och kartonger efter årsslutet: "fildelning". Skönt med fysiskt arbete, men inte så fräscht efteråt.
Flåsade vidare till skolan. Mötte kompisar som går i parallellklasser (vi är ca 12 klasser) och konstaterade att varje klass är uppdelad i alfabetsordning. I min klass börjar allas efternamn på L-N. I kära Es klass började allas på G. Vi skrattade gott åt uppmaningen från skolan att "det är helt omöjligt att byta klass". Exceptionell fördelning av studenter, fattar att det är helt omöjligt att ge någon möjlighet att byta. Not.
Sammanstrålade sedan med en tjej som ville köpa en av mina skolböcker från tidigare kurs. Helt värdelös bok. Intygade dock att den innehöll mycket vettigt. Gick sedan till föreläsningen. Möttes där av en kompis från tidigare kurs som bröt samman i gråt. Jag var helt tagen och ville bara krama om henne. Ägnade första halvan av föreläsningen åt att oroa mig för henne och hennes (blott 21-åriga) liv. Den andra halvan ägnade jag åt en tupplur.
Fick sedan en inbjudan till middag från en mamma till en annan kompis till sjuåringen, vilket jag tackade ja till. Så jag åkte och hämtade tre barn och vi gick vidare till dukat bord, med trevligt samtal och livade barnlekar.
Nu duschar sjuåringen och jag har slagit in paket till kalaset imorgon kväll, samt packat till sjuåringens helg borta.
Nu ska jag boka tid för date i helgen och sedan försöka komma i säng innan midnatt.
Susade vidare till jobbet från sjuåringens skola. Fascinerades över hela ringhstoriens upplösning och hur liten världen är. Slet sedan med tunga pärmar och kartonger efter årsslutet: "fildelning". Skönt med fysiskt arbete, men inte så fräscht efteråt.
Flåsade vidare till skolan. Mötte kompisar som går i parallellklasser (vi är ca 12 klasser) och konstaterade att varje klass är uppdelad i alfabetsordning. I min klass börjar allas efternamn på L-N. I kära Es klass började allas på G. Vi skrattade gott åt uppmaningen från skolan att "det är helt omöjligt att byta klass". Exceptionell fördelning av studenter, fattar att det är helt omöjligt att ge någon möjlighet att byta. Not.
Sammanstrålade sedan med en tjej som ville köpa en av mina skolböcker från tidigare kurs. Helt värdelös bok. Intygade dock att den innehöll mycket vettigt. Gick sedan till föreläsningen. Möttes där av en kompis från tidigare kurs som bröt samman i gråt. Jag var helt tagen och ville bara krama om henne. Ägnade första halvan av föreläsningen åt att oroa mig för henne och hennes (blott 21-åriga) liv. Den andra halvan ägnade jag åt en tupplur.
Fick sedan en inbjudan till middag från en mamma till en annan kompis till sjuåringen, vilket jag tackade ja till. Så jag åkte och hämtade tre barn och vi gick vidare till dukat bord, med trevligt samtal och livade barnlekar.
Nu duschar sjuåringen och jag har slagit in paket till kalaset imorgon kväll, samt packat till sjuåringens helg borta.
Nu ska jag boka tid för date i helgen och sedan försöka komma i säng innan midnatt.
Världen är inte liten. Världen är minimal.
Min gulliga vän L tappade sin ring i söndags, när hon och familjen var på en husvisning. Hon och hennes man är något av hemnetknarkare. Ringen hade L fått/ärvt av sin mamma, som dog så tragiskt för några år sedan.
Någon hittade ringen. Någon vars blogg jag brukade läsa rätt ofta för något år sedan (och kanske borde börja läsa igen, när jag nu tänker efter).
Kan världen verkligen bli mer sammanlänkad - utan att ha för avsikt att vara det?
Någon hittade ringen. Någon vars blogg jag brukade läsa rätt ofta för något år sedan (och kanske borde börja läsa igen, när jag nu tänker efter).
Kan världen verkligen bli mer sammanlänkad - utan att ha för avsikt att vara det?
onsdag 21 januari 2009
Bibliotekarie. Need I say more?
Medan sjuåringen är på aktivitet så går jag in på bibblan. Tänker att jag ska surfa ett tag och läsa ett tag. Bokar en av datorerna. När jag sätter mig så ser jag att någon redan är inloggad (de har inte loggat ut när de gick därifrån) och det går inte att få upp aktivitetsmenyn längst ned för att logga ut. Det går inte att göra någonting. Det är som att datorn är låst, men det syns inget timglas, så något är ju galet. Jag vill starta om den helt, trycka på on/off-knappen, men är dum nog att fråga en bibliotekarie innan jag gör det. Det är en kvinna, som säger:
- Jag vet ingeting om sånt, jag får fråga min mer kunnige kollega.
Som är en utländsk man. Han kommer fram, tittar på skärmen och säger:
- Ja, men de är så där, du vet det är gaaamla datorer. Det tar tid för dem.
- Ja, men jag har ju inte loggat in. Kan vi starta om den?
- Men det tar tid, den är långsam.
- Ja, jag fattar, men jag vill starta om den, går det bra att jag trycker på knappen?
- Nej, det hjälper ingenting, du får bara ge den tid, den är långsam, datorn är gammal.
- Men jag har ju inte loggat in, och jag ser inte att den tänker, den har låst sig.
- Ja, men det är så, du får låta den vara.
- Jag tror att den fungerar om vi startar om den.
- Du vet, den mår inte heller bra av att startas om hela tiden, hårddisken mår dåligt.
- Okej, så du säger att jag inte kan använda den alltså?
- Du måste vänta.
- På vad? Jag har ju inte ens loggat in. Jag tror att du kanske har fel och att det hjälper om vi startar om den.
Mannen kastar upp händerna i luften och halvt bortvänd säger han tjurigt:
- Jaha, gör det då, gör som du vill, gör det bara, lyssna inte på mig.
Då lägger jag ned.
- Nej, nej, om du säger att den inte går att använda så får jag väl tro på det.
Jag går tillbaka till kvinnan, ber att få bli avbokad och säger att jag får försöka senare. Hon blir helt bestört; vet inte hur man avbokar. Jag går och sätter mig och läser.
30 minuter senare ser jag hur bibliotekarie-mannen går fram till datorn (vars status är oförändrad) och stänger av och sätter på enbart skärmen. Ingen skillnad (of course). 20 minuter senare kommer en kvinna in och lånar datorn, hon säger också att den inte fungerar, dividerar med bibliotekarierna, startar om datorn, loggar in och börjar surfa. Då går jag fram och frågar hur hon fick den att fungera. Bara för att att bibliotekarien ska se att jag har uppmärksammat det hela.
- Jag fick starta om hela datorn, den var liksom låst på något vis.
10 minuter senare kommer bibliotekarie-mannen fram till mig och hasplar ur sig att jag kan nu låna en annan dator om jag vill. Ta dig i häcken, tänker jag.
Det värsta är att jag tror inte att han lärde sig någonting av situationen. Kunde ju vara fint om han lärt sig något om service, och ödmjukhet.
- Jag vet ingeting om sånt, jag får fråga min mer kunnige kollega.
Som är en utländsk man. Han kommer fram, tittar på skärmen och säger:
- Ja, men de är så där, du vet det är gaaamla datorer. Det tar tid för dem.
- Ja, men jag har ju inte loggat in. Kan vi starta om den?
- Men det tar tid, den är långsam.
- Ja, jag fattar, men jag vill starta om den, går det bra att jag trycker på knappen?
- Nej, det hjälper ingenting, du får bara ge den tid, den är långsam, datorn är gammal.
- Men jag har ju inte loggat in, och jag ser inte att den tänker, den har låst sig.
- Ja, men det är så, du får låta den vara.
- Jag tror att den fungerar om vi startar om den.
- Du vet, den mår inte heller bra av att startas om hela tiden, hårddisken mår dåligt.
- Okej, så du säger att jag inte kan använda den alltså?
- Du måste vänta.
- På vad? Jag har ju inte ens loggat in. Jag tror att du kanske har fel och att det hjälper om vi startar om den.
Mannen kastar upp händerna i luften och halvt bortvänd säger han tjurigt:
- Jaha, gör det då, gör som du vill, gör det bara, lyssna inte på mig.
Då lägger jag ned.
- Nej, nej, om du säger att den inte går att använda så får jag väl tro på det.
Jag går tillbaka till kvinnan, ber att få bli avbokad och säger att jag får försöka senare. Hon blir helt bestört; vet inte hur man avbokar. Jag går och sätter mig och läser.
30 minuter senare ser jag hur bibliotekarie-mannen går fram till datorn (vars status är oförändrad) och stänger av och sätter på enbart skärmen. Ingen skillnad (of course). 20 minuter senare kommer en kvinna in och lånar datorn, hon säger också att den inte fungerar, dividerar med bibliotekarierna, startar om datorn, loggar in och börjar surfa. Då går jag fram och frågar hur hon fick den att fungera. Bara för att att bibliotekarien ska se att jag har uppmärksammat det hela.
- Jag fick starta om hela datorn, den var liksom låst på något vis.
10 minuter senare kommer bibliotekarie-mannen fram till mig och hasplar ur sig att jag kan nu låna en annan dator om jag vill. Ta dig i häcken, tänker jag.
Det värsta är att jag tror inte att han lärde sig någonting av situationen. Kunde ju vara fint om han lärt sig något om service, och ödmjukhet.
Tappat lusten på barn, eller...kvinnor med barn...?
Ser på Kanal 5, Hopkins hospital eller vad det är. En 25-årig amerikansk kille vill göra en vasektomi. Han visar en tatuering av en tjej:
- This is my ex-wife. We got married three months after we met. She already had a kid with another man. That kinda set me off.
Vad tusan är det för resonemang?
- This is my ex-wife. We got married three months after we met. She already had a kid with another man. That kinda set me off.
Vad tusan är det för resonemang?
tisdag 20 januari 2009
Mens sana in corpore sano
Det är ett av mina favorituttryck. "A healthy mind in a healthy body", ungefär. Tvetydigt dock. Behöver man en hälsosam kropp för att ha ett hälsosamt psyke? Nej, det är nog snarare tvärtom: det behövs ett hälsosamt psyke för att kunna ha en hälsosam kropp.
I vilket fall. Jag tänker på detta när jag surfar runt på singelportaler, betraktar kontaktannonser och får meddelanden skickade till mig. De meddelanden som ter sig som normala är så få att de omedelbart står ut i mängden; det är dem jag vill vårda. Övriga har en driven jargong, en hetsjakt; ständigt ute efter nästa byte. Jag tröttnar lätt; det är ju ingen utmaning som håller i längden, det är njutning för stunden. I olika stadier i livet har man, som sagt, olika prioriteringar. När killar skickar nakenbilder (ja, alltså inte enbart en tvättbräda, utan även ståfräs - helrakat till på köpet) till mig så gör det inte mig direkt mer intresserad. Vet inte hur man tänker som kille när man gör sånt. Kanske är man helt desperat eller är man sexmissbrukare...? När jag sedan går på date med en av de som verkar vettiga (och intrycket, tack och lov, kvarstår efter mötet), så säger han:
- Ja, det finns kvinnor som har skickat mig bilder av sitt kön också.
- Är det sant?
- Ja, jag fattar inte, det ger ju ingenting när de fläker ut sina bröst och så. Jag vill ju inte ha bara det.
- Nej, precis.
- Har du aldrig funderat på att anmäla killarna som skickar nakenbilder då?
- Nej, det har faktiskt aldrig slagit mig...
- Nej, inte mig heller. Vad skulle det hjälpa? Det kanske bara gör dem mer drivna, det är ju bara att skaffa ett nytt konto.
I vilket fall. Jag tänker på detta när jag surfar runt på singelportaler, betraktar kontaktannonser och får meddelanden skickade till mig. De meddelanden som ter sig som normala är så få att de omedelbart står ut i mängden; det är dem jag vill vårda. Övriga har en driven jargong, en hetsjakt; ständigt ute efter nästa byte. Jag tröttnar lätt; det är ju ingen utmaning som håller i längden, det är njutning för stunden. I olika stadier i livet har man, som sagt, olika prioriteringar. När killar skickar nakenbilder (ja, alltså inte enbart en tvättbräda, utan även ståfräs - helrakat till på köpet) till mig så gör det inte mig direkt mer intresserad. Vet inte hur man tänker som kille när man gör sånt. Kanske är man helt desperat eller är man sexmissbrukare...? När jag sedan går på date med en av de som verkar vettiga (och intrycket, tack och lov, kvarstår efter mötet), så säger han:
- Ja, det finns kvinnor som har skickat mig bilder av sitt kön också.
- Är det sant?
- Ja, jag fattar inte, det ger ju ingenting när de fläker ut sina bröst och så. Jag vill ju inte ha bara det.
- Nej, precis.
- Har du aldrig funderat på att anmäla killarna som skickar nakenbilder då?
- Nej, det har faktiskt aldrig slagit mig...
- Nej, inte mig heller. Vad skulle det hjälpa? Det kanske bara gör dem mer drivna, det är ju bara att skaffa ett nytt konto.
Den handlingsförlamade generationen
En kompis som bor med en man som har två barn i åldern 16 och 18 klagar på att ungarna ringer mannen konstant på mobilen. Var står flingpaketet? Var ligger den där boken till skolan? Inte där tonåringen har letat (har de ens letat?). Att plocka undan efter sig vid matbordet, hjälpa till och städa upp och ställa in efter frukosten eller ställa upp och diska finns inte i ungdomarnas begreppsvärld.
Med konstant tillgänglighet till sina föräldrar så behöver man ju inte tänka så mycket själv. Vi jämförde med när vi var i samma ålder. Då kunde vi sköta större delen av hushållet, alternativt bodde på egen hand. Mobiler fanns inte alls.
Det fick mig att fundera på hur många dagar jag skulle kunna leva utan mobilen. Kanske skulle testa det någon gång.
Med konstant tillgänglighet till sina föräldrar så behöver man ju inte tänka så mycket själv. Vi jämförde med när vi var i samma ålder. Då kunde vi sköta större delen av hushållet, alternativt bodde på egen hand. Mobiler fanns inte alls.
Det fick mig att fundera på hur många dagar jag skulle kunna leva utan mobilen. Kanske skulle testa det någon gång.
Here we go
När sjuåringen kom tillbaka hem igen efter att ha spenderat en helg hos sin pappa i mellandagarna - den första helgen på nästan fem år - så hasplade pappan ur sig att sjuåringen kanske kunde komma hem till honom igen.
- Frugan sa 22 januari.
- Är inte det mitt i veckan?
- Jag vet inte.
- Nehej, men vi får väl höras om det.
Sedan gick dagarna och ingen hörde av sig, men jag fattade att pappan menade nu till helgen, då pappans brorsdotter fyller år på lördag. Sjuåringen var helt inställd på att åka. Tillslut skickade hon ett sms (utan min påverkan) till pappan och frågade när hon skulle vara hos honom. Han svarade: "Jag tänkte fråga din mamma om du kan vara här den 24 och 25 januari". Han frågade dock aldrig mig, så för några dagar sedan skickade jag ett eget sms och frågade vilka datum och tider han tänkt sig. Inget svar. Då skickade sjuåringen också ett nytt sms. Inget svar.
Igår ringde vi. Utan att sjuåringen märkte det slog jag koden för hemligt nr innan pappans nummer. Jag rös av obehag när jag kände igen situationen sedan tidigare. Ska det verkligen behöva vara så här? Sedan lämnade jag luren till sjuåringen och skrattade gott när hon pratade med honom - utan någon som helst påverkan från mig.
- Pappa, har din telefon gått sönder eller nåt?
- Men, alltså, vilken tid kommer du och hämtar mig då?
- Okej, och när lämnar du mig?
- Var ska kalaset vara?
- Sen när jag fyller år så kan du väl ha ett kalas för mig på det där häftiga barnstället?
Sedan var sjuåringen lyrisk - och hade flera bortförklaringar för pappan. Som jag lyssnade till med sorg i hjärtat, vetandes att hon kommer att lära sig; så här är det, det är så här det börjar, det är så här livet kommer att vara.
Sedan log sjuåringen stort och sa att hon längtade att åka dit. Det är jag tacksam för.
- Frugan sa 22 januari.
- Är inte det mitt i veckan?
- Jag vet inte.
- Nehej, men vi får väl höras om det.
Sedan gick dagarna och ingen hörde av sig, men jag fattade att pappan menade nu till helgen, då pappans brorsdotter fyller år på lördag. Sjuåringen var helt inställd på att åka. Tillslut skickade hon ett sms (utan min påverkan) till pappan och frågade när hon skulle vara hos honom. Han svarade: "Jag tänkte fråga din mamma om du kan vara här den 24 och 25 januari". Han frågade dock aldrig mig, så för några dagar sedan skickade jag ett eget sms och frågade vilka datum och tider han tänkt sig. Inget svar. Då skickade sjuåringen också ett nytt sms. Inget svar.
Igår ringde vi. Utan att sjuåringen märkte det slog jag koden för hemligt nr innan pappans nummer. Jag rös av obehag när jag kände igen situationen sedan tidigare. Ska det verkligen behöva vara så här? Sedan lämnade jag luren till sjuåringen och skrattade gott när hon pratade med honom - utan någon som helst påverkan från mig.
- Pappa, har din telefon gått sönder eller nåt?
- Men, alltså, vilken tid kommer du och hämtar mig då?
- Okej, och när lämnar du mig?
- Var ska kalaset vara?
- Sen när jag fyller år så kan du väl ha ett kalas för mig på det där häftiga barnstället?
Sedan var sjuåringen lyrisk - och hade flera bortförklaringar för pappan. Som jag lyssnade till med sorg i hjärtat, vetandes att hon kommer att lära sig; så här är det, det är så här det börjar, det är så här livet kommer att vara.
Sedan log sjuåringen stort och sa att hon längtade att åka dit. Det är jag tacksam för.
Är du grund, eller har du grund
Under den första samlingen med min nya klass i den nya kursen så delas vi in i nya grupper och får sedan ett dilemma att diskutera. Det är en situation där två lärare i samma arbetslag har olika (grundläggande) åsikter om hur eleverna i grundskolan ska fostras - till demokratiska medborgare eller till medborgare som armbågar sig fram och tar plats i samhället. Efter många diskussioner så kommer vi fram till att de två lärarna nog i grund och botten har samma inställning, men förmedlar sin åsikt på olika sätt. Innan denna slutsats nås har dock större delen av klassen pratat om värdegrunden. Redan tidigt i diskussionen kommer värdegrunden på tal. Jag finner det tröttsamt. Kan vi inte diskutera olika värderingar och vad som finns bakom dem, utan att sammanfatta det hela med värdegrunden. Det har gått troll i det där ordet, det har blivit ett modeord, ett mantra. Som om det definierar allt. Ändå används det i verkligheten i styrdokumenten knappt alls. Vad som är en stabil värdegrund för mig, behöver ju nödvändigtvis inte vara det för dig. De av mina kamrater som tar upp det tror jag dock menar Läroplanen generellt - och det är inte värdegrunden för mig. Värdegrunden är så mycket mer, så bred i sin omfattning.
Rika män leka bäst
Enligt en artikel i dagens Metro och Affärsvärlden, så än fler orgasmer. Kvinnorna känner väl att de kan slappna av mer...who knows. Mest intressant tyckte jag texten under bilden i Metro var: "Den kvinnliga orgasmen intresserar forskarna eftersom den till skillnad från mannens inte fyller någon funktion för reproduktionen".
Jag är dock rätt övertygad om att många män får orgasm utan att ägna den minsta tanke på hur det går med reproduktionen.
Sedan kan jag ju ifrågasätta varför forskarna intervjuade just kinesiska kvinnor. Undrar vilket svar de hade fått i, säg...Amerika.
Jag är dock rätt övertygad om att många män får orgasm utan att ägna den minsta tanke på hur det går med reproduktionen.
Sedan kan jag ju ifrågasätta varför forskarna intervjuade just kinesiska kvinnor. Undrar vilket svar de hade fått i, säg...Amerika.
måndag 19 januari 2009
Can´t touch this
På tunnelbanan, mitt på dagen, möter jag sjuåringens klasskompis, hans mamma och lillebror. Börjar ana oråd, men sätter mig med dem en stund och pratar. De har influensa; feberyra, ont i kroppen och hostiga, hela familjen. De har varit hos doktorn.
- Vi bara ligger i sängen hela dagen, ingen vill äta, säger mamman och killen hostar rakt ut framför mig. Jag ryggar undan.
På ICA sedan passerar jag en av personalen som står och packar upp varor samtidigt som han småpratar med en manlig kund. Den senare säger:
- Ja, du vet jag fick ju den där influensan. Hostade som bara attan, ont överallt.
Jag vill inte. Jag vägrar. Vi har varit friska så länge nu, jag och sjuåringen. Baciller kan inte nå oss. Väl?
- Vi bara ligger i sängen hela dagen, ingen vill äta, säger mamman och killen hostar rakt ut framför mig. Jag ryggar undan.
På ICA sedan passerar jag en av personalen som står och packar upp varor samtidigt som han småpratar med en manlig kund. Den senare säger:
- Ja, du vet jag fick ju den där influensan. Hostade som bara attan, ont överallt.
Jag vill inte. Jag vägrar. Vi har varit friska så länge nu, jag och sjuåringen. Baciller kan inte nå oss. Väl?
En gång i en dröm
Det var ganska länge sedan jag upplevde den där riktigt kraftiga déjà vu-känslan; den där äkta det-här-har-jag-gjort-en-gång-tidigare-känslan, som är både fascinerande och läskig. Betyder det verkligen att "ödet" är redan förutbestämt; det som sker med oss är, och har alltid varit, menat att ske? Behöver vi ett nytt liv för att använda de färdigheter och erfarenheter som vi tillskansat oss under detta liv?
Den första gången jag minns var när jag var 9 år, då åkte jag med min mamma för att titta på en lägenhet på andra sidan stan. När vi stod utanför huset så visste jag redan hur lägenheten såg ut; hur rummen var formade, jag visste vad som skulle hända; vilka ord min mamma skulle uttala, jag visste att det var förutbestämt att vi skulle bo där. Då visste jag dock inte ännu vad déjà vu var för något.
Sedan har jag haft stunder som jag knappt reflekterat över: när jag stod vid skrivaren på ett jobb som jag nyligen fått och skrivaren (som skrivare alltid gör) bråkade med mig. Då visste jag vad som var fel med skrivaren, vem som skulle hjälpa mig, vilka ord vi skulle utbyta med varandra och hur problemet skulle lösa sig. Jag visste det, för jag såg scenerna spelas upp i mitt huvud.
När sedan sjuåringen var liten inträffade två tillfällen då jag visste vad som skulle ske. Det ena var mer ett varsel; bilder av blod och krockade bilar. Vi var i Norrland på väg i en bil. Jag blev så skärrad att jag var tvungen att stanna bilen. Då dånade en stor timmerbil förbi oss precis när en annan bil körde ut från en parkering framför oss. Jag har ingen aning om ifall det betydde något.
När jag nu var på en date (som knappt höll på att bli av) med en man så stannade jag upp mitt i samtalet och stakade mig då jag slogs av insikten att jag visste vad som skulle sägas. Jag avslutade sedan min mening och väntade på att han skulle svara det jag visste att han skulle säga. Vilket han gjorde.
På några sekunder var ögonblicket förbi, men uppenbarligen var det menat att hända. Kanske (sann)drömmer vi våra liv och lever dem sedan; oavsett hur man vänder kappan så är det menat att bli så som det blir. Skrämmande tanke, Franke.
Kom att tänka på en låt med Dolly Parton: Turn, turn, turn. Det finns en tid för allt.
Den första gången jag minns var när jag var 9 år, då åkte jag med min mamma för att titta på en lägenhet på andra sidan stan. När vi stod utanför huset så visste jag redan hur lägenheten såg ut; hur rummen var formade, jag visste vad som skulle hända; vilka ord min mamma skulle uttala, jag visste att det var förutbestämt att vi skulle bo där. Då visste jag dock inte ännu vad déjà vu var för något.
Sedan har jag haft stunder som jag knappt reflekterat över: när jag stod vid skrivaren på ett jobb som jag nyligen fått och skrivaren (som skrivare alltid gör) bråkade med mig. Då visste jag vad som var fel med skrivaren, vem som skulle hjälpa mig, vilka ord vi skulle utbyta med varandra och hur problemet skulle lösa sig. Jag visste det, för jag såg scenerna spelas upp i mitt huvud.
När sedan sjuåringen var liten inträffade två tillfällen då jag visste vad som skulle ske. Det ena var mer ett varsel; bilder av blod och krockade bilar. Vi var i Norrland på väg i en bil. Jag blev så skärrad att jag var tvungen att stanna bilen. Då dånade en stor timmerbil förbi oss precis när en annan bil körde ut från en parkering framför oss. Jag har ingen aning om ifall det betydde något.
När jag nu var på en date (som knappt höll på att bli av) med en man så stannade jag upp mitt i samtalet och stakade mig då jag slogs av insikten att jag visste vad som skulle sägas. Jag avslutade sedan min mening och väntade på att han skulle svara det jag visste att han skulle säga. Vilket han gjorde.
På några sekunder var ögonblicket förbi, men uppenbarligen var det menat att hända. Kanske (sann)drömmer vi våra liv och lever dem sedan; oavsett hur man vänder kappan så är det menat att bli så som det blir. Skrämmande tanke, Franke.
Kom att tänka på en låt med Dolly Parton: Turn, turn, turn. Det finns en tid för allt.
söndag 18 januari 2009
Modig eller desperat
Genom studierna har jag funnit flera nya vänner i livet, vilket är väldigt trevligt. Några av dem är väldigt unga; tjejer i början av 20-nånting som jag säkerligen aldrig annars skulle ha mött eller lärt känna. Under en måltid, efter en biofilm, med en av dem så diskuterar vi mycket skilda saker, men fokus ligger på relationer. Jag inser att jag för henne måste bli som ett mellanting av allt övrigt i hennes närmaste krets: jag är inte hennes mamma, inte en del av kompisgänget där hennes kille ingår, och jag är inte en del av hennes jämnåriga väninnor. Med mig kan hon kanske prata om saker som hon inte kan prata med någon av de andra om. Det känns som ett stort ansvar och jag känner mig priviligerad.
När jag berättar att jag träffade den senaste Mannen genom att jag satte in en kontaktannons i en tidning så stannar hon upp i sina rörelser, ser på mig och säger:
- Vad modigt!
Fler, före henne, har uttryckt sig på samma sätt och jag har inte reflekterat över det. Ja, visst, det är ju att lämna ut sig själv, till viss del. Fast det är väl allt samspel med andra, i olika nivåer. Tänker jag, när jag nu ska ge mig i kast med att gå på ännu en date med en Man jag aldrig tidigare träffat.
När jag berättar att jag träffade den senaste Mannen genom att jag satte in en kontaktannons i en tidning så stannar hon upp i sina rörelser, ser på mig och säger:
- Vad modigt!
Fler, före henne, har uttryckt sig på samma sätt och jag har inte reflekterat över det. Ja, visst, det är ju att lämna ut sig själv, till viss del. Fast det är väl allt samspel med andra, i olika nivåer. Tänker jag, när jag nu ska ge mig i kast med att gå på ännu en date med en Man jag aldrig tidigare träffat.
Där är där man inte är
De senaste dagarna har en diskussion med flera av mina vänner kommit att handla om hur det är för någon annan, hur det kunde vara att gå i den personens skor. Vi är inte tankeläsare, men vi kan känna empati.
Jag tänker att vi ändå inte riktigt kan sätta oss in i den andres bekymmer, glädje eller totala situation till fullo - förrän vi själva har varit i närheten av en sådan situation.
När Pingus dotter var över året och inte ville äta annat än pannkaka så sa svägerskan att hon kom ihåg att jag hade sagt att sjuåringen inte åt något annat än pannkaka under en period när hon var i samma ålder som Pingus dotter. Ställd inför min oro hade BVC-sköterskan sagt till mig:
- Så vad då? Låt henne äta det hon vill. Hon äter ju i alla fall. Det är en övergående period.
Tydligen. För jag minns det knappt. Svägerskan kunde inte ta det till sig då, utan barn som hon då var, men mindes det när det blev aktuellt för henne själv.
Precis som jag nu sa till min väninna med lilla O att jag minns när hon berättade om en kompis sjuåring som satt i soffan och skrek att hon ville ha frukost, när de talade i telefon. Väninnan mindes inte detta, men jag mindes det när jag nyss befann mig i samma situation.
Vad jag menar är att vi ofta kan ha en förståelse för andras bekymmer, glädjeämnen eller situation i livet, men vi kan inte alltid förstå. Förrän vi själva är i en mycket snarlik situation. Vår begreppsvärld sträcker sig inte hela vägen, hur mycket vi är försöker.
Försöka bör vi dock.
Jag tänker att vi ändå inte riktigt kan sätta oss in i den andres bekymmer, glädje eller totala situation till fullo - förrän vi själva har varit i närheten av en sådan situation.
När Pingus dotter var över året och inte ville äta annat än pannkaka så sa svägerskan att hon kom ihåg att jag hade sagt att sjuåringen inte åt något annat än pannkaka under en period när hon var i samma ålder som Pingus dotter. Ställd inför min oro hade BVC-sköterskan sagt till mig:
- Så vad då? Låt henne äta det hon vill. Hon äter ju i alla fall. Det är en övergående period.
Tydligen. För jag minns det knappt. Svägerskan kunde inte ta det till sig då, utan barn som hon då var, men mindes det när det blev aktuellt för henne själv.
Precis som jag nu sa till min väninna med lilla O att jag minns när hon berättade om en kompis sjuåring som satt i soffan och skrek att hon ville ha frukost, när de talade i telefon. Väninnan mindes inte detta, men jag mindes det när jag nyss befann mig i samma situation.
Vad jag menar är att vi ofta kan ha en förståelse för andras bekymmer, glädjeämnen eller situation i livet, men vi kan inte alltid förstå. Förrän vi själva är i en mycket snarlik situation. Vår begreppsvärld sträcker sig inte hela vägen, hur mycket vi är försöker.
Försöka bör vi dock.
Uppfattningsförmåga
När jag går till sängs kring midnatt så har grannens tonårsson, väg i vägg med mitt sovrum, en liten fest. Eller han har i alla fall kompisar där, och flickor. De är livade och jag kan uppfatta mycket av det de pratar om (dataspel, kompisar, relationer), men jag lyckas somna. Fram till 4 på morgonen väcks jag tre gånger av deras stoj och stim, men sedan blir det tyst där inne. Då drömmer jag hela söndagen i mitt huvud och när jag vaknar är jag helt dagvill, vilket alltid är jobbigt. Är det måndag? Är det morgon eller eftermiddag?
Vid 7 kommer sjuåringen inspringandes och min hjärna samlar ihop sina tankar och fokuserar. Vi ligger en stund i halvmörkret, från hallampan som lämnats tänd strilar ljuset in mot dörröppningen till sovrummet. Jag ligger mellan dörren och sjuåringen, då sjuåringen säger:
- Mamma...
- Mmm...
- Är katten där vid dig?
- Ja, hon sitter ju här intill, ser du inte henne?
Jag börjar klappa katten, som börjar spinna.
- Rör hon på sig, går hon fram och tillbaka...? säger sjuåringen nu oroligt.
- Ehm, nej, hon sitter ju här, ser du henne inte?
- Nej, men jag ser en skugga som rör sig ut och in genom dörren.
Kalla kårar, hjärnan fryser ett ögonblick.
- Det är nog bara ljuset från andra rummet som spelar dig ett spratt. Hör du hur katten spinner nu?
Osäker tystnad.
- Ja, nu hör jag verkligen!
- Mmm..
Strax därpå går vi upp.
Just nu är sjuåringen i en period där hon är rädd för mycket, alla möjliga saker håller en potentiell rädsla, men framför allt det okända. Så är det ju dock för många vuxna också. I våra diskussioner om det okända, religion och gud så har sjuåringen och jag kommit in på att tala om andar och vad som händer med oss efter döden, men det jag tänker att det jag kan finna viss trygghet i; kanske har vi andar omkring oss i våra nära och kära som lämnat sina kroppar, finner sjuåringen makalöst främmande och skrämmande. Vilket inte alls är konstigt. Så jag har lämnat den diskussionen därhän ett tag för att inte skrämma upp henne.
Jag minns dock skrämmande tydligt hur sjuåringen som snart 2-åring satt i min säng mitt i natten och drack en flaska välling, vände sig mot dörröppningen från köket och sa:
- Nu kommer tomten!!
Med kalla kårar vände jag mig mot dörren, men såg ingenting.
- Mamma, nu kommer tomten!!
Jag gick upp, ut i köket, runt i lägenheten, men såg (naturligtvis) ingenting.
Någon vecka senare satt vi vid matbordet, hon tittade ut genom fönstret, ut på loftgången (som var tom) och sa:
- Nu kommer tomten!!
Jag fattade ingenting, tittade, öppnade ytterdörren, men såg ingenting.
- Nu kommer tomten!!
Ignorera. Förträng. Prata bort.
Fast då var jag mer rädd för det okända, än nu. Det finns en tid och en plats för allt. Vi behöver bara nå dit.
Vid 7 kommer sjuåringen inspringandes och min hjärna samlar ihop sina tankar och fokuserar. Vi ligger en stund i halvmörkret, från hallampan som lämnats tänd strilar ljuset in mot dörröppningen till sovrummet. Jag ligger mellan dörren och sjuåringen, då sjuåringen säger:
- Mamma...
- Mmm...
- Är katten där vid dig?
- Ja, hon sitter ju här intill, ser du inte henne?
Jag börjar klappa katten, som börjar spinna.
- Rör hon på sig, går hon fram och tillbaka...? säger sjuåringen nu oroligt.
- Ehm, nej, hon sitter ju här, ser du henne inte?
- Nej, men jag ser en skugga som rör sig ut och in genom dörren.
Kalla kårar, hjärnan fryser ett ögonblick.
- Det är nog bara ljuset från andra rummet som spelar dig ett spratt. Hör du hur katten spinner nu?
Osäker tystnad.
- Ja, nu hör jag verkligen!
- Mmm..
Strax därpå går vi upp.
Just nu är sjuåringen i en period där hon är rädd för mycket, alla möjliga saker håller en potentiell rädsla, men framför allt det okända. Så är det ju dock för många vuxna också. I våra diskussioner om det okända, religion och gud så har sjuåringen och jag kommit in på att tala om andar och vad som händer med oss efter döden, men det jag tänker att det jag kan finna viss trygghet i; kanske har vi andar omkring oss i våra nära och kära som lämnat sina kroppar, finner sjuåringen makalöst främmande och skrämmande. Vilket inte alls är konstigt. Så jag har lämnat den diskussionen därhän ett tag för att inte skrämma upp henne.
Jag minns dock skrämmande tydligt hur sjuåringen som snart 2-åring satt i min säng mitt i natten och drack en flaska välling, vände sig mot dörröppningen från köket och sa:
- Nu kommer tomten!!
Med kalla kårar vände jag mig mot dörren, men såg ingenting.
- Mamma, nu kommer tomten!!
Jag gick upp, ut i köket, runt i lägenheten, men såg (naturligtvis) ingenting.
Någon vecka senare satt vi vid matbordet, hon tittade ut genom fönstret, ut på loftgången (som var tom) och sa:
- Nu kommer tomten!!
Jag fattade ingenting, tittade, öppnade ytterdörren, men såg ingenting.
- Nu kommer tomten!!
Ignorera. Förträng. Prata bort.
Fast då var jag mer rädd för det okända, än nu. Det finns en tid och en plats för allt. Vi behöver bara nå dit.
fredag 16 januari 2009
Bob, min Bob
Av den eminente herr Bob Hansson, ger jag Eder
ANDAS:
"andas är att välja,
att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan":
andas är att välja
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow".
andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda grannen på pralin eller drambuie, säga "tjena!"
Andas är att aktivera dagen,
att göra det man aldrig tidigare gjort,
vända upp
sitt anus mot solen, säga "kör!"
Att göra det man aldrig tidogare gjort
bada i stark färg,
som på det chefsjobb
man oundvikligen fick för att man
råkade vara vit man ur
övre medelklass med goehängmage
och därför helt enkelt måste vara chef
mitt i lunchrummet resa sig upp
skrika "faaaan!
nu är jag så där
nervös igen..."
Sedan rasa ihop under köttbullsbordet
andas lugna puckar genom lungorna tänka
"här ligger jag under köttbullsbordet
och duger..."
Sedan resa sig och med
skakbenen och knappastcheflängrebenen
gå ut genom den där duktigdörren.
Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
och där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,
är
"tjo!"
ANDAS:
"andas är att välja,
att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan":
andas är att välja
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow".
andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda grannen på pralin eller drambuie, säga "tjena!"
Andas är att aktivera dagen,
att göra det man aldrig tidigare gjort,
vända upp
sitt anus mot solen, säga "kör!"
Att göra det man aldrig tidogare gjort
bada i stark färg,
som på det chefsjobb
man oundvikligen fick för att man
råkade vara vit man ur
övre medelklass med goehängmage
och därför helt enkelt måste vara chef
mitt i lunchrummet resa sig upp
skrika "faaaan!
nu är jag så där
nervös igen..."
Sedan rasa ihop under köttbullsbordet
andas lugna puckar genom lungorna tänka
"här ligger jag under köttbullsbordet
och duger..."
Sedan resa sig och med
skakbenen och knappastcheflängrebenen
gå ut genom den där duktigdörren.
Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
och där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,
är
"tjo!"
Bloated
När jag var några år över 20 så visade min pappa mig en annons i en tidning och undrade om jag kunde säga vad det var reklam för. Annonsen föreställde en blond tjej, ca 25 år, med jeans och en tröja på sig. Jeansen var uppknäppta, dragkedjan neddragen, ungefär som om hennes mage var för stor för byxorna. Man skulle kunna tro att det var en annons för kläder, eller för ett graviditetstest. Ändå tänkte jag omedelbart på hur uppsvälld jag blir innan mens. Fast det sa jag inte då. Jag spelade ovetande och min pappa sa bestört att det var reklam för något medel som skulle göra att man inte var så uppsvullen innan mensen. Va! Vilka tokigheter, för så där kan det ju inte vara; kvinnor kan väl inte svälla upp så mycket att de knappt kan ha sina kläder!
Jo, vi kan det. Jag gör det fortfarande.
Jo, vi kan det. Jag gör det fortfarande.
onsdag 14 januari 2009
Antiklimax
Idag hade vi vår slutredovisning - inför en lärare som inte har haft oss under vårt arbete. Hur mycket är han införstådd i vår uppgift, hur mycket kan han ge respons?
När den här kursen i Samhällskunskap nu har komit till sitt slut så finns det mycket som är värt att se över. I diskussionen med mina klasskompisar inser jag att vi är många som har tagit till oss väldigt lite under kursens gång. Kan vi klaga? Vi har kommit med klagomål till ansvarig lärare för kursen - och förslag på ändringar, men ingenting har beaktats och inga förändringar har gjorts. Ansvarig lärare för kursen är gift med studierektorn för institutionen där kursen hör hemma; kommer vi att få gehör ifall vi vill gå vidare?
Visst har vi förståelse för att lärarna själva är ovana vid att sätta de nya betygen, men det ska väl inte vi få lida för. När det finns tydliga betygskriterier och ett arbete lever upp till dem - hur kan en lärare då ändå sänka betyget på det arbetet, för att andra elever har gjort "extrauppgifter"; något utöver det som behövdes göras? Ja, det lär jag väl få erfara när jag själv sitter i den sitsen.
En kompis i en parallellklass är exceptionellt upprörd då vår lärare i det ena ämnet har meddelat att han inte kommer att lämna tillbaka våra arbeten. Är det ens tillåtet att göra så? Vad visar det? Hur mycket är vårt arbete värt?
För några av eleverna i klassen är det dessutom deras allra sista dag i skolan; på måndag börjar de arbeta. Här blir det ingen examensceremoni, här är det tack och hej, trevligt att råkas. Tidigare har det funnits en examensceremoni i Stadshuset, men den är tydligen borttagen nu. Vad lumpet.
När den här kursen i Samhällskunskap nu har komit till sitt slut så finns det mycket som är värt att se över. I diskussionen med mina klasskompisar inser jag att vi är många som har tagit till oss väldigt lite under kursens gång. Kan vi klaga? Vi har kommit med klagomål till ansvarig lärare för kursen - och förslag på ändringar, men ingenting har beaktats och inga förändringar har gjorts. Ansvarig lärare för kursen är gift med studierektorn för institutionen där kursen hör hemma; kommer vi att få gehör ifall vi vill gå vidare?
Visst har vi förståelse för att lärarna själva är ovana vid att sätta de nya betygen, men det ska väl inte vi få lida för. När det finns tydliga betygskriterier och ett arbete lever upp till dem - hur kan en lärare då ändå sänka betyget på det arbetet, för att andra elever har gjort "extrauppgifter"; något utöver det som behövdes göras? Ja, det lär jag väl få erfara när jag själv sitter i den sitsen.
En kompis i en parallellklass är exceptionellt upprörd då vår lärare i det ena ämnet har meddelat att han inte kommer att lämna tillbaka våra arbeten. Är det ens tillåtet att göra så? Vad visar det? Hur mycket är vårt arbete värt?
För några av eleverna i klassen är det dessutom deras allra sista dag i skolan; på måndag börjar de arbeta. Här blir det ingen examensceremoni, här är det tack och hej, trevligt att råkas. Tidigare har det funnits en examensceremoni i Stadshuset, men den är tydligen borttagen nu. Vad lumpet.
Svenskättlingar
"Lars and the real girl" heter en film jag nu sett. Den var vansinnigt rolig i början, sedan satte nog de flesta skrattet i halsen. Det hela blev bara sorgligt. Fast ändå underbart. Lars går igenom en kris och vill leva med sin plastdocka, så all ai samhället accepterar det - de ställer upp för honom. Hela filmen utspelar sig nog i gamla svensktrakter i USA, då namnen i filmen bl a är Lars, Karin och Dagmar. Som i många amerikanska filmer ligger en central punkt placerad i bowlinghallen, vilket jag fascineras över. När ska det börja bli vår samlingspunkt? Eller har det redan blivit det?
Kanske skulle jag ha valt att ta med en annan kompis för att se filmen. Tänkte mig inte för. Hon grät, när jag ibland skrattade. Hon är inte på den plats i livet där hon kan se att man även behöver skratta åt det som är tragiskt; hon lever mitt uppe i det.
Kanske skulle jag ha valt att ta med en annan kompis för att se filmen. Tänkte mig inte för. Hon grät, när jag ibland skrattade. Hon är inte på den plats i livet där hon kan se att man även behöver skratta åt det som är tragiskt; hon lever mitt uppe i det.
tisdag 13 januari 2009
If it doesn´t kill you, it will make you stronger
Tittar på kanal 5: Strictly baby fight club. Helt vansinnigt i mina ögon. 5-åringar som thaiboxas. En mamma säger: "Ja, han slåss ju med äldre barn i skolan också, men det gör honom ju starkare". Rimliga tankar där. Only in England.
måndag 12 januari 2009
Orättvisa lärare
Lunch med min grupp i skolan, vi pratar om hur kursen varit, som är slut om några dagar. Rätt dålig tycker vi. En lärare lämnade inte ens tillbaka vårt arbete, han sa att han hade så mycket att göra så han mailade oss alla vårt resultat. Jag (med flera) var inte nöjd, utan ansåg att enligt hans kriterier så skulle betyget blivit högre/bättre, då arbetet levde upp till hans uttalade kriterier. Det är första gången jag argumenterar för något sånt, jag brukar inte bry mig om betyg särskilt mycket. Det är dock så tröttsamt att alltid vara en försökskanin: nu är det första gången vi får betyg i A-F istället för MVG-IG och då är nog lärarna en aning försiktiga i sina betyg.
På mitt mail från den ansvige läraren fick jag ett auto-reply som löd: Jag pensionär och arbetar bara 50%. Över julen är jag i USA och kommer inte att svara på några mail.
Vi som inte ens har något juluppehåll, vår termin löper till den 19/1.
Sedan går samtalet med min grupp in på andra dåliga lärare: de vi haft i grundskolan och nu på högskolan. Många exempel finns. De avskräcker. De få goda exemplen som finsn är de som man vill hålla fast vid, och försöka efterlikna.
På mitt mail från den ansvige läraren fick jag ett auto-reply som löd: Jag pensionär och arbetar bara 50%. Över julen är jag i USA och kommer inte att svara på några mail.
Vi som inte ens har något juluppehåll, vår termin löper till den 19/1.
Sedan går samtalet med min grupp in på andra dåliga lärare: de vi haft i grundskolan och nu på högskolan. Många exempel finns. De avskräcker. De få goda exemplen som finsn är de som man vill hålla fast vid, och försöka efterlikna.
Blodad tand
Jahapp, så var det lilla roliga över. Mannen och jag har sagt tack och hej till varandra. Snacka om missförståndens ursprung framför alla andra. Kommunikation är verkligen A och O för mig. Kan vi inte kommunicera så kan vi inte umgås. That´s life. Det hela var dock en energikick för att få mig att fatta att jag inte behöver vara ensam när jag blir gammal och skrynklig. Så nu är det väl dags att söka efter någon annan, någon jag verkligen vill ha.
Kom över på den här sidan
Nu har jag läst färdigt Låt den rätte komma in. Makalöst bra skrivet. Jag förlorar mig i alla välbekanta beskrivningar av 80-talet och dess prylar (för att inte tala om geografiuppgifterna i skolan!) och miljön i förorten blir så levande, så fångad i sitt nötskal. Nu kan jag också fatta att det egentligen inte är en skräckis, as such, utan fokus ligger på mobbningen. Jag hade inte varit nöjd utan det slut som boken har.
Jag hittade en amerikansk TV-recension som tycker att det är jättebra lågbudgetfilm; "a nice little movie", men en amerikan ska även göra filmen - förhoppningvis bättre och med mer ifrån boken.
Nu återstår för mig att se den svenska filmen inom kort. Många har hyllat den, många har dissat den. Jag vill nog mest se den för att se hur den är gjord - fastän jag förstår att jag kommer att bli besviken för att inte allt jag vill ha med är med. Med den inställningen i förhand så brukar filmer dock bli bättre än jag trodde de skulle vara...
Samtidigt som jag läste om mobbarna i boken så funderar jag, ännu en gång, på hur man går tillväga för att ingen ska tillåtas att bli mobbad, ingen ska tillåtas må så pass dåligt i skolan - och hur man gör för att mobbarna någon gång ska känna känslan av att man mår bättre när man är vänlig.
Jag hittade en amerikansk TV-recension som tycker att det är jättebra lågbudgetfilm; "a nice little movie", men en amerikan ska även göra filmen - förhoppningvis bättre och med mer ifrån boken.
Nu återstår för mig att se den svenska filmen inom kort. Många har hyllat den, många har dissat den. Jag vill nog mest se den för att se hur den är gjord - fastän jag förstår att jag kommer att bli besviken för att inte allt jag vill ha med är med. Med den inställningen i förhand så brukar filmer dock bli bättre än jag trodde de skulle vara...
Samtidigt som jag läste om mobbarna i boken så funderar jag, ännu en gång, på hur man går tillväga för att ingen ska tillåtas att bli mobbad, ingen ska tillåtas må så pass dåligt i skolan - och hur man gör för att mobbarna någon gång ska känna känslan av att man mår bättre när man är vänlig.
lördag 10 januari 2009
Bejaka livet
"Yes man" med Jim Carey i huvudrollen får 3 Lärare av mig. Den var rolig - så som bara Carey kan vara - men den var inte överdrivet rolig. Däremot gav den påminnelser om vad som är viktigt i livet. Lev det till fullo.
Fast vissa saker är det lättare att blunda för
Äntligen har jag börjat läsa Låt den rätte komma in. Fast filmen vet jag inte ifall jag vill se. Flera vänner har sagt att den inte var så bra. Dessutom brukar jag generellt bli besviken på filmen när jag läst boken före. Fast framför allt för att det är en skräckfilm. Av principskäl brukar jag inte se skräckfilmer.
- Nähä, men skräckböcker gå bra? säger Pingu.
Ja, det gör ju det. Böcker fyllda av skräck har jag konsumerat i mängder genom livet. Kanske för att hjärnan då skapar sina egna bilder och då kan välja hur mycket de ska påverka mig, till skillnad från någon annans, faktiska, bilder som bränns fast i ögonen och sedan måste sorteras under eventuella framtida mardrömmar.
- Nähä, men skräckböcker gå bra? säger Pingu.
Ja, det gör ju det. Böcker fyllda av skräck har jag konsumerat i mängder genom livet. Kanske för att hjärnan då skapar sina egna bilder och då kan välja hur mycket de ska påverka mig, till skillnad från någon annans, faktiska, bilder som bränns fast i ögonen och sedan måste sorteras under eventuella framtida mardrömmar.
fredag 9 januari 2009
Våga se
SVTs serie "De halvt dolda" med manus av Jonas Gardell är riktigt mäktigt påträngande. Det är brillant gjort med historier som väver i varandra. Är det två från 50-70-talet och två som utspelar sig i nutid, eller hur ligger det till egentligen?
Jag tänker på när jag lyssnade på Gardell på en gästföreläsning på Lärarhögskolan, då han pratade om att man ska våga se, inte blunda, för folk som är annorlunda och hur folk har det i allmänhet.
Serien har fått min mamma att fundera över ifall hon påverkar sjuåringen i för stor utsträckning när det gäller svenska kyrkan. Naturligtvis påverkar det, det går ju inte att komma ifrån, men jag påstår att det inte är osunt. Hon får ju andra influenser också.
- Det är det som är bra med dig, säger min mamma till mig, du sluter dig inte för någonting och ger sjuåringen möjlighet att göra egna val i livet.
Ja, jag vågar se.
Jag tänker på när jag lyssnade på Gardell på en gästföreläsning på Lärarhögskolan, då han pratade om att man ska våga se, inte blunda, för folk som är annorlunda och hur folk har det i allmänhet.
Serien har fått min mamma att fundera över ifall hon påverkar sjuåringen i för stor utsträckning när det gäller svenska kyrkan. Naturligtvis påverkar det, det går ju inte att komma ifrån, men jag påstår att det inte är osunt. Hon får ju andra influenser också.
- Det är det som är bra med dig, säger min mamma till mig, du sluter dig inte för någonting och ger sjuåringen möjlighet att göra egna val i livet.
Ja, jag vågar se.
Déjà vu
Med växande fascination inser jag att Mannen är ett hopkok av alla de tre männen som jag haft mina längsta förhållanden med. Plockar jag delar från mina tre ex så blir det Mannen. Udda uttryck som någon använde, rörelser, det musikaliska intresset, anletsdragen och anatomin. Hos någon av de tidigare finner jag varje del av den nuvarande. Det blir som en alarmerande saftblandare i huvudet. Det enda som skiljer Mannen från de övriga är åldern (rätt mycket äldre, men ändå lika omogen). Och det faktum att Mannen nu är sambo förstås. Vilket inte är en särskilt liten del.
Jag vill känna tillit, men känner mig tveksam. Är det här verkligen bra för mig? Behöver jag det här?
Jag vill känna tillit, men känner mig tveksam. Är det här verkligen bra för mig? Behöver jag det här?
Planer som gick i stöpet
Här sitter jag nu, på jobbet, uppiffad. No party to go to. Såg fram emot en fika med mannen i eftermiddag och middag med en väninna. Fastän jag är så trött, så trött. Såg också fram emot att sova länge imorgon - och ha tid att i lugn och ro skriva färdigt min skoluppgift som jag tragglat med i flera kvällar.
Borde lärt mig att inte ha förväntningar. Livet gör som det vill.
Med mannen blev det ett missförstånd (mother of all f**k-ups) med tiden, så det bidde inget av med någon träff.
Precis som jag var på väg ut genom dörren i morse med sjuåringen så ringde barnvakten (morfar) - de var sjuka. Så det bidde inget av med någonting alls. Alla planer föll.
Då kan jag ju lika gärna jobba några timmar extra idag, istället för att hämta sjuåringen vid lunch (för att möta barnvakten). Fast det kunde jag ju glömma. Ramaskri från sjuåringen. Vilket jag kan förstå. Det blir ju dubbel besvikelse att först inte få åka till morfar och sedan inte få gå tidigt från skolan heller.
Så det blir en eftermiddag med sjuåringen. Det bidde något ändå.
Borde lärt mig att inte ha förväntningar. Livet gör som det vill.
Med mannen blev det ett missförstånd (mother of all f**k-ups) med tiden, så det bidde inget av med någon träff.
Precis som jag var på väg ut genom dörren i morse med sjuåringen så ringde barnvakten (morfar) - de var sjuka. Så det bidde inget av med någonting alls. Alla planer föll.
Då kan jag ju lika gärna jobba några timmar extra idag, istället för att hämta sjuåringen vid lunch (för att möta barnvakten). Fast det kunde jag ju glömma. Ramaskri från sjuåringen. Vilket jag kan förstå. Det blir ju dubbel besvikelse att först inte få åka till morfar och sedan inte få gå tidigt från skolan heller.
Så det blir en eftermiddag med sjuåringen. Det bidde något ändå.
torsdag 8 januari 2009
Påhittig som få
På t-banan med sjuåringen och hennes tjejkompis. De är uttråkade. Sjuåringen lyser upp.
- Vi kan leka komplimangtennis!
- Vad är det för något?
- Man säger något till den andre som är bra och så gör den andre samma sak.
- Jag fattar ingenting.
- Jag säger en komplimang till dig och sedan säger du en till mig.
- Jag fattar ingenting.
Jag: Vet du vad en komplimang är?
- Nej.
- Du har en jättefin jacka.
- Tack.
Jag: Sjuåringen gav dig precis en komplimang. Det är när man säger något snällt eller fint om någon annan, kan man säga. Och tennis blir det när man bollar det emellan sig.
- JAHA, jag fattar!!
- Nu får du säga!
- Du har en jättefin mössa.
- Tack.
Jag till sjuåringen: Hur kom du på att göra det här, hittade du på det nu?
- Nej, jag har sett det på ett program på TV. Okej, nu är det min tur. Du är en jättebra kompis.
Tänk att ändå komma på det.
- Vi kan leka komplimangtennis!
- Vad är det för något?
- Man säger något till den andre som är bra och så gör den andre samma sak.
- Jag fattar ingenting.
- Jag säger en komplimang till dig och sedan säger du en till mig.
- Jag fattar ingenting.
Jag: Vet du vad en komplimang är?
- Nej.
- Du har en jättefin jacka.
- Tack.
Jag: Sjuåringen gav dig precis en komplimang. Det är när man säger något snällt eller fint om någon annan, kan man säga. Och tennis blir det när man bollar det emellan sig.
- JAHA, jag fattar!!
- Nu får du säga!
- Du har en jättefin mössa.
- Tack.
Jag till sjuåringen: Hur kom du på att göra det här, hittade du på det nu?
- Nej, jag har sett det på ett program på TV. Okej, nu är det min tur. Du är en jättebra kompis.
Tänk att ändå komma på det.
Ämnesstoff, är det som änglastoft?
Innan jag började studera så hade jag aldrig hört ordet ämnesstoff. Nu har jag hört det ofta. Det gäller att välja sitt ämnesstoff i skolan.
Jag har fått ta del av många varierande läroböcker under min utbildning. Då menar jag läroböcker som eleverna i grundskolan arbetar i. Det finns en mängd variationer och när man tycker sig ha hittat en bra ämnesbok, låt oss säga i matematik, så finns det alltid några underliga uppgifter som inte ens den mest brillianta unge kan förstå innebörden av. Ibland har jag själv svårt att förstå vad författarna menar att man ska göra, men det brukar klarna när jag sätter mig in i vad eleverna arbetat med innan.
Första dagen i skolan för sjuåringen idag. Då kom hennes åttaåriga kompis och visade mig sin mattebok, som hon skulle ha arbetat klart i under lovet.
- Titta, jag är inte klar och det skulle jag vara.
- Hur har det gått då?
- Det finns en uppgift här som vi inte kunde göra hemma.
- Vilken är det då?
Hon slår upp sidan och visar mig. Jag fattar ingenting, jag heller. Större delen av sidan är täckt av vanlig addition och subtraktion med tiotalstal (t ex 43-21=___, eller 23+52=___). Sedan är det två rader längst ned med andra tal. Rubriken lyder "Överslagsräkning", sedan står det: 38 -->____, 49 --> ____, 62 --> ____ o s v.
Menar de att man bara ska avrunda talet uppåt eller vad tusan är de ute efter? Om jag ska göra en överslagsräkning så behöver jag väl ett till tal som jag kan räkna ut något med, eller...?
Jag har fått ta del av många varierande läroböcker under min utbildning. Då menar jag läroböcker som eleverna i grundskolan arbetar i. Det finns en mängd variationer och när man tycker sig ha hittat en bra ämnesbok, låt oss säga i matematik, så finns det alltid några underliga uppgifter som inte ens den mest brillianta unge kan förstå innebörden av. Ibland har jag själv svårt att förstå vad författarna menar att man ska göra, men det brukar klarna när jag sätter mig in i vad eleverna arbetat med innan.
Första dagen i skolan för sjuåringen idag. Då kom hennes åttaåriga kompis och visade mig sin mattebok, som hon skulle ha arbetat klart i under lovet.
- Titta, jag är inte klar och det skulle jag vara.
- Hur har det gått då?
- Det finns en uppgift här som vi inte kunde göra hemma.
- Vilken är det då?
Hon slår upp sidan och visar mig. Jag fattar ingenting, jag heller. Större delen av sidan är täckt av vanlig addition och subtraktion med tiotalstal (t ex 43-21=___, eller 23+52=___). Sedan är det två rader längst ned med andra tal. Rubriken lyder "Överslagsräkning", sedan står det: 38 -->____, 49 --> ____, 62 --> ____ o s v.
Menar de att man bara ska avrunda talet uppåt eller vad tusan är de ute efter? Om jag ska göra en överslagsräkning så behöver jag väl ett till tal som jag kan räkna ut något med, eller...?
onsdag 7 januari 2009
Next. Please.
Jag tittar på programmet NEXT på MTV. Jag skäms å deltagarnas vägnar så att jag vill sjunka genom jorden. Jag sitter med fingret på knappen för att byta kanal hela tiden, så nära, så nära att trycka, men håller mig kvar för att se hur det går. Är det verkligen så här illa ställt med världen? Den är en kille från Brasilien som ska välja mellan fem tjejer. Han vill att de ska dansa för honom, de två första får gå och när den tredje tjejen är med killen så sitter övriga fyra i bussen och totaldissar killen. Sedan får man se när den tredje tjejen äter med killen och hela samtalet finner jag en aning nedvärderande för tjejen. Ändå väljer hon honom (istället för pengarna). Antingen är hon blåst, eller så spelar hon ett bra spel. Det hela är bara så sorgligt. Egentligen.
Potentiell hjärtinfarkt
Någon gång, bara någon enstaka gång, så skulle det vara så himla trevligt, ja, en ren njutning faktiskt, att låta någon annan ta alla duster med sjuåringen och stå till svars för varför man måste lyssna och göra som vuxna säger när det är mat, sovdags eller dags att duscha. Ibland vet jag inte hur jag ska orka i tio år till.
Fast det är klart, så tänkte jag ju för tre år sedan också. Still going strong. Inte så konstigt att många av hårstråna på huvudet är gråa vid det här laget, kanske. Fast det är klart, de började ju komma redan i 20-års åldern, så det är väl mest en bidragande orsak.
Det är väl tur att ingen av oss (numera) är långsinta - och kan be varandra om förlåtelse inom kort.
Fast det är klart, så tänkte jag ju för tre år sedan också. Still going strong. Inte så konstigt att många av hårstråna på huvudet är gråa vid det här laget, kanske. Fast det är klart, de började ju komma redan i 20-års åldern, så det är väl mest en bidragande orsak.
Det är väl tur att ingen av oss (numera) är långsinta - och kan be varandra om förlåtelse inom kort.
Återvinn eller brinn
Idag var det köbildning vid återvinningshuset som hör till vår gård. Det var fyra gamlingar och jag som vandrade mellan krälen och delade upp soporna. Så plötsligt ser jag att en av tanterna är en sån som lägger sina saker i små plastpåsar - och lägger med plastpåsen när hon kastar t ex plåburkar eller glas eller papp. Vad tusan? Jag tar ju t o m bort pappret på metall- och glasburkarna. Jag kunde helt enkelt inte låta det glida mig förbi, utan körde en snabb uppdatering. Tanten fnös. Hoppas att jag inte avskräckte henne från att alls sortera nu.
Ofrivillig bullmamma
Ibland får jag för mig att jag ska vara som den bästa bullmamman i världen: omhändertagande, from, givmild, öm och - framför allt - bullbakande, men jag tror att det har hänt två gånger.
På sista tiden, och främst den sista veckan, har jag dock insett att i sjuåringens vänners ögon så är jag redan den ultimata bullmamman. För när de är här så är jag en exemplarisk mamma som är fullständigt närvarande. De får allt de göttigaste från mig som vuxen: jag ger dem all tid, jag ägnar dem min odelade uppmärksamhet, jag förklarar pedagogiskt allt vi gör - och allt de inte förstår, jag gör - i möjligaste mån - den godaste maten när de är här (som respektive barn uttalat att de gillar allra mest) och jag involverar mig i deras samtal och lekar. Det var något år sedan jag orkade vara riktigt fullt så närvarande när det bara är sjuåringen hemma. Vilket gör mitt hjärta sorgset.
Varför jag lagt märke till detta den senaste tiden är för att jag inte har kunnat leva upp till den standard som jag tidigare satt och sjuåringens kompisar har nu reagerat högljutt. Jag borde inte sitta vid datorn när de är här, då ska jag ju spela spel med dem och prata med dem, har jag fått höra. Och inte tusan vill de äta hemma: hos oss är ju maten så mycket godare.
Det är underbara betyg, men kan vara svåra att fortsätta leva upp till.
På sista tiden, och främst den sista veckan, har jag dock insett att i sjuåringens vänners ögon så är jag redan den ultimata bullmamman. För när de är här så är jag en exemplarisk mamma som är fullständigt närvarande. De får allt de göttigaste från mig som vuxen: jag ger dem all tid, jag ägnar dem min odelade uppmärksamhet, jag förklarar pedagogiskt allt vi gör - och allt de inte förstår, jag gör - i möjligaste mån - den godaste maten när de är här (som respektive barn uttalat att de gillar allra mest) och jag involverar mig i deras samtal och lekar. Det var något år sedan jag orkade vara riktigt fullt så närvarande när det bara är sjuåringen hemma. Vilket gör mitt hjärta sorgset.
Varför jag lagt märke till detta den senaste tiden är för att jag inte har kunnat leva upp till den standard som jag tidigare satt och sjuåringens kompisar har nu reagerat högljutt. Jag borde inte sitta vid datorn när de är här, då ska jag ju spela spel med dem och prata med dem, har jag fått höra. Och inte tusan vill de äta hemma: hos oss är ju maten så mycket godare.
Det är underbara betyg, men kan vara svåra att fortsätta leva upp till.
tisdag 6 januari 2009
Eva, vår Eva
Här hemma älskar vi Eva Funck, och har så gjort i flera år. Genom hennes program Evas pysselshow, Evas sommarplåster, Evas vinterplåster, Evas funkarpogram och nu Evas superkoll. Programmen går knappt att jämföra med något annat.
Just nu är det ett nytt Evas superkoll-program på TV, där hon tar upp hur muslimska, judiska och andra begravningar ser ut. Eva berättar om olika sätta att ta hand om de döda. Det är så enkelt gjort - och så bra gjort. Jag är glad att programmet fick Kristallen förra året - och att Eva fick Begriplighetspriset!
Just nu är det ett nytt Evas superkoll-program på TV, där hon tar upp hur muslimska, judiska och andra begravningar ser ut. Eva berättar om olika sätta att ta hand om de döda. Det är så enkelt gjort - och så bra gjort. Jag är glad att programmet fick Kristallen förra året - och att Eva fick Begriplighetspriset!
Okänd lockelse
En väninna ska åka med man och två barn till Thailand i fyra veckor. Deras grannar har hyrt ett hus där, så det ska de också göra.
Jag tänker: fyra veckor i början av terminen, hur går det till? Sedan kom jag på att deras barn inte är skolbarn ännu.
Jag har aldrig fattat det där med Thailand. Vad är det som är så himla bra? Jag har hört väldigt många fanatiker berätta med övertygelse om hur bra det är (särskilt efter 2004, då poppade de upp överallt - eller om det var så att jag då var mer medveten om det hela). Ändå finner jag ingen dragningskraft.
Mannen berättar generat att han var där med sitt ex - i en vecka. Det är tydligen tabu att åka ända till Thailand i bara en vecka. Ska man åka dit så ska man vara där allra minst i två veckor. Tydligen.
Jag tänker: fyra veckor i början av terminen, hur går det till? Sedan kom jag på att deras barn inte är skolbarn ännu.
Jag har aldrig fattat det där med Thailand. Vad är det som är så himla bra? Jag har hört väldigt många fanatiker berätta med övertygelse om hur bra det är (särskilt efter 2004, då poppade de upp överallt - eller om det var så att jag då var mer medveten om det hela). Ändå finner jag ingen dragningskraft.
Mannen berättar generat att han var där med sitt ex - i en vecka. Det är tydligen tabu att åka ända till Thailand i bara en vecka. Ska man åka dit så ska man vara där allra minst i två veckor. Tydligen.
måndag 5 januari 2009
Varje dag en ny lärdom
Imorgon firar mina vänner med katolskt inflytande i familjen de tre vise männen. De ställer ut så många skor som det finns barn i huset, för att männen ska veta hur många som ska få gåvor. Sedan lämnar de hö och vatten på balkongen till kamelerna.
På fredag sedan, då firar tydligen serberna julafton - med paket.
När jag var liten gav vi varandra presenter på nyårsafton när vi var hos min farmor. Det finns alla möjliga anledningar till att få sprida glädje genom gåvor.
På fredag sedan, då firar tydligen serberna julafton - med paket.
När jag var liten gav vi varandra presenter på nyårsafton när vi var hos min farmor. Det finns alla möjliga anledningar till att få sprida glädje genom gåvor.
Apelsinen faller inte långt från trädet
Sjuåringen tar med sig sin mobiltelefon in till sitt rum och skickar ett nonsenssms (om att hennes tandborste ser konstig ut och inte mår så bra) till morfar och pappan.
Morfar ringer och frågar var sjuåringen håller hus. Jag fattar ingenting.
- Hon är på sitt rum.
- Hon har skickat ett sms om sin tandborste, jag trodde att hon kanske sov borta...?
- Vad då? Nej...
Han har tolkat det som ett kryptiskt rop på hjälp eller nåt.
Sedan skickar pappan en meddelande och önskar tandborsten att krya på sig.
Morfar ringer och frågar var sjuåringen håller hus. Jag fattar ingenting.
- Hon är på sitt rum.
- Hon har skickat ett sms om sin tandborste, jag trodde att hon kanske sov borta...?
- Vad då? Nej...
Han har tolkat det som ett kryptiskt rop på hjälp eller nåt.
Sedan skickar pappan en meddelande och önskar tandborsten att krya på sig.
Analysera mera
Mannen mailar att han längtar efter mig. Han ursäktar också sitt beteende senast vi sågs; han tycker att han var orolig och lämnade mig alltför fort. Jag är av en annan åsikt; jag tyckte att det var ett helt okej beteende. Vi pratar en stund sent på kvällen, en vecka efter att vi senast sågs. Jag vill mest säga hej och godnatt.
- Vad bra, då behöver vi inte analysera sist vi sågs.
- Analysera? Hur menar du då?
- Nej, alltså...ja, mitt beteende...
- Men snälla, nej, jag har inget behov av något analyserande.
- Vad skönt.
- Fast eftersom du tar upp det så kanske du har det behovet...?
- Nej, alltså...nej...
- Du menar att vi ska analysera hur det var?
- Nej, bara hur jag betedde mig. Det andra var bra.
- Det andra? Du menar i sängen?
- Ja, annars hade jag ju inte sagt att jag längtar efter dig.
- Jaha, så det är inte direkt mitt intellekt du längtar efter alltså?
- Nej, men åh, det var inte så jag menade! Du är så jäkla bright!
- Jaså?
- Ja, det har jag insett, verkligen, du är så attans snabbtänkt.
- Tack, tack.
- Mm, nu kan du sova gott, va?
- Vad bra, då behöver vi inte analysera sist vi sågs.
- Analysera? Hur menar du då?
- Nej, alltså...ja, mitt beteende...
- Men snälla, nej, jag har inget behov av något analyserande.
- Vad skönt.
- Fast eftersom du tar upp det så kanske du har det behovet...?
- Nej, alltså...nej...
- Du menar att vi ska analysera hur det var?
- Nej, bara hur jag betedde mig. Det andra var bra.
- Det andra? Du menar i sängen?
- Ja, annars hade jag ju inte sagt att jag längtar efter dig.
- Jaha, så det är inte direkt mitt intellekt du längtar efter alltså?
- Nej, men åh, det var inte så jag menade! Du är så jäkla bright!
- Jaså?
- Ja, det har jag insett, verkligen, du är så attans snabbtänkt.
- Tack, tack.
- Mm, nu kan du sova gott, va?
söndag 4 januari 2009
Blodigt allvar
Min inställning till Skugge är kluven; jag har ändrat uppfattning om henne under åren. Delvis ställer jag mig bakom Marklunds åsikter, samtidigt ser jag det som att Skugge har anpassat sig till sin omvärld. Man behöver betrakta personer och händelser i samband med sin omgivning.
I gårdagens intervju med Mia Skäringer hävdar ju dock Skugge att hon inte upphört att bry sig om alla behövande unga tjejer. Samtidigt håller jag med Skäringer i intervjun: rimligtvis kan man inte bära hela den bördan på sina axlar.
Jag fascineras av Skugges forcerande och provokativa ton i intervjun, särskilt när de behandlar diverse blödningar. Det påminner mig om en intervju med Shirley Manson i Garbage, som jag läste för många år sedan, där hon måste bryta för att gå och byta mensskydd.
Det är befriande - men även en aning äckligt - att läsa en sådan intervju. Det slår mig att något "blodprat" aldrig skulle ske om den som intervjuade var en man.
I gårdagens intervju med Mia Skäringer hävdar ju dock Skugge att hon inte upphört att bry sig om alla behövande unga tjejer. Samtidigt håller jag med Skäringer i intervjun: rimligtvis kan man inte bära hela den bördan på sina axlar.
Jag fascineras av Skugges forcerande och provokativa ton i intervjun, särskilt när de behandlar diverse blödningar. Det påminner mig om en intervju med Shirley Manson i Garbage, som jag läste för många år sedan, där hon måste bryta för att gå och byta mensskydd.
Det är befriande - men även en aning äckligt - att läsa en sådan intervju. Det slår mig att något "blodprat" aldrig skulle ske om den som intervjuade var en man.
lördag 3 januari 2009
Hur tänkte du nu?
En bekants sjuåring har en kontaktbok, där jag läser att läraren har skrivit:
"Det går framåt för Micke både vad det gäller traditionella skolkunskaper, som att lyssna och utföra olika uppdrag. Idag hade han tålamod en längre stund än vanligt, men började sen springa runt som om han ville att jag skulle jaga honom. När vi läste om Mio och Fader Konungen frågade jag alla elever om de tyckte att de hade en snäll pappa som Mio tycker om Fader Konungen. Prata gärna hemma om Micke vill att man skriker/skäller på honom. Jag brukar fråga om han vill att man ska prata lugnt eller skrika. Han funderar nog fortfarande för jag har inte fått svar ännu. Hälsningar NN."
Frustrationen står att läsa mellan raderna, men är det verkligen lämpligt att uttrycka sig på det här sättet som lärare...?
"Det går framåt för Micke både vad det gäller traditionella skolkunskaper, som att lyssna och utföra olika uppdrag. Idag hade han tålamod en längre stund än vanligt, men började sen springa runt som om han ville att jag skulle jaga honom. När vi läste om Mio och Fader Konungen frågade jag alla elever om de tyckte att de hade en snäll pappa som Mio tycker om Fader Konungen. Prata gärna hemma om Micke vill att man skriker/skäller på honom. Jag brukar fråga om han vill att man ska prata lugnt eller skrika. Han funderar nog fortfarande för jag har inte fått svar ännu. Hälsningar NN."
Frustrationen står att läsa mellan raderna, men är det verkligen lämpligt att uttrycka sig på det här sättet som lärare...?
Toleransnivå noll
På det något större biblioteket: jag står vid terminalen och söker efter böcker. In kliver en blond kvinna (ca 26 år) med en barnvagn. Spädbarnet i vagnen gnyr. Kvinnan frågar hur man gör för att låna en dator med internetuppkoppling. Spädbarnet börjar gny ihållande och något högre. En sävlig bibliotekarie frågar om kvinnan har något lånekort med kod. Det har kvinnan inte. Spädbarnet skriker nu. Jag passerar vagnen och ser att barnet är väl inbakat i en tjock overall. Jag tänker: ta upp ungen för tusan. Spädbarnet gallskriker ihållande och hjärtskärande. Alla människor vänder sig i riktning mot vagnen. Kvinnan ser helt oberörd ut. Jag knyter mina nävar för att hindra mig själv från att gå fram och fråga om jag kan lyfta upp ungen. Bibliotekarien skruvar på sig och kan inte riktigt överrösta ungen, utan säger något kort när ungen tar ett andetag. Kvinnan frågar lugnt vidare hur hon ska gå till väga för att använda datorn. Spädbarnet skriker så att jag tror att det kommer att tuppa av snart. Bibliotekarien pratar så snabbt hon någonsin kan. De som sitter vid datorerna reser sig och går därifrån. Spädbarnet har fått in en rytm i sitt skrikande nu. Bibliotekarien påpekar att det finns ett skötrum. Kvinnan säger: "Det går bra, jag är van".
