Genom studierna har jag funnit flera nya vänner i livet, vilket är väldigt trevligt. Några av dem är väldigt unga; tjejer i början av 20-nånting som jag säkerligen aldrig annars skulle ha mött eller lärt känna. Under en måltid, efter en biofilm, med en av dem så diskuterar vi mycket skilda saker, men fokus ligger på relationer. Jag inser att jag för henne måste bli som ett mellanting av allt övrigt i hennes närmaste krets: jag är inte hennes mamma, inte en del av kompisgänget där hennes kille ingår, och jag är inte en del av hennes jämnåriga väninnor. Med mig kan hon kanske prata om saker som hon inte kan prata med någon av de andra om. Det känns som ett stort ansvar och jag känner mig priviligerad.
När jag berättar att jag träffade den senaste Mannen genom att jag satte in en kontaktannons i en tidning så stannar hon upp i sina rörelser, ser på mig och säger:
- Vad modigt!
Fler, före henne, har uttryckt sig på samma sätt och jag har inte reflekterat över det. Ja, visst, det är ju att lämna ut sig själv, till viss del. Fast det är väl allt samspel med andra, i olika nivåer. Tänker jag, när jag nu ska ge mig i kast med att gå på ännu en date med en Man jag aldrig tidigare träffat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar