Sjuåringens bästa kompis är hos oss idag. Jag ser på hennes pappa att han är helt slutkörd, mentalt och fysiskt. Det var någon form av hjärnblödning som mamman hade, hon ligger ännu inlagd och det lär bli ett bra tag framöver. Troligtvis hade hennes tillstånd inte förvärrats om personalen på sjukhuset hade lagt in henne redan samma dag som hon kom till akuten - och inte skickat hem henne, som det nu blev.
Hur kom det sig att hon fick en propp? Läkarna har inga svar, olika faktorer kan ha påverkat; något ärfligt, från en stressreaktion, från en behandling (kiropraktor). Det senaste är väl mest troligt, tydligen finns det fler som kommit in efter en behandling, enligt läkarna.
Pappan, mannen till den inlagda, är väldigt besviken över sin frus släktingars (obefintliga) reaktion. När han ringde sin svägerska så tyckte hon att det var bra att systern nu var på sjukhus - och skulle inte svågern ta kontakt med sitt jobb, så att de vet vad som händer? Komma skulle hon inte.
- Vem bryr sig om mitt jobb, säger mannen, jag skiter fullständigt i det just nu, jag är inte mitt jobb.
- Det är något svenskt, vi är liksom känslomässigt handikappade, sa jag till pappan (som ursprungligen är från Sydamerika), och det är en mentalitet i samhället nu att det arbete man har är så otroligt viktigt.
- Ja, det är som att det praktiska går före det känslomässiga.
När vi går på toaletten på sjukhuset så frågar sjuåringen mig vad det är för fel på kompisens mamma egentligen och jag finner det svårt att förklara. När vi sedan sitter hemma och äter; jag, sjuåringen och hennes kompis, så säger sjuåringen plötsligt det outsagda, det som jag själv flyktigt har rört vid i tanken:
- Men, mamma, om det där hände med dig, var skulle jag då bo?
- Ja, du skulle bo här, med M (min kompis) eller morfar. Det skulle lösa sig på något sätt.
- För jag kan ju inte åka till pappa, det är ju alldeles för långt till skolan.
- Det är sant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar