Den etiskt (in)korrekta läraren

- Hur kan man skriva en sån här bok? säger min gruppkompis försynt när vi sitter och arbetar i smågrupper i klassrummet. Vi övriga nickar i samförstånd. Vi kan inte riktigt följa med i författarnas olika resonemang kring etik.

Vi läser en obligatorisk kurs om yrkesetiska dilemman. Jag tror att det flesta av oss hoppas att kursen ska bidra till att ge oss verktyg till hur vi ska agera i situationer i skolans vardag. Även om jag är fullt medveten om att det är omöjligt att i förhand ange ett handlingssätt för en specifik situation: det finns ingen specifik situation, alla situationer vi möter är olika och hur vi ska förhålla oss till en situation varierar ofta, i någon grad, i förhållande till en annan situation. Både under min praktik och i min utbildning har jag dock fått exempel på att som lärare kommer jag att ställas inför snabba val. Ett avgörande val som sker på mindre än en sekund. Vad är det då som får mig att agera och reagera? Det som finns i min uppfostran, det jag har bakom mig - "ryggsäcken" - min erfarenhet och det som jag har tagit till mig i min utbildning. Framför allt blir det nog dock en impulsiv reaktion.

Vi studenter tar som exempel när två elever står i korridoren och den ene har tagit stryptag på den andre, något flera av oss har upplevt. Inte går man lugnt fram till dem och säger: "Vänligen ta bort händerna, så där får man inte göra". Istället reagerar vi kraftigt, tar tag i armen på den som tagit strypgreppet, drar isär eleverna och får dem en bit ifrån varandra. I och med detta har vi också begått ett övergrepp. Vi har tagit i kraftigt genom att fysiskt lägga händerna på en elev. Vi står inför att kunna bli anklagade för något. Hade vi inte reagerat, så har den som blivit strypt istället rätten på sin sida att anklaga oss/skolan för att inte reagera.

Det är dock inte detta faktum som bekymrar vår lärare i kursen. Hon är ute efter att få oss att inta en etisk blick, se dilemmat i sitt ursprung. Varför agerar vi som vi gör, vilka konsekvenser får det och vilket etiskt perspektiv väljer vi att ta? Tänker vi moraliskt, dygdetiskt eller väljer vi helt enkelt att ta den gyllene medelvägen? Jag, och flera andra, blir något frustrerade. Det är ju tankar vi inte kommer hinna formulera när vi står där i situationen.

Jag får bilder av Foucaults Panoptikon i huvudet. Jag tänker mig att jag mycket väl skulle kunna arbeta med en kamera i klassrummet, kopplad till föräldrar eller inspelning, då jag inte kan se att jag någonsin skulle kunna göra någonting hemskt mot en elev, men där (också) elevernas beteende skulle komma i ljuset.