Ibland får jag för mig att jag ska vara som den bästa bullmamman i världen: omhändertagande, from, givmild, öm och - framför allt - bullbakande, men jag tror att det har hänt två gånger.
På sista tiden, och främst den sista veckan, har jag dock insett att i sjuåringens vänners ögon så är jag redan den ultimata bullmamman. För när de är här så är jag en exemplarisk mamma som är fullständigt närvarande. De får allt de göttigaste från mig som vuxen: jag ger dem all tid, jag ägnar dem min odelade uppmärksamhet, jag förklarar pedagogiskt allt vi gör - och allt de inte förstår, jag gör - i möjligaste mån - den godaste maten när de är här (som respektive barn uttalat att de gillar allra mest) och jag involverar mig i deras samtal och lekar. Det var något år sedan jag orkade vara riktigt fullt så närvarande när det bara är sjuåringen hemma. Vilket gör mitt hjärta sorgset.
Varför jag lagt märke till detta den senaste tiden är för att jag inte har kunnat leva upp till den standard som jag tidigare satt och sjuåringens kompisar har nu reagerat högljutt. Jag borde inte sitta vid datorn när de är här, då ska jag ju spela spel med dem och prata med dem, har jag fått höra. Och inte tusan vill de äta hemma: hos oss är ju maten så mycket godare.
Det är underbara betyg, men kan vara svåra att fortsätta leva upp till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar