Uppfattningsförmåga

När jag går till sängs kring midnatt så har grannens tonårsson, väg i vägg med mitt sovrum, en liten fest. Eller han har i alla fall kompisar där, och flickor. De är livade och jag kan uppfatta mycket av det de pratar om (dataspel, kompisar, relationer), men jag lyckas somna. Fram till 4 på morgonen väcks jag tre gånger av deras stoj och stim, men sedan blir det tyst där inne. Då drömmer jag hela söndagen i mitt huvud och när jag vaknar är jag helt dagvill, vilket alltid är jobbigt. Är det måndag? Är det morgon eller eftermiddag?

Vid 7 kommer sjuåringen inspringandes och min hjärna samlar ihop sina tankar och fokuserar. Vi ligger en stund i halvmörkret, från hallampan som lämnats tänd strilar ljuset in mot dörröppningen till sovrummet. Jag ligger mellan dörren och sjuåringen, då sjuåringen säger:
- Mamma...
- Mmm...
- Är katten där vid dig?
- Ja, hon sitter ju här intill, ser du inte henne?
Jag börjar klappa katten, som börjar spinna.
- Rör hon på sig, går hon fram och tillbaka...? säger sjuåringen nu oroligt.
- Ehm, nej, hon sitter ju här, ser du henne inte?
- Nej, men jag ser en skugga som rör sig ut och in genom dörren.
Kalla kårar, hjärnan fryser ett ögonblick.
- Det är nog bara ljuset från andra rummet som spelar dig ett spratt. Hör du hur katten spinner nu?
Osäker tystnad.
- Ja, nu hör jag verkligen!
- Mmm..
Strax därpå går vi upp.

Just nu är sjuåringen i en period där hon är rädd för mycket, alla möjliga saker håller en potentiell rädsla, men framför allt det okända. Så är det ju dock för många vuxna också. I våra diskussioner om det okända, religion och gud så har sjuåringen och jag kommit in på att tala om andar och vad som händer med oss efter döden, men det jag tänker att det jag kan finna viss trygghet i; kanske har vi andar omkring oss i våra nära och kära som lämnat sina kroppar, finner sjuåringen makalöst främmande och skrämmande. Vilket inte alls är konstigt. Så jag har lämnat den diskussionen därhän ett tag för att inte skrämma upp henne.

Jag minns dock skrämmande tydligt hur sjuåringen som snart 2-åring satt i min säng mitt i natten och drack en flaska välling, vände sig mot dörröppningen från köket och sa:
- Nu kommer tomten!!
Med kalla kårar vände jag mig mot dörren, men såg ingenting.
- Mamma, nu kommer tomten!!
Jag gick upp, ut i köket, runt i lägenheten, men såg (naturligtvis) ingenting.
Någon vecka senare satt vi vid matbordet, hon tittade ut genom fönstret, ut på loftgången (som var tom) och sa:
- Nu kommer tomten!!
Jag fattade ingenting, tittade, öppnade ytterdörren, men såg ingenting.
- Nu kommer tomten!!
Ignorera. Förträng. Prata bort.

Fast då var jag mer rädd för det okända, än nu. Det finns en tid och en plats för allt. Vi behöver bara nå dit.