Here we go

När sjuåringen kom tillbaka hem igen efter att ha spenderat en helg hos sin pappa i mellandagarna - den första helgen på nästan fem år - så hasplade pappan ur sig att sjuåringen kanske kunde komma hem till honom igen.
- Frugan sa 22 januari.
- Är inte det mitt i veckan?
- Jag vet inte.
- Nehej, men vi får väl höras om det.

Sedan gick dagarna och ingen hörde av sig, men jag fattade att pappan menade nu till helgen, då pappans brorsdotter fyller år på lördag. Sjuåringen var helt inställd på att åka. Tillslut skickade hon ett sms (utan min påverkan) till pappan och frågade när hon skulle vara hos honom. Han svarade: "Jag tänkte fråga din mamma om du kan vara här den 24 och 25 januari". Han frågade dock aldrig mig, så för några dagar sedan skickade jag ett eget sms och frågade vilka datum och tider han tänkt sig. Inget svar. Då skickade sjuåringen också ett nytt sms. Inget svar.

Igår ringde vi. Utan att sjuåringen märkte det slog jag koden för hemligt nr innan pappans nummer. Jag rös av obehag när jag kände igen situationen sedan tidigare. Ska det verkligen behöva vara så här? Sedan lämnade jag luren till sjuåringen och skrattade gott när hon pratade med honom - utan någon som helst påverkan från mig.
- Pappa, har din telefon gått sönder eller nåt?
- Men, alltså, vilken tid kommer du och hämtar mig då?
- Okej, och när lämnar du mig?
- Var ska kalaset vara?
- Sen när jag fyller år så kan du väl ha ett kalas för mig på det där häftiga barnstället?

Sedan var sjuåringen lyrisk - och hade flera bortförklaringar för pappan. Som jag lyssnade till med sorg i hjärtat, vetandes att hon kommer att lära sig; så här är det, det är så här det börjar, det är så här livet kommer att vara.

Sedan log sjuåringen stort och sa att hon längtade att åka dit. Det är jag tacksam för.