Där är där man inte är

De senaste dagarna har en diskussion med flera av mina vänner kommit att handla om hur det är för någon annan, hur det kunde vara att gå i den personens skor. Vi är inte tankeläsare, men vi kan känna empati.

Jag tänker att vi ändå inte riktigt kan sätta oss in i den andres bekymmer, glädje eller totala situation till fullo - förrän vi själva har varit i närheten av en sådan situation.

När Pingus dotter var över året och inte ville äta annat än pannkaka så sa svägerskan att hon kom ihåg att jag hade sagt att sjuåringen inte åt något annat än pannkaka under en period när hon var i samma ålder som Pingus dotter. Ställd inför min oro hade BVC-sköterskan sagt till mig:
- Så vad då? Låt henne äta det hon vill. Hon äter ju i alla fall. Det är en övergående period.
Tydligen. För jag minns det knappt. Svägerskan kunde inte ta det till sig då, utan barn som hon då var, men mindes det när det blev aktuellt för henne själv.

Precis som jag nu sa till min väninna med lilla O att jag minns när hon berättade om en kompis sjuåring som satt i soffan och skrek att hon ville ha frukost, när de talade i telefon. Väninnan mindes inte detta, men jag mindes det när jag nyss befann mig i samma situation.

Vad jag menar är att vi ofta kan ha en förståelse för andras bekymmer, glädjeämnen eller situation i livet, men vi kan inte alltid förstå. Förrän vi själva är i en mycket snarlik situation. Vår begreppsvärld sträcker sig inte hela vägen, hur mycket vi är försöker.

Försöka bör vi dock.