Sanningsbaserad kommunikation

Det har hänt några gånger i mitt liv att någon har påpekat att jag är godtrogen. Jag tror helt enkelt för mycket på folk, jag litar på att de (i huvudsak) talar sanning. Det baseras väl på något vis på att jag hellre friar än fäller folk. Med åren har jag blivit mer kritisk och cynisk, men vill ändå inte släppa tron på det goda i andra. Nu har jag dock fått en kalldusch i hur det är att vara godtrogen ut i fingerspetsarna, och det skrämmer mig.

Jag gav sjuåringen en avlagd gammal mobiltelefon i julklapp. Den har ingen kamera, kan inte ta emot mms och saknar flera andra moderna finesser. Sjuåringen har önskat sig en mobil i över ett år och hon var nöjd ändå. Den huvudsakliga anledningen till att jag valde att gå emot mina principer (jag har länge ansett att sjuåringen inte behöver någon mobil förrän om kanske två år) var att sjuåringen skulle åka till sin pappa och jag ville kunna nå henne utan att ringa hem till pappan. Det hela fungerade bra. Sjuåringen skickade flera sms om dagen och ringde rätt många gånger under sin vistelse där. Det blev som en säkerhetsventil för oss båda och jag tror inte att mobilanvändandet kommer att bli lika intensivt nästa (eventuella) besök hos pappan, då nyhetens behag säkerligen har lagt sig vid det laget.

Sjuåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena lekte med varandra igår, då sjuåringen tog fram sin mobil och visade den. Lorena höll på att svimma av avund och ville också ha en. Sjuåringen tittade storögt på Lorena och sa:
- Du har ju också en mobil, så nu kan vi ringa till varandra.
- JAG har ingen mobil!
- Men...du sa ju att du hade det, det var mest därför jag ville ha en...
- Ja, men jag...bara hittade på!!
- Va?
- Ja, jag hittade på, jag har ingen mobil!
- Men...jag trodde på det...
- Ja, men...du TROR JU PÅ ALLT MAN SÄGER TILL DIG!!
- Men...
- Varför tror du hela tiden på allt man säger?!?
- Jag vet inte...
- Åååhhh...
- Nu har jag i alla fall en mobil...
- Jag vill OCKSÅ ha en!!
- ...vill du se hur man gör med den...?

Vem av dem kommer att klara sig bäst i dagens samhälle? Jag låter det vara osagt.