På det något större biblioteket: jag står vid terminalen och söker efter böcker. In kliver en blond kvinna (ca 26 år) med en barnvagn. Spädbarnet i vagnen gnyr. Kvinnan frågar hur man gör för att låna en dator med internetuppkoppling. Spädbarnet börjar gny ihållande och något högre. En sävlig bibliotekarie frågar om kvinnan har något lånekort med kod. Det har kvinnan inte. Spädbarnet skriker nu. Jag passerar vagnen och ser att barnet är väl inbakat i en tjock overall. Jag tänker: ta upp ungen för tusan. Spädbarnet gallskriker ihållande och hjärtskärande. Alla människor vänder sig i riktning mot vagnen. Kvinnan ser helt oberörd ut. Jag knyter mina nävar för att hindra mig själv från att gå fram och fråga om jag kan lyfta upp ungen. Bibliotekarien skruvar på sig och kan inte riktigt överrösta ungen, utan säger något kort när ungen tar ett andetag. Kvinnan frågar lugnt vidare hur hon ska gå till väga för att använda datorn. Spädbarnet skriker så att jag tror att det kommer att tuppa av snart. Bibliotekarien pratar så snabbt hon någonsin kan. De som sitter vid datorerna reser sig och går därifrån. Spädbarnet har fått in en rytm i sitt skrikande nu. Bibliotekarien påpekar att det finns ett skötrum. Kvinnan säger: "Det går bra, jag är van".
Jaha, men det är inte vi andra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar