Outgrundliga vägar skall jag vandra.

När jag var tillsammans med Mannen för några månader sedan så blev det aktuellt med ett inköp av kondomer. Ansåg jag, men inte han - som de flesta andra män (enligt min erfarenhet). Det blev att vi köpte ett paket i en varuautomat på en t-banestation. Jag har inte bra erfarenhet av varuautomater. Och ändå har jag bara nyttjat dem en handfull gånger i mitt liv (så statistiskt borde det vara många som har strul med maskinerna). Otroligt nog gick det dock väldigt smidigt denna gång. (Hur osmidigt det sedan gick när varan skulle nyttjas är en helt annan historia.)

För någon vecka sedan kom jag på att det kanske kunde vara bra att ha ett par kådisar hemma. Så jag såg till att ha växel i plånboken (nej, jag tänkte att jag nog inte skulle komma ihåg att gå in på Apoteket eller en livsmedelsaffär och handla dem - dessutom: ett 10-pack, de lär ju mögla innan jag använder upp dem!), så jag siktade på en automat på någon t-banestation. Det blev dock aldrig så, för jag kom alltid precis när t-banan skulle gå eller så hade jag bråttom när jag klev av. Jag tänkte att det var nog inte meningen att jag skulle köpa dem. Så en dag den gångna veckan passade det och jag gick fram för att köpa ett paket. Då hade jag naturligtvis ingen växel i plånboken längre. Det var som ett tecken: nytt år och Pinga skall inte ha något sex under det här året. Så jag la ned det hela.

Trodde jag. Tills jag stod och väntade på t-banan på väg hem idag. Intill en varuautomat. En turkosfärgad maskin. Just kondompaketet stack ut en bit från snurrhållaren. Jag tittade på paketet. Det borde falla ut lätt och snabbt och inte bli något krångel, tänkte jag, innan jag försynt såg mig omkring. Hyfsat fullt med folk, men so what? Jag tittade i plånboken. Tillräckligt med växel. Okej, det är meningen. Jag fattar. Jag stoppade i mynten, tryckte in numret och väntade på att paketet skulle falla ned. Icke. För detta var en ny sorts maskin, där det istället åker upp en låda i metall till samma hylla som varan, sedan lossnar varan, ramlar i lådan som sedan sänks ned till öppningen, där jag kan sträcka in handen och ta ut varan. Är det tänkt. Bara för att paketet stod ut en aning, så lyckades det börja falla för tidigt, missa hela metallådan och försvinna in i maskinen. Där fanns ingenting för mig att hämta i luckan. Frustration.

Tittade i plånboken: en guldtia. Tittade in i maskinen: gummibjörnar för 10 kronor. Om jag köper dem, så kan jag kanske se var paketet tog vägen? Jag kommer i alla fall inte tomhänt från maskinen. Stoppar i myntet, trycker siffrorna. Godispakethelvetet fastnar längst fram på raden. Så där som dessa automater så ofta gör. Det var väl här jag borde ha brutalt attackerat maskinen. Istället insåg jag att t-banan nu var på ingång, så jag skrev ned maskinens nr och telnumret till supporten.

Sedan satte jag mig på t-banan och funderade: skulle jag ringa? Futtiga pengar. Var det värt ett samtal? Behövde jag säga vad jag köpt? Tjugo minuter senare ringde jag ändå. En kvinna svarade och när jag förklarade att jag inte fått ut mina varor ändrades hennes röst till en oerhört serviceminded och vänlig ton (antagligen är de medvetna om att problemet existerar).
- Är du kvar vi maskinen?
- Nej, men jag skrev ned numret.
- Vad bra, jag kan ta det.
- Okej (uppger numret).
- Vad var det du köpte?
- Kondomer och gummibjörnar.
- Okej. Sen behöver jag ditt namn och adress, så skickar jag hem ersättning för ditt utlägg.
- Tack, vad bra.