En gång i en dröm

Det var ganska länge sedan jag upplevde den där riktigt kraftiga déjà vu-känslan; den där äkta det-här-har-jag-gjort-en-gång-tidigare-känslan, som är både fascinerande och läskig. Betyder det verkligen att "ödet" är redan förutbestämt; det som sker med oss är, och har alltid varit, menat att ske? Behöver vi ett nytt liv för att använda de färdigheter och erfarenheter som vi tillskansat oss under detta liv?

Den första gången jag minns var när jag var 9 år, då åkte jag med min mamma för att titta på en lägenhet på andra sidan stan. När vi stod utanför huset så visste jag redan hur lägenheten såg ut; hur rummen var formade, jag visste vad som skulle hända; vilka ord min mamma skulle uttala, jag visste att det var förutbestämt att vi skulle bo där. Då visste jag dock inte ännu vad déjà vu var för något.

Sedan har jag haft stunder som jag knappt reflekterat över: när jag stod vid skrivaren på ett jobb som jag nyligen fått och skrivaren (som skrivare alltid gör) bråkade med mig. Då visste jag vad som var fel med skrivaren, vem som skulle hjälpa mig, vilka ord vi skulle utbyta med varandra och hur problemet skulle lösa sig. Jag visste det, för jag såg scenerna spelas upp i mitt huvud.

När sedan sjuåringen var liten inträffade två tillfällen då jag visste vad som skulle ske. Det ena var mer ett varsel; bilder av blod och krockade bilar. Vi var i Norrland på väg i en bil. Jag blev så skärrad att jag var tvungen att stanna bilen. Då dånade en stor timmerbil förbi oss precis när en annan bil körde ut från en parkering framför oss. Jag har ingen aning om ifall det betydde något.

När jag nu var på en date (som knappt höll på att bli av) med en man så stannade jag upp mitt i samtalet och stakade mig då jag slogs av insikten att jag visste vad som skulle sägas. Jag avslutade sedan min mening och väntade på att han skulle svara det jag visste att han skulle säga. Vilket han gjorde.

På några sekunder var ögonblicket förbi, men uppenbarligen var det menat att hända. Kanske (sann)drömmer vi våra liv och lever dem sedan; oavsett hur man vänder kappan så är det menat att bli så som det blir. Skrämmande tanke, Franke.

Kom att tänka på en låt med Dolly Parton: Turn, turn, turn. Det finns en tid för allt.