Jaha, men det är inte vi andra!
Jaha, men det är inte vi andra!
Popcornmaskinen Björklund
Undrar just vilka nya idéer skolministern kommer med detta år. Det ska bli intressant att ta del av den nya Läroplanen (ifall den hinner komma det här året), tänker jag när jag nu lusläser den nuvarande inför min skoluppgift.
På nyårsafton diskuterade jag min kommande c-uppsats med värdinnan. Uppsatsen är tänkt att handla om läxor; varför finns det läxor i skolan egentligen, när det ju inte finns reglerat att det ska finnas? Med det inte sagt att jag är helt emot läxor. Värdinnan sa dock att hennes sjuårings lärare hade påpekat att läxorna ska göras i hemmet - eftersom styrdokumenten (läroplanen) påbjuder att hemmet samarbetar med skolan. Fast då tycker jag nog att man har tolkat dokumenten något galet. Visserligen håller jag med om att barnens skolgång ska vara ett samarbete mellan skola och hem, men jag tolkar det inte som att hemmet ska ha direkta uppgifter som faller på deras lott. I hemmet finns (oftast inte) några utbildade pedagoger, och ifall läraren vill att hemmet ska ha specifika uppgifter så måste väl läraren i så fall instruera hemmet om hur dessa uppgifter ska lösas. Annars blir det ju den klassiska situationen; barnet/eleven har lärt sig på ett sätt och någon i hemmet på ett annat.
Dessutom så har inte alla barn/elever någon i hemmet som kan hjälpa dem att lösa skoluppgifter.
Det är mycket inom skolvärlden som går på rutin. Gammal rutin. Så nu undrar jag: finns det ens någon skola inom Stockholm som inte ger läxor?
På nyårsafton diskuterade jag min kommande c-uppsats med värdinnan. Uppsatsen är tänkt att handla om läxor; varför finns det läxor i skolan egentligen, när det ju inte finns reglerat att det ska finnas? Med det inte sagt att jag är helt emot läxor. Värdinnan sa dock att hennes sjuårings lärare hade påpekat att läxorna ska göras i hemmet - eftersom styrdokumenten (läroplanen) påbjuder att hemmet samarbetar med skolan. Fast då tycker jag nog att man har tolkat dokumenten något galet. Visserligen håller jag med om att barnens skolgång ska vara ett samarbete mellan skola och hem, men jag tolkar det inte som att hemmet ska ha direkta uppgifter som faller på deras lott. I hemmet finns (oftast inte) några utbildade pedagoger, och ifall läraren vill att hemmet ska ha specifika uppgifter så måste väl läraren i så fall instruera hemmet om hur dessa uppgifter ska lösas. Annars blir det ju den klassiska situationen; barnet/eleven har lärt sig på ett sätt och någon i hemmet på ett annat.
Dessutom så har inte alla barn/elever någon i hemmet som kan hjälpa dem att lösa skoluppgifter.
Det är mycket inom skolvärlden som går på rutin. Gammal rutin. Så nu undrar jag: finns det ens någon skola inom Stockholm som inte ger läxor?
torsdag 1 januari 2009
Lev i nuet
På väg från oss till nyårsfirandet igår hos sjuåringens bästa kompis Lorena och hennes familj, så pratade tjejerna om olika saker. Själv tänkte jag mest på de dova dån som hördes omkring oss - och tänkte att det måste vara ungefär så här det låter när man flyr ett krig - och oroade mig över var nästa raket skulle brisera. Tjejerna hade ingen oro, utan avhandlade diverse skilda ämnen. Det började med att Lorena sa att hennes bästa kompis i skolan var så himla jobbig ibland, något som sjuåringen kände igen sig i (det är nog tur att de inte går i samma skola, annars hade de nog inte alltid varit såta vänner själva):
- Jag vet! Så är min bästa kompis i skolan också!
- Vem är din bästa kompis?
- Heaven.
- Heaven? Henne känner ju jag!
- Jag vet. Alltså, när vi leker så kan hon vara jättebarnslig och bli arg på mig eller börja böla högt för att jag råkade titta åt ett annat håll när hon pratade eller något sånt.
- Amen, ja, jag vet, bruningar är SÅ känsliga!
Jag skrattade högt och frågade hur Lorena visste det.
- Det bara är så, jag har träffat flera, och de är ofta så!
Sedan gick de lite längre bakom mig, så att jag inte skulle höra vad de pratade om. Jag hörde dock fragment och något om att dra något runt halsen som var farligt. Sjuåringen sa att man inte ska göra så, det kan vara jättefarligt. Lorena sa att hon också visste att det var farligt, men ändå...
Jag: Vad är det som är farligt?
Sjuåringen: Inget.
Lorena: Det är hemligt!
Sjuåringen: Kom, Lorena, vi går längre bakom henne.
Precis innan vi kom fram till Lorena så pratade sjuåringarna om döskallar, pirater och skelett. Fantasifulla Lorena säger:
- Tänk om det fanns en papegoja med en döskalle på huvudet, alltså ovanpå sitt eget huvud.
Snusförnuftiga sjuåringen säger:
- Det kan ju finnas det. Om flera hundra år så kanske det finns en sorts papegoja som har en döskalle på huvudet, vem vet.
- Jag vet! Så är min bästa kompis i skolan också!
- Vem är din bästa kompis?
- Heaven.
- Heaven? Henne känner ju jag!
- Jag vet. Alltså, när vi leker så kan hon vara jättebarnslig och bli arg på mig eller börja böla högt för att jag råkade titta åt ett annat håll när hon pratade eller något sånt.
- Amen, ja, jag vet, bruningar är SÅ känsliga!
Jag skrattade högt och frågade hur Lorena visste det.
- Det bara är så, jag har träffat flera, och de är ofta så!
Sedan gick de lite längre bakom mig, så att jag inte skulle höra vad de pratade om. Jag hörde dock fragment och något om att dra något runt halsen som var farligt. Sjuåringen sa att man inte ska göra så, det kan vara jättefarligt. Lorena sa att hon också visste att det var farligt, men ändå...
Jag: Vad är det som är farligt?
Sjuåringen: Inget.
Lorena: Det är hemligt!
Sjuåringen: Kom, Lorena, vi går längre bakom henne.
Precis innan vi kom fram till Lorena så pratade sjuåringarna om döskallar, pirater och skelett. Fantasifulla Lorena säger:
- Tänk om det fanns en papegoja med en döskalle på huvudet, alltså ovanpå sitt eget huvud.
Snusförnuftiga sjuåringen säger:
- Det kan ju finnas det. Om flera hundra år så kanske det finns en sorts papegoja som har en döskalle på huvudet, vem vet.
Sanningsbaserad kommunikation
Det har hänt några gånger i mitt liv att någon har påpekat att jag är godtrogen. Jag tror helt enkelt för mycket på folk, jag litar på att de (i huvudsak) talar sanning. Det baseras väl på något vis på att jag hellre friar än fäller folk. Med åren har jag blivit mer kritisk och cynisk, men vill ändå inte släppa tron på det goda i andra. Nu har jag dock fått en kalldusch i hur det är att vara godtrogen ut i fingerspetsarna, och det skrämmer mig.
Jag gav sjuåringen en avlagd gammal mobiltelefon i julklapp. Den har ingen kamera, kan inte ta emot mms och saknar flera andra moderna finesser. Sjuåringen har önskat sig en mobil i över ett år och hon var nöjd ändå. Den huvudsakliga anledningen till att jag valde att gå emot mina principer (jag har länge ansett att sjuåringen inte behöver någon mobil förrän om kanske två år) var att sjuåringen skulle åka till sin pappa och jag ville kunna nå henne utan att ringa hem till pappan. Det hela fungerade bra. Sjuåringen skickade flera sms om dagen och ringde rätt många gånger under sin vistelse där. Det blev som en säkerhetsventil för oss båda och jag tror inte att mobilanvändandet kommer att bli lika intensivt nästa (eventuella) besök hos pappan, då nyhetens behag säkerligen har lagt sig vid det laget.
Sjuåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena lekte med varandra igår, då sjuåringen tog fram sin mobil och visade den. Lorena höll på att svimma av avund och ville också ha en. Sjuåringen tittade storögt på Lorena och sa:
- Du har ju också en mobil, så nu kan vi ringa till varandra.
- JAG har ingen mobil!
- Men...du sa ju att du hade det, det var mest därför jag ville ha en...
- Ja, men jag...bara hittade på!!
- Va?
- Ja, jag hittade på, jag har ingen mobil!
- Men...jag trodde på det...
- Ja, men...du TROR JU PÅ ALLT MAN SÄGER TILL DIG!!
- Men...
- Varför tror du hela tiden på allt man säger?!?
- Jag vet inte...
- Åååhhh...
- Nu har jag i alla fall en mobil...
- Jag vill OCKSÅ ha en!!
- ...vill du se hur man gör med den...?
Vem av dem kommer att klara sig bäst i dagens samhälle? Jag låter det vara osagt.
Jag gav sjuåringen en avlagd gammal mobiltelefon i julklapp. Den har ingen kamera, kan inte ta emot mms och saknar flera andra moderna finesser. Sjuåringen har önskat sig en mobil i över ett år och hon var nöjd ändå. Den huvudsakliga anledningen till att jag valde att gå emot mina principer (jag har länge ansett att sjuåringen inte behöver någon mobil förrän om kanske två år) var att sjuåringen skulle åka till sin pappa och jag ville kunna nå henne utan att ringa hem till pappan. Det hela fungerade bra. Sjuåringen skickade flera sms om dagen och ringde rätt många gånger under sin vistelse där. Det blev som en säkerhetsventil för oss båda och jag tror inte att mobilanvändandet kommer att bli lika intensivt nästa (eventuella) besök hos pappan, då nyhetens behag säkerligen har lagt sig vid det laget.
Sjuåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena lekte med varandra igår, då sjuåringen tog fram sin mobil och visade den. Lorena höll på att svimma av avund och ville också ha en. Sjuåringen tittade storögt på Lorena och sa:
- Du har ju också en mobil, så nu kan vi ringa till varandra.
- JAG har ingen mobil!
- Men...du sa ju att du hade det, det var mest därför jag ville ha en...
- Ja, men jag...bara hittade på!!
- Va?
- Ja, jag hittade på, jag har ingen mobil!
- Men...jag trodde på det...
- Ja, men...du TROR JU PÅ ALLT MAN SÄGER TILL DIG!!
- Men...
- Varför tror du hela tiden på allt man säger?!?
- Jag vet inte...
- Åååhhh...
- Nu har jag i alla fall en mobil...
- Jag vill OCKSÅ ha en!!
- ...vill du se hur man gör med den...?
Vem av dem kommer att klara sig bäst i dagens samhälle? Jag låter det vara osagt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
